Resan utan mål

'Resan utan mål'

Av Jacob W. F. Sundberg, Professor Emeritus

Innehållsförteckning

Ett litet företal ad hominem.

1.                 Resan utan mål

2.                 Socialbyråkratin

3.                 Ius docendi ärendet som katalysator

4.                 Europakonventionens inbyggda komparativa metod

5.                 Den katolska rättighetsläran

6.                 Svenska omhändertagandemål i den europeiska dialogen

7.                 Avslutning

Exkurs

Ett litet företal ad hominem.

Käre Anders Agell.

Förevarande festskrift i miniatyrformat har tillkommit en smula plöts­ligt, sedan det visat sig att den artikel i fråga, som jag skrivit för att hedra och glädja Dig vid avgången från professuren i Uppsala, icke kunde vinna plats i den andra festskrift för vilken den ursprungligen kontrakterats (jfr bilagorna till detta företal).

Onekligen ställer min artikel något större perspektiv på både det ena och det andra än vad man vanligen får se i svensk juridisk litteratur. De som är alltför invanda med denna - så förefaller det - klarar helt enkelt inte av, mentalt, att konfronteras med hur man ser och analyserar tillvaron i den 'stora världen'. En retorik, som hemmavid kan vara så invand att nästan ingen förmår ifrågasätta den, kan på större distans framstå som tom och innehållslös, ja, kanske rentav som floskulös och bedräglig. Det sades att Axel Hägerströms horisont icke var vidare än kanten på hans skrivbord (Battail). Har man i Uppsalaskolans anda tagit till sig också den insnävade hägerströmianska horisonten, har man säkert särskilt svårt för det ifrågasättande som kommer så naturligt på europeisk nivå.

Jag har emellertid icke velat att skolfejder skulle få stå i vägen för framläggandet av ett opus som jag är övertygad om att Du med Dina internationella ambitioner kommer att finna intressant utan att vilja dela alla de meningar som där framförs. I de europeiska universitetens Magna Charta, antagen i Bologna 18.9.1988, sägs universitetets uppgift vara "att motarbeta intolerans och alltid vara öppet för dialog". Det är i den andan som jag vågar tro att Du kommer att läsa denna festskrifts­miniatyr, och det är på den vägen som jag får önska Dig all lycka för framtiden.

Tillgivne vännen

Jacob W. F. Sundberg

Bilagor till företal

Professor Jacob Sundberg

Uppsala den 22 september 1994

Vi tackar för Ditt intressanta bidrag till festskriften för Anders Agell. Det avsnitt vi inte vill trycka utgör kapitel 3: ius docendi-ärendet som katalysator. Vi har med beklagande noterat att Du efter detta besked valt att dra tillbaka hela bidraget. Detta är i enlighet därmed borttaget ur den inbjudan som trycks i morgon för distribution i olika tidskrifter.

Skulle Du ändra Dig, är bidraget fortfarande välkommet i festskriften med undantag för nämnt avsnitt.

Med vänlig hälsning

Torgny Håstad

 

Stockholm den 25 september 1994.

Till Redaktionskommittén för Festskrift till professor Anders Agell

c/o professor Åke Saldeen

Norra Budbecksgatan 2

752 36 Uppsala

Sedan jag telefonledes ar professor Torgny Håstad i torsdags erhållit beskedet att mitt bidrag till rubr. festskrift skulle strykas, försåvitt jag icke lät därur utgå den sektion som Kr betitlad "ius docendi ärendet som katalysator" - något som jag icke kan godtaga - får jag härmed hos redaktionskommittén in corpore bestämt protestera mot förfarandet och insistera på att bidraget skall medtagas i festskriften. När jag gör detta får jag framhålla, att det bidrag som jag skrivit är skrivet för att glädja professor Anders Agell och icke för att tillfreds­ställa redaktionskommittén. Min omsorg avser Anders Agell och bidragets innehåll har valts för att träffa ett ämnesområde som stått i förgrunden för Anders Agells intresse under åren i pro­fessuren. Jag hyser den största respekt far de enskilda ledamöternas i redaktionskommitténs egna insatser på egna rättsområden, men jag kan icke finna att deras preferenser har någon relevans för ett bidrag avsett för Anders Agell. Det ankommer på Agell att läsa och kommentera rad som skrivits i hans festskrift och icke någon annan. Det kan icke rara redaktionskommitténs sak att bedriva en form av censurverksamhet för att hindra festföre­målet från att konfronteras med sina vänners särskilda åsikter och tolkningar för vilka deras författare i vanlig ordning för­väntas svara.

Med utmärkt högaktning

Jacob W.F. Sundberg

'Resan utan mål'

En hyllning till Anders Agell

av

professor emeritus Jacob W. F. Sundberg

1. "Resan utan mål"

I början av 1970-talet hamnade den svenska familjerätten i kris. Det gamla kastades plötsligt överbord och man satte av i helt nya riktningar. Jag hade förebådat krisen i min 1969 utgivna bok "Familjerätt i omvandling"[1] och kunde på Tagung für Rechtsvergleichung i Regensburg 24-27.9.1969 lägga ut texten om den stora kursändringen på grundval av de Carl Lidbom tillskrivna direktiven för familjelagsakkunniga av 15.8.1969[2]. I ett fest­skriftsbidrag från 1993 tog den välkända Harvardprofessorn Mary Ann Glendon Regensburgföreläsningen som utgångspunkt.

Jag var förbryllad av vad han tycktes säga om den svenska rätten. Vad han sade verkade så konstigt, faktiskt, att jag trodde att jag kanske inte hade förstått honom rätt. När jag kom tillbaka till Boston, skrev jag till professor Sundberg för att fråga om han verkligen menat att säga att den svenska familjrätten karakteriserades av "förflyktigandet av något positivt intresse i äktenskapet som en institution" och om det verkligen var fallet att svenska regeringen beordrat att den "framtida lagstiftningen skulle utformas så, att den icke på något sätt gynnade äktenskapet som institution i jämförelse med andra former av samlevnad." Hans snabba svar, som försäkrade mig att jag icke tagit miste, och som beskrev några ytterligare aspekter av den familjepolitik som fördes av socialistpartiet som då satt vid makten, var det första av många älskvärda svar över åren på mina framställningar om upplysningar.[3]

Det besynnerliga med denna kursändring var att bland svenska jurister ingen tycktes veta vad det hela ytterst skulle tjäna till. Anders Agell – föremålet för förevarande festskriftshyllning – fångade läget på ett förträffligt sätt i sin uppsatsrubrik från 1978: "en resa utan mål".[4]

Juristerna förstod inte sammanhangen bakom utvecklingen, eller såg sig förhindrade att berätta om vad de fattade. En tung faktor var säkerligen den hägerströmianska belastningen.[5] Juristerna förstummades av att denna förvisade dem till den beskedliga rollen av tekniska konsulter åt beslutsfattarna som skulle hålla tyst när de inte var tillfrågade. Den tvångströja som detta satte på familjerätten märktes i Stockholm och Lund där ingen på professorsnivå tycktes vilja ägna sig åt familjerätten. Om det var bättre i Uppsala så var det i hög grad Agells förtjänst.

Den kritiska diskussionen yppades därför på för svenska jurister ovanliga och oväntade ställen, nämligen i den komparativrättsliga dia­logen, som publicerades i lärda tidskrifter och verk utanför Sverige. Det är icke så, om någon skulle tro det, att publicering i utlandet bara åsyftar att marknadsföra förträffligheten i de svenska lösningarna.[6] Att gå fram på komparativ front har helt andra förtjänster:

Komparativa metodologier hjälper oss icke blott, som många påpekat, att se det som är osynligt för oss därför att vi känner det så väl, utan hjälper oss att få kritisk distans till det som vi alltid ansett självklart.[7]

Det var i denna miljö som jag själv, efter "Familjerätt i omvandling", publicerade mina familjerättsliga bidrag,[8] och onekligen fick jag en positiv respons från professor Glendon själv:

hans skrifter – med sina humoristiska och provokativa utfall, sina oväntade sammanställningar och jämförelser (Sverige och Rom! Sverige och Polen!) – har sällan förfelat att skicka iväg mina egna forskningar i nya riktningar.[9]

Men det måste förstås erkännas, att den kritiska diskussion som förts i lärda verk och tidsskriftsserier utomlands icke förmått att tända många ljus i Sverige, vad än nu anledningen må ha varit. Därför är det gott att veta att vi fått ytterligare en källa till självinsikt i Sverige, och en som många kanske finner lättare att ta till sig än verk som fordrar att man sätter i väg till ett storbibliotek för att kunna läsa: nämligen den socialdemokratiska självprövningen.

Det var framför allt högskattesamhällets kollaps under angreppen från Kjell-Olof Feldt och Stig Malm, som vid ett berömt tillfälle 23.11.1988 nedgjorde alla dess heligaste kor med invektiv som "ruttet" och "perverst"[10] - vilket gjorde det osynliga synligt! Det var då som det med tilltagande uppriktighet sades, att socialdemokraternas sam­hällssyn byggde på en högbeskattning som var ett mål i sig.

Genom en hyperintensiv beskattning skulle pengar dragas in, som sedan skulle transfereras till bättre förtjänta socialgrupper med hjälp av en enorm socialbyråkrati.

I dag finns det därför kanske fler än ett fåtal komparativrättsliga experter, som kan börja diskutera 'resan utan mål'. Om vi inte hört av dem än så kan det ha olika förklaringar. Men vad som nu finns för alla att se gör att man redan från början skymtar bestämda mönster. Och mönstren antyder att 'resan utan mål' icke var så helt utan mål.

2. Socialbyråkratin

I detta perspektiv framträder socialbyråkratins centrala och dominer­ande roll i det socialdemokratiska bygget.

Personalen inom den centrala administrationen för kommunernas socialvårdsverksamhet uppgick 1950 för samtliga kommuner i landet till cirka 2.200. Vid slutet av 1970-talet var siffran 13.000. Av dessa hade nära nog hälften utbildning vid socialhögskola eller liknande akademisk utbildning. Denna ansågs ha tillfört dem önskvärd psykologisk sakkun­skap.[11] Till detta kom den s.k. familjevårdsprincipen, varmed förstods att all kommunal socialvård, som rörde en och samma person eller familj, skulle handläggas av en och samma socialvårdstjänsteman. Det skulle medföra bättre helhetsbedömning av klienternas situation och bättre positiva kontakter mellan socialvården och dess klienter.[12] I vart fall gav det socialarbetarna en väldig makt över klienterna.

I arbetet på det som skulle bli SFS 1980:620, 1980 års socialtjänstlag, yppades också en syn på uppgiften som kunde inspirera till litet av varje. Man skulle göra uppbrott från "symptomtänkande" och skapa sig en "helhetssyn" vari ingick icke minst "relationen mellan individ och samhälle". Socialtjänsten vore ytterst "en politisk verksamhet" och

målet var "utjämning mellan olika gruppers levnadsförhållanden".[13]När man sedan övergick till LVU - lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, vars tvångsomhändertaganden sedan i så hög grad skulle bli föremål för uppmärksamhet i Strasbourg - kunde man med detta i minne spåra en betydande skärpa i tonfallet Den fara för barnets hälsa som vore en förutsättning för omhändertagandet behövde icke vara allvarlig och inga skadeverkningar krävdes: den mäktiga social­byråkratin hade blott att tolka "föräldrarnas psykiska särart" och deras "personliga egenskaper" som det sades i exemplifieringen.[14]

Expansionen av socialbyråkratin, som skulle ägna sig åt dessa upp­gifter, tog sålunda fart på 1970-talet. Utbildningen förlades framför allt till socialhögskolorna i Stockholm, Umeå och Lund. Vad detta betydde kom att belysas genom ett antal anmälningar till JK och JO. Jag skall icke tynga texten med någon omfattande redogörelse utan får bara hänvisa till den föreläsning om "Välfärdssamhället" som jag brukade hålla på 1980-talet i kursen i allmän rättslära och som sedan kom att spela en roll i ius docendi-ärendet.[15] Sammanfattningsvis kan dock sägas att systemet innefattade något som brukade beskrivas som "röd terror - marxistisk mobbning - massiv vänsterextremistisk propa­ganda" och ett huvudredskap var de s.k. 'sensitivitetsövningarna' i psykologiämnet som måste passeras för att man skulle komma vidare på socionomlinjen. I Umeå fick studenterna, man och man emellan, rådet: "Låtsas att Du är marxist, annars kommer Du aldrig att över­leva".[16] På så vis kom det att ske en viss, ganska bestämd rekrytering av den expanderande socialbyråkratin, där merparten delade föreställ­ningen om den marxistiska progressionen och fann sin uppgift vara att bidraga till att utveckla 'den socialistiska människan' som skulle verka i det nya socialistiska samhälle som hägrade runt hörnet.

I det sedan så omskrivna målet Ulla Widén vs Sverige[17] – åländskan, vars barn skulle tvångsomhändertagas för att hon inte städade så bra – kom denna socialbyråkratins särskilda karaktär till påtagligt uttryck.

I Jönköpings-Posten 24.3.1982 kunde Ulla Widén läsa ett tokvänsterupprop som bl.a. krävde "förstatligande utan ersättning av företag som inte kan garantera fortsatt drift". Bland de 132 undertecknarna av detta förslag till lösning på det tidiga 80-talets problem kunde Ulla Widén återfinna fem av de socialarbetare som förpestat hennes liv, och ytterli­gare ett 30-tal socialarbetare och kanske lika många lärare, d.v.s. den vänsterkader som flum-perioden på 70-talet skapat.[18]

Det marxistiska inslaget i den nya socialbyråkratin förlänar ett bety­dande förklaringsvärde åt en jämförelse med de marxistiska idéernas roll inom det på sin tid ytterst respektingivande Socialistlägret,[19] när det gäller att tolka vad som hände i Sverige. I nyssberörda föreläsning om Välfärdssamhället finns en kort återblick på Socialistlägrets 60-talslagstiftning på familjerättens område som kan rekapituleras[20]:

den teoretiska förklaringen till ... varför denna lagstiftning såg så totalt annorlunda ut än den som infördes på 20-talet... har ... att göra med den dynamiska uppfattningen av utvecklingen: att människans natur är reformerbar, att man så småningom skall kunna lyckas skapa den socialistiska människan, och att den socialistiska människan till sist skall kunna så förädlas att hon kan ingå i det kommunistiska samhället. För att åstadkom­ma detta gäller det att skydda barnet från skadliga inflytanden, och de skadliga inflytandena kommer framför allt från familjen. Därför gäller det att åtminstone bevaka familjen noga, så att den s. a. s. blir statsmaktens yttersta redskap. Detta är själva grundtanken. Men hit hör då också att om familjen råkar sprida fel budskap som icke harmonierar med statsmaktens, så måste man skilja familjen från detta inflytande. Enklast kan så ske genom att man omhändertar barnet, eller också genom att man förebygger situationen genom att tillse att familjens inflytande blir så ringa som möjligt. Ju färre timmar och minuter man tillbringar tillsammans i familjen,

dess mindre chans finns det att det ondskefulla, felaktiga inflytande utövas, som leder till de olyckliga konsekvenserna.[21]

3. ius docendi ärendet som katalysator.

Vad som sagts i det föregående om socialbyråkratins roll vinner viss bekräftelse när man analyserar ius docendi aktionen (1988-1990).[22] Den har producerat ett ytterst intressant tidsdokument i form av Arbetsgrup­pens promemorior[23] som visar vad man antog skola vinna gehör samtidigt som valet av angreppspunkter ger goda besked om varför aktionen sattes i gång. De temata som gruppen upplevt som ägnade att ge underlag för angrepp har varit marxismen och dess relation till folkmordet, samt Uppsalaskolans förhållande till naturrätten.

Det är utomordentligt svårt att frigöra sig från föreställningen att det som utlöste angreppspunkten 'marxism och folkmord' skulle kunna varit något annat än mitt dåvarande internationella uppdrag att såsom president för en internationell undersökningskommission utreda sambandet mellan marxismen som statsbärande 'religion' i Sovjetunionen och det stora folkmordet på ett tiotal miljoner människor genom den avsiktligt organiserade hungersnöden 1932-33 i Ukraina och områdena däromkring. Mitt uppdrag var vida känt (även om svenska massmedia beslutsamt försökte förtiga det, inskränkande sig till DN-rubriken "propagerade mot marxism"[24]) och det är svårt att tro att sovjet­ambassaden i Stockholm skulle varit mindre intresserad än sovjetambassaden i Ottawa som öppet deltog i utredningen. Man imponeras av att ius docendi aktionen kom i gång samtidigt som min Kommission höll sin första session i

Bryssel, och man gläds åt att angreppstemat bleknade bort med Socialistlägrets kollaps och Sovjetunionens upplösning.[25]

Arbetsgruppen menade att 2 § högskolelagen använde sig av Upp­salaskolans mycket snäva vetenskapsbegrepp och att därför all under­visning som föll utanför detta eo ipso vore otillåten, inkl. då allt som luktade "naturrättsrenässans" vilket i svenska juridiska kretsar var en gängse beteckning för Europakonventionen om de mänskliga rättig­heterna. Arbetsgruppen kan icke gärna ha varit omedveten om att denna angreppslinje måste utlösa en flod av kritik från andra lärosäten, t.ex. den från professor Klami i Uppsala, professor Radnitzky i Trier och professor Virginia Black vid Pace University i New York. Skälet att man icke desto mindre valde denna linje torde ha varit att man därigenom kunde komma åt det som verkligen var relevant för kretsarna bakom ius docendi ak­tionen, nämligen att undervisningen om Europakonventionen - den s.k. "naturrättsrenässansen" - vårterminen 1988 integrerats i min under­visning i allmän rättslära vid Stockholms universitet.

Vad som gav spets åt den åtgärden var målet Olsson vs Sverige [26] som då låg i Europeiska Domstolen för mänskliga rättigheter. Den uppstån­delse som detta mål väckte i regerings- och partikretsar kan studeras i Yrsa Stenius ledarstick i Aftonbladet i anslutning till målets avance­mang från Kommissionen till Domstolen. Att statsministerns talskrivare Pär Nuder lät inskriva sig på min förutnämnda kurs markerar ju intresse, och detsamma gäller uppgifterna att SSU-ordföranden, jur. stud. Anna Lindh uppenbarade sig i auditoriet vid föreläsningen 18.3.1988, som var direkt ägnad Europakonventionen.[27] Den förfärliga tirad som dok­toranden Jesus Alcalá strax efter det domen fallit 24.3.1988 lät publicera i Dagens Nyheter mot juristerna bakom klagomålet i Olsson-målet, vittnar om ett ställföreträdande lidande å socialbyråkratins vägnar[28], som vore svårt att ta på allvar om det icke vore känt att just Alcalá utvalts att vara en av kursföreståndarna för

den 'anti-kurs' i mänskliga rättig­heter som inrättats vårterminen 1988, och varom linjenämnden träffade sitt första beslut 14.10.1987 på initiativ av professor Madeleine Löfmarck (numera Leijonhufvud). Anti-kursen skulle haft dåvarande justi­tieministern Anna-Greta Leijon som huvudstjärna. Jag förbjöds av Löfmarck att ens ta reda på vilka som skulle gå på den.[29]

I september 1987 hölls förhandling i Olsson-målet och utlöste argsinta angrepp av Yrsa Stenius (som strax därefter fick egna bekym­mer[30]). Domen i målet föll veckan efter Europakonventionsföreläs­ningen. Domen föranledde nya angrepp, och nu flöt arbetsgruppens kommande käpphäst upp, nämligen den påstått "vedertagna gränsen i Sverige mellan politik och juridik"[31]. Jur. stud. Carl Johan Norström, som Arbetsgruppen använt sig av, skulle sitta i justitierådet Tor Svernes kök och skriva på sitt examensarbete "Samhällets ansvar för barn", som ägnade dryga dussinet sidor åt Europakonventionen och förlustmålen i Strasbourg.[32] Jur. stud. Martin Tiden, som skickade in det andra klagomålet, var genom sin mor, överläkaren vid PBU, Ulla Tiden starkt medveten om parallellmålet i Strasbourg, Lovasz vs Sverige, där socialnämnden just givit upp och återkallat sitt över­klagande, så att kammarrätten kunde avskriva målet dagen före min Europakonventionsföreläsning.[33] Att sedan justitierådet Svernes dot­ter Erica Sverne och kamraten och socionomen Agneta Lundberg, jämte kulturchefen Svante Weylers yngre bror Martin Weyler i en tredje vända uppenbarade sig med klagomål lärer icke förringa

 betydel­sen av bindningarna till socialbyråkratin i aktionen.

Det framstår därför klart att just inom socialbyråkratin och denna närstående kretsar min föreläsningsverksamhet upplevdes som ett hot.

[Med anledning av de meningsmotsättningar som detta avsnitt väckt har det förefallit lämplig att utbygga det med en exkurs rörande Europakonventionens inre historia i Sverige. Av dispositionsskäl har exkursen, som hämtats från det anförande jag höll för att celebrera Sporrong Lönnroth tävlingens tioårsjubi­leum med studenterna 29.9.1994, placerats sist i denna lilla volym s 31 ff.]

 

4. Europakonventionens inbyggda komparativa metod.

Om man på detta vis kan konstatera att socialbyråkratin och Europa­konventionen - var och en på sin kant och med extra emfas när de kolliderat - varit betydelsefulla faktorer i utvecklingen, så återstår i alla fall att analysera och utvärdera vad det är som i själva verket hänt. Vi måste få syn på det som vi inte ser för att det är så självklart för oss, vi måste få distans till oss själva. På den punkten har vi plötsligt fått extra hjälp genom den komparativa rätten, närmare bestämt genom den komparativa metod som Europakonventionen själv står för.

En rättslära som är allmän måste med nödvändighet begagna sig av någon form av komparativ metod. Redan på slutet av 1800-talet fick detta sin formulering i anslutning till den tyske professorn Adolf Merkel:

Liksom varje enskild rättsdisciplin vid en viss grad av utveckling gav upphov åt en allmän del... likaså borde ur samtliga grenar av rättsveten­skapen eller med andra ord ur denna i sin helhet utbildas en allmän del, vari rättens enhetlighet komme till uttryck och fullständigt genomförande.[34]

En så fattad rättsfilosofi - eller allmän rättslära för jurister som språkbruket lades för mina studenter i Stockholm - har stora dimen­sioner. Den kan nämligen identifieras med vad jag kallat för den europeiska artefakten.[35] Därmed förstås föreställningen om rättssam­hället, ett samhälle under rättens överhöghet eller "the Rule of Law". Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har skapats för att garantera det samhället, och hela verksamheten av konventionsorganen och i processmaskineriet i Strasbourg ger uttryck åt och precisering av detta begrepp. Europakonventionen är en garantikonvention, tillkom-

men för att säkra upprätthållandet av en europeisk rättslig minimistan­dard inom hela konventionsområdet.

Europakonventionens egen särskilda natur tvingar fram en europeisk systematisering och konceptualisering, som är oberoende – autonom – i förhållande till de nationella rättssystem, vilkas standard konven­tionsorganen är satta att övervaka. För att finna fram till dessa euro­peiska autonoma juridiska begrepp fordras metod. I vårt sammanhang är den komparativa metoden av särskilt intresse. Europeiska Dom­stolens bruk därav har gett upphov till mycket diskussion, som kan studeras i majoritetsvota och dissenser.[36] När tolkningen av konven­tionens ordalag varit i fråga har det ofta fallit sig naturligt att undersöka vad ordet i fråga i allmänhet betytt bland konventionsstaterna. Det har varit naturligt eftersom preambulen förklarar dessa europeiska stater

i sina ideal, sina politiska traditioner, sin frihet och principen om rättens okränkbarhet äga ett gemensamt arv.

Den moderna komparativa rättsforskningen får på så vis ett praktiskt centrum just i Europakonventionen och judikaturen kan studeras som en europeisk dialog. Svårigheten ligger då inte i att satisfiera Uppsalaskolans vetenskapsbegrepp, om någon skulle tro det, utan i kulturbundenheten i särskilt det juridiska språket. För hägerströmianskt förstummade svenska jurister betyder den europeiska dialogen ofta en chock[37] – och än mer kanske för massmediafolket och andra som växt upp under trycket av tystnadsspiralen.[38] Bruket av den komparativa metoden för till att de måste uppleva att finna svenskt rättsväsen i dess olika faser presenterat i en icke-svensk analys. Det blir lätt en upp­repning av cirkusen kring Roland Huntfords år 1971 utkomna bok "The New Totalitarians", som bl.a. analyserade svensk juridisk mentalitet

 

 

med utgångspunkt från en angloamerikansk begreppsvärld. De som var med på den tiden kanske ännu kommer ihåg hysterin som präglade de svenska tonfallen när analysen inte utföll till belåtenhet.[39]

Den som kan övervinna denna slags chockverkan och närmare be­grundar vad denna europeiska praktiska komparativa dialog betyder, kommer emellertid att finna att den har samma förtjänster som den komparativrättsliga dialogen i allmänhet men också många fördelar därutöver. Dit hör att man kan tillgodogöra sig förtjänsterna på ett långt snabbare och omedelbarare sätt än genom en svårvunnen internationell beläsenhet som bara kan åtkommas i de lärdomstempel som de stora biblioteken är. De svenska målen som avancerar genom konven­tionsmaskineriet i Strasbourg har alla en svensk förhistoria som ger insyn i problematiken och de följs uppmärksamt av en hel kohort av byråkrater och advokater och andra som känner den historien. Att det till synes felas en professionell svensk diskussion efteråt är bara en synvilla. Det är bara det att vissa massmediakretsar och vissa byråkra­tiska kretsar – som dessutom ibland dansar hand i hand – funnit det med sin fördel förenligt med så litet diskussion som möjligt av förlust­målen i Strasbourg. Diskussionen i SOU 1994:99 "Domaren i Sverige inför framtiden" kan pekas ut som ett paradexempel. Det finns en bred krets av väl insatta, och om dessa släpptes fram och själva ville diskutera de sanningar som målen uppenbarat rörande svensk rätt skulle vi veta oändligt mycket mera om det som verkligen skett och sker än som förmedlas av den skendebatt som nu i alldeles för hög grad karak­teriserar det svenska offentliga livet.

5. Den katolska rättighetsläran.

Man kan tydligen använda sig av den komparativa metoden för att få syn på sådant som eljest skulle vara osynligt för oss och för att få kritisk distans till det som vi alltid tagit för givet – för att citera Mary Ann Glendon. Men då får det jämförda rättssystemet inte ligga för nära. Låt oss därför lägga ut besticket mot den katolska världen, närmare bestämt den romersk-katolska läran om människans rättigheter och plikter. Det

är en lära av betydande tyngd i en värld, där det finns bortåt en miljard katoliker[40], och dess tyngdpunkt ligger i de tättbefolkade mellan- och sydeuropeiska länderna, som nu är majoritet i både EU och Europarådet. Immigrationen har fört den också in i vårt land till den grad att Sverige 1988 fann sig skola skicka en ambassadör till Vatikanen.

Detta är icke platsen att genomgå hela historien om den romersk­katolska kyrkans hållning till den sekulariserade läran om de mänskliga rättigheterna[41] utan jag begränsar mig till den undervisning i ämnet som den nuvarande påven – vicarius Christi – står för, d.v.s. den tidigare ärkebiskopen i det polska Krakow, Karol Wojtyla, som påve kallad Johannes Paulus II. Hans pontifikat (1978 - ) har utmärkts av bl.a. avståndstagande från kompromisser med de kommunistiska regimerna och det är nog ingen överdrift att säga att hans insats verksamt bidragit till Socialistlägrets kollaps och Sovjetunionens upplösning. Den påviska läran framträder i ett antal skrifter emanerande från påvestolen på det tidiga 1980-talet, bland vilka särskilt märks encyklikorna Familiaris consortio, Laborem exercens, samt Chartan över familjens rättigheter.

Utgångspunkten är förstås vad påven anammat från sina föregångare, nämligen läran om en "tingens och målens absoluta ordning", en "ordning upprättad av Gud". Denna ordning börjar i moderlivet med rättigheter och plikter som föds ur den fundamentala relationen som är moderskap och faderskap. Personerna framträder i anslutning till den ordning som deras fundamentala relationer ger, d.v.s. i sina familjer, i sin arbetsgemenskap, och i sin nation. Ordningen grundar den sam­hälleliga auktoriteten och påtvingar denna fundamentala gränser, som har sin grund i personernas frihet. Den objektiva plikten är bestämd av naturen långt före lag och domare.

Redan i befruktningsögonblicket är den mänskliga varelsen "en människa med oförytterliga rättigheter". "Människans främsta rättighet är rätten till liv" och i och med konceptionen tar alla hans rättigheter sin början. Rätten till liv innebär också rätten till familj. Familjen är samhällslivets fundamentala cell. Den är det fundamentala mänskliga samhället. Statens rättigheter och plikter är endast subsidiära, till för det fall att familjekretsen sviker.

Familjens rättigheter innefattar rätten att uppfostra barnen i familjens sköte. Om rollen som undervisare i ett modernt samhälle ofta överstiger familjens möjligheter, kan detta icke förringa föräldrarnas i naturen grun­dade rätt och plikt att fostra och undervisa. Skolans roll är subsidiär, den utövas alltid in loco parentis. I Familiaris consortio uttrycks detta så att

de som har ansvaret för skolor får aldrig glömma att föräldrarna har utnämnts av Gud själv till sina barns förnämsta och huvudsakliga uppfos­trare och att deras rätt är fullkomligt oförytterlig. (ss 78-79)

Familjen är skyddsobjektet i Chartan över familjens rättigheter,[42] och i dess Art. 10 förklaras bl.a.:

En skälig lön ... skall räcka för att bilda familj, försörja den värdigt och säkerställa dess framtid. En sådan ersättning kan åstadkommas antingen genom s.k. familjelön, d.v.s. en enda lön som ges åt familjeförsörjare och som räcker för familjens behov, utan att hustrun behöver förvärvsarbeta utanför hemmet, eller genom vissa sociala förmåner såsom familjebidrag eller ekonomiskt stöd åt hemarbetande kvinnor.

 

I Laborem exercens påkallas "en social omvärdering av moderskapets uppgifter", att samhället bör "utan att begränsa moderns frihet, utan att psykologiskt eller praktiskt diskriminera henne, utan att låta henne stå tillbaka för andra kvinnor - gör[a] det möjligt för henne att uppfostra sina barn och ägna sig åt dem alltefter deras behov i olika åldrar."[43]

Det är lätt att se att budskapet i hög grad var riktat mot den dåvarande kommunistregimen i Polen som denna polske påve själv upplevt och vars egna läror om familjen med kraft försökte förgöra den katolska familjen såsom kärnan i motståndet mot kommunismen (jfr ovan s 7). Men man ser också spetsen mot många av 70-talets svenska innova­tioner, vilka mer eller mindre fördolt återspeglade samma filosofi som

uppbar den polska regimen. Hemundervisningen, religionsundervis­ningen, barnagan, barnomhändertagandena enligt LVU, på dessa och många fler punkter kommer konfrontationen till synes.

