INRÄTTA ETT SÄRSKILT DEPARTEMENT FÖR BARN

INRÄTTA ETT SÄRSKILT DEPARTEMENT FÖR BARN
OCH UNGDOM.

Det är uppenbart att den ökade jämställdheten inte gynnat samhällets yngsta.

 Av Fil Dr. Anita Ankarcrona

• De senaste årens trångsynta och elitistiska s.k. kvinnokamp är slutgiltigt på väg att vittra och falla. På eget grepp. Kanske blir det därmed möjligt att vidga diskussionens ramar till att omfatta den majoritet av kvinnor, som valt att placera sina livsmål utanför universitetens professorsstolar och näringslivets styrelserum.

  De som därtill betraktar mannen som en självklar medspelare, och som ser barnen som ett av medborgarnas och samhällets viktigaste åtagande. De, som inför BRIS larmrapport om att barnmisshandeln i Sverige under de senaste två åren ökat med nästan 50 procent (DN 16.2 96), upplever att vi borde börja ett allvarligt samtal om hur vi tar hand om våra barn och ungdomar - samhällets minst politiskt korrekta kategori.

  Politiker, liksom personer med personliga maktprojekt, riktar sitt intresse mot dem som kan ge dem den makt och det inflytande de åstundar. Och dessa är förvisso inte de medborgare som är under 18 år. Den havererade stödstrumpsrörelsen var ett sorgesamt exempel på den "smartness", som just i sin egenskap av kvinnorörelse, medvetet förhöll sig helt kallsinnig till barn- och ungdomsfrågor. I den till könskamp vordna klasskampen fanns inget utrymme för barn; kvinnors "svaga" punkt. - Den marxistiska klassideologien hade därvidlag ett något mänskligare ansikte.

  Det man inte talar om, det upphör att finnas till. Barnens behov och rätt att ställa krav på oss vuxna finns blott som marginalanteckningar i den politiska agendan. De har övergivits på vägen mot det sakrosanta och förenklade jämställdhetsmålet. De har förpassats ut ur vuxenvärlden, in i en kollektiv barnvärld, in i en spegelvärld, utan andra förebilder än sig själva. Deras "uppgift" är att snällt och helst lydigt låta sig förvaras 8 timmar om dagen.

  Vad barn behöver mer än annat är att känna sig värdefulla och oumbärliga, tillsammans med vuxna människor. Män såväl som kvinnor. Kanske är det särskilt svårt att vara pojke i en offentlig omsorg, där de fåtaliga vuxna nästan uteslutande är kvinnor. I sökandet efter förebilder, respekt och identitet, hänvisas de till varandra och kan i olyckliga fall utvecklas till de självföraktande och destruktiva ynglingar, som blivit välfärdsstatens "gatubarn", vars avsaknad av empati och mänsklig mognad driver dem till att utöva makt över liv och död - det egna och andras - genom "chicken-races", vapen och stålskodda kängor.

  Det är uppenbart att den ökade jämställdheten inte gynnat samhällets yngsta, även om man med darr på stämman hävdat att kampen förs för deras skull.

  Har kvinnodebattens ensidiga självintresse och männens mer eller mindre skuldtyngda oförmåga att balansera den, givit en draksådd? Om vi kvinnor kräver "halva" makten måste vi också vara beredda att acceptera "hela" sanningen. Vi kan inte tala engagerat om barn och ungdom blott i samband med övergrepp och våld, för att sedan - under mer eller mindre spektakulära former - bilda olika aktionsgrupper. Då är det redan för sent!

  BRIS beräknar (mycket försiktigt) att cirka 40.000 (!) barn misshandlades grovt av sina vårdnadshavare förra året. Man har under det senaste året efterlyst en offentlig levande debatt om barnmisshandel - men den har lyst med sin frånvaro. Tabuområden som sexuella övergrepp har dessbättre raserats, även om det finns de som hävdar att man här mången gång hamnat i en situation som liknar rena "häxprocesser". Förmågan och viljan att rätt förstå barn och deras vuxenrelationer synes vara lika klen som skuldbelastad.

