Rigmor och Sture Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

     Rigmor & Sture Perssons brev till Riksåklagaren Klas Bergenstrand

Riksåklarmyndigheten

Att: Klas Bergenstrand

103 27  Stockholm

Den 20 maj  2002

Stefan  Holmlin, fd kammaråklagare, ett offer för  falska anklagelser gällande sexuella övergrepp och undermåliga och ensidigt gjorda förundersökningar.

Den 5 april 2002 tog Stefan Holmlin sitt liv, han blev 42 år gammal och hade arbetat som kammaråklagare i Trollhättan till och med den 9/9 1998 den dag han hämtades av polisen på väg till sitt arbete.

Rättssystemet utnyttjade de yttersta gränserna för att skada en människa för livet. Det är ett väl känt faktum att en människa som utsätts för exceptionell kränkning och fråntas all sin värdighet och respekt med stor sannolikhet löper en mycket stor risk att senare begå självmord. Precis detta hände Stefan Holmlin, han blev oskyldigt anklagad för sexuella övergrepp.

I en vårdnadstvist om den lilla dottern anmälde fd hustrun på falska grunder Stefan Holmlin för sexuella övergrepp, våldtäkt, olaga hot, misshandel mm . Det märkliga var att hustrun även anklagat och dokumenterat i sin dagbok, att Stefan Holmlin vid fyra tillfällen försökt att kväva sin lilla dotter, varvid det första tillfället skulle ha ägt rum samma dag mor och barn kom hem från BB i augusti 1997.  Trots att alla brottsanklagelserna avsåg år 1997, lämnade fd  hustrun den 5 månader gamla dottern i Stefan Holmlins vård vid olika tillfällen under hela våren 1998 efter deras separation. Men detta faktum fick inte vare sig polis eller chefsåklagaren Staffan Söderberg att fråga sig huruvida brottsanmälan gjord av fd hustrun nio månader senare kunde äga sanningens prägel.  Stefan Holmlin åtalades överhuvudtaget inte för de fyra dokumenterade mordförsöken på dottern, vilket är mycket märkligt. Chefsåklagaren Staffan Söderberg vid Karlstadkammaren blev i oktober 2001 avsatt från sin tjänst som chefsåklagare,  av orsaker som ter sig en aning dunkla.

Chefsåklagaren Staffan Söderberg förordnades av Riksåklagarmyndigheten att leda förundersökningen gällande åklagarkollegan Stefan Holmlin.

Den orättfärdiga rättsprocess som bedrevs mot vår son Stefan Holmlin hade stöd från Riksåklagarmyndigheten, biträdande riksåklagare Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved, Göteborg. Rädslan att man hade ett ”rötägg” i kåren satte Stefan Holmlins rättssäkerhet ur spel på flera punkter. I inledningsskedet, innan förhör hållits med Stefan Holmlin,  uttryckte chefsåklagaren Staffan Söderberg till Stefan Holmlin ”Ditt fall blir stort”.Redan i det skedet ansåg chefsåklagaren Staffan Söderberg honom skyldig till brott enbart på fd hustruns anmälan. Var fanns förutsättningslösheten, objektiviteten och oskuldspresumtionen vid utredningen av det påstådda brottet från fd hustrun? Staffan Söderberg arbetade under hela förundersökningen med att söka få bekräftelse på brottsanklagelserna utan att vare sig lyssna till vad Stefan Holmlin hade att säga till sitt försvar. När han vid ett tillfälle påpekade detta faktum för Staffan Söderberg svarade denne ”Du sitter inte i den positionen nu att du överhuvudtaget kan utkräva någonting”.

Redan den 25/9 1998 föranledde Staffan Söderbergs agerande i processen advokaten Per E Samuelson att i en skrivelse till Vänersborgs Tingsrätt påpeka att ”åklagarens ståndpunkt i fråga om behovet av att förordna en vittnespsykolog med barnpsykiatrisk kompetens är inte bara märklig utan fast mer direkt felaktig och stridande mot lag.” Detta var bara ett exempel på denne åklagares mycket märkliga beteende under hela denna långa process.

