INCESTFENOMENET

Incestfenomenet

Av Lennart Hane, advokat

Sexuella beröringar på barn har förekommit i alla tider utan att ha tilldragit sig någon större uppmärksamhet inom juridik, politik, ekonomi eller faktiskt även inom underhållningen.

En våldsam kantring i uppmärksamheten väcktes i början av 1980 talet i samband med mediala propagandainsatser.

Förändringen och dess orsaker har exempelvis beskrivits i i Svensk Juristtidning 1995 sidorna 563-578. De båda forskarna (docent respektive doktorand) Margareta Hallberg och Eva Marie Rigné visar hur osäker och problematisk expertkunskapen är ifråga om sexuella övergrepp på barn. De betonar hur ämnet sexuella övergrepp mot barn förmått journalister till aktivister som propagerar för vissa uppfattningar om utbredning och förekomst av sexuell barnmisshandel. Ämnet fördes in i den allmänna debatten som tog sin egentliga början 1983 och det förekom tydliga ”toppar” i publikationsmönstret under 1985-86.

Vid en datasökning framkom 67 träffar i tre av Stockholmstidningarna och Psykologtidningen under 1980-talet (undertecknads anmärkning: av naturliga skäl omnämns ej här det stora propagandautbudet i televisionens underhållsprogram, i filmer och teaterpjäser m m.)

Det var journalisterna som var pådrivande som en slags aktivister. Psykologin som kunskaps- och kompetensområde tilldrog sig en betydande roll för synen på sexuella övergrepp. Med exempel från amerikanska studier framfördes argumenten att de nya kunskaperna om att övergreppen bara var ”toppen på ett isberg” och de kliniska psykologerna manade till en misstänksam hållning gentemot föräldrarna och andra vuxna för att tidigt kunna slå larm.

Toppen-på-isberget visade sig effektivt för att väcka medieintresset. Även inom rätts-väsendet började individer framträda som tar på sig en aktivistroll och för fram anspråk som inte sällan kan spåras tillbaka till den omstridda barnpsykologiska kunskapen.

Till de båda forskarnas härovan  lämnade redogörelse  må även nämnas incestptopagandans politiska genomslagskraft. De politiska partiernas kvinnoförbund som var på väg att av-vecklas som obehövliga markeringar av negativ värdeladdning fick förnyad aktualitet genom att indragas i könskampen, vari mannen ej sågs som medmänniska och partner till kvinnan utan som  en best d v s den manliga motsvarigheten till en häxa. De manliga politikerna blev snabbt engagerade för feministrörelsen utan att ens våga bekämpa dess totalitära grund-inställning i dess egentliga hot mot familjen och förödande angrepp på rättssäkerheten.

Inför dessa propagandaanslag stagad av de ”nya kunskaperna” och det politiskt uniforma gensvaret hade domstolarna d v s domarna som individer just inga möjligheter att stå upp för rättssäkerheten och skydda oskyldigt utpekade – tvärtom .

Fackfolk som socionomer, psykologer och andra intressenter reste till USA för att snabbt förvandlas till experter på den nya bevisföringen enligt vilken barnet skulle separeras från den utpekade förövaren medan psykologer och angränsande yrkeskategorier skulle vara de exklusiva uttolkarna av  barnens påstådda beskyllningar.

I en rättegång vid Södra Roslagens Tingsrätt 1982 introducerades den amerikanska bevisför- ingsmodellen i vårt rättsystem. Tingsrättens dom avkunnades den 12 november 1982 , DT1053. Till huvudförhandlingen  infann sig ett tv- team, radioreportrar samt ett antal journalister vilka alla skulle få erfara de nya kunskaperna om incestbrottet. Förmedlare av dessa nya kunskaper var dr Christina Citron och psykologen Hellis Sylwan, Farsta PBU som genomförde en sorts teckentydning, vilken i korthet kan uttryckas med att i pricncip allt eller med andra ord vad som helst är ett tecken d v s indicium på att sexualbrott förövats mot det undersökta barnet..

Genom sekretessbeslut utestängdes massmedian från förhöret med psykologteamet. Tings-rätten som ännu inte varit utsatt för obehörig påverkan om den nya bevisföringsmodellen ställde sig ytterst tveksam till de nya kunskaperna och konstaterade att: ”enligt tingsrättens bedömning uppvisar PBU-utredningen sådana väsentliga brister att denna utredning ej kan läggas till grund för antagandet att (den utpekade) skulle ha gjort sig skyldig till det av modern framförda påståenden om otillbörligt beteende mot (barnet).”

