Socialtjänsten är inte alltid bra

Socialtjänsten är inte alltid bra

Av Lars-Eric Hagborg

I Arbetet 24 juli tas socialtjänstens verksamhet upp av två unga socialdemokratiska riksdagsledamöter. Nalin Pekgul behandlar på ledarsidan barnens rätt kontra föräldrarnas. Morgan Johansson varnar för de konsekvenser en privatisering av socialtjänsten kan få. Även om jag i mycket kan instämma med vad artikelförfattarna hävdar, slås jag av den naivitet båda ger uttryck för genom att helt och hållet negligera de allvarliga problem som socialtjänstens verksamhet idag ger upphov till.

Det är inte svårt att som Nalin Pekgul slå fast att det är oacceptabelt att barn misshandlas av sina föräldrar. Emellertid underlåter Pekgul att beröra frågan vad som händer om oenighet finns mellan föräldrar och socialsekreterare i frågan. Det är i sådana fall känslor och tolkningar kommer med i bilden. Tyvärr kan alltför ofta prestige och maktmissbruk leda till att socialsekreterare som hamnat i motsatsställning till barnets föräldrar genomför osakliga utredningar, som gör att föräldrar tvingas lämna ifrån sig sitt barn.

Socialnämnd och sedan förvaltningsdomstolar bekräftar omhändertagandet baserat på de utredningar socialsekreterarna gjort och vilka inte sällan är djupt osakliga.

Föräldrarna viktiga för barnet

Universitetslektorn vid högskolan i Örebro, Bo Edvardsson, visar genom en rad exempel på detta i sin bok Kritisk utredningsmetodik (Stockholm 1996). Modern forskning visar också entydigt att barnet hjälps bäst genom stödjande insatser där föräldrar och släkt fortsätter att vara de viktigaste personerna för barnet.

Är det så som jag hävdar, att ett barn i dagens Sverige kan omhändertas på osakliga grunder, så klingar Morgan Johanssons upprördhet litet falskt, när han endast ser integritetshotet som ett privat sådant. Varför inte läsa de otaliga fallbeskrivningar som exempelvis föreningen NKMR (Nordiska kommittén för mänskliga rättigheter) dokumenterat om socialtjänstens övergrepp mot sina klienter? (Se www.nkmr.org)

Just socialtjänsten i Gottsunda i Uppsala, som Johansson tar som exempel, är ökänd för en grym hantering av en familj. En mamma berövades, efter utdragna konflikter med handläggande socialsekreterare, vårdnaden om sin son, vilken var mycket sjuk och drabbades av epileptiska anfall.

Trots att pojken inget hellre ville än att få komma hem, dog han i ett familjehem 40 mil från sin maktlösa mamma. Det hjälpte inte att mamman kämpade frenetiskt för att få tillbaka sin son. Det hjälpte inte att sonen skrev förtvivlade brev till sin mamma att han fruktade för sitt liv och att han ville komma hem. Familjehemmen får idag ofta skyhöga bidrag. Det går nämligen Morgan Johansson, även idag att tjäna pengar på folks utsatthet. Summor på trettiotusen kronor i månaden för ett barn är inte ovanliga. Upprörande fall av så kallad "dubbelrehabilitering " har avslöjats. Folk med förflutet som kriminella och missbrukare har rekryterats för sådana uppdrag.

Hur kan ett omhändertaget barn sättas i centrum under sådana omständigheter, när det som var ämnat som skyddsnät förvandlas till gallergrindar? Risken är istället att barnet används som ett medel för andra syften än det självklara - att förutsättningslöst hjälpa det.

Privatisering ingen bra lösning

Jag håller i princip med Johansson om att en privatisering inte är en bra lösning. Men för att kunna slå vakt om vår offentliga socialtjänst är det viktigt att vi också är öppna för att se de brister som är behäftade med dagens system. Dessa systemfel måste blottläggas, analyseras och omöjliggöras genom omfattande förändringar. Görs inte detta arbete snarast är det nog inte många som anser det mödan värt att försvara vår offentliga socialtjänst.

Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

Socialtjänsten skapar sina egna offer

Skadelig barne "vern" i Sverige og Norge

Varför dog Daniel, 14 år?

Ødelegger barnevernet oss?