"Vi dömer oskyldiga till fängelse".

Av BO SEVERIN, rådman i Lunds tingsrätt

BO SEVERIN var rådman i Lunds tingsrätt när den här artikeln skrevs. Artikeln är tidigare publicerad i DN den 24 oktober 1995.

Oskyldiga i fängelse. Rådman Bo Severin har granskat förundersökningarna i några incestfall där den åtalade dömts till fängelse. I åtminstone något fall har granskningen övertygat mig om den dömdes fullständiga oskuld, skriver han.

Artikeln är snart tio år gammal men den förtjänar att ges nytt liv genom publicering på Internet eftersom den borde ha varit en väckarklocka för åklagarmyndigheterna och domstolarna redan när den skrevs.

Men, i syfte att vara politiskt korrekta, har de rättsvårdande myndigheterna helt negligerat varningarna från rådmannen Bo Severin, prof. Anna Christensen, specialisten i rättspsykiatri Tomas Eriksson, och advokaten Pelle Svensson, vilket har lett till så förödande konsekvenser för åtskilliga män och också barnen som har förlorat sina fäder.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

Den svenska domarkårens bristfälliga kunskaper i bevisvärdering leder till felaktiga domar, skriver domare.

Vi domare dömer ibland oskyldiga människor till långa fängelsestraff. Det gäller ett antal uppmärksammade sexualmål, men även andra mål där det är fråga om bevisprövning. Svenska jurister är lagtexttekniker och teoretiker men har bristfällig utbildning i vittnespsykologi och kriminalteknik. Därför förstår domarna inte att många domstolsförhandlingar är teaterföreställningar i sämsta mening, där alla inblandade spelar upp väl inrepeterade berättelser. Det skriver Bo Severin, rådman i Lunds tingsrätt.

Specialisten i rättspsykiatri, Tomas Eriksson, skriver på DN Debatt 13/10 att vi fått ett havererat rättssamhälle. På ett stort område har han rätt: Rättsmaskineriet har i Sverige, liksom på andra håll, otillräcklig förmåga att utreda vad som verkligen hänt.

Eriksson tar enbart upp brottsutredningarna i så kallade incestfall. Han kritiserar Rädda Barnens roll som främjare av en syn på psykiska symtom hos en person som fullt bevis på att en annan person begått brott. Efter att ha granskat ett stort antal domar finner han att dessa inte redovisar någon övertygande bevisning i skuldfrågan.

Även jag har granskat några sådana domar samt hela de bakomliggande förundersökningarna. Jag har kommit till samma resultat som Eriksson. När Eriksson nöjer sig med att säga att domstolarnas redovisning inte är övertygande, måste jag i åtminstone något fall gå ett steg längre och säga att granskningen har övertygat mig om den åtalades och dömdes fullständiga oskuld. (Fallet är efter att högsta domstolen avslagit en resningsansökan nu föremål för riksåklagarens granskning.)

Det är alltså min personliga övertygelse att vi i domstolarna ibland dömer oskyldiga människor till långa fängelsestraff. Det gäller inte bara sexualbrott, utan alla brott där det verkligen är fråga om bevisprövning.

Jag vill inte säga att hela vårt rättsmaskineri har havererat. Domstolarna lägger ned stor omsorg i sitt arbete. Men något brister i vissa fall.

Mitt intresse för dessa frågor väcktes på 70-talet när jag som domare, närmast av en slump, konfronterades med en rad situationer där hela utredningar plötsligt kullkastades av enkla men ditintills förbisedda kontroller. När jag sedan i ett stort mål om narkotikabrottslighet anlitade professor Arne Trankell, grundare av det vittnespsykologiska laboratoriet vid Stockholms universitet, öppnades en ny värld där utredningsmetodik fick en vetenskaplig dignitet. Ett symposium i Stockholm med vetenskapsmän från de flesta kulturländer visade att det fanns en aktiv forskning på många håll.

Under några år har det rått stor oenighet om vem som skall ha rätt att vara domstolarnas tjänare i dessa frågor. Olika psykologer har reagerat mot att man vid vittnespsykologiska laboratoriet har använt andra vetenskaper, däribland olika psykologiriktningar, som i detta sammanhang underordnade hjälpvetenskaper. Forskarna Margareta Hallberg och Eva Marie Rigné vid Göteborgs universitet har föredömligt redovisat dessa svårigheter i Svensk Juristtidning nr 7/1995.

Denna oenighet är en anledning till att försöken att vidarebefordra de insikter som finns hos vittnespsykologiska laboratoriet inte har varit framgångsrika. Jag tror att anledningarna är flera.

Vi vill som domare, åklagare och utredare i övrigt inte gärna tänka oss att vi har medverkat till oriktiga domar. Att med orätt ha satt en människa i fängelse är känslomässigt som att ha kört ihjäl ett barn i trafiken eller som det måste vara för en läkare att ha amputerat fel ben på en patient. Det får inte hända och därför vill vi gärna tro att allt är väl.

Det finns värre anledningar inom domstolsväsendet. Man är i början av sin tjänstgöring inriktad på att kallas till karriärtjänst i departement eller riksdag. Att vara en enkel domare som intresserar sig för att granska utredningarna, det värderas inte på samma sätt.

Domarkarriären går genom vårt utredningsväsende, genom riksdagsarbete och genom departementstjänstgöring. När duktiga jurister ägnat 10-15 år av sitt liv att lojalt tjäna samhället som utredare av fastighetsregistrering, familjelagstiftning, konkursrätt, EG-lagstiftning, stängselskyldigheter, beskattningsfrågor etc, så belönas dessa förtjänta människor med att bli chefsdomare i högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna. "Det skall bli skönt att komma ut och döma, säger de" Men de har inte en aning om bevisproblem.

