Samhället är en usel förälder - Lyssna till barnen!

Samhället är en usel förälder - Lyssna till barnen!
Av Ruby Harrold-Claesson, jur kand

Fd socialförsäkringsminister, numera ordförande i Bris och Stiftelsen Allmänna Barnhuset, Ericastiftelsen samt i Nätverket för barnkonventionen, Ingela Thalén, har skrivit i en debattartikel den 2/1 i Sydsvenska Dagbladet att man ska "Lyssna till barnen".

I artikeln konstaterar Ingela Thalén att många barn i samhällets vård far illa. Men, dessvärre drar hon en helt felaktig slutsats av sitt konstaterande. I stället för att vilja ge de "utsatta" barnen större och bättre möjligheter att växa upp i sina egna familjer - något som hon hade kunnat göra om den politiska viljan funnes när hon var statsråd och socialförsäkringsminister - förespråkar hon att Sverige bör starta ett reformarbete med utgångspunkten att säkerställa fosterbarns och institutionsplacerade barns rätt till en god uppväxt.

Ingela Thalén utgår från fosterhem och institutionsplaceringar av barn - inte en naturlig uppväxt i den egna familjen. Familjen - inte staten - är samhällets grundsten. Och det är känt att staten är en usel förälder. Att många barn i samhällets vård far illa är en sanning utan modifikation. Debatten om 1950-70-talets barnhemsbarn som Dokument Inifrån satte igång genom dokumentären "Stulen barndom" och även Uppdrag gransknings reportage om den systematiska misshandeln som de tvångsintagna på Ekbackens behandlingshem i Kalmar län har utsatts för - fram till 2003 - visar hur illa barn som uppfostras i samhällets regi far även i dag.

Det är glädjande att Ingela Thalén anser att debatten förtjänar att tas på fullt allvar. Men, varför har man inte velat lyssna tidigare? Eller har inte fd statsrådet fått höra talas om Vetlandafallet som utspelade sig 1957 där statsrådet Ulla Lindström förklarade vid ett inspelat samtal, att "den här familjen är ju tattare och håller ihop som en klan!"?  Eller fallet Alexander Aminoff, som också nådde regeringskansliet och föranledde att Olof Palme sammankallade de utländska korrespondenterna i Stockholm för att dementera och bortförklara saken efter att tidningen Der Speigl hade döpt om Sverige till "Barn-Gulag"?

Föräldrarna till fosterbarn och institutionsbarn har i decennier försökt göra myndigheterna och politikerna uppmärksamma på den misshandel och de rättsövergrepp som barnen har varit utsatta för, men deras klagomål har viftats bort. Ingela Thalén berömmer att både socialdepartementet och Socialstyrelsen engagerar sig för de f d barnhemsbarnen. De har ju inget val. Skandalen är ett faktum. De numera vuxna fosterbarnen har organiserat sig och kräver upprättelse och skadestånd.

Sedan 1980-talet har Sverige vid åtskilliga tillfällen blivit fällt i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg och tvingats betala skadestånd till offren - just pga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn. Det var jur. kand. med. lic. Siv Westerberg som genom Olsson v. Sverige (1988) och Olsson 2 v. Sverige (1992) satte Sverige på kartan som en stat som kränker sina medborgares mänskliga rättigheter till privat- och familjeliv.
Under förhandlingarna i Europadomstolen undanhöll Sveriges advokat Hans Corell, som sedermera blev vice generalsekreterare i FN, uppgifterna om att fosterfadern i hemmet där Olssonflickan var tvångsplacerad stod under åtal för sexuella övergrepp på ett annat fosterbarn. När det uppdagades viftades uppgifterna bort med påstående om att det var ett annat fosterbarn som var offret!

Det är lovvärt att Ingela Thalén frågar hur dagens fosterbarn och institutionsplacerade barn har det. Det var på tiden! Hon skriver att hon är rädd att Sverige om tjugo år kommer att möta dem med samma förvåning, indignation och ursäkter som vi idag anser att 50-talets barnhemsbarn förtjänar. Det är just av den anledning som NKMR i vår skrivelse (20/12) till socialförsäkringsministern har begärt att den påbjudna kartläggning av förhållandena för fosterhems- och institutionsplacerade barn och ungdomar skall även omfatta nutiden.

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers rättigheter i de nordiska länderna grundades i november 1996. Organisationen grundades bl. a av Siv Westerberg och andra jurister och professionella som har arbetat med tvångsomhändertagande av barn. Redan då var vi medvetna om den systematiska misshandeln - såväl administrativt som fysiskt, psykiskt och även sexuellt - som fosterbarn utsattes för. 

År 2003 var temat för NKMR:s Symposium "Det är i fosterhem som barn far illa".  Bland föredragshållarna märks Martin Hongisto, styvfar till Alexander Aminoff, som berättade om den misshandel som Alexander utsattes för och Siv Westerberg som gav "Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem". Vittnesmålen var och är entydiga: När samhället griper in blir barnen utsatta för allsköns övergrepp.

Ingela Thalén skriver att en fosterhemsplacering är och har oftast föregåtts av traumatiserande händelser. Ja, vilket barn skulle inte bli traumatiserat av att en armé av socialarbetare, poliser och låssmed bryter sig in i hemmet och sliter honom eller henne ur sin mors trygga och kärleksfulla famn? Det är just det som utspelar sig vid många tvångsomhändertaganden.

Av Ingela Thaléns artikel framgår att det finns en Bris rapport från 2000. Men vad har Bris gjort för de tvångsomhändertagna barnen? Som ordf. i NKMR har jag fått många telefonsamtal från föräldrar till tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn och från barnen själva att de har ringt till Bris men ingen ville ens lyssna på dem. Detsamma gäller Amnesty International.

Sverige skulle kunna ha de bästa förutsättningarna för att erbjuda alla barn en god uppväxt - om bara de klåfingriga socialbyråkraterna kunde lämna familjerna i fred. Fd socialministern Lars Enqvist var medveten om detta. I en intervju med i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sa han följande:

"Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ, att stanna hemma, i fall man kunde ge det stöd till familjen, till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."

Detta uttalande till trots är tvångsomhändertagandena och fosterhemsplaceringarna i ständigt ökning.

Avslutningsvis lade Ingela Thalén fram några förslag som ingalunda är familjecentrerade. Jag fokuserar på de första tre. Hon vill att :
* Relationen med ett familjehem måste bli tryggare. Den skall inte kunna sägas upp med ett telefonsamtal.
* Vårdnadsöverflyttning bör övervägas tidigare och oftare än idag.
* Utred adoption för de barn som inte väntas få en föräldra-barn-relation med åtminstone en av sina föräldrar.

Hennes utgångspunkt borde ha varit:
* Förstärkning av resurserna till svaga familjer för att de ska kunna hålla ihop.

Föresatserna i LVU är att ett omhändertagande borde vara den sista åtgärden i en rad av olika åtgärder. Om personalen vid socialkontoren följde lagens bud skulle de förkastliga bestämmelserna om vårdnadsöverflyttning och förslaget/lagen om tvångsadoption kunna utmönstras ur lagen eller användas i absolut undantagsfall.

Samhället är en usel förälder. Ni måste lyssna till barnen. Det som samhället erbjuder är inte det som barnen eller deras familjer vill ha. Sverige måste sluta att kränka barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter till privat- och familjeliv.

Göteborg, den 11 januari 2006

Fallet Alexander.
Föredrag av Martin Hongisto

Bättre stöd till familjer kris
Av Gitti Takolander


Tillbaka till Artiklar