Socialtjänsten - en skyddad verkstad

Socialtjänsten - en skyddad verkstad.
Av Anita Ankarcrona, fil dr

Är det en ren tillfällighet att socialdepartementets två stadsråd, Lars Enqvist och Maj-Inger Klingvall, i en gemensam artikel om 2000-talets välfärdspolitik (DN 2/2 1999) inte ens nämner socialstyrelsens generaldirektör Kerstin Wigzells tidigare inlägg om socialtjänstens arbetsformer “Personalen skyddas - inte klienterna”? (DN 26/1 1999)

Hon ger där en mycket dyster bild av socialtjänsten, av dess bristande kunskaper, dess bristande klientperspektiv, dess bristande uppföljning av resultat och nytta av de insatser den gör. En så allvarlig kritik från den tjänsteman som är ytterst ansvarig för granskningen av socialtjänstens arbete hade varit värd en kommentar från Enquist/Klingvall, i synnerhet som Wigzell i sin artikel efterlyser en levande politisk diskussion i ämnet.

Men de två statsråden gör som våra stadsråd plägar göra; de presenterar en (önske)lista över åtgärder som skall vidtas och mål som skall sättas samt aviserar en kommitté av “framstående forskare på välfärdsområdet”, plus en redan tillsatt “interdepartemental arbetsgrupp” för dagslägesanalys. Därmed hoppas man uppenbarligen kunna kortsluta en debatt som riskerar komma den socialdemokratiska livsnerven alltför nära; dvs en diskussion och genomlysning av de sociala myndigheternas uppgifter, kompetens och arbetsformer.

Ej heller den borgerliga oppositionen förefaller särskilt engagerad i en fråga, som till syvenes och sidst handlar om så grundläggande demokratiska värden som respekten för den enskilda människan; hennes integritet och värdighet.

TV-programmet “Att ta ett barn” (28/2 1999) visade hur socialtjänsten, i välfärdsstaten Sverige, i laga ordning (enl. LVU) genomför ett iskallt iscensatt barnarov direkt från en förlossningsavdelning. Chockade TV-tittare trodde inte att detta är möjligt i en fri demokratisk stat - men det finns dessvärre de som känner igen sig. Alltför väl.

Hur länge skall detta få fortgå? Hur många TV-program skall visas, hur många artiklar skall skrivas, innan regering och riksdag repar mod nog för att inse att Sverige har en myndighet som med lagliga medel kan kränka och invadera enskilda människors tillvaro?

Det tycks föreligga en fundamental felsyn i socialtjänstens sätt att betrakta sig själv och sina befogenheter, i relation till behoven hos de människor den skall “tjäna”. Dess ostörda framfart och självsvåldighet kan bero på att dess verksamhetsfält är ett terra  incognita, som mången kanske har svårt identifiera sig med på ett lika självklart sätt som med t ex sjukvården och åldringsvården. Alla kan vi bli sjuka. Alla kan vi gamla. Alla kan vi bli “patienter”. Men vi har inte lika lätt att föreställa oss att vi kan bli “klienter”. Att vi kan bli beroende av en samhällsinstitution som har makten att i ett slag föröda vårt och våra barns liv.

Socialtjänstens klienter är “dom”. Sjukvårdens patienter är “vi”. Sjukvården exponeras och ställs till svars. Socialtjänsten är dunkel och fri från efterräkningar.

Socialtjänstens uppgifter måste preciseras och göras tydliga, samtidigt som dess kunskaper måste förbättras. Kerstin Wigzell pekar på den bristande kontakten mellan forskning och praktik, liksom det bristande klientperspektivet.  Personalen prioriterar sig själv framför dem som den är till för.

Framgångsrika företag och organisationer gör marknadsundersökningar för att få en så god kunskap som möjligt om sina kunders och intressenters behov. Socialtjänsten borde göra det samma.
  
Socialtjänsten möter många människor: vid tvångsomhändertaganden, missbrukare, misshandlade kvinnor och barn. Men den möter också många som den inte behöver möta - och som inte skall behöva möta den, t. ex arbetande människor vars nettoinkomst, pga av ett orimligt skattesystem, ligger under socialbidragsnormen. Dock, som Susanna Popova skriver (SvD 2/2 99), söktes socialbidrag av blott 20 procent av de år 1992 berättigade hushållen (700.000 st). Till båtnad för samhällsekonomin - och för den egna integriteten.

Av uteslutande ekonomiska skäl möter socialtjänsten också de arbetslösa som står utanför a-kassan - av vilka många är invandrare. Deras ekonomiska livlina borde, som många sagt (bl. a integrationsberedningen i Göteborgs kommun), kunna hanteras av staten i stället för av kommunerna.

