Artiklar

LVU in absurdum. När ska detta vansinne stoppas. Del 1

LVU i absurdum

När skall detta vansinne stoppas?

Av Charlotte Ydström-Nilsson, multimamma, författare

 

 

DEL ETT

 

Jag har idag på riktigt nära håll sett hur illa det här med LVU kan gå speciellt då barnet i fråga har ryggmärgsbråck med allt vad det innebär, lite historik kring detta barn, det har varit placerat i ca 3 ½ månad nu, först i ett jourhem där barnet endast kunde stanna en kort tid. Efter detta så placerades barnet på en institution något som barnet aldrig tidigare har erfarit. Innan detta ingripande så har barnet skötts efter allra bästa förmåga med omvårdnad och omtanke. En roll som mamman har vuxit med och på så vis blivit expert på området att vårda och ta hand om sitt barn med ryggmärgsbråck. Självklart så vet mamman vad som är bäst för sitt barn.

 

Barnet har alltid haft sin mamma hos sig förutom då barnet har gått i skolan och då mamman med viss skepsis och reservation överlåtit vården de timmarna till en personlig assistent.

 

Detta barn har under åren som gått haft en hel del problem med sina urinvägar, som har medfört den strikta hållning som mamman har hållit för att barnet skulle må så bra som möjligt. Mamman har sett till att barnet har fått den adekvata vård som det är i behov av utan att tumma på barnet säkerhet vad gäller hälsan. Ett barn med ryggmärgsbråck har som regel multipla handikapp; exempelvis vattenskalle, svårt att kontrollera urin, avföring samt rörelsehinder av olika grad. Det finns självklart även andra mer eller mindre allvarliga problem till dessa hör då Chiari missbildning, shunt haveri och andra sorters infektioner som kan drabba ett barn med ryggmärgsbråck.

 

Allt detta skall den som har hand om ett barn med ryggmärgsbråck hålla koll på. Under dessa år som har gått så har det byggts upp ett nätverk mellan modern, barnet och sjukvården. Det har ju krävts en hel del insatser från mamman, barnhabiliteringen och sjukvården. Barnhabiliteringen håller då främst i att se till att barnet får sjukgymnastik, att skolan anpassningar mm, kan fungera samt att de också håller koll på att undersökningar och kontroller som har med ryggmärgsbråcket att göra blir uppföljda. När barnet varit yngre och mycket sjukt så skedde dessa kontroller oftare för att på senare tid blivit lite glesare, då det kanske inte alltid behövs lika många insatser som när barnet var yngre. Det är alltid behoven som styr detta.

 

Barnet blev LVU placerat p g a att man gick på en hel del felaktigheter och framför allt lögner. Lögner som social tjänsten trodde på och som de själva har påtalat att de alltid utgår ifrån att barn talar sanning oavsett hur knasigt det må låta.

 

Därmed har det blivit en cirkus utan dess like där den ene inte vet vad den andra gör. Där man snabbt tar till en taktik där man skyller någon annan för att de själva inte har räckt till för att hålla koll på vad som verkligen är sanningen.

Vem är det som får lida och ta dessa konsekvenser? Jo, BARNET!

Det heter att man utgår ifrån att barn aldrig ljuger, och att det som de har sagt har varit korrekt och riktigt och att det därför fanns stöd för ett LVU.

Hur som helst föräldrarna kämpar på att få rätsida på dessa felaktigheter så att barnet i fråga skall få komma hem snarast möjligt!

Man LVU-placerade barnet utan att egentligen ställa sig den ultimata frågan "är detta verkligen för barnets bästa"?

Socialtjänsten skall agera utifrån att det är för barnets bästa. Har man verkligen tagit reda på den nödvändiga informationen om detta barnet individuellt? Har man satt sig in i barnets behov av daglig vård och skötsel, detta gäller då både kortsiktigt och långsiktigt. Har man tagit reda på de särskilda insatser som detta barn verkligen behöver? Mamman har förklarat detta ingående för berörda parter - de inkopplade socialtjänstemännen - men fick aldrig någon vettig respons! Mamman var bekymrad för barnet och barnets bästa, och bonade och bad om att inte barnet skulle LVU placeras då detta skulle innebära risk för barnets hälsa och utveckling. Mamman har bara blivit tillsagd att det inte fanns någonting hon kunde göra åt det, utan att hon fick finna sig i detta. Hon ombads istället skicka en lista över eventuella kontakter och mediciner som social tjänsten kunde använda sig utav.

Trots att mamman personligen har informerat familjehemsföräldrarna i första skedet så hjälpte detta föga sedan fick socialen mer information ifrån mamman om vad barnet behövde. Då hette det att de hade kontakt med habiliteringsläkaren och att det fixade sig.

