Friska barn förklaras hjärnskadade

"Friska barn förklaras hjärnskadade"

Av Håkan Eriksson

Allt fler friska och normala barn får diagnosen "neuropsykiatriskt tillstånd" - till exempel damp och Aspergers syndrom. Folk får intrycket att upp emot tio procent av Sveriges barn lider av medfödda hjärnskador eller är psykiskt handikappade. Nu måste någon ansvarskännande expert säga ifrån. Ett samhälle som klassar allt fler av sina medborgare som psykiskt abnorma befinner sig på ett sluttande plan. Det skriver Håkan Eriksson, konsult i neuropsykologi vid Uppsala Akademiska sjukhus.

Felaktiga och överdrivna diagnoser kastar ett löjets skimmer över psykiatrin, skriver Håkan Eriksson.

Skolans och samhällets krav överstiger allt fler barns förmågor samtidigt som offentlig verksamhet präglas av besparingar. Rätten till särskilt stöd för speciellt svaga elever beror alltmer på psykiatriska bedömningar. Med en ny grupp av diagnoser, de neuropsykiatriska tillstånden, expanderar psykiatrin i utkanten av sjukvårdens egentliga domäner.

Scenariot känns magstarkt: föräldrarnas hopp står till att deras barn ska förklaras psykologiskt handikappade och hjärnskadade - eftersom sådana omdömen blivit biljetter till hjälp för svagpresterande.

Göteborgsprofessorn Christoffer Gillberg har gjort en pionjärinsats genom att lyfta fram de biologiska orsakerna till grava psykologiska avvikelser hos barn. Genom hans och andra neuropsykiatrikers insatser vet vi nu att autism beror på abnormiteter i hjärnans anläggning före födseln. Man har också övertygande visat att flera andra typer av allvarliga inlärningssvårigheter och anpassningsproblem är medfödda. De ges numera diagnoser och utgör gruppen av neuropsykiatriska tillstånd. Drabbade barn som tidigare bemöttes med överkrav, bestraffningar eller social bortsortering kan nu identifieras och ges adekvat stöd. Men en kombination av neuropsykiatrisk medvind, ekonomisk åtstramning och tilltagande krav bortom människors förmågor har medfört en alltmer utbredd diagnostik. I en uppmärksammad artikel på DN Debatt den 20/3.1997 påstår Gillberg tillsammans med Sophie Ekman att en tiondel av den unga befolkningen lider av "betydande neuropsykiatrisk problematik". De hävdar att de neuropsykiatriska tillstånden, sammantagna, sannolikt utgör "Sveriges största hot mot folkhälsan".
Diagnoserna ställs i stor utsträckning av personal utan expertkunskaper i neuropsykiatri - skolläkare, skolpsykologer, barnläkare, med flera. Kliniska beslut som egentligen kräver sofistikerad träning och en avancerad begreppsapparat fattas således av lekmän. Olidliga skolförhållanden och föräldrars förtvivlan utgör grogrunden för opportunistisk diagnostik.

Ett samhälle som betraktar allt fler av sina medborgare som psykiskt abnorma befinner sig på ett sluttande plan. För att kunna ta ställning till den neuropsykiatriska expansionen måste man reflektera över de individuella psykologiska särdragens natur samt över samhällsutvecklingens mänskliga konsekvenser.

Mänskligheten har under nästan hela sin existens levt på ett jägar- och samlarstadium med nomadiserande tillvaro i relativt små grupper. Sådana livsbetingelser premierade vissa egenskaper och skapade tolerans för andra. De utgjorde miljön för utvecklingen av alla slags mänskliga psykologiska olikheter, bland annat mellan könen - skillnader som inte försvunnit.

Vissa "stenåldersbeteenden" försvårar anpassningen i det moderna samhället. Så är till exempel vårt behov av dumdristiga risktagare begränsat, i varje fall i fredstid. Flera av de särskilt hos kvinnor utvecklade förmågorna, såsom de sociala och språkliga, har däremot ökat i betydelse - till följd av tilltagande trängsel, teoretiska skolor, krav på studiedisciplin samt allmänt negativa attityder till bruk av våld vid konflikthantering.