De sociala myndigheternas uppgift kan inte vara att ha makten över människors liv, utan snarare att ge dem makten över sitt liv.

I stadsdelen Husby (socialdistrikt 17 Kista) där en majoritet av invånarna har invandrarbakgrund, sökte socialtjänsten år 1996 (från Ytterstadssatsningen) 585.000 kr till en familjecentral* för att “samlokalisera individ- och familjeomsorgen, den öppna förskolan, MVC och BVC”. Man lyfte fram just personalens intressen och sade att man “kan dra nytta av varandras kunskaper, kompetens och befogenheter” och säger rent ut att “vinsterna av en samordning ses främst av de inblandade myndigheterna” och att det därför “inte är realistiskt att förvänta sig att de boende i Husby själva skulle ta initiativ till en ansökan om bidrag till en familjecentral...” (ärende 001/121/96).

Varför skulle de göra det? Hade man överhuvudtaget frågat efter deras önskemål? Om så vore, då hade man sannolikt kunnat lära sig mycket. Bl. a att socialtjänstens närvaro och befogenheter kan upplevas som både hotfull och integritetskränkande. Många har trots allt lämnat krig och diktaturer i förhoppningen om att kunna skapa sig en ny tillvaro, som bygger på personlig frihet och egen förmåga.

Det rör sig om komplexa kulturella sammanhang där socialtjänsten inte har någon kompetens. Kompetensen finns hos “klienten”. Dennes identitet och integritet måste gå före integrationen, ty integrationen kan inte ha likriktning som mål. Solidariteten med den egna kulturen är en självklar förutsättning för hemhörigheten i den nya.

I just Husby har f.ö föräldrar på eget initiativ engagerat sig intensivt i bl. a skolfrågor, väl medvetna om att familjen och skolan är de viktigaste institutionerna i barns och ungdomars liv.

Sådana “medborgarinitiativ”, som satsar på att stärka det personliga ansvaret och det civila samhället, borde vara föremål för kommunens ansträngningar - inte minst inom mångkulturella områden. De kostsamma och ineffektiva insatserna från de sociala myndigheterna kan ersättas av den mindre kostnadskrävande ambitionen hos varje enskild människa; att få styra och ta ansvar för sitt liv.

Ingen kan kunna allt - ej heller socialtjänsten. Den borde återvända till sin kärnverksamhet, dvs en humanitär samhällsinstitution som skall stötta och hjälpa människor som behöver eller som ber om hjälp. Men socialtjänstens verksamhetsområde är stort och diffust. Man fattar vittgående beslut inom en rad mänskliga och sociala områden där det - i motsats till sjukvården - inte finns någon etablerad akademisk kunskap.

Professor Hans L. Zetterberg har påpekat att varken psykologi eller sociologi är predikativa vetenskaper med vars hjälp man kan ställa en säker prognos om t.ex ett enskilt barns utveckling. Något som de facto sker i samband med tvångsomhändertaganden av barn enligt LVU. Zetterberg säger att lagens skrivning är sådan att socionomerna har fått en uppgift som helt enkelt är omöjlig att utföra, inom ramen för deras professionella ansvar. Det "fordras istället precisa lagregler uppställda av riksdagen, inte tunna ramlagar" (DN 8.10.96)

Det är därför glädjande att Enquist/Klingvall i sin artikel lovar att LVU skall ses över. Det är hög tid! Dess tänjbara gummiparagrafer har länge nog lämnat fritt fram för godtycke och subjektiva tolkningar. Med tanke på hur mycket smärta den orsakat - och orsakar - så borde den översynen göras snarast. Den är trots allt en lag som griper djupt in i människors liv och som avgör barns och familjers framtid.

Det vore också av såväl samhällsekonomiskt som medborgerligt intresse om man samtidigt uppdroge åt kommunerna att granska de mångmiljardbelopp som utbetalas till fosterhem, hem för vård och boende, jourhem, utredningshem etc. Perspektivet bör då vara det av Kerstin Wigzell begärda: kvalitén på vårdare och vårdinsatser samt en uppföljning av resultatet och nyttan för klienten.

Det är väl bara att sätta igång!

Webbmasters kommentar
* Den 26 februari 2003 rapporterade Trelleborgs Allehanda att kommunen hade invigt Örtagårdens familjecenter - kommunens femte - och det ska fungera som en mötesplats för barn och föräldrar där man kan få hjälp att komma i kontakt med kommun, socialtjänst, mödra- och barnavårdcentral. Se Familjecenter invigdes .

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer. Av Lisbeth Lindeborg

Många omhändertagna barn i motbjudande geschäft. Av Anita Ankarcrona

 Tillbaka till Artiklar