Genom att det svenska systemet kommit att granskas i Strasbourg vad gäller förenligheten med Europakonventionens minimistandard har vi trots de förstummade hägerströmianska juristerna i Sverige kommit i en europeisk dialog. Denna är desto intressantare som påven i uppre­pade tal vänt sig särskilt till Europadomstolens domare, bl.a. i audiens i Vatikanen 10.11.1980 där han tog emot olika katolska juristförbund, ledda av den franske advokaten Edmond Pettiti, som då utsetts till domare i Domstolen.[44] Det är i det katolska ljuset som säregenheterna i den svenska ordningen fått sin skarpaste belysning.

6. Svenska omhändertagandemål i den europeiska dialogen.

I ett antal mål om tvångsomhändertagande av barn under 1980-talet och senare har focus med tilltagande skärpa satts just på socialbyråkratin och systemet har kommenterats av jurister från hela Europa. Den norska Kommissionsledamoten, advokaten Gro Hillestad Thune, kom att leda några av de intressantaste angreppen. Hon hade tidigare varit politisk sekretaer åt handelsministern i Brattelis Arbeiderregering (1974-76) och hade inga svårigheter med vare sig socialistiska tankeschemata eller svensk-språkig litteratur.

De första målen som vann uppmärksamhet gällde själva besluten om omhändertagande och det verkade som om socialbyråkratin i fråga dragit väl stora växlar på sin politiska uppgift. Även om föräldrarnas sätt att värja sig i juridiska processer väckt mycket ont blod i byråkratin framstod fallen som relativt klara övertramp i Strasbourg och svenska regeringen förlikte målen med dryga skadestånd till de drabbade.[45]

Den sekvens av mål som inleddes med Olsson i Europeiska Dom­stolen hade en något annan karaktär.[46] Utgångspunkten har väl be­skrivits av Regeringsrätten i RÅ 1987 ref 123; bland signaturerna under denna dom återfinns f. övr. sedermera svenska domaren i

Strasbourg, regeringsrådet Elisabeth Palm. Där sägs:

En framträdande svårighet utgör de i rättsligt hänseende skilda ut­gångspunkterna vid en bedömning enligt 5 § LVU om vårdens upphörande och vid prövningen enligt 28 § socialtjänstlagen om skiljande av barn från familjehem. Att dessa båda ställningstaganden skall ske i olika processer skapar stora problem, se t ex SOU 1986:20 s 340-345 och DsS 1987:3 s 124-126.1 själva verket torde medvetandet om dessa problem kunna leda till en benägenhet hos de berörda myndigheterna att vid prövningen enligt 5 § LVU om vårdens upphörande väga in även omständigheter som snarare är av relevans vid en tillämpning av 28 § socialtjänstlagen.

Regeringsrätten tar avstånd från en sådan sammanblandning:

Det är den unges behandlingsbehov som skall bestämma hur länge vården skall bestå. Finns inte längre något behov av att utöva de särskilda befogen­heter LVU ger skall vården upphöra. Det förhållande att ett barn som omhändertagits känner oro inför att lämna familjehemmet [d.v.s. fosterhem­met] och eventuellt kan ta skada av en förflyttning får beaktas vid en prövning enligt 28 § socialtjänstlagen.

När Gro Thune pläderade i målet Rieme vs Sverige[47] utvecklade hon innebörden av detta:

De fyra mål som jag nämnde [Eriksson, Nyberg, Rieme och Olsson 2] inledningsvis har alla hänfört sig till denna situation och har avslöjat ett antal problem......

Det svenska systemet har skapat två skilda förfaranden som tar upp barnets situation i fall såsom det närvarande.

Först, ett inledande förfarande i vilket socialmyndigheterna samt om så fordras också förvaltningsdomstolarna prövar förhållandena i det naturliga hemmet, och allenast dessa förhållanden, i syfte an utröna om det finns laga skäl att behålla omhändertagandebeslutet.

Därefter, ett följande förfarande, i vilket samma organ prövar huruvida att flytta barnet från fosterhemmet skulle skapa en risk, som inte är ringa, att skada dess fysiska eller mentala hälsa — i vilket fall ett flyttningsförbud utfärdas som en provisorisk åtgärd - och jag understryker detta — antingen för en bestämd period med möjlighet till förlängning, eller tills vidare ....

Komplexiteten i denna beslutsprocess synes ägnad att öka osäkerheten beträffande barnets slutliga hem och därmed också belastningen på förhål­landet föräldrar-barn. Än viktigare, förhandenvaron av två helt skilda processer verkar också ägnat att medföra tidsförlust. Detta måste vara särskilt olyckligt i dessa

barnomhändertagandefall, eftersom möjligheterna till en framgångsrik återförening av barn och föräldrar sannolikt måste snabbt minska med längre tid. Särskilt är detta fallet i mål som det nu förevarande, där barnet befinner sig i den tidiga barndomens kritiska år.

Siv Westerberg har givit saken en pregnant formulering:[48]

i ett antal fall varje år av tvångsomhändertagande av barn är gången följande: När föräldrarna efter åratals kamp lyckats få tvångsomhänderta­gandet av barnet upphävt av domstol utfärdar socialmyndigheten omedel­bart ett flyttningsförbud. När föräldrarna ber om tillfälle att få träffa barnet utfärdas i stället besöksförbud och/eller förbud för barnet att ens besöka sitt föräldrahem och framför allt i många fall av flyttningsförbud, förbjuder socialmyndighet och fosterföräldrar barnet att vara ensamt med sina föräldrar ens för en kort stund.

Gro Thune ser saken från europeisk synpunkt:

En situation i vilken myndigheterna med ena handen öppnar dörren för barnets återvändande och sedan med andra handen omedelbart stänger den kan icke annat än öka osäkerheten och konflikten mellan modern och fosterföräldrarna. En sådan flytande situation, där möjligheten att häva flyttningsförbudet beror på omfattningen av kontakterna mellan barnet och modern, kan allenast uppmuntra en ständig tävlan mellan henne och foster­föräldrarna vad gäller faktiskt umgänge. Fosterföräldrarna, som vill behålla barnet, måste förväntas söka hindra umgänge. Ingen kan förutsäga utgången och ingen kan tala om för barnet vad som faktiskt kommer att hända.[49]

I sin plädering i Rieme slår sedan Gro Thune huvudet på spiken:

Den svenska situationen tycks vara extra komplicerad genom avsaknaden av tillräckligt mycket gemensam grund mellan domstolarna och de sociala myndigheterna rörande hur man skall nalkas dessa problem.

Lagens utgångspunkt, såvitt framgår av förarbetena och de inhemska domstolarnas domar, tycks ha varit att, sedan en gång omhändertagande­beslutet blivit hävt, de sociala myndigheterna i princip skulle försöka återförena barnet med dess naturliga föräldrar. Ibland sätts en bestämd tidsgräns för återföreningen, men ofta icke.

Socialmyndigheterna å sin sida tycks mena, med stöd av psykologiska och kliniska undersökningar, att om en gång ett barn haft tid att rota sig i ett fosterhem så borde det få stanna där också efter det att omhänder­tagandebeslutet hävts.

I förgrunden för intresset i de svenska Strasbourg-målen på detta område står därför socialmyndigheternas åtgärder sedan dom fallit[50] eller beslut träffats[51], innefattande flyttningsförbud och besöks- och umgängesför­bud, ja, ibland t.o.m. förbud att telefonera eller korrespondera per post.[52]Redan när målet Cecilia Eriksson passerade Kommissionen markerade Gro Thune förvåning:

Slutligen finner jag det mycket förvånande att i det svenska systemet en socialnämnd i praktiken kan negligera och även obstruera en dom av Regeringsrätten utan att utsättas för sanktion.

I den dissens som den franske domaren Edmond Pettiti, med instämmande av österrikaren Frans Matscher och italienaren Carlo Russo, formulerade i Olsson vs Sverige nr 2, utformades samma kritik i mycket skarpa ordalag:

De sociala myndigheterna har öppet visat nära nog förakt både for de nationella domstolarna och för den Europeiska Domstolen. Man förvånas över att vare sig dessa domstolar, ej heller de statliga myndigheterna förmådde tvinga socialmyndigheterna till eftergift i deras "imperialism"[53]

Såsom det europeiska systemet är utformat skulle prövningen i hög grad vara inriktad på vad som varit socialmyndigheternas laga förpliktelse i denna situation, och vad deras verkliga avsikter varit med sina åtgärder.

Vad gäller umgängesrestriktionerna, som saboterade familjens åter­förening, var svenska regeringens situation ohållbar, åtminstone intill lex Eriksson eller SFS 1990:52,1990 års lag med särskilda bestämmelser om vård av unga[54] (låt vara att Regeringens Agent i Strasbourg försökte rädda den officiella hållningen genom en ytterst krystad argumentering) i det att Regeringsrätten i RÅ 1988 s 271 förklarat att umgängesrestriktionerna under flyttningsförbudets bestånd saknade varje laga stöd. De svenska myn­digheterna hade sålunda gjort självmål.[55]

När det gällde socialmyndigheternas hantering av flyttningsförbudet stannade man i Strasbourg allmänt för meningen att detta var en tillfällig åtgärd i en huvudförpliktelse som gick ut på snabb återförening mellan barnet och de naturliga föräldrarna. Saken spikades första gången i Olsson l[56]:

81. Vad gäller de återstående aspekterna på hur omhändertagandebeslutet genomfördes, vill Domstolen först notera att det icke tycks ha varit i fråga att få barnen adopterade. Omhändertagandebeslutet måste därför ha betrak­tats som en tillfällig åtgärd, som skulle avslutas så fort som om­ständigheterna tillät och varje genomförandeåtgärd skulle därför ha varit förenlig med slutmålet att återförena familjen Olsson.

