NKMR:s yttrande till Datainspektionen

 

  • NKMR:s yttrande till Datainspektionen

     

              •  

Datainspektionen
Katarina Högquist:
Box 8114
104 20 Stockholm

                            •  

Ang: Ärende med Er beteckning dnr 741-2000

Vi bekräftar mottagande av Er skrivelse av den 5 april 2000 och vi får här nedan lämna den av Er önskade redogörelsen.

NKMR:s hemsida har en avdelning kallad "SÖK-tjänst" där föräldrar har möjlighet efterlysa försvunna barn. Denna sök-tjänst handlar inte om själva tvångsomhändertagandet utan om det faktum att barnet är försvunnet.

För närvarande finns endast ett fall publicerat på vår söktjänst.

Vi har hittills haft två fall i söktjänsten. Det ena är Charlott-fallet, som rörde en flicka i nedre tonåren, som upprepade gånger nödgades fly från det fosterhem där hon behandlades mycket illa. Det andra fallet handlar om Rebecca-fallet, en femårig flicka som placerats på hemlig ort. Då en socialsekreterare med användande av grovt våld mot femåringen skilde flickan från modern skrek flickan förtvivlat på hjälp frän sin mor. Flickan fördes av socialsekreteraren till hemlig plats och var alltså spårlöst försvunnen. När modern efter några månader lyckades spåra fosterhemmet och for dit fann hon att flickan var starkt avmagrad och febersjuk och hade en mängd blåmärken efter nypningar och slag. Det visade sig att flickan i fosterhemmet inte fått tillfredsställande varken mat; kläder eller läkarvård.

I intet av dessa fall har vår sök-tjänst handlat om själva tvångsomhändertagandet utan har handlat om att spåra försvunna barn; barn som befann sig i en uppenbar nödsituation. Vad Charlott beträffar löpte hon under sin flykt uppenbar risk att frysa ihjäl eller svälta ihjäl. Vad Rebecca beträffar löpte hon genom den brottsliga vanvården och brottsliga misshandeln av henne i fosterhemmet uppenbar fara till liv och hälsa. Då gäller 24 kap 1 § och 4§ BrB om nödvärn. De bägge barnen behövde sina biologiska föräldrars hjälp för att göra sina rättsliga anspråk gällande.

I både Rebecca-fallet och i Charlott-fallet var de biologiska föräldrarna rättsliga vårdnadshavare för sina barn och förfogade sålunda över sina underåriga barns sekretess. I bägge fallen hade vi de biologiska föräldrarnas uppdrag och tillstånd. Vad beträffar tonåriga Charlott hade hon vid tidigare flyktförsök sagt till sina föräldrar att hon önskade all form av publicitet. Nu efteråt sedan hon kommit hem till sina föräldrar och tvångsvården enligt LVU har upphört har hon uttryckt sin stora tacksamhet över att NKMR hjälpt henne med en publicering på hemsidan.

Vi har alltså haft det tillstånd som erfordras enligt 10 § st 1.

Vad beträffar 21 § har, som ovan nämnts, det hela inte handlat om själva tvångsomhändertagandet utan handlat om försvinnandet. Vi åberopar även 1 § st 1 punkt d) DIFS 1998:3. De här barnen behövde sina föräldrars hjälp (en hjälp som de ej kunde få när föräldrarna ej visste var barnen fanns) för att göra sina rättsliga anspråk gällande beträffande den misshandel och den vanvård de utsattes för i fosterhemmen.

Vad beträffar 33 § har publicering skett på uppdrag av och med de ifrågavarande personernas samtycke (34 §). Därtill gällde det enligt 34 § första stycket punkterna e) och d) att skydda vitala intressen. Bägge barnen led uppenbar nöd. Charlott gick ner 6 kilo i vikt under den tid hon under flykt nödgades gömma sig utan tillgång till mat eller pengar. Rebecca har under en elva månader lång fosterhemsvistelse gått ner i vikt istället för att som ett barn i hennes ålder under en sådan period öka cirka 1,5 kg i vikt. Det gällde att skydda vitala rättigheter beträffande barnens liv och hälsa och möjliggöra för barnen att ställa rättsliga anspråk mot de personer (fosterföräldrar och socialvårdstjänstemän) som så allvarligt skadat barnen.

Sammanfattningsvis finns det alltså lagstöd för publiceringen på vår hemsidas söktjänst.

Vi vill framhålla att NKMR är en internationell organisation och inte en svensk organisation. NKMR arbetar mot onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. Men medlemskap kan erhållas av personer i alla länder och vi har medlemmar även i länder utanför Norden. Vi har ett mycket rikt kontaktnät och samarbete med personer och organisationer även i utomeuropeiska länder och runt om i världen. I det läget är vår hemsida inte att betrakta som en svensk angelägenhet utan är en internationell angelägenhet och det kan därför inte göras gällande att det då finns något som heter "tredje land".

