Ondska 2
Barnmisshandel av psykiatrer och socialarbetare
Av J. P. Roos, Professor i socialpolitik
|
|
Jag hade lovat skriva om Stalin och kommunismens ondska men det får bli. Nu vill jag skriva om en annan typ av ondska: den banala, yrkesmässiga, slentrianmässiga ondska som är alltför vanlig bland finska tjänstemän, särskilt inom barnskyddet.
Saken är högaktuell eftersom jag blivit inblandad i Hösta Domstolens senaste s.k. barnkapningsfall. HD:s beslut, som fattades för två veckor sedan, gick ut på att två pojkar, 13 och 9 år gamla, inte ansågs vara tillräckligt mogna för att ha en egen åsikt om hos vilken förälder och i vilket land de vill bo. Därför måste de förpassas till sin far i USA.
Föräldrarna har haft samvårdnad och modern har haft rätt att ta pojkarna till Finland på semester. Sommaren 2003 vägrade de att återvända efter att ha varit här med sin mamma.
Tidigare i år försökte fadern kapa barnen från Finland, tillsammans med några maskerade män lyckades han ta barnen till Paris. Men kapningen misslyckades eftersom domaren i Frankrike trodde på pojkarna.
Frågan är förfärligt enkel och komplicerad: pojkarna måste tillbaka om deras uttalanden visar sig bero på mammans olämpliga inflytande. Men om de håller fast vid att åsikten faktiskt är deras egen kan man inte tvinga dem att resa.
Det finska barnskyddet utgår från en allmän uppfattning (som HD instämmer i) om att barn är mycket lättpåverkade. En vuxen kan alltid få dem att följa sin vilja om han eller hon utövar påtryckning eller manipulering. Och det antas alltid att barn är lojala med den närmaste föräldern.
I det här fallet har denna teori testats på ett mycket grymt sätt.
Pojkarna hölls förra veckan bokstavligen fångna i åtta timmar i ett rum hos barnskyddsmyndigheterna i Hagalund i Esbo. De fick gå ut ur rummet bara för att besöka toaletten. De fick inte träffa sin mor förrän hon släpptes in ”för att säga adjö”. De tvingades att förhandla med sin far fast de uttryckligen inte ville träffa honom. (Enligt barnen sa myndigheterna till dem: ”Vi kan inte hjälpa er om ni inte träffar er far.”)
Myndigheterna påstod också att barnen måste resa, vilket fick dem att godkänna pappans kompromissförslag, som gick ut på att han skulle skicka dem tillbaka till Finland efter en månad. Först när mamman släpptes in och kunde fråga myndigheterna hur bindande detta löfte var insåg pojkarna att de blivit lurade. De såg också pappan blinka mot sin äldre dotter! De vägrade acceptera avtalet och affären kunde inte genomföras.
Men nota bene: samma personer som anser barnen vara omogna och osjälvständiga tvingade dem att förhandla i en mycket svår situation med pappan, utan någon stödperson, som kunde ha hjälpt dem.
Två av de tjänstemän som deltog i mötet var barnpsykiatrer, en var psykolog och en var socialarbetare inom barnskyddet. Denna grupp borde representera den högsta kompetensen inom barnskyddet. Ändå var de beredda att hålla barnen fångna i åtta timmar för att försöka tvinga, pressa och vilseleda dem till att gå med pappan. Enligt barnen fick de ingen tröst, inte ens något svar, när de grät och skrek.
De vuxna höll själv långa pauser medan barnen lämnades i rummet utan något att göra, övervakade av en av barnskyddets socialarbetare.
När en psykolog efteråt bad barnen sammanfatta vad de mindes av dagen, sade den yngre: ”Att man måste vara där 8 timmar... och sen att de ljög till oss och sade att vi måste fara till Amerika... att de hade så långa pauser, utan pauser skulle det bara ha varit 5 och en halv timme.”
Utan överdrift kan man säga att de här barnen utsattes för tortyr och barnmisshandel med två barnpsykiaters samtycke!
