Exkurs

Bankett-tal till Sporrong Lönnroth X år

av Programledningen, prof. em. Jacob W.F. Sundberg

 

 

 

 


Den text som nu följer är den som det hänvisas till på sid. 11 i skriften "Resan utan mål", sid. 13 i internettfilen.

Det finns även en hänvisning på sid. 11 (sid. 13 i internettfilen) att den relevanta texten följer i Exkursen som i originalskriften hade sidnummer 31 ff.

Exkursen publiceras separat här.

 

 

Mitt herrskap

 

1.  Ni vet inte hur betydelsefulla Ni egentligen är. I själva verket är det så att Ni själva har burit mycket av utvecklingens börda. Det är fråga om hur stor förtjänst som Ni har av Europakonventionens genombrott i Sverige. Jag finner därför en särskild glädje i att berätta litet om just det på denna jubileumsmiddag som Advokatklubbarnas Råd i Stockholm har anordnat.

 

2.  Som Ni väl vet så klassades Europakonventionen i Sverige från början som en slags naturrättsrenässans.[1] Den var anatema för alla som var fostrade i Uppsalaskolans anda, och det var i stort sett hela den svenska juristkåren och framför allt då de som gått den vanliga departementskarriären.[2] Man skymtar här vad som kallats 'det hemliga äktenskapet' mellan skolan och den socialde­mokratiska Rörelsen som i mer än ett halvsekel bestämt över utövandet av den offentliga makten i Sverige.[3] Hållningen bestämdes av deras 'Grand Old Man', utrikesministern Östen Undén, som ingick som statsråd redan i Edens ministär 1917 och ingått i otaliga regeringar därefter och som därför hade en förkros­sande auktoritet hos departementstjänstemännen.[4] Undén var bestämt emot konventionen och fann den närmast vara ett ont som Sverige dock måste fördraga för att icke hamna "ensam med björnen", d.v.s. Sovjetunionen.[5] Så länge Undén fick råda så slutade därför alla svenska mål i Ministerkommittén, där Undén själv kunde bestämma det mesta.[6]

 

3.  Men Undén försvann, och när han försvunnit också ur riksdagen så accep­terade svenskarna Europeiska Domstolens jurisdiktion (1966).[7] När insikten om detta bredde ut sig kom det första försöket till ett genombrott. Det leddes av professor Folke Schmidt och gällde diskrimineringen inom arbetsrätten.[8] Samtidigt gick professor Gunnar Karnell till attack vad gäller vissa aspekter av skolundervisningen.[9] Båda var partiellt framgångsrika, och för en tid så sam lades ett gäng jurister omkring temat i tron att detta var framtiden.


Då slog regimen tillbaka med Carl Lidboms utfall mot Svea hovrätt i riksdagen 9.12.1971, och därefter övergav alla karriäristerna skutan. Folke Schmidt skrev om sina mål i sina böcker,[10] men från karriäristhåll tegs detta beslutsamt ihjäl.[11] Gunnar Karnell vann visserligen tillsammans med Tom Hardt sin sak, men fann segern vara som ett papper släppt i Vesuvius.[12] De höga domstolarna i Sverige formulerade sig mer eller mindre välöverlagt som om Konventionen ingen verkan kunde ha i Sverige, häftigast av Gustaf Petrén i RÅ 1974 s 121. Stormen hade dragit förbi.

 

4. Det andra försöket stod riksåklagaren Holger Romander för. Han var ofta i Strasbourg i andra sammanhang och råkade en gång gå in och lyssna på ett av de då pågående målen mot Österrike, som alla gällde olika faser av den österrikiska straffprocessen (Ofner, Hopfinger, Pataki, Dunshirn, Stögmuller, Neumeister, Matznetter, Ringeisen).[13] Då förstod Romander att vad som sades i rättssalen också var relevant för svenskarna och därmed började han gräva i de svenska reglerna om anhållande och häktning. Då spred sig ett tag uppfattningen i hans omgivning att Europakonventionen var bestämt mycket viktig och något som man kunde göra karriär på. Men mellan 1970 då arbetet beordrades och 1977 då SOUn kom ebbade den glada entusiasmen ut och försiktigheten tog över. I SOU 1977:50 sägs inte mycket om Europakonven­tionen och ingenting om de österrikiska målen.