Oj, vad det fixade sig. Det har nu gått så långt att det börjar likna vanvård av det värsta slaget, där det är uppenbart att var och en iblandad kör sitt eget race. Man har gått så långt att man förlitar sig på hemsjukvården som kommer ett antal gånger per dygn för att hjälpa barnet med att klara av katetrisering av urinvägarna som heter RIK. Hur som helst så har ordination möjligen givits av en läkare och en uroterpeut som, inte har större insikt i det som barnet behöver. Hur förklarar man att det har tagits beslut om att barnet, som inte själv känner sig moget för att själv Rika sig har blivit tvingad till helt nya rutiner? Dessa nya rutiner omfattar då en kurs i rikning. Innan detta har man gått in och helt ändrat på rutinerna för katetrisering det görs nu endast 5 gånger per dygn från att man har haft en rutin på att göra det mellan 10-12 gånger per dygn. Mamman har haft extremt höga krav på hygien runt omkring rikandet för att vara säker på att barnet skulle hålla sig infektions fri. Mamman berättar att då barnet var yngre så hade det mycket problem med urinvägarna, barnet har en så kallad hyperaktiv urinblåsa, infektioner var vanliga, en höggradig reflux som läktes ut tack vare att mamman la ner detta oerhörda jobb med att hålla barnet infektionsfritt och täta tappningstider. Trots antibiotika profylax så har det ibland kommit lite urinvägs infektioner som man har kunnat hålla uppsikt på med att ta urinprover med bestämda intervaller.

Vid RIK användes alltid engångshandskar, handsprit och att man höll god hygien runt omkring arbetsplatsen för RIK. Viktiga hjälpmedel i detta sammanhang var då handskar, handsprit och natriumklorid lösning som hälldes i katetrarna. Allt detta har man mer eller mindre gått ifrån och tagit bort utan att bry sig om att konsultera mamman som är expert på sitt barn!

 

Vid genomgång hösten 2003 så var barnet på en så kallad Spina Bifida dispensär (en mottagning) där barnets alla specialister samlas för att gå igenom barnets behov och hur utvecklingen har varit den senaste tiden. När det gällde barnets urinvägar så gjordes det inga drastiska ändringar annat än att man föreslog att mamman kunde prova att låta det gå möjligen 3 timmar dagtid mellan RIK och kanske 3-4 timmar på natten. Då barnet lider av hyperaktiv blåsa och barnet inte själv kan kissa, utan det sker i så fall med mycket högt tryck på blåsan. Detta i sin tur kan skada njurvävnaden, njurarnas funktion och upptagningsförmåga. Mamman har därför under alla dessa år rikat barnet varannan timme dagtid och var tredje timma på natten eller oftare vid behov. Denna vård insats har haft en avgörande betydelse för barnets hälsa och utveckling. Innan dess så var det tal om en operation för att göra ett hål ovanför urinblåsan för att få ner blåstrycket som är skadligt för barnets njurar.

Mamman ställer sig mycket frågande till denna absurda och förnedrande behandling av hennes barn. Idag så var mamman efter mycket kort varsel ombedd av barnet om hon inte kunde komma till sjukhuset där barnet skulle gå igenom en så kallad skintigrafi undersökning följande morgon. Denna undersökning har gjorts med visst mellanrum och barnet har alltid tyckt att denna undersökning har varit jobbig. Det värsta är att barnet inte fick veta om undersökningen förrän kvällen innan själv undersökningen av sin kontakt person på institutionen, bara detta var upprörande i sig!

Barnet har alltid blivit mycket väl förberett av modern, och denna gång visste inte barnet hur det skulle gå ifall mamman inte kunde vara med, något som inte alls var självklart från myndigheternas sida.

 

Varför får man inte information i tid? Denna gång så informerades mamman för att barnet råkade få veta det kvällen innan undersökningen skulle ske! Agerandet kring dessa frågor var mycket märkliga och man ursäktar sig med att man trodde att föräldrarna redan var informerade och de utgick ifrån att det inte fanns intresse att närvara vid undersökningen. Vid fråga till kontakt personen om denne visste vad det innebar med denna undersökning så var ju svaret inte så svårt att räkna ut. Man hade inte en aning! När det sedan förklarades för berörd person, så fick det kommas överens att barnets mamma skulle närvara för att ta hand om och stötta, trösta barnet vid undersökningen på lasarettet. Är man förälder till ett barn med speciella behov så kan man inte bara ruska av sig obehaget och sedan gå vidare.

Så kommer vi till dagens undersökning som skall göras av barnets njurar. Mamman infinner sig på utsatt tid. Barnet tillsammans med hemmets kontaktperson kommer med andan i halsen något sen. Man skall då förbereda barnet med att först rika barnet, ta urin prov och sedan hjälpta till vid nål sättning som är mycket plågsamt för barnet, (barnet är rädd för detta samt mycket svårstucket) ofta har man fått tillkalla narkos personal för att hjälpa till med nål sättning.

