Ska kunskaper i spådomskonst vara en merit vid anställning av utredare inom socialtjänsten?

SKA KUNSKAPER I SPÅDOMSKONST VARA EN MERIT VID ANSTÄLLNNING AV UTREDARE INOM SOCIALTJÄNSTEN?

Av Susanna Svensson, jurist och journalist

Denna rubrik verkar ju onekligen lite tillspetsad, men är det ända inte en förutsättning enligt nuvarande lagstiftning. 2 § LVU lyder ju som bekant "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa och utveckling skadas. Misshandel, det är självklart, om en förälder misshandlar sina barn och trots insatser i form av exempelvis föräldrautbildning fortsätter, accepterar nog de fiesta ett ingripande från samhällets sida. Sexuella övergrepp är även det ett godtagbart skäl for ingripande, om det verkligen har skett i verkligheten och inte endast i utredarens fantasi. Brister i omsorgen, om ett bara inte far mat, vatten och kläder trots att familjen erbjudits ekonomiskt stöd till detta accepteras nog även detta som omhändertagande skäl utav de fiesta. Da återstår alltså det sista, enligt min mening alltför vida begreppet "eller något annat förhållande i hemmet".

Denna mening i lagen innebär enligt min mening att socialarbetaren far en roll som spåtant. I ett exempel från Örebro dödar en psykiskt instabil mamma sitt späda barn. Trots omfattande kontakter med socialtjänsten har de inte kunnat förutse det inträffade. Efter detta fall riskeras en utveckling där många psykiskt instabila mammor far sina barn omhändertagna eftersom att utredare kommer att jämföra med det aktuella fallet och befara att även dessa psykiskt instabila mammor kommer att mörda sina barn. En naturlig konsekvens av detta blir således att mammor som mår psykiskt dåligt inte kommer att tordas söka hjälp hos socialtjänst eller psykiatri eftersom att de blir rädda för att mista sina barn. Man kan dessutom befara att antalet barnamord riskerar att öka när mammor i psykisk kris inte törs söka hjälp.

I slutet på mars publicerade den kristna tidningen Dagen en artikelserie om en pojke i de övre tonåren som omhändertagits mot sin vilja. Pojken var svårt sjuk. Läkarna kunde inte ställa diagnos da omhändertogs pojken eftersom att socialtjänsten misstänkte att föräldrarna led av Münchhausen by Proxy syndromet. Efter nästan två år fick pojken dock rätt diagnos och LVU:et hävdes.

Båda dessa fall visar att socialtjänstens spådomskonst brister, i båda fallen har utredarens förutsägelser visat sig vara felaktiga. Vi måste börja att ifrågasätta spådomsutrymmet i LVU, inte bara för att rättssäkerheten kräver detta utan även för att det inte är rätt att lägga detta ansvar på de enskilda människor som ska utreda denna typ av ärenden. Den utredare i Örebrofallet som inte klarade av att utföra spådomskonsten mår säkert jättedåligt i dag. Hon som fattade beslutet i det andra fallet hävdar visserligen i en intervju att hon anser att beslutet var rätt, men om detta är hennes verkliga känslor eller bara en försvarsmekanism för att slippa må dåligt kan man ju bara spekulera om.

Även om vi alla vill att inga barn ska behöva må dåligt eller fara illa måste vi nog inse att detta är en utopi som skulle kräva en hundraprocentig spådomsförmåga hos landets socialarbetarkår, utan denna spådomsförmåga riskerar däremot det motsatta inträffa många barn drabbas av olika kränkningar på grund av den lag som är till för att skydda dem.

Jimmy Söderbergfallet. Munchhausen by Proxy eller kroppslig sjukdom?
Föredrag av Donald Söderberg

Väldigt viktigt att skydda barn från omhändertagande
av Susanna Svensson

Omhändertagande av barn
av Susanna Svensson

För barnens bästa - Ompröva dessa felaktiga beslut!
av Susanna Svensson

Emil Svensson, Katthult, Småland
av Susanna Svensson

Tillbaka till Artiklar