  Denna oförmåga visar sig inte minst när det gäller samhällets rätt - och metod - att ta över vård och ansvar för barn (enligt LVU, lagen om vård av unga). Här utövar socialtjänsten en oinskränkt makt. Priset för denna maktutövning får alltid betalas av det barn, som därmed hamnar i ett stegelhjul av institutioner och fosterhem. I dag cirka 9000 barn! De har blivit föremål för ett formellt korrekt "rättsligt" förfarande, men där föräldrar och barn de facto är rättslösa, underkastade de sociala myndigheternas tolkningsprivilegium. Utomlands har detta förhållande för länge sedan diskuterats och uppmärksammats under beteckningen "svensk barn-Gulag", men i Sverige är diskussionen obefintlig, eller har mörklagts. Juristen Siv Westerberg (Medborgarrätt 3/95) och författaren Agneta Pleijel ("Guldburen" 1991) tillhör det fåtal, som försökt föra upp den till samhällets medvetandenivå.

  I "Kvällsöppet" (22.2.96) konfronterades vi dock med en aspekt av denna mardröm. Vi såg två av de sociala myndigheternas "stenansikten", uttryckslöst betrakta en förtvivlad men djupt beslutsam morfar, som kämpade för att få vårdnaden om det lilla barnbarn, som myndigheterna placerat i familjehem.

  Trots att entydiga internationella undersökningar visar att barn tar mycket stor skada av fosterhemsplaceringar, fortgår dessa övergrepp med lidelsefri byråkratisk nit. Barnet ifråga behöver inte ens bevisligen fara illa för att utsättas för socialtjänstens ingripande. Cecilia Modig (socialdepartementet) meddelade, med myndighetspersonens hela suveränitet, att det räcker "om man tror att barnet riskerar att fara illa framgent". Denna "man" - med makt över ett barns liv - är ofta en socionom med ringa, om ens någon, psykologisk utbildning eller insikt.

  Morfadern nämnde också "det mest förbjudna", nämligen att mottagarsidan, dvs fosterhemmen synes få mycket god ersättning för sina åtaganden. Här torde en öppen redovisning av förhållandet mellan socialtjänsten och fosterhemmen vara en fråga om just rättssäkerhet - detta utan att ifrågasätta de flesta fosterhems goda vilja. Men blotta misstanken att det stundom kan föreligga andra intressen än det enskilda barnets bästa, är skäl nog.

  I samband med en artikel (SvD 8.7.95) i Brännpunkts serie om civilkurage kontaktades jag av människor som på olika sätt kände sig som vanmäktiga offer för samhällets godtycke och tysta tyranni. Inte minst i samband med tvångsomhändertagande av barn. Av rädsla för att ytterligare försämra sin situation i förhållande till socialtjänsten, socialnämnden eller länsrätten vågade man inte agera öppet. Man upplevde sin rättssäkerhet som varande i praktiken noll.

  I ett fall vågade man inte ens röja den plats utomlands till vilken man flytt med sina barn några timmar innan socialtjänsten, med polishjälp, skulle komma för att hämta dem. Samtalen med denna till synes rätt vanliga lite bohemiska akademikerfamilj, gav bilden av en oförställt självsäker och målmedveten maktutövning.

  Detta kan inte vara en demokrati värdigt! Det handlar om ett kallsinne och en intolerans som orsakar djupa mänskliga tragedier. Ett kallsinne som till syvenes och sist går tillbaka på vårt samhälles blinda fläck: barnen. Barnmisshandel, okänsligheten vid omhändertaganden, våld och mobbing har en gemensam nämnare som vi måste göra oss medvetna om.

  Det gives en uppenbar startpunkt: Vid den kommande regeringsombildningen har man ett utmärkt tillfälle att inrätta ett särskilt departement med övergripande ansvar för alla frågor som rör barn och ungdom (som man har i andra länder). Man kan ta vara på den erfarenhet och det engagemang som finns inom barnomsorg och i skolor, men även inom organisationer som BRIS, Rädda Barnen, Hem och Skola, Föräldrar på Stan m.fl.

  Det är dags att ge förpliktande vikt och värde åt dem som är samhällets i särklass mest betydelsefulla resurs; dess mest avgörande investering och framtidssatsning.

  Det krävs bara lite hjärta, mod och förstånd.

   

Tillbaka till Artikelindex