Då kommer dagens första prövning då barnet skall rikas det visar sig att barnets blöja är genomvåt av urin, den sitter illa och det fullkomligt stinker om barnet! Då man har nya rutiner vid rik på institutionen, så blir det därmed väldigt högt tryck på urinblåsan och njurarna och kiss kommer då i blöjan mellan tappningarna som är alldeles för glesa. Detta tyder på att urin ligger och trycker på njurarna och detta som urologen/barnkirurgen har påtalat under flera år skulle var skadligt för barnets hälsa! Nu ser hemsjukvården/social tjänsten genom fingrarna och struntar i detta och de anvisningar som mamman har delat med sig efter långvarig erfarenhet av att sköta sitt barn med ryggmärgsbråck. Nästa chock för mamman är hur orörligt barnet har blivit sedan det har kommit på institution, det har gått upp enormt i vikt det är katastrofalt! Barnet var redan tidigare lite överviktigt vid uppföljningar varvid mamman försökt att hålla så pass bra kontroll så att utrymme för mer övervikt inte skulle vara möjlig. Vid Spina Bifida mottagningen så rekommenderades det att barnet skulle försöka att gå ner i vikt. Nu på ett antal veckor så har barnet gått upp hela 10 kilo i vikt vilket är enormt mycket och väldigt allvarligt för hans hälsa. Det har inte kommit någon som helst reaktion ifrån personalen på institutionen trots att mamman har påtalat detta vid ett flertal tillfällen.

Man har också gått ifrån normala rutiner såsom sjukgymnastik som barnet haft minst en gång per vecka med hjälp av en sjukgymnast. Barnet har också haft ståskals träning för att räta och stärka skelettet något som görs hemma och i skolan detta har inte gjorts på evigheter, det har inte gjorts sedan innan jullovet. Här kan man tala om fysiskt förfall och tillika psykiskt lidande för barnet som inte har lika lätt att röra sig längre! Hur som helst så var där en läkare som känner barnet, såg barnet och reagerade kraftigt vid att hur tjockt barnet hade blivit och att det inte var bra för barnet! Läkaren sa att det rent var farligt att det vore bäst att ta tag i det omgående!

Hur kan man försvara en sådan här hantering av ett barn med ryggmärgsbråck som har särskilda behov, speciellt när det är satt under LVU? Det är horribelt att bara behöva tänka tanken! Barnet och dess rättigheter tillgodoses inte i detta sammanhang LVU!

Om man sätter ett barn under LVU måste man ta sitt ansvar och inte skylla ifrån sig med antingen att man inte visste om det, att en läkare har sagt det eller något annat absurt när frågorna dyker upp. Det är inte bara att skylla på hemtjänsten eller någon annan inom sjukvården. Socialtjänsten har skyldighet att själva se till att de gör det rätta, de har det yttersta ansvaret för de beslut som de fattar. Hur rättfärdigar man detta? Ett socialt och medicinskt förfall av ett barn med ryggmärgsbråck under LVU!

 

ÄR DETTA VERKLIGEN FÖR BARNETS BÄSTA?

 

Har man lyssnat på vad barnet vill? Barnet är ju trots allt 10 år gammalt. Är detta det bästa som socialen kan erbjuda för att barnet skall utvecklas fysiskt och psykiskt på bästa sätt?

 

Barnet skulle helt klart ha utvecklats och mått bäst i mammans vård. Det råder inget tvivel om det. Barnet hade då fått de rutiner som tillhör vardagen och då gäller det t ex regelbundna tappningstider som skulle undvika onödig belastning för njurar och urinblåsa. Allt i enlighet med det som bestämts med specialisterna som arbetar med barnet.

 

Det är mycket upprörande att se att prestige kan ta saker så här långt ut i absurdum, att ett barn lider oerhört mycket över att det inte får den vård det verkligen behöver. Nog borde väl socialtjänsten reagera och inse vad som är bäst med tanke på detta barn? Likaså gäller det socialnämndens politiker som beslutar om LVU över ett barn de inte känner och där en eventuell utredning som har gjorts och presenterats är missvisande.

 

Det ser helt enkelt mycket ensidigt ut när det gäller dessa viktiga frågor. Här kan man verkligen inte påstå, att de är "Ett strå vassare". Här kastar man verkligen pengarna i sjön! Lite mer förståelse, sunt förnuft, ödmjukhet hade nog inte skadat i ett sådant här fall och - för barnets bästa!

 

Barnet har blivit avskuret från sin mamma och umgängesrestriktionerna har gjort att barnet endast får träffa sin mamma en gång varje fjortonde dag två timmar per gång. Under jul- och nyårshelgerna fick barnet inte träffa sin mamma alls. Detta var vi alla som familj inte vana vid! Det dröjde fram till en bit in i januari 2004 innan vi fick träffas.

 

Är detta nödvändigt i ett civiliserat samhälle?

 

Nog reagerar man alltid!

 

Berättelse nertecknad av CYN 2004-01-26

 

 

LVU i absurdum. Del 2. Hur kan detta vansinne stoppas?

Av Charlotte Ydström-Nilsson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter