Välfärdsstatens tysta förlorare

Välfärdsstatens tysta förlorare
Av Lennart Hane, Advokat, Stockholm

Med rubriken "SVT döljer medvetet sanningen" i Oskarshamnsfallet om två föräldrars rättslöshet inför ett tvångsomhändertagande av deras son går socialdirektören Hjördis Flodström Nilsson till angrepp mot programledaren Janne Josefsson med den klassiska metoden att undvika debatt i sak genom personangrepp. Hon beskyller Josefsson för vedervärdigt och skamligt agerande utan att på ens en enstaka mening beslå honom med lögnaktiga, felaktiga eller tendensiösa uppgifter. Att en socialdirektör som privatperson eller som representant för Socialstyrelsen, vilket får läsaren ej veta, så häftigt agiterar för en sjuk sak finner sin förklaring i förhållanden som kanske är okända för det stora flertalet.

Med min mer än 40-åriga erfarenhet av rättsprocesser om tvångsomhändertagande av barn jämte vissa olustbetonade erfarenheter av Hjördis Flodströms Nilsons desinformationsmetoder vill jag först betona TV-programmets stora förtjänster för presentationen av fakta i fallet samt framför allt för fokuseringen på de tvivelaktiga grunderna för själva omhändertagandet, vilka med all rätt upprört en häpen allmänhet samtidigt som det ifrågasatta expertskrået går till motangrepp. Enligt det härskande etablissemanget är det nämligen tabubelagt att diskutera om det går rätt till när ett barn omhändertas för samhällsvård. När sådana frågeställningar då och då slår igenom en till synes väl sammanhållen mediacensur stoppas diskussionerna med imponerande beskäftighet.

Jag är ej förvånad över socialdirektörens osakliga stöd för myndigheternas övergrepp på föräldrarna Karin och Lasse och deras son Carl.

Under de senaste drygt tre decennierna har två genomgripande lagändringar genomförts, 1966 års barnavårdslag och 1980 års socialtjänstlag jämte kompletteringar i lagen om vård av unga, utan dramatiska förändringar i lagreglernas inriktning på statsmakten skyldighet att icke minst i omtanke om barnen skydda familjen.

Den för barnen katastrofala förändringen infördes så att säga i lönndom genom att den psykologiska expertisen och de psykologiska värdeskalorna tilläts dominera bedömningen utan att domstolarna på minsta sätt var rustade därför. Förändringen inleddes 1975. I en dom godtog Kammarrätten i Stockholm att prognosen om riskerna för en 10-årig flickas känslomässiga utveckling var katastrofala om hon ej separerades från sin mor, en ensamstående skötsam kvinna utan sociala problem men som det påstods av experten - en barnpsykiatriker - hade betydande svårigheter att ge sitt barn ett emotionellt gensvar. Kammarrätten hade naturligtvis ingen möjlighet att bedöma om barnpsykiatrikerns prognos var sann eller falsk men tog starkt intryck av de ödesdigra slutsatserna. Därmed hade de psykologiska teoriernas prognoser ersatt kraven om bevisade konkreta och allvarliga faror för att faktiskt på relativt kort sikt bli det avgörande och efter hand det enda beviset för föräldrars misslyckande.

Domstolkontrollen liksom rättssäkerheten sattes ur spel vilket i Josefssons program exponeras av den aningslöse rådmannen i Länsrätten som bekände att de litade på psykologen/experten.

Häri ligger poängen och förklaringen till Hjördis Flodström Nilssons häftiga utspel. Hur länge skall vi lita på de psykologiska experterna, är deras psykologiska teorier vetenskapligt utprovade, är det möjligt att prognostisera den känslomässiga utvecklingen hos det uppväxande släktet eller hör detta till de delar av livet som är och måste få vara okända?  Frågeställningar som tycks ge en hotbild mot de många som får sin bärgning av dessa prognoser, ingalunda bara psykologen som fick en affärsuppgörelse på 900 000 kr, en summa som onekligen förklarar att dessa undersökningar bör följa beställarens målsättning - jag har på dryga 40-talet liknade undersökningar aldrig råkat på en psykologutredning som gått emot beställarens misstro mot föräldrarna.  Min erfarenhet år att psykologerna ej givit någon kvalitativ förstärkning av bedömningsunderlaget för dessa för familjen ödesdigra ingrepp.

Janne Josefsson har förtjänstfullt även uppmärksammat hur socialnämnden, socialsekreterarna och de administrativa domstolarna trotsar lagregler genom att förneka dess existens. Hjördis Flodström Nilsson bidrar till denna tystnadens konformitet genom att också hon förtiga förbrytelsen.

Detta är faktiskt det allvarligaste avsnittet i Janne Josefssons program som berör det enligt min mening vidrigaste inslaget i förvaltningsorganens grymheter mot barnen såsom även  i detta fall - barnbarnen.

Bakgrunden är den att efter stridigheter i riksdagens socialutskott med socialdemokraterna som motståndare kunde det s.k mormorsupproret vinna majoritetens gehör för lagändringar. Den närmast självklara tanken var att om föräldrarna till följd av sjukdom eller av andra orsaker ej kunde ansvara för barnen så skulle socialmyndigheten placera barnen hos deras älskade far- eller morföräldrar. En utskottsmajoritet i riksdagen lyckades 1999 framtvinga en regel i Socialtjänstlagen § 22 som föreskriver att "vid placering av barn skall i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller någon annan närstående". Bestämmelsen visade sig snabbt få förödande konsekvenser på socialbyråkratins makt och i ett ytterst märkligt samförstånd sopades bestämmelsen under mattan. Även Karins föräldrar, Carls morföräldrar är ickepersoner för Oskarhamns socialförvaltning, socialchef och socialsekreterare möjligen för att de tycks veta att detta missförhållande korrigeras ej av förvaltningsdomstolarna, icke av legala skäl utan av andra mera förborgade.

Hjördis Flodström Nilsson försöker ge intryck av att ha expertkunskap för att hon på begäran av Socialstyrelsen medverkat i studien "Barnet i Rättsprocessen", en totalstudie av samtliga Kammarrättsdomar i LVU - mål 1992. Jag har goda möjligheter att bedöma hennes föregivna expertkunskaper som myndighetsföreträdare och debattör eftersom jag hjälpte en 6-årig pojke att återförenas med sin mor efter en ytterligt osmaklig rättegång i Kammarrätten i Stockholm, som med 3 röster mot två avgjorde en lyckosam och egentligen självklar återförening mellan mor och son. Socialstyrelsen kritiserade Kammarrätten som via massmedian anklagades för att "döma barnet till misshandel", vilket aningslösa journalister godtog som en god nyhet. Fallet rörde en 6-årig pojke som hade många blåmärken på benen på grund av en livlig men osäker motorik förenad med att han ville klara samma gymnastiska äventyrligheter som hans fyra år äldre broder, plötslig visade sig ha ett blåmärke även på kinden. Obevisat om han fått det av kamrater eller personal på daghemmet eller vid umgänge med hans frånskilde far eller av annan orsak så anklagades modern därför. I länsrätten och kammarrätten vittnade experten, en psykolog som mot högt arvode gjorde s k sandlådeobservationer i sin bostad och utan någon kännedom om pojkens levnads- och hemförhållanden kunde bestyrka att pojken levde mycket farligt, så farligt att han var en självmordskandidat. Liknande katastrofala risker prognostiserade psykologen i Oskarhamnsfallet. Kammarrätten blev dock mindre imponerad av expertens katastrofteorier. Socialstyrelsen upplevde Kammarrättens tilltagsenhet som ett hot mot förhärskande expertvälde och gav sig själv förevändningen att som s. k studie ovederhäftigt chikanera domstolen med press och radiopropaganda mot domstolarnas behandling av bevisningen.

Hennes osakliga och selektiva angrepp på Janne Josefssons väldokumenterade avslöjanden över ruskiga brister i grunderna för omhändertagande av barn liknar Socialstyrelsens angrepp på Kammarrätten. En sjuk sak kan knappast försvaras av annat än lögner.

Cave canem! Det var onekligen klokt av Janne Josefsson att rata "experten" Hjördis Flodström Nilsson.

För dumma för att ha barn. En serie artiklar om Oskarshamnsfallet m. fl fall

Tillbaka till Artiklar