Även på stenåldern fanns det förstås psykiska begränsningar av alla slag som numera motiverar neuropsykiatriska diagnoser. Men de utgjorde då troligen inte så avgörande handikapp. I små grupper, med vardagen fylld av praktiskt arbete, var begränsade språkliga och kommunikativa färdigheter inget stort problem.

Motoriskt överaktiva pojkar behövde inte tillsammans med flickor sitta still och lyssna uppmärksamt i klassrumsliknande situationer. Anlag för läs- och skrivstörningar fanns, men detta kunde ingen veta något om. Egenskaper av olika slag som alltid funnits uppfattas nu som neuropsykiatriska tillstånd - det vill säga som psykologiska abnormiteter. Och det är främst pojkar som får diagnoserna.

Individer med svag känslomässig utveckling, begränsad förmåga till social interaktion, avvikande kommunikation och excentriska intressen ges diagnosen Aspergers syndrom. Avgränsningen mot det normala är så diffus att allt fler individer riskerar att inkluderas. Ett tidens tecken är att Albert Einstein och Ludwig Wittgenstein postumt fått diagnosen.
Barn som på grund av koncentrationsproblem inte klarar skolans krav har identifierats som en särskilt stor neuropsykiatrisk grupp. Man hävdar att minst fem procent av alla pojkar lider av detta tillstånd, damp. Läs- och skrivsvårigheter, dyslexi, räknas också till gruppen av neuropsykiatriska tillstånd, och hit hör ytterligare några varianter, såsom Tourettes syndrom.

Psykologiska egenskaper blir neuropsykiatriska när de klassas som abnorma och ges diagnoser. Gränsdragningen mellan normalt och abnormt ändras gradvis. Den beror på en kombination av psykiatrins aktuella arsenal av diagnoser, samhällets krav samt vår beredskap att tolerera och bereda plats för avvikare.

Begreppet "tillstånd" är genom sin elasticitet centralt för verksamheten. Det säger inte direkt något om vad som är sjukt eller friskt eller om vad som är normalt eller abnormt. Därmed öppnas slussarna för diagnoser på såväl friska som normala individer. Det enda som krävs är att man uppvisar en svårighet som inkluderas i den svällande gruppen av neuropsykiatriska tillstånd.

Men diagnoser uppfattas som beteckningar på sjukdomar. Den bild som förmedlas till allmänheten, inklusive föräldrarna till drabbade barn, är helt klar: de neuropsykiatriska tillstånden är psykologiska avvikelser som har sin grund i medfödda eller tidigt förvärvade hjärnskador.

En mindre andel av de neuropsykiatriska tillstånden beror på kända sjukdomar, identifierade genetiska defekter eller påvisbara hjärnskador. I vissa fall är beteendestörningarna så grava att individerna utan omfattande stöd inte skulle ha en chans till anpassning i något samhälle. Men allt fler av fallen befinner sig i en gråzon, där psykiatrikerna endast kan anta någon form av abnorm hjärnfunktion. I en enda normal mänsklig hjärna finns cirka 100 miljarder nervceller, som i ett svindlande komplicerat samspel utför det psykiska arbetet. Härtill kommer ett mångfaldigt större antal gliaceller, vilka spelar en viktig roll för hjärnans uppbyggnad och ämnesomsättning. Nervcellerna bildas före födseln och genereras i en förbluffande takt. Utslaget på hela fosterstadiet produceras i genomsnitt 250.000 per minut. När deras delning upphört vandrar de till genetiskt förprogrammerade destinationer. Väl framme vid sina mål ska nervcellerna inta sina lägen på de rätta platserna och bilda synapser, förbindelser med andra nervceller.
I den vuxna storhjärnans bark har en nervcell direkt kontakt med omkring 10.000 andra nervceller. Nervcellen skickar ut sina signaler via ett särskilt utskott, nervfibern. Nervfibrernas totala längd i en helt normal hjärna motsvarar jordens omkrets flera gånger om! Antalet teoretiskt möjliga synapser i en enda hjärna beräknas vara större än antalet atomer i hela universum!

Det säger sig självt att anläggningen av hjärnan kraftigt kan skilja sig åt hos olika människor. Den styrs främst av ärftliga anlag som varierar från individ till individ. Av de cirka 100.000 mänskliga generna är uppskattningsvis hälften till för att forma hjärnan. Det händer också saker på vägen. Sjukdomar, störd ämnesomsättning, stress och missbruk hos den gravida kvinnan kan påverka utvecklingen av fostrets hjärna. Fostret självt kan dessutom direkt drabbas av skada, sjukdom eller påverkan av slumpmässiga faktorer med konsekvenser för hjärnans anläggning.

Variationerna i storhjärnors normala uppbyggnad kan observeras med blotta ögat. De mikroskopiska skillnaderna är sannolikt enorma. Det rör sig troligen om närvaro eller frånvaro av miljardtals nervceller eller om förekomst eller avsaknad av tusentals miljarder synapser. Härtill kommer alla variationer i utvecklingen av hjärnan, vilka beror på upplevelser efter födelsen.

Till följd av dess extrema komplexitet bör man förvänta sig att anläggningen av hjärnan varierar mycket mer än formationen av varje annat organ - vilkas olikheter vi i regel är väl förtrogna med. Därav följer att också hjärnans främsta produkt, psyket, måste variera enormt - något som vi hela tiden kan observera när vi iakttar våra medmänniskor. Men merparten av alla mer eller mindre extrema psykiska egenskaper är en följd av naturlig variation. De kan inte, såsom nu sker med hjälp av begreppet neuropsykiatriska tillstånd, betraktas som tecken på rubbade hjärnfunktioner. Än mindre kan de tolkas som yttringar av sjukdom eller hjärnskador.
System för psykiatrisk klassifikation syftar till att identifiera, avgränsa och strukturera beteendekategorier på ett sätt som blottlägger gränserna mellan normalt och abnormt, mellan friskt och sjukt. De måste för att vara framgångsrika skära vid verkliga knutpunkter i repertoaren av psykiska tillstånd. Men de moderna regelverken för psykiatrisk diagnostik besvarar inte de grundläggande frågorna om vilka beteenden som egentligen är rubbade eller sjuka.

Det psykiatriska diagnossystemet utgör kärnan i en medicinsk disciplin. Av det skälet leds folk att tro att de neuropsykiatriska tillstånden är onaturliga eller sjukliga. Men grundläggande personlighetsdrag, med starka och svaga sidor, har i huvudsak naturliga, icke-patologiska orsaker. Dessa hänger samman med att hjärnan är en så fantastiskt komplicerad konstruktion.

Jag ifrågasätter inte hjälpbehovet eller rätten till hjälp hos individer som lider av inlärningsproblem och anpassningssvårigheter. Ingen behöver heller ifrågasätta läkarnas goda syfte att hjälpa individer i nöd. Kritiken ligger på ett helt annat plan. Den gäller samhällets tendens att opportunistiskt och aningslöst använda psykiatriska lösningar på problem som egentligen är sociala och politiska till sin natur. Erfarenheten borde ha lärt oss att se upp. Lättsinnig diagnostik, destruktiv terapi och suspekta ideologiska uppdrag i statens tjänst har flera gånger placerat psykiatrin i den medicinska historiens skamvrå. Varje "framgångsrik" psykiatrisk trend leder till överdrifter.
De neuropsykiatriska diagnoserna har inneburit ett stort framsteg för barn med svåra medfödda anpassningssvårigheter. Men samhällstryck, lekmannamässigt inflytande och opportunism har lett till överdiagnostik som riskerar att sprida ett löjets skimmer över verksamheten.

Ansvarskännande experter i barnneuropsykiatri borde säga ifrån när något så känsligt som deras diagnostik hamnar på villovägar och börjar bli var mans angelägenhet. Och förnuftigt folk i allmänhet borde stegra sig inför en utveckling där allt fler medmänniskor förklaras abnorma och ges psykiatriska diagnoser.

 

"Psykiatrin skapar psykisk ohälsa". Av Håkan Eriksson

Håkan Erikssons hemsida - Debattartiklar

Tvång i vården

Tillbaka till Artiklar