Lagtexten öppnar för socialbyråkratins psykologer
Av Lennart Hane, Advokat, Stockholm.
|
Artikeln är tidigare publicerad i Brännpunkt i Svenska Dagbladet den 19 juli 1996. Debatten hade initierats av Anita Ankarcrona. Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd. |
För Vilken gång den offentliga debatten uppmärksammar övergreppen mot föräldrar och barn genom onödiga tvångsomhändertaganden vet jag inte.
Den mest uppmärksammade artikeln publicerades i Der Spiegel nr 31 1983 med rubriken "'Kindergulag' im socialstaat Schweden". Den mycket initierade artikeln omfattade sju sidor och fokuserade uppmärksamheten på allsmäktiga socialarbetare som med våld tog barnen från deras föräldrar för att ge dem statlig omsorg och mynnade ut i förhoppningen att föräldrarnas vädjanden till Europakommissionen i Strasbourg skulle leda till bättre ordning. Framgångarna i Strasbourg ledde till en del lagändringar, tyvärr av väsentligen formell men faktiskt av vilseledande kosmetisk natur.
Utan praktisk verkan
Med oseriös lagstiftning menar jag i detta sammanhang lagändringar som i debatten kan påstås ge förstärkningar av rättssäkerheten men som i den praktiska tillämpningen är verkningslösa. Enligt § 1 LVU skulle vård beredas den unge om brister i omsorgen om honom eller något annat förhållande i hemmet medför fara för hans hälsa eller utveckling. År 1990 ändrades lagen med följande nya text. "Vård skall beslutas om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas" (§2).
Det s k farerekvisitet hade ersatts med uttrycket påtaglig risk som för den oinitierade i en vilseledande debatt kan ge sken av att en förskjutning av kriterierna för omhändertagandena skett i en för föräldrarna och familjen förmånlig riktning. I "Översyn av LVU Betänkande av särskild utredare" (justitierådet Tor Sverne) vilket låg till grund för lagändringarna uttalas på sid 73: "Den föreslagna ändringen i ordvalet när det gäller grundförutsättningen för ett omhändertagande för vård skulle möjligen språkligt sett kunna uppfattas som en skärpning i förhållande till nuvarande ordning. Enligt min mening innebär emellertid ändringen i praktiken icke någon skärpning."
Synbarligen en tragikomisk insats i en viktig rättssäkerhetsfråga. Vad som gör barn och föräldrar rättslösa år framför allt lagtextens ... något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges utveckling skadas. Det är dessa vidlyftiga definitioner som öppnar för socialbyråkratins psykologer att lämna prognoser över barnens utveckling vilka domstolarna tyvärr ofta och aningslöst köper.
Ett hopp om en möjlig förbättring för familjernas rättsskydd uppträder numera i den debatt som förts om psykologernas och psykologins olyckliga roll som uttolkare av pseudobevisningen i de många häxprocesser där oskyldiga fäder döms till långvariga fängelsestraff väsentligen med enda stöd av psykologernas tolkningar av de av dem själva lanserade pseudoindicierna. Det är nämligen amma bristfälliga underlag för prognoserna när det gäller omhändertagande av barn som i bevisföringen över sexualbrotten.
Faktiskt är det försörjningsläget för den stora socialarbetararmén och av dem försörjda konsulter eller underentreprenörer i och för samt kring barnomhändertagandena som hindrar önskvärda lagändringar. Annars vore det lätt att i lagen inskriva fungerande rättssäkerhetskriterier som enkelt skulle möjliggöra åtminstone fördomstolarna att snabbt stoppa övergreppen.
Naturvidriga prognoser
För det första borde fastslås att endast i de fall föräldrarna inte klarar av omvårdnaden av sina barn kan omhändertagande komma ifråga. För det andra kunde toleransen därvid tänjas genom effektiva hjälpåtgärder för familjen.
Lagtexten kunde med fördel användas som den nu är utom att ordet utveckling utmönstrades. Möjligen i förening med ett uttalande i lagändringsmotiven att psykologutlåtande enbart får åberopas av föräldrar som står inför hotet att få sina barn omhändertagna.
Det torde stå klart för envar av oss att prognoser beträffande ett barns utveckling är fullständigt ogörliga för att inte säga naturvidriga. Barnet utvecklas i sin egen takt till och med under frånstötande miljöförhållanden.
En annan angelägen lagändring är att när ett barn måste omhändertas så skall barnet i första hand placeras hos barnet närstående (far- eller morföräldrar etc). Härmed skulle barnet även när föräldrarna sviktar komma i åtnjutande av den kärlek som ju är så lätt att få inom familjen och som där kostar så lite.
Den avgörande olyckan med dessa lag ändringar är att socialbyråkratin skulle berövas all makt och få betydligt färre arbetsuppgifter men också tvingas till kompetenta lösningar med i slutänden relativt lätthanterliga bevisfrågor för domstolen.
Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft
Powered by AIS