 

5.   Nästa försök inleddes av Europarådets seminarium för advokaterna på Operakällaren 1980. Därmed startades en kamp bakom kulisserna. Europarådet försökte nå ut till svenskarna och motståndet organiserades framför allt från UD. Den svenska regeringens Agent, rättschefen Hans Danelius, placerade sig som ordförande på Operakällaren och kunde på det viset styra vilka som fick komma till tals och vad som kunde sägas.[14] Europarådet fortsatte genom att utse mig till National Correspondent 1982. Efter flitigt antichambrerande blev dock detta uppdrag flyttat till den ytterst fridsamme Göran Melander i Lund i stället.[15]


Ett gott skäl var kanske att fakulteten i Stockholm inte ville ge mig några resurser[16] och rentav avrådde mig från att ens fara till Strasbourg.[17]

 

6.    Sedan kommer Fritz Bohnerts försök: Svea hovrätts colloquiet 1983.[18] Våren 1982 hade det kommit en ny schweizisk ambassadör till Stockholm, Fritz Bohnert. Hans tidigare post hade varit marxistrevolutionens Addis Abbeba med nya lik i dikena utanför ambassaden varje morgon. Han var därför påfallande okänslig för den marxistiska idévärld som genomsyrade den offent­liga retoriken i Sverige. Och han ville göra något för att förbättra och intensi­fiera de kulturella förbindelserna mellan Sverige och Schweiz. Det föreslogs honom att använda Europakonventionen som minsta gemensamma nämnare och sätta upp ett colloquium med bidrag från schweiziska utrikesministeriet, konventionsorganen i Strasbourg, och höga svenska jurister, focuserade på det gemensamma rättsmaskineriet i Strasbourg. Danelius var idel vänlighet, likaså det schweiziska utrikesministeriet, och från Strasbourg skulle komma både vicepresidenten Frowein och Director of Human Rights, Peter Leuprecht (nuvarande bitr. generalsekreteraren i Europarådet). Men plötsligt kom kon­traorder från svenska UD-toppen och ambassadören förstod på Danelius än­drade uppträdande att han riskerade att bli persona non gråta. Hela organisationen var då redan klar. I sin desperation vände han sig till mig och frågade om inte Institutet kunde ta över och stå för colloquiet. Det gjorde vi, och hovrättspresidenten Sten Rudholm lät oss låna Svea hovrätts plenisal. Det samlade ett 70-tal höga jurister i Stockholm som var glada åt att få någon att tala med som kunde Konventionen och var villig att dela med sig. I American Journal of International Law kallades det för "a model colloquy that invites imitation by all governments".[19]1 SvJT fick det förstås ingen recension alls. Och Danelius bittra avskedsreplik till mig på ambassadens reception efter colloquiet var: "Nu är Du väl nöjd, va?"

 

7.  Sedan kom Per Erik Nilsson. JO-ämbetet hade under efterkrigstiden blivit en stor internationell framgång och konceptet kopierades litet varstans så att ordet t.o.m. blev internationellt: "The Ombudsman". De europeiska om­budsmännen började samarbeta under Europarådets egid, och en av de funktioner som man kom underfund med att man hade gemensam var den att främja mänskliga rättigheter.