Det här tycker jag är byråkratisk ondska när den är som värst. Förstås är det olagligt, och en psykolog har redan gjort en barnskyddsanmälan mot myndigheterna, men det är mindre viktigt i sammanhanget. De här två personerna – kvinnor, antagligen mödrar – såg alltså som sin främsta plikt att försöka genomföra Högsta domstolens beslut oberoende av konsekvenserna för barnens välbefinnande på kort eller längre sikt. De ägnade ingen tanke åt barnen, deras hemska situation, deras behov, deras bästa.
Skrämmande nog är båda utbildade läkare vars främsta plikt det är att hjälpa och ge vård. De borde förstås kunna lyssna på barnen och vinna deras förtroende. Men pojkarna upplevde det tvärtom: ”De lyssnade inte på oss, de svarade inte på våra frågor, de lyssnade bara på pappa.”
De här professionella personerna har för länge sedan slutat fungera som människor med normala reaktioner. Jag har också tidigare varit inblandad i ett fall där delvis samma personer hade i uppdrag att utreda två andra barns åsikt i en komplicerad vårdnadstvist. Även där vägrade de lyssna på barnen, tvingade dem stå ut med långa och onödiga seanser, fick dem att inse att de inte skulle få någon hjälp från dem – och talade hela tiden om att de var där för att hjälpa dem! Sedan skrev de ett synnerligen enögt utlåtande där barnens klart uttryckta åsikt totalt förbigicks.
I just det fallet var pappan den som sades ha ”matat” barnen med fel åsikter medan mamman hade rätt i allt. Här var det alltså tvärtom, så vi kan avfärda teorin att papporna alltid behandlas orättvist. Däremot är jag övertygad om att barnen i Esbo (nästan) alltid behandlas orättvist!
Jag kan bara se en god konsekvens av den här hemska händelsen. Efter de omänskliga åtta timmarna då barnen envist stod på sig finns det inget tvivel om att deras vilja var autentisk och konsekvent. De hade ju blivit utsatta för enorma påtryckningar av en förälder (som de enligt lojalitetsteorin borde ha lytt) och tre specialister på barnpåverkning.
Enligt HD:s antagande borde barnen ha gett efter och snällt gått med pappan. Det gjorde de inte. De ville absolut inte resa till USA, som enligt juristen Urpo Kangas är den enda möjliga orsaken att inte genomföra domstolsbeslutet och returnera barnen till USA.
HD:s argument om barnens bristfälliga mognad och åsikt har alltså klart motbevisats. Om barnskyddslagen och Haag-konventionen följs, så borde HD absolut ta tillbaka sitt beslut. Om den inte gör det, så är Finland ett land där byråkratisk ondska, och inte lagen, styr.
Jag hoppas verkligen att pojkarna inte blir bortförda med våld av de finska myndigheterna, men det är tyvärr fullt möjligt. På måndagen hade barnen omhändertagits – av samma myndighet som är föremål för en barnskyddsanmälan.
Faktum är ju att barnen är i fara, men de hotas av myndigheterna. Om barnskyddet i Esbo får tag i barnen finns det ju en risk – och tidigare fall på myndigheternas konto som prejudikat – att barnen medicineras på ett sätt som gör dem helt likgiltiga för vad som händer med dem. De kan ju inte bäras till flyget med tvång och poliseskort, antar jag. Så långt tillåter man det knappast att gå, men ingenting är väl uteslutet.
Men människor har drogats för att kunna föras ut ur landet förut. Det har gjorts av välutbildade, snälla människor som sköter om sina egna barns och hundarnas väl. Detta är just den värsta sortens ondska, en helt vardaglig och slentrianmässig ondska.
J.P.Roos
PS. Apropå min förra kolumn om den franska Outreau-rättegången mot dem som misstänks för pedofili så har följande hänt: alla de som inte själva erkänt några illdåd har nu befriats från häkte och får vänta på högre domstolars dom på fri fot. Bland dem är människor som av domstolen redan dömts till sex-sju års fängelsestraff, t.ex. slumprästen Dominique Wiel som konsekvent hävdat sin oskuld. De två äkta par som erkänt sig skyldiga till övergrepp på sina egna barn sitter fängslade. De har inte heller överklagat domen.
Powered by AIS