Vad är det då som brister? Jo, kunskaper om

- människans observationsförmåga, gränserna för vad man kan uppfatta med syn och hörsel. Hur stor är förmågan att känna igen personer man mött i samband med brott?

- felkällor hos utsagor: perception, minne, påverkan inifrån, utifrån, förhörsteknik, språklig förmåga, sanningsvilja, sanningsförmåga.

- människans minne. Hur länge varar vårt minne om det inte utsätts för påverkan?

- hur minnet förändras genom efterkommande information.

- hur minnet förändras när vi utsätts för frågor om vad som hänt, vilken inverkan olika typer av frågor har.

- Utgångspunkt beträffande t ex detaljkriteriet:

1. Hur ofta återfinns detaljkriteriet i sanna utsagor?

2. Hur ofta i oriktiga utsagor?

3. Är förekomsten större i riktiga eller i felaktiga utsagor?

- vilken förmåga vi har att motstå suggestioner av olika slag.

Vi vet alla hur svårt det kan vara att motstå en driven försäljare när man en dålig dag har gått in i en affär. Försäljaren har lärt sig att ställa frågor som kunden måste svara ja på. Efter den bearbetningen behöver försäljaren aldrig ställa den slutliga frågan: Vill du köpa? En kund som just den dagen har mindre motståndskraft är redan fast. Detta vet vi alla. Samtidigt tror man inom rättsväsendet att motsvarande mekanismer inte existerar när det gäller förhör hos polis eller inför rätta, trots att den som förhörs i de flesta fall har "en dålig dag", just på grund av situationen. Det gäller säkerligen både personer som drabbats av olyckor, misstänkta gärningsmän och vittnen.

Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning människor är så lättsinniga att de utan betänkligheter av slarv lämnar för andra skadliga uppgifter. Vi saknar kunskaper om hur beredda människor är att avsiktligt ljuga inför polis och domstol. Vi förstår inte att vi med vårt sätt att ställa frågor kan förändra andra människors verklighetsuppfattning.

Det händer hela tiden att våra mest välmenande utredare och förhörsledare förändrar både barns och vuxnas minnesbilder. Vi tillgodogör oss inte heller kunskaperna om hur flera människor kan samverka med att lämna oriktiga uppgifter. Kort sagt, vi saknar kunskap om människans förhållande till verkligheten och om lögnens mekanismer.

Kunskaperna finns sedan länge här i Sverige, men även genom forskning i USA, i Tyskland och i Norge. Men någon sammanställning av dessa kunskaper görs inte och de är okända för domstolsväsendet. De är emellertid inte obehövliga.

Vad består juristutbildningen av? Jo, av lite så kallad bevisrätt. Det är i detta sammanhang regler om vem som skall förlora saken när domstolen inte tror på någon av de inblandade, och om vem som får höras som vittne etc.

De som läser juridik vid Uppsala eller Stockholms universitet får över huvud enligt gällande kursplaner inte lära sig något i ämnet. De som läser i Lund får inom ämnet processrätt "översiktliga kunskaper i vittnespykologi och kriminalteknik".

Vi jurister lär oss att bli lagtext- och lagförarbetestekniker där målet är högt ställda krav på konsekvens i rättskipningen. Problemet är att vi förlorar oss i teoretiska rymder samtidigt som grunden för rättskipningen, fasta kunskaper om det verkliga fallet, ofta är bristfällig. Vad tjänar då luftslotten till?

Juristen måste granska ett ton fakta innan han får användning för ett gram juridik. Trots detta belastas alla domare med tusen ton juridik men inte med någon utredningskunskap.

En annan insikt som våra domare inte har är att huvudförhandlingarna i brottmål ofta är ett slags "teaterföreställningar" i sämsta mening, dvs alla inblandade spelar upp väl repeterade, inlärda berättelser inför en oförberedd domstol. Man inser inte att materialet då är snedvridet.

Ofta behövs det en chock för att en ny tanke skall få utrymme i det allmänna medvetandet. De chocker som behövs för att vi skall förstå att det behövs kraftåtgärder har inträffat för länge sedan.

Samhället kommer om några få år att drabbas av stora skadeståndskrav, där oskyldigt dömda begär ersättning för sitt lidande. I de fall Tomas Eriksson tar upp finns det barn som manipulerats till oriktiga uppgifter och som därför blivit berövade friheten och blivit fosterhemsplacerade. Även dessa kommer att ställa samhället till svars.

Om vi inte lär oss mera på området kommer vi sedan inte att våga ingripa i de fall där brott verkligen har skett. Det är säkert redan alltför många brott som blir ostraffade. Om vi inte lär oss så blir de ännu fler.

I dag ser allmänheten på rättsväsendet utan förtroende. Så kan vi inte ha det.

Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

Hemligheter och Minnen

Häxprocesser mot män

"Sverige vid skampålen". Under täckmantel av fri bevisprövning dömer domstolar utan bevis

Falske anmeldelser om overgrep

Fallet Stefan Holmlin. Åklagare tilltalad, lagförd och frikänd

Myten om den goda modern och att barn alltid talar sanning

Till Minne av Stefan Holmlin

Sex-krigens tragedie

Falske voldtekter. Artikel i Bergens Tidende

Ukritisk bruk av barns pedofilipåstander

Stort skadestånd till oskyldig

Tillbaka till Artikelindex

Tillbaka till Huvudsidan