Det var naturligt att den svenske JO skulle ställa sig i spetsen för denna rörelse, och 1984 hölls de europeiska ombudsmännens möte i Riksdagshuset i Stockholm under ledning av svenske chefs-JO Per Erik Nilsson.[20] Allt var frid och fröjd intill dess rundabordskonferensen i Madrid året därpå producerade en rekommendation som Ministerkommittén utfärdade som R (85) 13 och som gick ut på att JO alltid skulle verka för respekterandet av rättigheterna i Europakonventionen såvitt det var förenligt med gällande lagstiftning. Detta ledde till en motoffensiv. Det befanns att Per Erik Nilsson rest ned för att överlägga med den portugisiske ombudsmannen och någon nosade reda på att han inte hade någon formell skriftlig inbjudan utan närmast själv tagit initiativet.[21] Oerhörd journalistisk fasa – och Nilsson såg sig tvungen att avgå. Hans efterföljare tog motsatt position: JO hade ingenting med Europakonventionen att göra och ingen i Sverige var ansvarig för dess respek­terande förutom ledamöterna av statsrådet.[22] Europakonventionen föreföll reducerad till en garanti att inte Ingvar Carlsson eller hans efterträdare, eller andra statsråd, på egen hand skulle gå ut och frihetsberöva folk eller göra annat konventionsstridigt.

 

8. Sammanfattningsvis kan man därför säga att Östen Undéns ande fortsatt att sväva över den svenska juristkåren, och att man med olika medel lyckats blockera de olika försöken att omsätta Europakonventionen i praktisk juridik. Det är mot denna bakgrund som Ni skall se Er egen insats.

 

Övningen Sporrong Lönnroth har ätit ur motståndet underifrån. Ni har attraherat de höga domarna som Ni sett i domarpanelen, dels genom Er ungdom som gör att Ni bär framtiden i Era händer, dels genom Er expertis beträffande Europakonventionen. Expertisen må vara ytterst smal, fragmentarisk och bräcklig, men den överträffar ändå vida de insikter som domarna kunnat vinna på egen hand i en sluten och arbetstyngd verklighet. På detta vis har Era pläderingar blivit seminarieövningar för de höga domarna som eljest icke haft en chans att sätta sig in i konventionsverket och hur det fungerar. Dessa insikter har sedan, Er förutan, spritt sig i interndiskussioner till kolleger och underord­nade, - såsom surdegen genomsyrar brödet.

9.  Övningen har hållit på i tio års tid nu. Ni kan följ a resultatet av Er verksamhet genom att läsa rättspraxis. Det stora genombrottet kom efter Ekbatani-domen 1988. Ni kan se hur just de höga domarna i HD gått i spetsen för utvecklingen. Det har inte varit en utveckling ledd från riksdagshuset, där man fattat mycket litet av Europakonventionens system att döma av riksdagsdebatterna, eller en utveckling styrd av våra fantastiska journalister som uppenbarligen fattat ännu mindre. Utan det har varit en utveckling styrd av dem som vunnit insikt om konventionen på det indirekta vis som tävlingen svarat för. Ni kan se resultatet i Danelius' 5 upplaga av sin bok "Mänskliga rättigheter", 1993. I 5 upplagan får man plötsligt en bred skildring av prejudikaten i de andra nordiska länderna. 15 upplagan, för första gången, upptar bibliografin de i Sundberg & Sundberg samlade artiklarna, ehuru de publicerats under åren alltsedan 1979. Och Danelius går så långt att han medger att konventionen redan fått sådan genom­slagskraft att en inkorporering av det slag som nu genomförts genom SFS 1994:1219 egentligen bara är en symbolhandling.

 

10.  Mitt herrskap. Sporrong Lönnroth har verkat i tio års tid och Ni är folket som burit övningen och gett den liv och genomslagskraft. Ni kan tillskriva Er en god del av äran av den ändring i attityden till Europakonventionen som jag nu beskrivit. Jag vill framföra mina varma gratulationer till detta. Betrakta vad Ni åstadkommit som ett juridikens stora förtjänsttecken. Tänk på detta när Ni studerar Era inramade diplom och priser. Slutligen, tack för att jag fått leda Er på detta fälttåg och fått vara med Er också i afton.

 

 

 

'Resan utan mål' En hyllning till Anders Agell
Av Jacob W. F. Sundberg

The Trip to Nowhere

Tillbaka till Bokindex


Tillbaka till Huvudsidan

 


[1] Ivar Strahl, Makt och rätt, l uppl. 1957, s 114; Stig Strömholm, "Demokrati och juridik", i Torgny T. Segerstedt m.fl., Rättssäkerhet & demokrati, Ratio 1985, s 26-28.

[2] Stig Strömholm, Grundlagen, folket och etablissemangen, Norstedts 1973, s 69.

[3] Fredrik von Baumgarten, "Det idéhistoriska perspektivet", i Jacob Sundberg, red., Sporrong Lönnroth. En handbok, IOIR nr 63, s 236.

[4] Love Kellberg, "Den svenska inställningen till Europarådsdomstolen för mänskliga rättig­heter", i Festskrift till Lars Hjerner, Norstedts 1990, s 307.

[5] Love Kellberg, op. cit. (not 4) s 304, jfr 300.

[6] Love Kellberg, op. cit. (not 4) s 307.

[7] Love Kellberg, op. cit. (not 4) s 308.

[8] Se referatet i Sundberg & Sundberg, Lagen och Europakonventionen, IOIR nr 95, s 179-180.

[9] Karnell och Hardt vs Sverige, Appl. 4733/71,14 ECHR YB 676

[10] Folke Schmidt, Arbetsrätt I, Lund 1972, s 118 ff. samt idem, Facklig arbetsrätt, Stockholm 1976, s 116-118; 2 uppl. 1979, s 137 ff.

[11] Ingen av dessa bidrag har någonsin omnämnts av Danelius.

[12] Gunnar W.G. Karnell & Tom G.A. Hardt, "Karnell and Hardt versus Sweden", i Festskrift till Jacob W.F. Sundberg, Juristförlaget 1993, s 114-116.

[13] Se närmare framställningen i Jacob W.F. Sundberg, Human Rights in Sweden. The Annual Report 1985 (IOIR nr 67) s 72-79.

[14] Se Sundberg & Sundberg, op. cit. (not 8) s 31.

[15] Jfr Jacob W.F. Sundberg, fr. Eddan t. Ekelöf. Repetitorium om rättskällor i Norden, IOIR nr 41,2 uppl. s 2.

[16] Se närmare dokumentationen intagen som Bild 6 i Jacob W.F. Sundberg, Om doktrinen, Avskedsföreläsning 29.9.1993, IOIR nr 98.

[17] Jfr Jacob W.F. Sundberg, Ur Juridiska fakultetens liv, IOIR nr 93, s 30.

[18] Jacob Sundberg (red.), Lagar, rättigheter och Europakonventionen! om de mänskliga rät­tigheterna. Förhandlingar vid Colloquium i Svea hovrätts plenisal den 29 mars 1983 anordnat av Institutet för offentlig och internationell rätt, IOIR nr 50. Den engelska versionen, som är originalversionen, har publicerats som: Jacob Sundberg, ed., Laws, Rights and the European Convention on Human Rights. Proceedings at the Colloquy in the Plenary Hall of Svea Court of Appeals, March 29,1983 organized by the Stockholm Institute for Public and International Law, Rothman 1986.

[19] Christina Cerna, 81 Am. J. Int'1 L. 798 (1987).

[20] Report. The Third International Ombudsman Conference. Stockholm, June 25-28 1984, Stockholms 1985. Jfr JO ber 1984-85, punkten 3 Internationellt samarbete.

[21] Expressen-journalisten Ingvar Hedlunds intervju med Portugals JO, Angelo Ribeiro, pub­licerades ett par gånger i tidningen, senast i Exp 22.6.1987 s 9. Det breda angreppet på Per Erik Nilsson skedde i en skrivelse 23.3.1987 från Medborgarrättsrörelsen till Riksdagens talman Ingemund Bengtsson, vari krävdes att Per Erik Nilsson skulle avsättas. Strategen i angreppen tycks ha varit Gustaf Petrén. Jfr Expr 23.3.1987 s 6.

[22] JO Gunnel Norell Söderblom, beslut 2.5.1990 i ärende 1869-1989 (Stig och Gun Olsson), JO Ber 1990/91 s 186; jfr 11 EHRR 259. Se även JO Hans Ragnemalm, beslut 18.5.1990 i ärende 1296-1990, (Radio Nova), JO Ber 1991/92 s 153.