Med denna utgångspunkt granskar Domstolen sedan socialnämndens åtgärder:

Faktiskt så motverkade de mått och steg som de svenska myndigheterna vidtog detta mål. Banden mellan familjemedlemmarna och utsikterna till en framgångsrik återförening kommer nödvändigtvis att försvagas om man sätter hinder i vägen för ett lätt och regelbundet umgänge mellan dem. Men själva placeringen av Helena och Thomas på så långt avstånd från deras föräldrar och Stefan måste ha negativt påverkat deras möjligheter till kontakter. Denna situation förvärrades av de restriktioner som myn­digheterna uppställde för umgänget med föräldrarna.

Gro Thune kommer in på samma fråga i sitt särvotum till Kommis­sionsrapporten i Rieme, där hon kritiskt går till rätta med socialmyn­digheterna:

Följaktligen verkställdes flyttningsförbudet, som bestäms och förstås som en tillfällig korttidsåtgärd, med den uppenbara avsikten från de sociala myndigheternas sida att icke behålla det i kraft bara en kort tid, utan snarare tvärtom. Detta är ur min synpunkt det mest stötande i förevarande fall.

Gro Thune ger en principskiss för rätt lösning, när man icke åsyftar att fosterföräldrarna skall adoptera barnet; d.v.s. då

måste aktiva steg tagas för att förbereda ett överförande av barnet till dess naturliga föräldrar inom en viss tidsfrist. En sådan tidsfrist borde normalt icke överskrida ett år. Följaktligen kommer ett flyttningsförbud som varit i kraft under mer än ett år normalt att innefatta en kränkning av Art. 8 i Konventionen.

Givetvis har socialmyndigheterna, när deras förhållanden kommer un­der granskning i Strasbourg, tusen ursäkter för sina dröjsmål – det är

sällan som de låter sig beslås med att direkt ha förklarat att flyttningsför­bud och umgängesrestriktioner skall ses som en permanent åtgärd. Vad som här då är av principiellt intresse är det nummer som görs av de naturliga föräldrarnas skepticism vad gäller socialmyndigheternas goda vilja, och de uttryck som denna skepticism kan ha tagit.

I Kommissionsrapporten i Olsson 2 diskuterar majoriteten frågeställ­ningen i följande ordalag:

upphävandet av omhändertagandebeslutet innebar att barnen i princip skulle återförenas med sina naturliga föräldrar. I fall som det förevarande innehåller Art. 8 också en rätt för de naturliga föräldrarna att få åtgärder vidtagna i syfte att bli återförenade med sina barn ävensom en plikt för de nationella myndigheterna att vidtaga sådana åtgärder.

Under det att de nationella myndigheterna måste göra sitt yttersta för att åstadkomma ett sådant samarbete, är deras möjligheter att tillgripa tvång i detta hänseende begränsade, eftersom alla berördas intressen lika väl som fri- och rättigheter måste tas i beräkning, närmare bestämt barnens intressen och rättigheter jämlikt Art. 8 i Konventionen.

Man kan inte tvinga barnet till umgänge med sina naturliga föräldrar är tydligen tanken. Hinder för umgänget kan då ligga i att barnet inte vill, varvid huvudfrågan blir identifieringen av barnets rätta vilja, dess varaktighet och värde. Hinder kan å andra sidan ligga i att de naturliga föräldrarna icke vill ställa upp på de förnedrande villkor som socialmyn­digheterna ställt för umgänget. Huvudfrågan blir då, å ena sidan, om détournement de pouvoir kan konstateras hos myndigheten, och, å andra sidan, den personliga integritet som föräldrarna har rätt till.

Frågan om barnets vilja är mest en fråga om vilket inflytande över denna som socialsekreterarna och fosterföräldrarna förskaffat sig. Sak­ens kärna belystes utmärkt i advokaten Lennart Hanes plädering inför Europeiska Domstolen i Rieme i anslutning till ett särvotum av Kom­missionsledamoten L. Loucaides:

Frågan är från vilken tid och från vilken ålder som barnets önskningar kan tas i beaktande utan påverkan från socialarbetare och fosterföräldrar. 1978 hade Susanne förvisso inga personliga önskningar [hon var född 1976], inte ens 1981,1982 eller 1983.1984 och 1985 kunde hon förvisso påverkas av de vuxna omkring henne. På den tiden ville hon sova över i fadershemmet när hon talade med fadern. Men hon ville inte när hon talade med socialar­betaren. Socialmyndigheterna godtog barnets s.k. önskningar så länge som barnet stod under socialmyndigheternas inflytande. Barnet

ville förstås vara lojal mot alla.

Herr Loucaides sade att han inte kan godta att ett barn mellan 8 och 13 år skall besluta när förflyttningen från fosterhemmet skall äga rum. Han påpekar att det inte är tillrådligt att lägga en sådan börda på en barn och att det är utomordentligt svårt att veta vad barnet egentligen vill.

Förvisso krävs det mycket mod hos ett barn, om det skall visa sin verkliga vilja när det gäller om barnet skall överge hemmet det lever i. Susanne har inte sådant mod. Hon är mycket passiv och inaktiv. Hade socialmyn­digheterna givit henne rådet att återförenas med fadern, skulle återföreningen ha ägt rum snabbt och utan svårigheter.

Frågan om föräldrarnas förhållande kommer ganska ofta upp. Det gjordes stort nummer av det i familjen Olssons fall. Kammarrätten hade redan i sin dom 16.2.1987 lastat Olssons för "makarnas negativa in­ställning till familjehemsföräldrarna" och i Europeiska Domstolens dom i Olsson 2 kommer man in på samma tema:

De domar som avkunnats... i förfarandet om överförandet av vårdnaden ger klart uttryck åt uppfattningen att huvudansvaret för att de nödvändiga förberedelserna [för en återförening] icke vidtagits ligger hos klagandena ... [F]ast de visste att umgängesrestriktionerna motsvarade barnens önsk­ningar, så vägrade klagandena att acceptera dem. De besökte barnen i fosterhemmen allenast två gånger och de försummade också att ta andra former av kontakter såsom per telefon. Hellre än att gå samarbetsvägen, som domstolarna rekommenderat, valde klagandena i stället en förblivande fientlighet: gång på gång krävde de umgänge i sitt hem utan fosterföräldrar­nas närvaro vilket, som de väl visste, var oacceptabelt icke blott för socialmyndigheterna utan också för barnen. Därutöver svarade de på un­derlåtenheten att rätta sig efter deras krav genom att göra polisanmälan och många överklaganden.

Ambassadören Hans Corell, som var Regeringens Agent i Olsson l, publicerade någon månad efter det domen fallit en artikel som bl.a. focuserade på denna fråga:[57]

En annan reflexion är att akterna ibland röjer att det har uppstått en viss antagonism mellan de biologiska föräldrarna och de personer inom social­tjänsten som handlägger ärendet… [I]cke desto mindre måste man försöka stålsätta sig mot provokationer eller andra angrepp från föräldrarna eller – vilket jag med förvåning har konstaterat – från dem som borde veta bättre, nämligen föräldrarnas ombud. I ett av de fall jag haft kontakt med har motsättningarna varit så stora att det inte kan uteslutas att vissa

 åtgärder kan ha påverkats av ovidkommande hänsyn....

En fråga som jag haft anledning att ställa i sammanhanget är: Vilken roll har ombuden i dessa mål, särskilt föräldrarnas ombud? Skall de försöka överbrygga eventuella motsättningar mellan föräldrarna och de sociala myndigheterna eller skall de underblåsa dem? Här har jag anledning att instämma i en hel del av vad Alcalá anser.[58] Vi har till och med inom UD:s rättsavdelning ställt oss frågan om gällande regler i förvaltningsprocesslagen är lämpligt utformade när ett ombud kan agera på ett sådant sätt att klyftan mellan föräldrar och myndigheter blir allt djupare.

Rättscheferna i UD, vilka normalt varit Regeringens Agent inför kon­ventionsorganen i Strasbourg (och haft ett betydande inflytande på vem som skall bli svensk ledamot av Kommissionen), har förstås haft lätt för att intaga en 'översåtlig' attityd till dem som ansett att deras rätt trätts för när. Attityden har haft en viss likhet med den svenska domstolens attityd till polisvittnen; de har alltid en extra trovärdighet i jämförelse med vanliga vittnen. Bevisbördan är därför tung för den som finner fel i myndighetens handläggning. Den svenske Kommissionsledamoten, justitierådet Hans Danelius, som länge var sådan rättschef i UD, speglar samma attityd rätt väl i sitt dissiderande votum i Rieme, vartill tre ytterligare ledamöter anslöt sig:

den klagande hade sedan hösten 1985 avstått från kontakt med socialmyn­digheterna vilka, eftersom de inte hade någon kontakt med klaganden, var ur stånd att arbeta aktivt för bättre relationer mellan honom och fosterhem­met. Klaganden bestred att socialmyndigheterna i verkligheten hade någon avsikt att arbeta för en förbättring av dessa relationer. Icke desto mindre måste klagandens vägran att hålla kontakt med dessa myndigheter betraktas som ett element, som gjorde det svårare för dem att främja återfören­ingsmålet, och i avsaknad av annan bevisning, måste det antagas att de skulle varit beredda att vidtaga vissa åtgärder i det syfte som anges i Socialnämndens memorandum, och som kunde ha underlättat Susannes överförande till klagandens hem om de varit framgångsrika. Med hänsyn till dessa förhållanden och i brist på bevis om något inadekvat agerande från socialmyndigheternas sida, finner jag ingen grund för någon särskild kritik mot dessa myndigheter i förevarande fall.

Det hade naturligtvis varit ytterligt intressant om Danelius kunnat mera precist bemöta sin norska kollega Gro Thune, som på samma underlag funnit det "uppenbart" att

socialmyndigheternas avsikt icke varit att begränsa flyttningsförbudet till en kort tid utan tvärtom avsett att vidmakthålla det mycket lång tid. På denna punkt har Danelius dock icke varit tillmötesgående.

Danelius efterträdare som rättschef, ambassadören Hans Corell, gjorde naturligt nog mesta möjliga av denna linje i sitt anförande i Rieme inför Europeiska Domstolen — "det sätt på vilket herr Rieme betedde sig".

Låt oss titta på situationen. Han hade i sin hand en dom som sade att han nu hade vårdnaden om sin lilla dotter. Men han måste ha förstått den lilla flickans förfärligt svåra situation inför att, från dag till annan, lämna fosterhemmet och komma över till honom. Nå, vad gjorde han? I stället för att verkligen försöka komma till grepps med detta problem och att samar­beta med socialmyndigheterna gjorde han svårigheter. Det kan vara så att det fanns en viss animositet mellan herr Rieme och vissa tjänstemän på socialkontoret – det vet jag inte – men som en vuxen så skulle han varit i läge att förstå denna lilla flickas situation. Han borde ha tagit de nöd­vändiga stegen. Han borde ha varit den som trädde tillbaka, om det fanns en konflikt, och sagt: OK. Jag skall spela spelet i enlighet med Era regler. Låt oss se vad vi kan göra här.

Detta är knappast von Jherings berömda linje i "Der Kampf um's Recht" som betonar hur viktigt det är att envar aktivt hävdar sin rätt gentemot varje rättskränkning, även i förhållande till statsmakten.[59] Men linjen är sannolikt ganska representativ för hur man sett på den enskildes rätt bland hägerströmianska byråkrater med grundsynen att egentligen 'finns det inga rättigheter'. Att man på många håll utanför Sverige inte alls delar denna grundsyn borde kanske inte komma som någon över­raskning för svenska jurister, men provinsialism och servilitet i förening med ett massmediaklimat inriktat på att utlandet bara skall få ses genom rosenröda socialistiska glasögon kan ha fört många vilse.

Att diskutera socialmyndigheternas verkliga avsikter är knappast lockande, inför svek och slarv står regeringssidans företrädare i Stras­bourg närmast hjälplösa. Corell själv hade personlig erfarenhet därav i Olsson 2, där det visade sig att sociala distriktsnämnden i Gunnared undanhållit honom att man haft full insikt i att den av nämnden betrodde fosterfadern stod under åtal för att sexuellt ha förgripit sig på sina skyddslingar. Corells angivelse av nämnden till JK ledde dock - icke helt oväntat

 - till ingenting.[60] Det var därför naturligt att försöka föra över tvistefrågan till en fråga om bevisbörda, som Danelius gjorde i sitt ovan redovisade votum, eller till området för statens "margin of appreciation", vilket onekligen var ett effektivt sätt att lägga locket på känsliga spörsmål som huruvida "motsättningarna varit så stora att det inte kan uteslutas att vissa [myndighetsåtgärder kan ha påverkats av ovidkom­mande hänsyn" som Corell uttryckte det efter domen i Olsson l.[61]

Bakom resonemangen om "margin of appreciation" döljer sig emel­lertid ytterligare en faktor i det samhällsliv som administreras av social­byråkratin, nämligen fosterhemorganisationen.

Nu skulle man kanske tro att i ett samhälle där utomäktenskaplig börd förlorat sitt stigma och socialsystemet genom att ge alla en utkomst utrotat tiggeri och fattigdom som reell företeelse[62], det just icke fanns några fosterbarn att ta hand om. Hur det därmed förhåller sig är svårt att få grepp om. Men socialbyråkratin hade till sin hjälp skapat en omfattande klientorganisation i form av ett stort antal fosterhem och dessa skulle sedan förses med fosterbarn. Tvångsomhändertagandena kom här att spela en stor roll såvitt man kunde förstå av om­ständigheterna i många av målen i Strasbourg. Att taga fosterbarn blev en ytterst lönande affär. Siv Westerberg beskriver förhållandena enligt följande:

Fosterföräldrar, som tar ett normalt, friskt fosterbarn kan per månad få mellan 5.000 och 10.000 kr, till stor del skattefritt. Är barnet på något sätt handikappat eller har något annat problem som inte behöver vara stort, ja, då kan fosterbarnsersättningen bli dubbelt så stor. Och nu fick man villiga fosterföräldrar som gärna på ett bekvämt sätt ville tjäna skattefria pengar. Det är inte ovanligt att en familj tar tre, fyra fosterbarn och var och en kan ju räkna ut vilken månadsinkomst en sådan familj får. Så anmälde sig också människor som helt enkelt inte kunde få något annat arbete därför att de hade långvariga fängelsestraff bakom sig. Ingen arbetsgivare ville ha dem, men socialmyndigheterna störde det inte på något sätt att de blivande fosterföräldrarna hade ett straffregister. Det finns exempel på en fosterfar som var f.d. kassaskåpssprängare.[63]

Med de goda inkomsterna blev förstås den ekonomiska standarden i fosterhemmen ofta vida bättre än vad de naturliga föräldrarna kunde erbjuda. Och därmed fick rättighetsdiskussionen en materiell dimension som kom att användas vid argumenteringen rörande "margin of appreciation".

I Olsson 2 - där Domstolen bestod av en 9-mannakammare med ledamoten A.B. Baka som utsedd representant för det från kommunis­men nyomvända Ungern[64] - utfördes "margin of appreciation" resone­manget av en majoritet bestående av, förutom förutnämnde Baka, regeringsrådet Elisabeth Palm, holländaren S. K. Martens, irländaren Brian Walsh, cyprioten A.N. Loizou, samt Presidenten, norrmannen Rolv Ryssdal. Där utsädes:

alla berördas intressen lika väl som fri- och rättigheter måste tas med i beräkningen, närmare bestämt barnens intressen och rättigheter jämlikt Art. 8 i Konventionen. Där kontakter med de naturliga föräldrarna skulle skada deras [barnens] intressen eller ingripa i dessa rättigheter, så ankommer det på de nationella myndigheterna att finna den rätta balansen (se mutatis mutandis, domen i Powell och Raynor 21.2.1990, para. 41).

Vid prövningen av om man funnit balansen i fråga anser majoriteten att den skall

ge utrymme åt 'margin of appreciation', om icke för annat så därför att den själv måste bygga på akten i målet under det att de nationella myndigheterna haft fördelen av direkt kontakt med alla berörda.

Det är naturligtvis en viktig skillnad, men den slår icke nödvändigtvis på det sätt som majoriteten här antar. Socialnämnden i Gunnared använde den, såsom JK-ärendet utvisar, för att just undanhålla vad som kunde varit viktigt i processen i Strasbourg och drev därmed närmast gäck med principen om 'margin of appreciation'. Dessutom används här en terminologi som talar om icke blott fri- och rättigheter utan också om "intressen". Majoriteten får därmed anses ha öppnat dörren för begrundan av barnets materiella intressen, vilket automatiskt ger foster­familjerna ett väldigt försteg via de generösa fosterbarnsersättningarna. Verkan förstärks genom att barnens materiella intressen tas som ursäkt för att helt placera bollen hos de svenska socialmyndigheterna. So­cialmyndigheternas 'imperialism' får därigenom fritt fält.

Mot denna bakgrund blir det intressant att se vilka skillnader i synsätt som den katolska rättighetsläran leder till. Detta yppas, om man gran­skar Pettitis, Matschers och Russos dissens i Olsson 2, en dissens som yppar sin filosofi redan genom ordalagen att makarna Olsson var inbegripna i en kamp för att "bli återinsatta i sina heligaste rättig­heter" (min kurs.).

Pettiti-dissensen trycker mycket starkt på att det var fråga om för­äldrarnas rättigheter och deras sätt att hävda dessa mot myndigheterna.

Det viktigaste var att konstatera föräldrarnas ihärdiga ansträngningar för att få tillbaka sina barn trots alla svårigheterna, något som bekräftade deras föräldrakänslor och deras legitima och bestående anspråk. Vare sig so­cialmyndigheterna eller Europadomstolens majoritet, uttalande sig som kammare, har enligt min mening tagit tillräcklig hänsyn till värdet eller omfattningen av denna bindning.

Icke vid något tillfälle har socialmyndigheterna visat sig ha tagit den minsta hänsyn till den kärlek till sina barn som föräldrarna försökte uttrycka, en kärlek befäst genom åren av processuella bataljer för att försöka bli återin­satta i sina heligaste rättigheter.[65]

Det är icke utan intresse att erinra sig vad påven hade att säga om den oundgängliga plikten i sitt tal 10.11.1980 till Europadomstolens domare - inklusive Pettiti - "plikten att underkasta lagarna och systemen en ständig granskning med avseende på de objektiva och okränkbara mänskliga rättigheterna." Påven utvecklade vidare:

Kyrkan hävdar dock åter och stöder den rätt varje människa har att stifta familj och värna om sitt privatliv ... och deras rätt att fostra sina barn inom familjen...

De tre familjerättsliga artiklarna - 3, 12 och Art. 2 i Första Tilläggs­protokollet -

uttrycker en fast inställning till förmån för livet såväl som för familjens självständighet och rättigheter och borgar för ett strängt juridiskt värnande av dessa rättigheter.

Framhävandet av föräldrarnas rätt i Art. 2 Första Tilläggsprotokollet, slutligen,

utesluter varje inskränkning av juridisk eller ekonomisk natur eller varje ideolo­gisk påtryckning som skulle hindra utövandet av föräldrarnas heliga rätt.[66]

Det är uppenbart att vad här sägs står fjärran från attityderna hos de förskrämda hägerströmianska byråkraterna med sina citatskarteller, sin servilitet och sin provinsialism. Vad som här träder oss till mötes är anspråket på en juristroll som brukar sorgligt felas när jurister i Sverige analyserar sina uppgifter,[67] nämligen folktribunens som är satt att värna och hävda medborgarens rättigheter. Men det är denna roll som lyfts fram i Pettiti-dissensen.

Utgångspunkten för Pettitis resonemang är människan som inför myndigheterna står på sin rätt. Han är förstående på ett helt annat sätt än de hägerströmianska byråkraterna, som inte ens tror på rättigheter och som tycker att egentligen skall människan i fråga efterge sin rätt för att försöka vara myndigheterna till lags. Pettiti-dissensen säger:

Det är sant att föräldrarna Olsson visat en viss kompromisslöshet i sitt beteende, särskilt från 1989, och de måste därför bära en del av ansvaret. Men man får inte glömma bort deras desperation efter de upprepade motgångar som de lidit också efter de gynnsamma avgörandena av den Europeiska Domstolen och de nationella domstolarna.

De har följt samma taktik som sina rådgivare, kanske väl radikal, och skärpt sin hållning, men det hade de juridiskt sett giltiga skäl till. I varje fall så ankom det på myndigheterna [sic!] att öva positivt inflytande genom sin förståelse och sina upprepade åtgärder i stället för att bara befästa missför­stånden. På detta område måste man mångfaldiga försöken att få besök till stånd, att instruera såväl barnen som föräldrarna, och att desarmera konflik­terna. Det är inte rättvist att premiera obstruktionen från barnens och fosterföräldrarnas sida.

Man har känslan att myndigheterna åtnöjdes med föräldrarnas kom­promisslöshet för att låsa fast sin ståndpunkt, ehuru myndigheterna aldrig dolt sin preferens apriori för fosterfamiljerna, närmast gynnande materiell bekvämlighet på bekostnad av familjebanden till far och mor. Sett utifrån kan man få intrycket att en sådan hållning mot föräldrarna varit något 'omänsklig'.

Pettiti-dissensen är också märklig ur svensk synpunkt genom det bruk som där görs av den komparativrättsliga metoden. Den tillför just den internationella dialog som så bedrövligt saknas i den svensk-svenska uppfattningen om komparativ rätt.[68] Pettiti jämför de svenska socialmyndigheternas beteende med hur det går till i andra länder i

mot­svarande situationer av motsättningar mellan naturliga föräldrar och fosterföräldrar. Pettiti undervisar de svenska socialmyndigheterna om hur man bär sig åt, med utgångspunkt från sin uppfattning att "det framstår klart att socialmyndigheterna icke gjorde alla ansträngningar som var ofrånkomliga i ljuset av denna dom [i Olsson l-målet] för att främja utövandet av besöksrätten och rätten att ha barnen hos sig, vilket skulle ha förberett återförandet av vårdnaden".

I betraktande av belastningen genom de missförstånd [mellan makarna Olsson och fosterföräldrarna] som samlat sig under åren, hade dessa försök ingen chans att lyckas utan ett adekvat psykologiskt förberedande av parterna i fråga. Det är socialmyndigheternas plikt att förutse särskilda arrangemang. – ABC i metoderna för assisterande skolning [méthodes d'assistance éducative] som tillämpas i Europa där denna slags konflikt är vanlig.

I andra stater och på andra rättsområden skulle [man] ha använt sig av kontrollförfaranden vid tätare tillfällen inom ramen för barnmålsdomarens verksamhet i nödlägen [utilisé des procédures d'audition à dates rapprochées au titre de 1'action du juge des enfants pour statuer en urgence].

Och slutligen, beträffande den vägrade umgängesrätten ser Pettiti socialmyndigheternas attityd som mest stötande och reellt sett orsaken till den katastrof som drabbat makarna Olsson.

I varje fall så var myndigheternas allmänna och övergripande beteende sådant att föräldrarna definitivt separerats från sina barn. Denna situation är numera irreparabel som följd av att man gjort det omöjligt att få till stånd besök som man i andra länder inte ens vägrar brottsliga föräldrar. Föräldrarna Olsson finner sig definitivt avskurna från varje familjerelation. Det är svårt att tänka sig en allvarligare kränkning av de grundläggande rättigheter som skyddas av Art. 8.

7. Avslutning.

Komparativa metoder hjälper oss icke blott att se det som är osynligt för oss därför att vi känner det så väl, skrev Mary Ann Glendon, utan de hjälper oss också att få kritisk distans till det som vi alltid ansett självklart. Förvisso har hon slagit huvudet på spiken. Den komparativa metodik som odlas under Europakonventionens egid ger uppenbarligen många anledningar för svenska jurister att kritiskt begrunda de delar av rättssystemet som belysas i anslutning till varje enskilt mål. Vi behöver kanske inte betrakta rättigheterna som heliga som andra, men det är gott att veta att andra gör det. Jag tror mig ha visat att de svenska juristerna därmed kan få en välbehövlig kritisk distans till den familjerättsliga utveckling som vi fått uppleva sedan 1969 års famösa direktiv och de behöver då kanske icke alltid fortsätta att famla i blindo på en resa utan mål. På detta vis kan verksamheten i Strasbourg visa sig vara till nytta icke blott för socialbyråkratin själv som närmast hamnat i märket, utan också för våra hägerströmianska jurister i allmänhet och – sist men inte minst – för vår en smula haltande komparativrättsliga doktrin.

Exkurs

The Trip to Nowhere

Tillbaka till Bokindex


Tillbaka till Huvudsidan

1] Jacob W.F. Sundberg, Familjerätt i omvandling (Institutet för rättsvetenskaplig forskning L V), Stockholm 1969.

[2] Jfr om direktiven Lars Tottie, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., Norstedts Blå Bibliotek, Sthlm 1990, s 19-20.

[3] Mary Ann Glendon, "Comparative Law as Shock Treatment: A Tribute to Jacob W.F. Sundberg", i Festskrift till Jacob W.F. Sundberg, Juristförlaget, Stockholm 1993, s 69-84, på s 69. — Samtliga citat på främmande språk har här och i det följande översatts till svenska av artikelförfattaren.

[4]Anders Agell, "Den svenska familjerättslagstiftningen. En resa utan mål", JFFT1978 s 1-27 (föreläsning vid Helsingfors universitet 25.4.1977).

[5] Se härom senast Jacob W.F. Sundberg, Om doktrinen. Avskedsföreläsning 29.9.1993, Insti­tutet för offentlig och internationell rätt nr 98, s 17-19.

[6] Anders Agell har visserligen i sin uppsats "Den svenska familjerätten — en presentation", TfR 1975 s 536-566, på s 563 not 61, antytt en sådan uppfattning, men på denna punkt såsom framgår av texten nödgas jag lämna honom i sticket.

[7] Mary Ann Glendon, op. cit. (not 3 ovan) s 70-71.

[8] Läsarna hänvisas här till min bibliografi i 1993 års festskrift (jfr not 3 ovan), s 479-508; en överblick återfinns i Jacob WJF. Sundberg, En liten bok om allmän rättslära (nr 80 i den av Institutet för offentlig och internationell rätt — härefter IOIR — utgivna skriftserien) 1989, s 20.

[9] Mary Ann Glendon, op. cit. (not 3 ovan) s 70.

[10] Kjell-Olof Feldt, Alla dessa dagar ... i regeringen 1982-1990, Norstedts, Stockholm 1991, s 386, jfr 385.

[11] Dessa uppgifter har hämtats frän Harriet Lundblads avhandling: Delegerad beslutanderätt inom kommunal socialvård, Liber 1979,86,106,107,108.

[12] Harriet Lundblad, op. cit. (not 11) s 50-51,102.

[13] Prop. 1979/80:1 del A s 125,130,134.

[14] Prop. 1979/80:1 del A s 582.

[15] Betr. ius docendi aktionen får jag allmänt hänvisa till redovisningen i Jacob W.F. Sundberg, "Det är för UHÄ väl känt" (nr 92 i lOIRs skriftserie) s 7-8 med vidare referenser, samt till idem, Tystnadsspiralen (nr 96 i serien) s vii-x.

[16] Föreläsningen "Välfärdssamhället" finns publicerad i utdrag i Jacob W.F. Sundberg, En liten bok om allmän rättslära (nr 80) s 95-98,99-100.

[17] Se Jacob W.F. Sundberg, Human Rights in Sweden. The Annual Report 1986 (Rothman) S53-56.8EHRR79.

[18] En bred skildring av utvecklingen inom socialvården under denna epok återfinns i Siv Westerberg, "Några tankar kring svensk barn-Gulag", d.v.s. hennes bidrag till antologin Lennart Hane, red., Rättvisan och psykologin, (Contra) Stockholm 1994, s 111-122. Den har förtjänsten att också draga in fosterbarnssystemet i bilden och hur detta gett en särskild ekonomisk dimension åt socialbyråkratiregimen.

[19] Betr. termen Socialistlägret hänvisas till En liten bok (not 8 ovan) s 94.

[20] Framställningen bygger på undersökningar verkställda i anslutning till den uniforma familje­lag, som utarbetades på gemensam marxistisk grundval för antagande i Tjeckoslovakien och Polen, 1949 resp. 1950, men som sedan övergavs till förmån för mera olikartade nationella lagar i de båda länderna 1963, resp. 1964. Den djupare analysen av systemets innebörd bygger i huvudsak på en tillämpad studie av en hit flyktad student från Tjeckoslovakien, jur. stud. Alexander Juris, "Samarbete mellan Polen och Tjecko-Slovakien på familjerättens område" (IOIR akt P 30/79), vari förf. upplysningsvis meddelar att hans analys grundat sig på fakta hämtade från dels kommentarerna till den polska och den tjecko-slovakiska familjelagen, dels från litteratur angående allmän marxistisk ideologi; "dessutom finns det i den en hel del från egna upplevelser". Det visade sig tyvärr i dåtidens svenska kulturklimat omöjligt att få fram medel för att trycka arbetet.

[21] Se En liten bok (not 8 ovan) s 95. – Denna teori om syftet med lagstiftningen rörande vårdnaden om och utbildningen av barn är ingalunda något enbart utmärkande för kommu­nisterna i det dåvarande Socialistlägret utan har ett mycket bredare grepp, icke minst i den socialistiska rörelsen i Sverige. Jfr följande lilla utdrag från Svenska Dagbladets ledarsida 30.9.1994, som refererade det program för skolarbetet som "Sven Wernström, välkänd gammal kommunist och författare av barnanpassade instruktionsböcker i klasskampens dygder" nyligen framfört i Sveriges Radio:

Jo, skolan måste "teoretisera", bl a om "den parasitära överklassen". Barnen måste i möjligaste mån skiljas från föräldrarnas skadliga inflytande. Och det tidigt. Förskolebarn, även de som har möjlighet att vara hemma med sina föräldrar, skall vara på dagis. Endast i offentlig regi kan de bibringas den korrekta människosynen.

[22] Se not 15 ovan.

[23] Se IOIR skrift nr 79: Arbetsgruppens skrivelse och promemorior samt motpromemorior från professorerna Hannu T. Klami och Gerard Radnitzky (1989).

[24] Anki Gundhäll, DN 2.1.1989 s 18.

[25] Här må hänvisas till det utförliga referatet i Jacob W.F. Sundberg, Tystnadsspiralen (not 15 ovan) s 77-86.

[26] Olsson vs Sverige, 11EHRR 259.

[27] Jfr En liten bok (not 8 ovan) s 35.

[28] Se Jesus Alcalá, "Advokater struntar i barnen", DN 5.4.1988, vari bl.a förekommer följande tirad:

En advokat, som liksom den ovan nämnda juristen nu leder en rabiat kampanj för den oinskränkta föräldrarätten, är känd för att hysa åsikten att varje socialt ingripande är bevis för en diktatorisk stats klåfingrighet och övergrepp. Här finns en öppet uttalad aversion mot sociala myndigheter och en hängiven övertygelse att barn är att hänföra till privat egendom. Med advokater av den sorten är risken uppenbar att omhändertagandemål - alltså mal där tvisten formellt uteslutande föreligger mellan den enskilde och "staten" - blir veritabla hatkampanjer mot Sverige och den svenska sociala modellen. Särskilt påtaglig blir denna kampanjkaraktär förstås när målet drivs vidare till Europarådets organ.

Alcalá övergav sedan sina processuella doktorsstudier och drar sig i stället fram som

tidningsskribent, där onekligen kraven på akribi är väsentligt mindre än när det gäller

doktorsavhandlingar.

[29] En mera detaljerad redovisning återfinns i mina Påminnelser till Universitets och högskoleäm­betet i ius docendi ärendet (tillsynsdelen), dagtecknade 20,9,1989, i avsnittet "kurser och anti-kurser", s 2-4 (UHÄ regnr 749-883-89).

[30] Se härom Yrsa Stenius, Makten och kvinnligheten, (Brombergs) 1993, s 68-72.

[31] AB 25.3.1988, ledarstick (avtryckt som bild 19 i min avskedsföreläsning Om doktrinen, IOIR nr 98).

[32] Rörande Norströms relation till justitierådet Sverne har han varit vältalig i sitt förord; jfr min Inlaga till regeringen (IOIR nr 83) s 19 f.

[33] Kommissionens beslut i Lovasz-målet kom 4.7.1988. – Det kan anmärkas att den omhän­dertagne gossen Frans Lovasz sedan han kommit till vuxen ålder stämt staten på skadestånd på grund av den skada tvångsomhändertagandet i fosterhem vållat honom (Stockholms tingsrätts mål T 8-399-94). Detsamma gäller f.övr. Alexander Aminoff som anhängiggjort ett parallellt skadeståndsmål (Stockholms tingsrätts mål T 8-400-94).

[34] Se J. Grotenfelts nekrolog över Adolf Merkel i JFFT1898 s 141-150, på s 149.

[35] Läran om den europeiska artefakten redovisas kortfattat i Jacob W.F. Sundberg, En liten bok (not 8 ovan) s 18,28 och 119.

[36] François Ost, "The Original Canons of Interpretation of the European Court of Human Rights", i Mireille Delmas-Marty, ed., The European Convention for the Protection of Human Rights. International Protection versus National Restrictions, Nijhoff 1992, s 283-318, på s 305.— Jfr den rapport som avgavs till XVth International Congress of Comparative Law (31.7 - 6.8.1994 i Aten) av domaren i Luxemburgdomstolen, C. N. Kakouris, "Use of the Comparative Method by the Court of Justice of the European Communities".

[37] Jag har noterat att ingen av mina 7 böcker på engelska och 3 böcker på svenska om Europakonventionen och dess förhållande till svensk rätt kunnat vinna en recension i Svensk Juristtidning och har förbundit detta besynnerliga förhållande med den i texten berörda chockverkan, låt vara att jag är medveten om att också mera personliga humörsutbrott kan ha spelat en viss roll (jfr "Det är för UHÄ väl känt" (not 15 ovan) s 162-165).

[38] Rörande denna och dess implikationer hänvisas allmänt till Jacob W.F. Sundberg, Tystnads­spiralen (IOIR nr 96).

[39] Bland de svenska presskommentarerna kan nämnas: 'Bernicus', "Svepet", GP 20.2.1972; Leif Carlsson, "Mr Huntfords gallimatias", SvD 19.11.1972; Expressen 30.1.1972, ledare : 'Talmes sköna värld"; Mats Linder, "Huntford på Svenska: samma bok men konstigare", Gaudeamus 1.12.1972; Sture Lindmark, "Är svenskarna obegripliga?" SvD 143.1972; Harald Wigforss, "Unga Sköna Sverige", GHT 20.5.1972; Carl Z., "Hurudana glasögon hade Huntford?", Exp 6.2.1972.

[40] P.E. Paul upplyser att siffran skall vara 1.008 miljoner, stödjande sig på Der Fischer Weltalmanach 94, se "Katolska kyrkan — viktig faktor i världspolitiken", Hbl 30.8.1994.

[41] Jag har på denna punkt i betydande utsträckning kunnat använda mig av det examensarbete varmed jur. stud Bo Sparrendahl varit sysselsatt, "Europadomstolen och katolicismen", och som nu närmar sig sin fullbordan.

[42] Chartan är svaret på en proposition från 1980 års biskopssynod; dess 14 punkter gentogs av påven i Familiaris consortio, och Chartan som är signerad 22.10.1983, kungjordes av Heliga Stolen 24.11.1983. En presentation återfinns i "Charter Of the Rights of the Family. Presen­tation of the Holy See lo all persons, institutions and authorities concerned with the mission of the family in today's world", 29 The Pope Speaks : The Church Documents Quarterly (No 1) 1984, pp 78-86; samt i "Charte des droits de la famille. Texte présenté par le Saint-Siége ä tous les intéressés", La Documentation Catholique 18.12.1983 — No 1864, pp 1153-1157. Chartan utgavs av trycket av Europarådets parlamentariska församling 5.3.1984 (AS/Inf (84) 3)

[43] Texten hämtad från den svenska versionen: Johannes Paulus II:s rundskrivelse. Människans arbete (Katolska bokförlaget Uppsala 1982) s 70 f. Texten fortsätter: "Att hon nödgas åsidosätta dessa plikter för att åta sig förvärvsarbete utanför hemmet är icke rätt ur samhälls- och familje synpunkt, om det försvårar eller omöjliggör för henne att fylla mödrakallets främsta uppgifter."

[44] Pettiti utsågs 20.1.1980. Talet finns publicerat i Katolsk Årsskrift 1986 s 67-71; samt i L'Osservatore Romano 5.1.1981. Senare, 12.12.1983, d.v.s. efter Chartans utfärdande, höll påven ett nytt tal till Europadomstolens domare, som publicerats av Europarådet på franska. Talet celebrerade Domstolens 30-årsjubikum och fäste domarnas uppmärksamhet just vid Chartan.

[45] Eva Aminoff vs Sverige, Appl. 10 554/83, referat i Jacob W.F. Sundberg, Human Rights in Sweden. The Annual Report 1986 s 49-53,66-69,8 EHRR 71; Ulla Widén vs Sverige, Appl. 10 723/83, referat i samma volym s 53-56,69-71,8 EHRR 79.

[46] Olsson vs Sverige, 11 EHRR 259.

[47] Antero Rieme vs Sverige, 16 EHRR 155.

[48] Siv Westerberg, "Några tankar kring svensk barn-Gulag", i Lennart Hane, red., Rättvisan och psykologin, (Contra) Stockholm 1994, s 111-122, på s 115.

[49] Se GroThunes särvotum till Kommissionsrapporten i målet Cecilia Eriksson vs. Sverige, 12 EHRR 183

[50] T.ex. i Olsson vs Sverige nr l, Kammarrättens dom 16.2.1987 betr. sonen Stefan, och Regeringsrättens dom 18.6.1987 betr. barnen Helena och Thomas.

[51] T.ex. i Cecilia Eriksson vs Sverige, Södra sociala distriktsnämnden i Lidingö 21.1.1983 betr. dottern Lisa.

[52] Så i Margareta och Roger Andersson vs Sverige, 14 EHRR 615.

[53] Olsson vs Sverige nr 2,17 EHRR 134, på s 191. Dissensens originalversion är emellertid på franska språket, varför man också bör konsultera 5 RUDH 244, på s 250-251.

[54] Jfr Prop. 1989/90:28.

[55] Europeiska Domstolens majoritet förklarade i Olsson 2:

enligt Regeringsrättens auktoritativa uttolkning av svensk rätt i förevarande mål felades varje rättsverkan av påförandet av umgängesrestriktioner under det att flyttningsförbudet jämlikt 1980 års socialtjänstlag var i kraft, eftersom det då icke fanns något laga stöd för sådana restriktioner.

[56] Olsson vs Sverige, 11 EHRR 259, på s 290.

[57] Hans Corell, "Ni underblåser motsättningarna", DN 26.4.1988.

[58] Jfr not 28 ovan.

[59] Jfr Carl M. Elwing, "Om det svenska rättssamhället — efter Jhering", i Skrifter tillägnade Gustaf Petrén (IOIR nr 57) s 49-60, särskilt s 60.

[60] Justitiekanslerns beslut 30.3.1992 i ärende dnr 1558-91-90: Ofullständiga upplysningar frän sociala myndigheter till Sveriges ombud i ett förfarande vid konventionsorganen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg.

[61] DN 26.4.1988.

[62] Jag lämnar här därhän försöken att omdefiniera fattigdomen för att bevara premisserna för olika marxistiska och liknande teser.

[63] Siv Westerberg, "Några tankar kring svensk barn-Gulag" (not 48 ovan) s 117.

[64] Professor Andras B. Baka är hemma i Ungern Generaldirektör för skolan för offentlig förvaltning i Budapest

[65] Se 17 EHRR 134, på s 190,191.

[66] Talet här återgivet efter versionen i Katolsk Årsskrift 1986 s 67-71, på s 71,70.

[67] Se t.ex. Stig Strömholm, "Juristroll och samhällsutveckling", NJM 1981 s 30-42, där quintessensen av visdomen fått uttryck i satsen: "Där makten finns, där finns också juristerna", se s 38,40.

[68] Dialog-perspektivet felas sålunda helt i Stig Strömholms uppsats "Har den komparativa rätten en metod?", SvJT 1972 s 456-465, och den är ändå standardlitteratur i universitetskurserna i Komparativ rätt. Däremot är perspektivet tämligen dominerande i min gradualavhandling Air Charter - A Study in Legal Development (Norstedts 1961) och diskuterades av sakkunnige Lennart Vahlén i Stockholmsutlåtandet 1964 och av sakkunnige Ivar Strahl i Uppsalautlåtan­det 1968, liksom i de recensioner av avhandlingen som publicerades av schweizaren Werner Guldimann i 13 American Journal of Comparative Law 121-122, på s 121, och av kanaden­saren A. Beatty Rosevear i 41 Canadian Bar Review 154-159, på s 156.