I en intervju för Expressen säger Stefan Holmlins försvarsadvokat Per E Samuelson:

”Jag är kritisk mot att åtal väcks på så ofullständigt underlag. När en vuxen kvinna kommer med sådana allvarliga anklagelser är det viktigt att man utreder kvinnans tillförlitlighet. Det gjorde man inte i detta fallet. Här tog man hennes påståenden för goda utan närmare kontroll.” Stefan Holmlins fall påverkade Per E Samuelson mycket på många olika sätt.

”Det är ett mål jag är stolt över att ha drivit. Samtidigt är det en skrämmande insikt att det finns människor som säkert är dömda utan att någon har kollat om de verkligen är skyldiga”

Stefan Holmlin skrev flera A-4 pärmar med skrivelser till riksåklagare Klas Bergenstrand, biträdande riksåklagaren Solveig Riberdahl och överåklagaren Birgit Thunved i Göteborg med påpekanden om felaktigheter i den rättsprocess som bedrevs mot honom. Dessa skrivelser vann inte något som helst gehör. Alla anmälningar om felaktigheter i processen avskrevs. Chefsåklagaren Staffan Söderberg hade Riksåklagarmyndighetens och överåklagaren Birgit Thunveds fulla förtroende. Staffan Söderberg utfärdade att Stefan Holmlin skulle sitta häktad på fulla restriktioner. I den situationen har den misstänkte ingen som helst möjlighet att bemöta anklagelserna men Stefan skrev åtskilliga skrivelser till chefsåklagaren Staffan Söderberg, vilka ignorerades av honom.

Dessa restriktioner pågick över 3 månader, men Stefan Holmlin skulle komma att sitta häktad 219 dagar, nära 8 månader. Han genomgick två rättegångar i tingsrätt och en rättegång i Hovrätten i Göteborg med friande domar. Klarar någon människa som är oskyldig till brottsanklagelserna allt detta utan ett trauma som oftast visar sig när allt är över (posttraumatisk stress) och spillrorna av livet ska sopas ihop och en ny framtid ska skapas och man därtill är oskyldig ?  Stefan Holmlin klarade inte detta, han hade under nära två år befunnit sig i något som kan betecknas som en krigszon och slagits för sitt liv. Kränkningarna mot hans person och som varande åklagare var för djupgående. Han  rentvåddes så till vida att han fick frikännande domar, skadestånd av staten, hade ett stort socialt närverk, men människan Stefan Holmlin var, som han själv uttryckte det, mentalt märkt för resten av livet. Det faktum att Stefan Holmlin själv var åklagare till yrket förstärkte detta trauma hos honom, han ville fortsätta att arbeta med juridiken och arbetade vid sin död på en advokatfirma för att senare söka till Advokatsamfundet. Vi hans familj och hans vänner såg vilken kamp han förde för att komma tillbaka till livet igen, men trots allt stöd och all hjälp från många människor i hans närhet, orkade han inte kämpa längre och valde därför denna mycket tragiska utväg. Stefan uttryckte det så: ”Jag är  som en skadeskjuten fågel av den orättfärdiga processen mot mig, jag orkar inte flyga längre.”

Den 5 april 2002 tog han sitt liv.

Dessvärre är inte Stefan Holmlin ensam om att bli falskt anklagad av fd hustru/sambo och lagförd för sexuella övergrepp i en vårdnads/ umgängestvist efter en separation. För hämndlystna kvinnor är en falsk incestanmälan det mäktigaste av alla vapen för att förhindra fadern från vårdnad / umgänge med  barnet och samtidigt förstöra hans liv. Det fruktansvärda är att i allt för många fall blir modern trodd på sitt ord och rättsväsendet ifrågasätter inte om moderns anmälan möjligtvis kan bygga på falska grunder. 

Advokaten Per E Samuelson skrev i en artikel i Advokaten 2/2000. Försvararen i sexmål måste göra egna utredningar. Han skriver ”att när det gäller sexbrott nöjer sig polis/åklagare med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter mestadels att kontrollera huruvida den stämmer med den objektiva verkligheten. Följden blir att sexmål ofta är ensidigt utredda i fällande riktning då åtal väcks. Den åtalades version är ofta nagelfaren i detalj medan målsägandens inte alls är granskad. Det allvarliga är att bristen gäller just den del av utredningen som enligt HD är av direkt avgörande betydelse för utgången, nämligen målsägandens utsaga. Enligt min mening torde denna brist vara den vanligaste orsaken till felaktigt fällande domar”.

Dessvärre är Stefan Holmlin inte ensam om att ta sitt liv efter falska anklagelser om sexuella övergrepp. Han är inte heller ensam om att erhålla skadestånd efter dessa orättfärdiga processer i våra domstolar där alltför ofta processmaterialet bygger på mycket dåliga och ensidiga förundersökningar av polis och åklagare. Flera män har blivit oskyldigt dömda för sexuella övergrepp (gäller även andra brott) till långa fängelsestraff för att senare få resning i HD och friande domar. Skadestånden som utbetalas till dessa män efter flera mardrömsår i fängelse är rättsstatens ”plåster på såren” till dessa män, men hur ter sig livet mentalt för den anklagade, häktade, kanske dömde mannen efter detta?

Stefan Holmlin har i en skrivelse till Justitieutskottets ledamöter uttryckt följande:

”Vi är alla överens om målet att värna om kvinnor och barn samt att samhället skall ge allt tänkbart stöd till dessa när de har blivit utsatta för brott och lagföra förövarna så att de döms till fängelse eller får adekvat vård.

Dock gäller enligt 23 kap 4§ rättegångsbalken 'Vid förundersökningen skola ej blott de omständigheter, som tala mot den misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis som är till hans förmån tillvaratagas.'

Polis och åklagare gör i många fall det felet under förundersökningen att de okritiskt dokumenterar anklagelserna av kvinnan och söker sedan bekräftelse på dessa. Mannen betraktas redan vid anhållandet som skyldig till anklagelserna. Detta strider mot 23 kap 4§ i rättegångsbalken och oskuldspresumtionen i lag 1994:1219 och den Europeiska Konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I  många fall tar sig polis och åklagare friheten att under förundersökningen agera domstol och uppträder som om de varit åsyna vittnen till de påstådda brotten kvinnan anmält och nöjer sig med att kartlägga den subjektiva utsagan och underlåter att kontrollera den mot den objektiva verkligheten. Denna brist på objektivitet påverkar självklart i ett senare skede prövningen i domstol.”

Enbart det faktum att en hustru vid en separation och i en vårdnads/umgängestvist anmäler mannen för sexuella övergrepp, våldtäkt mm, så behöver det inte vara med sanningen överensstämmande. Den man som förnekar brott kan faktiskt vara oskyldig till påstådda brottsanklagelser av kvinnan i en sådan situation.

Rådmannen Bo Severin vid Lunds tingsrätt skrev i ett debattinlägg i DN den 24 oktober 1995:

”Vi saknar kunskaper om i vilken utsträckning människor är så lättsinniga att de utan betänkligheter av slarv lämnar för andra skadliga uppgifter. Vi saknar kunskaper om hur beredda människor är att avsiktligt ljuga inför polis och domstol. Vi förstår inte att vi med vårt sätt att ställa frågor kan förändra andra människors verklighetsuppfattning. Det händer hela tiden att våra mest välmenande utredare och förhörsledare förändrar både barns och vuxnas minnesbilder. Vi tillgodogör oss inte heller kunskaperna om hur flera människor kan samverka med att lämna oriktiga uppgifter. Kort sagt vi saknar kunskaper om människans förhållande till verkligheten och om lögnens mekanismer.”

De senaste dagarna har i media påtalats om undermåliga förundersökningar, utbrända och sjukskrivna åklagare med alldeles för stor arbetsbörda.  Många åklagarkammare är underbemannade och man har på vissa åklagarkammare fått ta in pensionerade åklagare för att i någon mån utreda brott. Mot den bakgrunden kan man förstå de många gånger undermåliga förundersökningarna som för den misstänkte kan få förödande konsekvenser. När det gäller sexuella övergrepp på barn krävs att polis och inte minst åklagare som ska utreda dessa brott, besitter mycket stora kunskaper och kompetens om de olika mekanismer som styr en anmälan av dessa brott. En alternativhypotes redan i inledningsskedet att det kan röra sig om en falsk anmälan exempelvis vid en separation mellan parterna och/ eller i en vårdnads/ umgängestvist dem emellan. Det är viktigt att någon som gjort sig skyldig till sexuella övergrepp blir lagförd och dömd, men det är livsviktigt att en oskyldig inte döms till fängelse på en falsk anmälan. Detta sker i Sverige idag och detta faktum får förödande konsekvenser för den oskyldigt dömde men också för den oskyldigt häktade och senare friade.

Stefan Holmlin blev friad av en enig Hovrätt sommaren 2000, men för honom var de kränkningar av sin person och yrkesman han utsattes för av chefsåklagaren Staffan Söderberg, något Stefan Holmlin aldrig kunde förlika sig med.

Efter avslutad rättegång i Hovrätten i Göteborg i juni 2000 poserade chefsåklagaren Staffan Söderberg tillsammans med målsägarebiträdet advokaten Marianne Andersson och fd hustrun Cristeta Holmlin på trappan in till Hovrätten och lät sig fotograferas tillsammans av en fd sambo till Cristeta Holmlin. Efter avslutad fotografering kramade de om varandra innan de skildes åt. Denna händelse talar helt för sig själv men belyser i någon mån på vilken nivå hela processen mot Stefan Holmlin befann sig.

En öppen, ärlig, medkännande människa med ett mycket stort rättspatos bemöttes inte med den respekt mot andra människor han själv alltid var så mån om i sitt arbete som åklagare och denna respekt inbegrep även den tilltalade.

Stefan Holmlin blev ett offer för falska anklagelser om sexuella övergrepp i en vårdnadstvist och undermåliga och ensidigt utredda förundersökningar vid misstanke om detta brott. Vem ställs till ansvar för detta? Svar: Ingen, Stefan Holmlin begick ju självmord.

Vår familj har mist en son och bror, den 5 åriga dottern har förlorat sin pappa under mycket tragiska former. För oss finns bara en from förhoppning, att Stefans Holmlins död stämmer till eftertanke inom rättsväsendet och förändrar sitt sätt att arbeta och tänka vid utredningen av det misstänkta brottet gällande falska anklagelser om sexuella övergrepp. Förundersökningen och de därpå följande processerna i Stefan Holmlins fall kan troligen tjäna som riktmärke för hur man inte skall bedriva rättsskipning i rättsstaten Sverige. Utan en förändring av attityder, alternativhypoteser och utredningsförfarande inom rättsväsendet när det gäller dessa påstådda brott ter sig vår sons självmord som fullkomligt meningslöst.

Rigmor och Sture Persson

föräldrar till fd kammaråklagaren

Stefan Holmlin

Bifogas:

Minnesruna över Stefan Holmlin införd i Trollhättans tidning den 14/5 2002

Kopia till:

Justitieminister Thomas Bodström, Stockholm

Överåklagare Bitgit Thunved, Göteborg.

Fd. chefsåklagaren Staffan Söderberg, Karlstad.

Målsägarbiträdet, advokat

Marianne Andersson, Allmäna advokatbyrån, Göteborg.

Socialkontoret i Tanumshede, Annika Vestlund.

Rigmor Perssons brev till Justitiedepartementet maj 2002

Rigmor Perssons brev till Justitieministern Thomas Bodstrom november 2000

Till Minne av Stefan Holmlin

Incesthysterin och domstolarna

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan