Familjehemmen behöver stöd? eller Familjerna behöver stöd!

Familjehemmen behöver stöd? eller Familjerna behöver stöd !
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

GP den 27 december 2001 publicerade en debattartikel med rubriken "Familjehemmen behöver stöd." Den är skriven av centerpartiets riksdagsledamot Marianne Andersson och en socionom/familjehemssekreterare i Alingsås, också centerpartist. I artikeln anger författarna att "arbetsförhållandena för de viktiga familjehemmen (måste) förbättras avsevärt." Författarna anser att det inte räcker med höjt arvode till fosterhemmen.

Ugångspunkten i artikeln är ingalunda att familjerna skall få samhällets stöd att hålla ihop. I stället förordar Marianne Andersson och hennes medförfattare bland annat att familjehemmen borde få mer betalt. Författarna använder sig genomgående av beteckningen "familjehem" och "familjehemsföräldrar" men själv håller jag fast vid den otvetydiga beteckningen "fosterhem" eftersom många människor missförstår vad det egentligen handlar om.

Att 18 000 barn är omhändertagna av samhället och placerade i fosterhem eller institution - och att antalet omhändertaganden är i stadigt ökande sedan början av 1990-talet - är ett faktum som inte kan ha undgått någon. Ämnet tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn tas ofta upp i olika debatter och så sent som i november 2001 förekom flera inslag i media, pga missförhållandena som uppdagades i samband med konkursen i HVB-hemmet Solbogården i Skurup. I en intervju i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade socialministern Lars Enqvist följande: "Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen - till mamma eller pappa och till barnen - som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slåss för att kommunen satsar pengar på detta."

De centerpartistiska artikelförfattarna i GP har helt bortsett från att stöd skall i första hand ges till familjen - samhällets grundsten - så att de ska kunna hållas samman. I stället vill nu Marianne Andersson och hennes medförfattare genom lagstiftning ge fosterhemsföräldrarna rätt till tjänstledighet, täckande av inkomstbortfall vid tjänstledighet för vård av placerat barn eller ungdom samt anställningstrygghet i form av arbetslöshetsunderstöd.

Enligt min uppfattning - och samhällssyn - är detta alldeles fel väg att inträda. Vård av barn är familjens angelägenhet. Vård av barn är absolut inte samhällets angelägenhet och den skall inte tas ifrån familjen och släkten av socialtjänstens byråkrater för att anförtros åt utomstående som tar emot barn som en inkomstkälla. Fosterhemsersättningen utgörs av en skattefri del - for omkostnader - och en del är skattepliktig - arvode. Fosterhemsersättningen är ju inte enbart avsedd för att täcka kostnaderna för barnets kost och logi utan också för att täcka det eventuella inkomstbortfallet som fosterföräldrarna gör. Därav dess utformning. Om nu fosterhemsföräldrarna ska få sådana vidsträckta förmåner som artikelförfattarna förespråkar, blir de överkompenserade. Fosterhemsföräldrarna är inte anställda av kommunen utan de kontrakteras för att utföra uppdraget. Vid uppdragets slut får de lön under uppsägningstiden.

Jag vågar påstå att om en bråkdel av de pengar som kommunerna betalar för att köpa vård för de tvångsomhändertagna barnen hade satsats på barnen och deras familjer, då skulle inte Sverige dras med alla de sociala problem vi har i dag.

Men det är inte enbart artikelförfattarnas inställning till de ekonomiska fördelarna till fosterhemmen som inger betänkligheter. Låt oss begrunda följande citat:  "Trots alla familjehemsplaceringar som från början var tänkta att vara under en längre tid men inte hållit tiden ut så har ändå de allra flesta haft ett positivt resultat både för barnet och för familjehemmet." Fosterhemsplaceringar kan inte vara "tänkta att vara under lång tid" eftersom såväl placeringar enligt SoL som LVU skall enligt förarbetena och Socialstyrelsen (SoS rapport 1990:24) "så långt som möjligt vara tidsbegränsade och behandlingsinriktade med återförening som mål".Huvudparten av fosterhemsplaceringarna havererar. De tvångsomhändertagna barnen slussas från ett fosterhem till det andra - men ytterst sällan tillbaka till sina egna föräldrar. Vissa har kastats runt i fler än tio fosterhem. Är detta bättre för barnen än att bo hos sina egna föräldrar som av socialen har dömts ut som "undermåliga"? Svaret måste vara nej. Artikelförfattarna konstaterar likväl att "de allra flesta (fosterhemsplaceringarna) har haft ett positivt resultat för barnet och för familjehemmet." Att resultatet har varit positivt för fosterhemmen kan ingen förneka. De har haft inkomster för barnen och även inkomster under uppsägningstiden. Resultatet för de tvångsomhändertagna barnen har däremot varit mycket tvivelaktigt eftersom de under fosterhemstiden avskärmas från sina nära och kära, de förlorar viktiga kontakter med släkt, vänner och grannar, sina husdjur och sin invanda miljö. (jfr Bo Vinnerljungs forskning). Åtskilliga fosterbarn har fått psykiska men av fosterhemsvistelsen. Några uppmärksammade fall är t ex Alexander Aminoff, Frans Lovasz, Daniel Sigström och alla de tvångsomhändertagna barnen som blivit fysiskt, psykiskt och sexuellt misshandlade i fosterhemmen. Alexander Aminoff lyckades rymma tillbaka till sin mor. Sämre gick det för Daniel Sigström. Han dog i fosterhemmet 14 år gammal.

Artikelförfattarna framhåller att "senare tiders forskningsresultat har givit vid handen att man tidigare underskattat barns förmåga att återhämta sig från negativa upplevelser." Kan man använda denna barnens "förmåga att återhämta sig" för att rättfärdiga fortsatta tvångsomhändertaganden av barn och deras placering i fosterhem? Givetvis inte. Och vilka negativa upplevelser menar de? Givetvis de som påstås ha förekommit i barnens egna hem - inte de negativa upplevelserna i fosterhemmet.

Även om artikelförfattarna far fram med uppgifter om att "cirka 73 procent av familjehemmen tror att de då barnen flyttat kommer att ha en fortsatt mycket nära relation med honom eller henne" visar allt för många berättelser från fosterbarn att de bryter all kontakt med fosterhemmet den dagen de släpps från socialvården. I dokumentären "Hem ljuva fosterhem" (1996?) och i "Spårlöst Försvunnen" i maj 2001då fd fosterbarnet Elisabet Cederqvist letade efter sina släktingar framgick det klart att fosterbarnen ville inte ha några framtida kontakter med sina fosterhem. Dessutom inträffar det allt för ofta att fosterföräldrarna stänger dörren när pengarna från socialen sinat.

Artikelförfattarna skriver vidare enligt följande: "För placeringar under en längre tid erbjuder familjehemmet trygghet, anknytning, kontinuitet och förebilder för framtiden. I de flesta fall arbetar också en av familjehemsföräldrarna eller båda utanför hemmet vilket är viktigt ur barnets behov av normalisering." "Förebilder för framtiden"? Vad för förebilder för framtiden har fosterbarnen som t ex i "Hem ljuva fosterhem" sade "Jag skulle aldrig kunna ha fosterbarn. Känslorna finns för nära?" Och innebär artikelförfattarnas "normalisering" av barn att arbetslösas barn skall tvångsomhändertas och fosterhemsplaceras? Louise Sylvander fd ordf. i BRIS och fd BO sade i en Morgonekot-intervju den 8 juni 1994 att LVU borde ses över eftersom så många var arbetslösa och deras barn far illa av föräldrarnas arbetslöshet!

Marianne Andersson och hennes medförfattare citera från SOU 2000:77 om den nya LVU-lagstiftningen där det sägs bl. a att "barn behöver utveckla sin identitet inom ramen för en familj vars bakgrund och kulturella särart är respekterad av omgivningen." Menar artikelförfattarna att invandrarbarn skall tvångsomhändertas och fosterhemsplaceras? Deras familjers bakgrund och kulturella särart är ju inte respekterad av omgivningen. Den höga arbetslösheten bland invandrarna är bevis nog för bristande respekt från majoritetsbefolkningen.

Påståendet om att de flesta familjehemmen visar stor generositet gentemot barnets biologiska anförvanter och ursprungsnätverk är en myt. Det är snarare så att de tvångsomhändertagna barnens kontakter med sina familjer begränsas starkt av socialtjänstens personal - till fosterföräldrarnas bekvämlighet. Mor- och farföräldrar, fastrar, mostrar, kusiner etc som ingår som en integral del i normala barns liv, skärs bort av myndighetspersonerna eftersom barnen ska "rotas i fosterhemmet".

Som jurist och ordf. i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR, har jag stor erfarenhet av den verklighet som tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar lever i. Föräldrarna reduceras till fattigdom och djup misär, samtidigt som socialtjänsten investerar våra skattepengar i fosterhemmen. Den 1 mars 1997 höjde socialtjänsten fosterhemsersättningen för min brittiska klients onödigt tvångsomhändertagna dotter, också hon brittisk medborgare, som nyss fyllt sju år, till 15600 kr/mån. Obs! fostermodern hade tre fosterbarn och hon arbetade som dagmamma! Ofta ställer jag mig frågan: Vem är det som egentligen är omhändertagen - barnet eller fosterföräldrarna?

Det är således barnen och deras föräldrar som behöver stöd, inte fosterhemmen.

Familjehemmen behöver stöd?

Jur. kand., med., lic., Siv Westerbergs begäran till kammarrätten i Göteborg om utfående av allmän handling

Bättre stöd till familjer i kris

Tillbaka till Artiklar