Straff utan brott
Av Siv Westerberg
KAPITEL 23
Det ringer på dörren.
Gunilla hade på morgonen efter Emmas död återvänt till sitt hem i villan i Dalköping.
Gunilla hade varit varmt fästad vid Emma. Gunilla var ledsen och förtvivlad över flickans död.
Men Gunilla tappade inte fattningen. Hon tänkte för sig själv att vad kan jag göra för Peter och Lena? Något praktiskt kan jag väl ändå göra för att hjälpa dem. Så hon ringde till Peter och Lena och sa att Ni måste ha något att äta. Jag kommer över med varm mat.
Gunilla värmde några köttbullar hon hade hemma. Hon kokade en kastrull makaroner och for över med den varma maten till Söderup. Det var ju bara sex kilometer dit.
Och så satte sig Lena, Peter och Gunilla vid köksbordet och åt. Alla var ledsna.
Då ringde det på ytterdörren. Peter gick och öppnade.
Utanför stod två män, som Peter aldrig sett förut. Den ena mannen var stor och kraftig och den andra något kortare till växten. Den ene sade: Det är från polisen. Är Du Peter Melander? Vilket Peter bejakade.
Peter såg redan innan dessa ord sades att de bägge männen var poliser. Trots att de var civilklädda. Som taxichaufför utvecklar man ganska snart en betydande förmåga att bedöma olika människor.
Peter blev väl inte helt överraskad över polisens besök.. Lilla Emma hade dött hastigt och oväntat i hemmet. Flertalet människor torde känna till att när någon oväntat avlider i hemmet gör polisen en utredning.
Men Peter blev helt förstummad när den ena polisen sa: ”Du och Lena Jonsson är anhållna misstänkta för mord på Emma. Ni skall omedelbart följa med till polishuset.”
Lena reagerade på sitt vanligtvis så oförutsebara sätt. Hon rusade fram och tillbaka i radhuset. Hon grälade på poliserna och frågade vad de hade i radhuset att göra.
Lena rusade upp på övervåningen. Efter sprang en av hundarna. Och efter sprang en av poliserna.
Gunilla stod kvar i hallen. Hon var helt frågande inför det som hände. Hon frågade gång på gång poliserna vad saken gällde. Vad det hela handlade om. Hon fick inget svar och hon upprepade frågan.
Den ena av poliserna --- den av dem som var mindre till växten --- hade satt sig på en stol som han placerade i dörröppningen mellan hallen och köket. Gunilla vände sig till honom och upprepade sin fråga vad det hela handlade om. Då svarade den polisen i aggressiv ton. “Jag begriper inte vad fan Du är ute efter mig för.” Den större av poliserna hörde det här och fann tydligen sin kollegas uppträdande pinsamt. För han sade till sin kollega: ”Lugna ner dej!”
Lena tilläts att ringa Martin och be honom komma och ta hand om hundarna.
Poliserna hade kommit i två bilar. Några poliser väntade utanför radhuset. Lena och Peter fördes i baksätet på var sin polisbil till polishuset i Devilsholm. Lena vaktades av en polis. Peter vaktades av en annan polis.
Peter frågade under färden den polisen vad saken gällde. Polisen svarade kort att det skulle Peter få veta när de kom fram till polishuset.
Så kom de fram till polishuset i Devilsholm. Det är ungefär ett par mil mellan Söderup och Devilsholm.
Polisbilen med Peter hade kört först. Den stannade utanför entrén till polishuset. Omedelbart bakom stannade bilen med Lena. Peter såg hur en polis med ett fast grepp om Lenas arm förde in Lena i polishuset.
Det skulle dröja länge innan Peter såg Lena igen.
Nu kopplade de två poliserna i Peters bil var sitt stadigt grepp om Peters armar och förde in honom i polishuset.
Poliserna förde in Peter i ett stort rum med ett skrivbord. Vid skrivbordet satt en man i polisuniform. Det var en man i övre medelåldern. Han presenterade sig som kriminalkommissarie.
Kriminalkommissarien frågade Peter om hans namn, adress och personnummer. Han frågade om Peter hade någon legitimationshandling. Peter tog fram sin plånbok ur bakfickan på byxorna. Peter tog upp körkortet ur plånboken och räckte över körkortet till polisen.
Kriminalkommissarien tog körkortet och studerade det. Hans misstänksamma ansiktsuttryck var ungefär som hos gränspoliserna i de forna öststaterna när de studerade ett överräckt pass.
Kriminalkommissarien återlämnade körkortet till Peter. Sedan sade han till Peter att Du är anhållen misstänkt för mord på Emma Jonsson. Erkänner Du eller förnekar Du att Du begått gärningen?
Peter hade ju i och för sig klart för sig att polisen gör en utredning när någon avlider i hemmet. Han hade ju också i färskt minne det polisförhör, som han och Lena utsatts för när Emma låg på sjukhuset för utredning av blåmärkena. Men han visste ju också att rättsläkaren hade uttalat att Emmas blåmärken hade sin fullt naturliga förklaring av fallet från stentrappan och fallet från trehjulingen.
Peter mindes vilken glädje han och Lena hade känt när misstankarna avskrevs och Emma fick komma hem från sjukhuset.
Och nu!!! Misstänkt för mord??? På Emma!!!?? På lilla Emma, som han från första stund han träffade henne hade älskat som sitt eget barn!!! Hur kunde någon komma på idén att han skulle ha mördat denna lilla flicka!!! Som han varit så varmt fästad vid!!! Och som berett honom så mycket glädje!!
Peter frågade sig tyst för sig själv om han drömde eller var vaken.
Sedan samlade Peter ihop sig och svarade kort att han förnekade.
Polisen frågade då vem Peter menade skulle ha dödat Emma???
Peter besvarade inte den frågan.
Kriminalkommissarien sträckte på sig och sade med likgiltig röst att Du är anhållen och Du ska stanna här tillsvidare.
Kriminalkommissarien fortsatte med att säga att Du har rätt till en advokat. Har Du någon på förslag? Eller nöjer Du Dig med att vi utser en advokat år Dig??
Peter svarade att han var oskyldig. Och att det var honom likgiltigt vilken advokat han fick.
Därefter sade kriminalkommissarien att förhöret var slut för idag.
När poliserna kom till radhuset i Söderup hade Gunilla fortfarande sin bil stående utanför akutmottagningen på sjukhuset i Devilsholm. Gunilla fick tillåtelse att åka med in till Devilsholm i den polisbil som transporterade Lena till Devilsholm. Gunilla blev avsläppt utanför sjukhusets akutmottagning. Gunilla tog sin bil och körde hem till Dalköping.
Ett mardrömsdygn som detta hade hon aldrig tidigare upplevt i sitt liv.