Kidnappning - En tortyr som skapar otrygghet

Kidnappning en tortyr som skapar otrygghet
Barn omhändertas under mycket kränkande och traumatiska förhållanden

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

I mitten av augusti blev den 23 åriga miljonärssonen Erik Westerberg kidnappad och bortförd. Hela Sverig höll andan under fyra långa dagar. Den franskfödde psykoterapeuten och psykoanalytikern David Benelbaz i Göteborg betecknar kidnappning som en tortyr som skapar otrygghet. I Sverige sker dagligen - i det fördolda - kidnappningar och bortföranden av barn och ungdomar med lagens hjälp.  Dessa kidnappningar gör inga stora rubriker.

Inledningsvis vill jag framföra mitt och NKMR:s styrelses och våra övriga medlemmars och sympatisörers djupa deltagande i det trauma som under fyra dygn drabbade familjen Westerberg. Det här inlägget är således ingalunda ägnat att förringa familjen Westerbergs lidande, utan att rikta allmänhetens uppmärksamhet på det lidande som orsakas av de "legala" kidnappningar och bortföranden av barn och ungdomar i Sverige som sker med lagens hjälp.

Dessa kidnappningar och bortföranden som medför stort trauma för barnen, deras familjer och släktingar tar dock sällan slut inom fyra dagar, utan pågår i åratal, ofta under barnens hela uppväxttid. Det jag syftar på är socialtjänstens av Sveriges riksdag och regering stödda praxis att tvångsomhänderta barn under mycket kränkande och traumatiska förhållanden - ofta med hjälp av polis eller annan personal - med tillämpning av LVU. Vi skall inte förglömma att socialtjänstens tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn - med barnets placering på hemliga adresser och utan möjlighet för barnet eller föräldrarna att komma i kontakt med varandra - görs för "barnets bästa".

David Benelbaz har gjort viktiga påpekanden och synpunkter om kidnappningens effekter på den kidnappade. Jag citerar: "En kidnappning är en form av tortyr som rubbar tilliten till livet. För att inte bli galen är det viktigt att kunna tänka på gröna ängar. Som Erik Westerberg gjorde." Han menade att Erik Westerbergs sätt att tänka sig bort från rummet där han hölls som gisslan till gröna ängar under en del av tiden i kidnapparnas våld var hans sätt att skydda sig mot och kunna utstå det fruktansvärda. David Benelbaz som arbetar sedan många år med kris- och tortyrdrabbade anser att en kidnapping är en form av tortyr. Han fortsatte: "När man tar ifrån en människa hennes frihet gör man våld mot hennes integritet." Enligt datalagens och personuppgiftslagens terminologi är tvångsomhändertagna barn "administrativt frihetsberövade".

Sedan början av 1990-talet har jag som privatpraktiserande jurist fört föräldrars talan i åtskilliga mål om tvångsomhändertagande av barn såväl inför sociala nämnder som förvaltningsdomstolarna. Ofta frapperas jag om den okänslighet som socialtjänstemännen och domarna uppvisar gentemot barnen och deras föräldrar.

Här följer ett axplock av tvångsomhändertagandefall från det verkliga livet:

I ett fall från februari 1991 - ett fall som pågår än i dag - tvångsomhändertog socialtjänsten en tiomånaders baby som fortfarande ammade. Modern var engelsktalande så en tvångsseparation skulle även innebära att barnet skulle förlora sin språkliga bas. Barnläkare, språkvetare och psykologer samt ambassad och konsulatpersonal och kyrkans företrädare varnade för de förödande konsekvenserna som en tvångsseparation av barnet och modern skulle innebära. Men socialtjänstens personal struntade i alla varningarna. Barnet placerades i ett sk jourfosterhem i sju månader, under vilken tid modern och barnet fick träffas ett par timmar i veckan. Sedan "försvann" modern igen. Det togs en bild av barnet i jourfosterhemmet. Flickan var synbarligen deprimerad. Hon satt ihopsjunken på golvet, helt apatiskt. Socialtjänstens psykolog ansåg att det var "en adekvat sorgereaktion". I ett tjänsteutlåtande daterat 1991-04-08 skrev socialtjänsten "Familjehemmet bör vara kapabelt att tackla umgänget och kontakterna med modern. Vad gäller att finna en lämplig familj för barnet är det ett underordnat problem." Citatet visar att socialtjänstens bevekelsegrunder var något annat än att tillvarata barnets bästa intressen.

 I ett annat fall från 1995 tvångshämtade två socialarbetare med polishjälp två barn från sin skola en morgon. Föräldrarna hade skickat sina barn till skolan, intet ont anande. Under eftermiddagen ringde socialen och berättade att barnen var omhändertagna och bortförda till hemlig adress. Barnen hade förts från Halmstad till Kungälv till ett sk behandlingshem, där en av vårdarna var en fd fiskhandlare. Föräldrarna fick inte någon kontakt med barnen på sju dygn. Därefter tilläts föräldrarna träffa sina barn varannan vecka i närvaro av personal. Efter att barnen hade kvarhållits i "fångenskap" några veckor "kidnappade" föräldrarna tillbaka sina barn och flydde med dem ur landet. Fadern dömdes till fängelse för egenmäktighet med barn, och modern dog i hjärtinfarkt ett halvår senare. Också i detta fall hade socialtjänstens kidnappning och bortförande av barnen skett för "barnens bästa" - trots att BUP-psykologen hade avrått tvångsomhändertagandet..

I ett fall från januari 2002 hämtade socialtjänsten i Kalmar en tolv årig fd nässjöpojke med polishjälp från skolan. Socialtjänstens personal informerade den oroliga modern att de hade fört bort pojken och det dröjde fem veckor innan modern fick ett livstecken från sin son. I ett brev som modern fick från sin son - brevet var inte igenklistrat och det saknade poststämpel och avsändaradress - skrev pojken att han kände sig otrygg där han var. Modern skrev tillbaka att hon förstod att han kände sig otrygg bland de där människorna, varvid socialtjänsten beslutade om kontaktförbud. Modern tilläts inte träffa sin son förrän efter påsk.

 Fallen som jag redovisar här visar vilket lidande - vilket trauma - som tvångsomhändertagande och bortföring av barn och ungdomar orsakar barnen och deras familjer. Erik Westerberg är vuxen ändå led han och hans familj av att han hade blivit "tvångsomhändertagen" och bortförd.

David Benelbaz förkunnar att en kidnappning sätter igång mängder av känslor. Den sätter igång känslan av att det finns ingen trygghet. Plötsligt är man så sårbar. Och för den som varit rädd innan är det nu bekräftat att så här är livet. Det finns ingen trygghet.

Vad gäller fosterhemsbarnen tvingas de "omplantera" sig i en ny miljö bland främmande personer. De utvecklar olika överlevnadsstrategier. Men efterhand hinner emellertid minnena och känslorna ikapp. Barnen kan uppleva en sorg och insikten om sårbarhet; att de inte var så trygga som de trodde sig vara. Omhändertagandet kan också sätta igång en rad frågor som kan förändra deras relation till andra, till exempel den egna familjen. Att inte bara samhället i stort utan också den egna familjen saknar förmågan att ge skydd. En berättigad fråga blir: "Vad är det för en familj jag har som inte kunnat skydda mig?" Det räcker med ett minne eller något att sätta igång ilskan, hatet och bitterheten.

LVU-omhändertagande av barn är en tortyr som skapar otrygghet. Vad är det för liv vi dömer våra barn och ungdomar till om vi även i fortsättningen tillåter socialtjänsten att tvångsomhänderta barn, föra bort dem till hemliga adresser, och hindra dem från ett normalt liv med deras nära och kära?

Är detta nödvändigt i ett civiliserat, demokratiskt, rättssamhälle? Svaret måste bli ett rungande: Nej!

Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling?

LVU - Barnmisshandel i lagens namn

LVU - ett hot mot demokratin

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Tillbaka till Artiklar