Hur långt har socialtjänsten rätt att gå när det gäller att kränka den personliga integriteten, när de bedriver sin utredning?
Av Susanna Svensson, Örebro
|
Susanna Svensson är journalist och jurist. Hon är sedan många år djupt engagerad i samhällsfrågor och hörs ofta i Ring P1 och Klarspråk.
Det här debattinlägget sändes till Göteborgs-Posten, men redaktionen har avböjt att publicera det.
Artikeln är publicerad i Nerikes Allehanda, Ledarsidan, den 13 januari 2003, under rubriken "Rättssäkerhet för barn".
Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.
|
Under de senaste veckornas upprörda debatt om paret i Oskarshamn som fick sitt barn omhändertaget har polariseringen framför allt stått mellan de som tycker att det var rätt att omhänderta barnet och de som tycker att barnet omhändertogs på allt för lösa grunder. Själv ansluter jag mig till de sistnämnda, men det är framför allt inte den frågan jag vill diskutera, utan en aspekt som nästan helt glöms bort när omhändertagandefall debatteras i media.
Hur långt har socialtjänsten rätt att gå när det gäller att kränka den personliga integriteten, när de bedriver sin utredning?
Det har bl.a. framkommit i media att personalen på utredningshemmet, i det för närvarande omtvistade fallet, iakttagit mamman under ett matningstillfälle där det har bildats vakuum i nappflaskan under 45 minuter, först när den allt mer stressade mamman i förtvivlan börjar att skaka barnet ingriper personalen. Jag vet att det inte är något konstigt att det går till på detta sätt, eftersom att utredningshemmens uppgift i första hand är att utreda och inte att stödja och hjälpa osäkra föräldrar in i föräldrarollen. Först om föräldrarna klarar av den psykiskt nedbrytande situation som en utredning innebär sätts i regel stöd och hjälpinsatser in. Det aktuella paret var ständigt åtföljda av två personer som antecknade och analyserade allt de sade och gjorde utifrån hypotesen att de brister i föräldraförmågan. Handen på hjärtat hur många klarar av att utsättas för detta utan att bli tokiga.
För några år sedan visade tv en liknande dokumentär där en mamma fått sitt barn omhändertaget direkt på BB. Även då drogs debatten om rätt eller fel igång. I denna dokumentär framkom det att det var mamman som anklagades för att ha svåra sociala problem, medan pappan framställdes som en relativt normal medelsvensson. Trots detta framkom det att pappan var tvungen att gå med på att läggas in på ett utredningshem och låta sig videoövervakas när han handskades med barnet. Ingen debatt om det horribla i detta drogs igång.
Situationen på dessa utredningshem kan i högsta grad jämföras med en stor sinnesundersökning. En sådan ses av naturliga skäl så integritetskränkande så att ingen tvingas gå igenom en sådan utan att först en domstol har slagit fast att man är skyldig till ett brott. När socialtjänsten däremot ska utreda misstankar om att ett barn far illa tillåts hur integritetskränkande utredningsmetoder som helst utan att en domstol först får ta ställning till om misstankarna når upp till en tillräcklig grad.
Vi kan inte tillåta att ”Barnets bästa” förvandlas till ett mantra som maktkåta (förlåt ordvalet men jag tycker faktiskt att det är på sin plats) socionomer som i bland helt saknar erfarenhet av att själva vara föräldrar använder sig av för att kunna kränka och förnedra människor. Att sedan sekretessen används för att skydda myndigheten från en kritiskgranskning i stället för att skydda klienterna är inget annat än en skandal.
Mitt förslag för att få bukt med det värsta geschäftet inom socialtjänsten är att alla utredningar och beslutsunderlag såsom utlåtanden från utredningshem, journalanteckningar, barnpsyksutredningar etc avidentifieras och förses med en kod som endast JO kan lösa och läggs ut på internet. Därefter kan forskarvärlden, journalister, debattörer och en intresserad allmänhet följa hur kvaliteten på dessa utredningar säkert kommer att öka i takt med att myndigheten inte längre kan gömma vad skit som helst bakom sekretessen.
”För dumma” för att ha barn. Några artiklar om hur socialens personal i Sverige, Norge och Tyskland dömer ut föräldrar och konfiskerar deras barn
Janne Josefsson och häxjakten. Av Bertil Grennberg
Barnets bästa kräver att barnet inte ska misshandlas i rättsprocessen! Av Donald Söderberg
Det gäller barnets rätt till sina föräldrar. Av Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson
Powered by AIS