Vad är det för fel på RORSCHACHTESTET?

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET?
Av Lennart Sjöberg, professor

I början av 1900-talet var det en spridd sällskapslek att visa bilder åstadkomna av bläckplumpar och sedan föreslå vad de föreställde. En viss Hermann Rorschach var med om sådana lekar. Han utbildade sig till psykiatriker, fick anställning i Zürich, och tog upp idén med bläckplumparna som ett forskningsprojekt. Han valde ut 10 tavlor som han ansåg speciellt intressanta och visade dessa för hundratals patienter. I en bok som kom ut 1921 beskrev han resultaten. Det fanns stora variationer, t ex med avseende på svar som beskrev rörelser, om svaren handlade om hela bilder eller bara delar, hur färg påverkade, etc. Rorschach menade att på grundval av dessa svar kunde han avgöra om en patient var utåt- eller inåtriktad, ett begreppspar som var besläktat med tänkandet hos hans psykiatrikollega Jung, men ändå annorlunda.

Rorschach själv dog redan 1922 men hans test väckte ett visst intresse i Schweiz och kanske även i andra europeiska länder. Efter ca 20 år kom testet att röna ett starkt ökande intresse i USA till följd vissa karismatiska ledargestalters verksamhet. Främst bland dem var Bruno Klopfer, psykoanalytiker som emigrerat till USA. Klopfer och andra lanserade Rorschachtestet som ett “projektivt” test. Idén var att de mångtydiga bläckplumparna skulle ge tillfälle till den testade att uttrycka sin personlighet och sitt undermedvetna i sina svar. Dessa skulle sedan kunna tolkas av psykologen som med deras hjälp kunde avslöja sidor och egenskaper hos den testade som denne själv var omedveten om, men som var av stor betydelse. Särskilt viktigt var det att man med testet kunde hitta dolda tendenser till psykisk sjukdom och abnormitet. Klopfer fick många efterföljare och hans tes att testet var en “psykologisk Röntgenkamera” blev klassisk och vann tilltro i vida kretsar. Testet spreds inom klinisk psykologi och psykiatri, bland barn och vuxna, men också till arbetspsykologin, där det kom att användas bl a för urval av personal.

Ett test med så stora pretentioner stimulerade givetvis till forskning. Var det verkligen sant att testet kunde göra prognoser och diagnoser av viktiga förhållanden, på ett sätt som var nästan omöjligt för att andra metoder? Räckte det med att visa 10 tavlor med mångtydiga bläckplumpar för att avslöja människors innersta hemligheter? Åtskilliga forskare gav sig i kast med att utvärdera testet under decennierna efter andra världskriget. Det blev emellertid många negativa resultat och de få positiva kunde oftast inte replikeras i oberoende nya undersökningar. Dessutom saknades normer, dvs man visste inte om ett visst svar var normalt eller ett sällsynt tecken på en viss inre problematik. Detta ledde till att testet började falla i vanrykte och psykologerna vände sig till andra metoder som utprövats och validerats på ett mera övertygande sätt, främst då självrapportformuläret MMPI.

På 70-talet kom den amerikanske psykologen John E. Exner in i bilden. Han ville fånga upp det bästa i Klopfers och andras system, konstruera normer och etablera testets tillförlitlighet på ett invändningsfritt sätt. Så tillkom hans “Comprehensive System” (CS) som numera helt dominerar scenen. Det tycktes ändå till för några år sedan som om Exner hade räddat Rorschachtestet från att överges och återgett det dess vetenskapliga respektabilitet. Det är också numera ett oerhört spritt test över hela världen och varje år testas miljontals personer med testet, inom psykiatrisk vård och rättsväsendet, men även i andra sammanhang. Allt tycktes fungera väl, tills forskningen hann ikapp och bilden blev helt annorlunda.

Om denna fascinerande - och skrämmande - utveckling handlar en nyutkommen bok av James Wood, Teresa Nezworski, Scott Lilienfeld och Howard Garb med titeln “What’s wrong with the Rorschach? Science confronts the controversial inkblot test” (Jossey-Bass, 2003). I denna omfattande, detaljerade och mycket väl dokumenterade bok beskrivs de första faserna i testets utveckling i Schweiz och USA, varefter författarna går in på den kritik av Exners system som nu fått vind i seglen och tycks växa sig allt starkare. Så vad är det för fel med den moderna Rorschachmetoden? De är ganska många och mycket allvarliga.

För det första finns inga tillförlitliga normer. Visserligen har Exner rapporterat data från 700 normala personer, men dessa har sedan visat sig vara betydligt färre (479). Dessutom, och det är värre, är Exners normgrupp betydligt mindre belastad med tecken på psykisk abnormitet än andra forskares normgrupper, som tillkommit först ganska nyligen. Det verkar som om praktikerna i decennier har kraftigt överskattat abnormiteten hos dem som de testat. Ca 80 % av fullt normala personer klassificeras enligt Exners system som psykiskt sjuka. Det är lätt att inse vilka allvarliga konsekvenser detta får och har fått. I boken beskrivs ett fall där en kvinna miste vårdnaden om sin lille son på grundval av en Rorschachtestning, som hon genomgått, utvärderad enligt Exners normer. Sonen hade utsatts för sexuella övergrepp av fadern, men denne fick ändå vårdnaden. Många domare och förvaltningstjänstemän tycks ha en fast och grundmurad tilltro till detta test.

För det andra har testet bara validerats i ett fåtal avseenden. Det samvarierar med intelligens, främst på grund av att personer med större ordförråd (en aspekt på intelligens) ger flera och utförligare svar på Rorschach, vilket är föga upphetsande. Det kan även användas för att konstatera om en person lider av psykotiska tankestörningar, som förekommer hos schizofrena. Det vore ju märkligt om det inte skulle gå att få fram ett sådant samband. Men f ö finns inga tillförlitliga data på att Exners alla index och variabler (ca 150 stycken!) skulle vara giltiga för sina syften. Så är t ex testets mått på depressivitet orelaterat till faktisk depression. (Rorschachanhängarna låter sig inte påverkas av sådana resultat - de menar att de kan mäta en sorts “implicit” depression som inte ens patienten själv är medveten om. Tro det den som vill). MMPI-skalan som mäter många variabler som Rorschach à la Exner också påstår sig mäta, ger resultat som är orelaterade till Rorschach och MMPI har bättre psykometriska egenskaper och är betydligt billigare att använda. Rorschach tycks inte heller ge något tillskott av värde utöver vad andra metoder bidrar med. Det bör tilläggas att både Rorschach och MMPI har gett en genomsnittlig validitet på ca 0.3 i sammanställningar av många, bokstavligen hundratals, undersökningar. På den nivån är uttalanden om enskilda personer mycket kraftigt felbemängda.

Exners svar på kritiken av testets validering är att han och hans grupp har genomfört “tusentals” studier där sådan validering skulle ha dokumenterats. Dessa studier finns emellertid ej tillgängliga för oberoende forskare. Wood och medförfattare har ej lyckats att få del av dem. Detta tyder givetvis på att Exner bluffar. Varför skulle hans annars inte lämna ut sina resultat? Det är också viktigt att resultat publiceras i tidskrifter där de underkastas “peer review”, alltså ingående granskning av oberoende forskare som anonymt uttalar sig om arbetena. Att man presterat en mängd interna rapporter som inte ens lämnas ut till utomstående är oacceptabelt och kan inte tas som stöd för att testet skulle ha validerats. I synnerhet är det ägnat att väcka misstankar när andra och oberoende forskare har publicerat negativa resultat.

För det tredje kan Rorschachsvaren simuleras och den testade kan styra resultaten i den riktning han eller hon önskar. Det påstås ofta att detta ej skulle vara möjligt men det är alltså fel, enligt ganska omfattande forskning. Simulering av psykisk abnormitet är enkelt men det går också att simulera motsatsen. Kanske är den utbredda myten om att testet ej kan simuleras speciellt farlig av dessa skäl - ingen tror ju att vanliga frågeformulär inte kan simuleras och därför tas dessa med en vederbörlig nypa salt. Rorschachtestet, med all sin mystik och sin egendomliga jargong, tycks inbjuda till att man ödmjuk bugar inför den överväldigande “vetenskapligheten”.

För det fjärde är tillförlitligheten hos själva utvärderingen av svaren (“scoring”) tveksam. Om två olika bedömare gör helt olika bedömningar av ett protokoll är det givetvis värdelöst och resultaten måste betraktas som ren slump. Och slumpen kan inte ha samband med något annat, sådana test är värdelösa. Nu är det inte riktigt så illa ställt med Exners version av Rorschach, men inte heller så bra som han själv påstått. Under många år trodde läsare av hans böcker att tillförlitlighetsvärden han presenterade var korrelationer (han skrev t ex .85 vilket är ett vanligt sätt att skriva en korrelation), men nyligen framkom att han menade procent överensstämmelse. (Vem skriver procent i den formen? Jag har aldrig sett det). Är detta en viktig skillnad? Ja, sannerligen, ty hög överensstämmelse får man även vid slumpmässig relation mellan två bedömare bara på den grunden att ett visst “tecken” ( t ex ett rörelsesvar) är ovanligt. En siffra som .85 kan alltså beskriva ett helt slumpmässigt system för utvärdering! När Exners siffror räknades om fann man att många av hans index utvärderades med betydligt lägre tillförlitlighet än vad som är önskvärt, i synnerhet när det gäller att uttala sig om enskilda personer (vilket oftast är fallet i praktiken).

I USA åberopas Rorschach/Exner-testet ofta i domstolar och i andra rättsliga sammanhang, t ex vid vårdnadstvister. Detta sker trots att ingen forskning stödjer antagandet att vissa personlighetsdrag är förknippade med att man är en bättre förälder, så länge det rör sig om fullt normala personer. Rorschach är emellertid ett bra sätt att förklara någon olämplig eftersom 80 % av full friska personer visar sig ha abnorma drag enligt detta test. Det är därför en bra idé att locka motparten att genomgå Rorschachtestning och själv avstå, eller simulera svaren enligt någon av alla de läroböcker som enkelt finns att tillgå. I detta ovärdiga spel deltar psykologer och de tjänar stora pengar på det. En annan variant är det spel som spelas av personer som begått mycket allvarliga brott och som hoppas klara sig undan hårda straff med hjälp av en psykiatrisk diagnos. Det är lätt att framstå som fullständigt galen på Rorschachtestet. Wood och medarbetare ger i ett kapitel goda råd till advokater om hur de kan utsätta Rorschachtestare för en ingående kritisk granskning på grundval av aktuella forskningsresultat. Eftersom praktiserande psykologer sällan har intresse eller tid att följa med i forskningen är det ganska lätt att exponera deras inkompetens.

Forskningen har dominerats av undersökningar av enskilda variabler eller index, i stil med depressionsindex. Men Rorschachtestet syftar mycket längre än så. Man vill ge en “integrerad bild” av den testades “hela personlighet”. Detta skulle alltså kunna åstadkommas efter ca 30 minuters testning med de 10 tavlorna. Numera kan denna typ av rapport också skapas med hjälp av datorprogram, t ex det som kallas Ror-Scan och som säljs av Exners företag till det facila priset av 600 dollar. In matas alltså den testades svar på tavlorna och ut kommer en fantasifull och blommande beskrivning av personligheten. Denna kan sedan användas till lite av varje och av många brukare, för att göda deras egen fantasi och dra slutsatser om den stackars testade personen. Den som emellertid inte kan medverka mera är den testade själv. Vad han eller hon säger är ovidkommande. Testet och datorn vet bäst.

Att miljoner människor över hela världen varje år får sina livsöden påverkade av denna humbug är en tragedi. Hur har det kunnat bli på det här sättet? Wood och medarbetare beskriver hur Rorschachtestets popularitet växt allt eftersom den kliniska psykologin expanderat i USA (och många andra länder, men de går bara in på förhållandena i USA). En viktig fas i utvecklingen var på 40- och 50-talen när vad de kallar “Rorschach wizards” framträdde i USA. Dessa, Bruno Klopfer var en av dem, påstod att de kunde, utifrån enbart svaren på testet, uttala sig om allt av vikt som rörde en person och de kunde också i vissa fall visa att de lyckades. Detta stämde ingalunda med den samtida forskningen, men ändå gick det alltså och många blev djupt övertygade för att inte säga troende av sådana demonstrationer. I boken, och i tidskriften Skeptical Inquirer (Nr. 4, 2003), har Wood och medarbetare visat hur sådant kan åstadkommas med enkla knep som i århundraden praktiserats av spågummor och andra charlataner.

Varför skulle egentligen svaren på vad bläckfläckar liknar säga något av intresse om en person? Tillfälligheter, sinnesstämning och hur man uppfattar testet och testsituationen har befunnits styra vilka svar som ges. I annan psykologisk forskning har man i många sammanhang funnit att det inte finns några tydliga samband mellan beteenden som är vitt skilda innehållsmässigt, t ex hur man fantiserar om en bläckfläck å enda sidan, hur noggrann man är i sitt arbete å den andra. I början av 1900-talet var man ännu inte klar över detta och många trodde att “personligheten” penetrerade allt vårt beteende och alla våra känslor. Därför skulle ett test som Rorschach vara idealiskt. Nu vet vi att det inte alls är på det sättet. Därför bör Rorschachtestet förvisas till ett museum för misslyckade psykologiska idéer.

Stockholm, 24 augusti 2003

Mot bättre vetande. Av Lennart Sjöberg

Viktig ny kritisk analys av RORSCHACHTESTET

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET? Av Lennart Sjöberg
 

Artiklar

Böcker