Vidare konstaterade tingsrätten att ”i psykologen Billings utlåtande uttalas att man vid bedömning av (barnets) utsagor inte kan bortse ifrån suggestioner, ledfrågor, övertolkningar och felciteringar förekommit. Billing har även framhållit att moderns påståenden om vad barnet skulle ha berättat i stor utsträckning är rena konstruktioner och ej står i överensstämmelse med ett barns kapacitet i den åldern (barnet) då befann sig.(anm 3 år och en månad).

Tingsrätten anförde vidare: ”Psykologen Hellis Sylwan har emellertid förklarat att hennes slutsatser huvudsakligen bygger på vad (barnet) spontant uttryckt i lekar, teckningar, fantasier, kroppshållning och minspel. Psykiatern Christina Citron som också hörts som sakkunnig i målet har uttalat att hennes slutsatser enbart grundas på vad modern uppgett. samt att de ansett att terapeutiskt samarbete med fadern inte var meningsfullt förrän han tillstått vad han gjort”.

Efter vissa övergångsperioder tillerkändes fadern oinskränkt och obevakad umgänge med dottern av en enhällig tingsrätt.

Svea Hovrätt dit båda parterna klagat meddelade dom i målet den 16 maj 1983 i (mål T 932/82).

Under den gångna halvårsperioden hade synbarligen lobbyverksamheten från incesttrendens  drivkrafter främst feministrörelsen rönt framgångar i hovrätten.

Majoriteten i hovrätten, ordföranden, (lagmannen) och två nämndemän fastställde tingsrättens dom. 

Minoriteten däremot uttalade att:

”utredningen i målet visar inte att fadern betett sig sexuellt otillbörligt gentemot dottern men gör det inte heller så osannolikt att möjligheten kan lämnas utan avseende (anmärkning: poängen med blotta beskyllningar). Därmed nödgas man enligt vår mening lägga antagandet att sådant beteende förekommit till grund för avgörandet.

De sakkunniga synes i allt väsentligt ha samma uppfattning vad gäller betydelsen för vårdnads- och umgängesrättsfrågor av ett otillbörligt sexuellt beteende gentemot ett litet barn i (aktuell) ålder från fadern sida. Den kan sammanfattas på följande sätt. Fadern bör skiljas från barnet och inte tillåtas träffa det. Främsta skället härtill är risken för ett upprepande. Endast om och när denna risk kan uteslutas bör därför fadern få rätt till umgänge med barnet. Någon annan utväg står därvid knappast till buds än att fadern berättar vad han gjort och lovar att inte göra om det. Fadern torde i allmänhet behöva hjälp i form av samtalsterapi med att genomföra detta.

Övrig utredning ger knappast någon vägledning i frågan om risk av angivet slag kan antas föreligga. I allt fall saknas underlag för det motsatta antagandet. Man måste således räkna med en sådan risk. Ehuru andra skäl till ändring av Tingsrättens dom ej föreligger, föranleder detta att (fadern) ej för närvarande kan få rätt till umgänge med (dottern) och inte heller med andra dottern, (två år yngre).”

Vad som inträffat är att lobbyister funnit sympatisörer och aktivister i hovrätten och som det senare visat sig även i högsta domstolen och som tillmötesgående till de trendiga nymodigheterna uppoffrades så att säga i lönndom erkända rättssäkerhetskrav till förmån för det primitiva för att inte säga enfaldiga synsätt minoriteten företrädde, vilket synsätt snabbt fick ett totalt genomslag i domstolarnas rättstillämpning i straffprocessen, vårdnadsprocessen och i mål om samhällsvård av barn.

Följden blev att oskyldigt beskyllda hade svårt att freda sig och fick sina liv spolierade av vad de upplevde som häxprocesser i vilka ju barnvittnesmålen var den enda bevisningen och som på 1600-talet var osanna till 100 %. Med dagens barnvittnesmål framträder betydande risker för att även de är osanna till en otäckt hög procent.

På 1600-talets Häxprocesser minimerade domarna sin roll till att addera de tecken på anfäktelse och trolldom som prästerna och bödeln efter utfrågningar av barnen erbjöd. Metoden i dag att isolera barnet från den utpekade och därpå låta fackfolk tolka barnens utsagor ofta felaktig betecknade som berättelser när det i fråga om små barn i förskoleåldern rör sig om enstaka ord som barnet kan nämna som ”göra illa snoppen eller göra illa stjärten” Avsaknaden av skador på barnet liksom den totala avsaknaden av driftinslag i beskyllningen förenat med att den utpekade ej förut uppvisat sexuella avvikelser borde övertygande visa att  något obehörigt ej förkommit och borde med ordinär analys vända uppmärksamheten mot barnets moder och de motiv hon så ofta har för att få egna fördelar av beskyllningarna.

Detta tillmäts just ingen betydelse och ej heller moderns möjlighet att påverka och träna barnets beskyllningar.

I stället uppförstoras bevisvärdet av om barnet upprepar sin beskyllning vid polisförhöret även om det vid de bandade förhören kan slinka med uppgifter om att barnet nämnt anklagelsen till mamman tidigare när de satt i väntrummet.

En annan brist i polis- och psykologutredningarna är att det görs ingen åtskillnad eller differentiering för barnets ålder vid beskrivningen av övergreppet. Det lilla barnet i förskoleåldern borde kanske fästa mindre vikt vid ”snoppen och stjärten” än den vuxne regissören för att i stället faktiskt kunna berätta om den skrämmande lidelsen och dess för barnet traumatiska och våldsamma yttringar. Barn i åtta- till tioårsåldern borde enkelt kunna skildra ett faktiskt och relativt detaljerat händelseförlopp. En säkerligen oskyldig man fick 5 års fängelse för beskyllningen om samlag med en 10-årig flicka som trots att hon sett porrfilmer på bio med s k anatomiska  dockor enbart fick beskriva samlaget genom att föra pappadockan mot mammadockan. .

Den nya bevisföringsmodellen är på något egenartat sätt avskalad all sexualia och alla våldsamheter – när sådant förkommit uppstår sällan eller aldrig några bevisproblem.

Annorlunda förhåller det sig med försöken att överbevisa en oskyldig.

Detta är faktiskt orsaken till de återkommande stridigheterna om bevisföringen. Efter 1983 överlämnar domstolarna praktiskt taget alltid till psykologer och motsvarande att bedöma just trovärdigheten av blotta beskyllningen vilket i sin tur orsakat tvister vem som är sakkunnig att bedöma detta. Psykologer med klinisk erfarenhet påstår att med denna erfarenhet av barn är de särskilt skickade för sådana bedömningar. Förbluffande ofta finner de uppgifterna trovärdiga. Deras kritiker däremot hävdar att de på grund av sin teoretiska ståndpunkt – den från Freud hämtade psykodynamiska människosynen gör dem sämre skickade än vanliga lekmän för trovärdighetsbedömningar. De s k vittnespsykologerna däremot gör omfattande utsage-analyser av egentligen samma slag som domstolen själv är skyldig att göra men redovisar underlaget för sina slutsatser till skillnad från klinikerna som mestadels enbart nämner att de träffat barnet ett antal gånger.

För rättssäkerheten är det av största värde att åklagarna vid sin bevisvärdering fordrar sidobevisning utöver  trovärdighetsbedömningar av barnets s k berättelse. Därmed skulle ett betydande antal mål komma av sig och anmälningarna kanske minskas till räddning för många oskyldigt utpekade och faktiskt till barnets bästa.

De emotionella angreppen på riksåklagaren röjer de starka politiska, ekonomiska och karriärinriktade intressen som är knutna till den nya trendbetonade bevisföringsmodellen.

En ingalunda ovidkommande fråga är vad kommer domarna att göra. Det är ju faktiskt de som är närmast att stoppa nya justitiemord.      

"Filmjölk bevis för incestbrott".

Nu måste alla falska profeter som tjänar stora pengar på att peka ut incestförbrytare stoppas,
kräver Tomas Eriksson

"Inga beviskrav i sexmål". Domskäl hemligstämplas för att dölja bristande bevisning,
skriver rättspsykiater Tomas Eriksson

"Vi dömer oskyldiga till fängelse". Av BO SEVERIN

"Häxprocesser mot män!" Av Pelle Svensson

"Sverige vid skampålen". Av Pelle Svensson

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott, av Knut Ahnlund

Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning. Av Stefan Holmlin

Barns vittnesmål räcker inte. Av Anders Forsström

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far? Av Per Mindus

Föräldra Alienations Syndrom: Hur det upptäcks och vad man kan göra åt det. Av J. Michael Bone och Michael R Walsh.

Tillbaka till Artiklar