Avslutningsvis får jag med stöd av Tryckfrihetsförordningens bestämmelser om utlämnande av allmänna handlingar härmed begära att omgående och inom tre dagar få mig tillsänt en kopia av det "klagomål" Ni nämner i första stycket i Ert brev.

Olofstorp den 10 april 2000

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordförande i NKMR

 

 

DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

DI-beslut

Tillägg till information om NKMR:s SÖK-tjänst

Tillbaka till Huvudsidan

Komplettering av NKMR:s talan i Länsrätten i Stockholm

 

Komplettering av NKMR:s talan i Länsrätten i Stockholm

  

 

 

 

NKMR begärde anstånd att komplettera vår talan.

Under hösten 2000 presenterade Sveriges Radio P1, Vår grundade mening Personuppgiftslagen och hur EU-direktivet tillämpades i andra EU-länder.

Under hösten 2000 (den 13 september 2000) höll NKMR:s styrelsemedlem jur. kand, med. lic., Siv Westerberg ett föredrag om Personuppgiftslagen inför Kristdemokraternas riksdagsutskott.

Då Riksdagen meddelat nya bestämmelser i Personuppgiftsförordningen den 16 november 2000, meddelade i SFS 2000:1055 den 5 december 2000 kompletterades målet den 28 december 2000. (Se nedan)

 

 

 

 

                • 2000-12-06

                   

                              • Rotel 661
                                Länsrätten i Stockholm
                                Box 17106
                                104 62 Stockholm

                                 

Mål nr 9590-00

NKMR v./.

Datainspektionen

 

KOMPLETTERING AV TALAN

Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i NKMR inkommer härmed med en komplettering av vår kommittés talan mot Datainspektionens föreläggande daterat 2000-05-19.

I angivna föreläggandet anger DI följande: "Datainspektionen förutsätter att NKMR beaktar (...) och omedelbart upphör med den aktuella behandlingen av personuppgifter om tvångsomhändertagna barn". Enligt NKMRs mening är DI's föreläggande mot NKMR att stänga vår SÖK-Tjänst - som möjliggjorde för föräldrar att försöka spåra sina av socialarbetare bortförda och gömda barn - en grov kränkning av gemene mans yttrandefrihet och ett grovt intrång i familjernas och barnens rätt till respekt för privat- och familjeliv som garanteras av Artikel 8 i den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna. Uppgifterna är offentliga och finns i förvaltningsdomstolsdomar.

Jag bifogar jur. kand. med. lic. Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott i Stockholm den 13 september 2000 som komplettering till denna vår talan mot DI intrång i svenska och andra nordiska medborgares yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

 

Yrkande

NKMR yrkar om att

- Länsrätten i Stockholm skall, med undanröjande av Datainspektionens föreläggande, besluta om att NKMR's är en internationell organisation varför vår SÖK-Tjänst ej faller under personuppgiftslagens bestämmelser och således inte är underkastad Datainspektionens tillsyn.

 

Olofstorp, dag som ovan.

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordf. i NKMR.

 

Bilaga: Jur. kand. med. lic. Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott i Stockholm den 13 september 2000.

 

***

 

2000-12-28

 

              • Rotel 661
                Länsrätten i Stockholm
                Box 17106
                104 62 Stockholm

                 

Mål nr 9590-00

NKMR v./.

Datainspektionen

Ref. Telefonsamtal idag den 28 december 2000

 

KOMPLETTERING AV TALAN

 

Som komplettering av ovan angivna målet mot Datainspektionens föreläggande daterat 2000-05-19 vill undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i NKMR härmed meddela att NKMR åberopar SFS 2000:1055, Förordning om ändring i personuppgiftsförordningen (1998:1191).

 

Vi åberopar 8 resp. 13 §§ i angivna förordning.

 

Olofstorp, dag som ovan.

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand.
Ordf. i NKMR.

 

NKMR:s SÖK-Tjänst anmäld till Datainspektion

DI-tillsynsärende

Den anonyma anmälan

DI-författningssamling

NKMR:s yttrande

DI-beslut 2000-05-19

NKMR:s begäran om besvärshänvisning

DI:s brev 2000-05-25

NKMR:s förnyade begäran om besvärshänvisning

Personuppgiftslagen - Siv Westerbergs föredrag inför kristdemokraternas riksdagsutskott

Tillbaka till Huvudsidan

Charlotts_brev_till_norska_amnesty

 

                • 10 november 1999

                   

                   

                              • Norska Amnesty
                                Övre Vollgate 13
                                Postboks 702 Sentrum
                                N-0106 Oslo
                                Norge

                                 

Jag är en 15-årig svensk flicka, som skriver och ber om Er hjälp mot den förföljelse som jag sedan 6 år tillbaka utsätts för av svenska socialmyndigheter och polismyndigheter. Orsaken till förföljelsen är att jag är av den åsikten att jag vill bo hos mina egna föräldrar, som jag älskar över allt annat. Svenska socialmyndigheter (Socialmyndigheten i Mariestad, Socialkontoret Mariestads kommun, 542 86 Mariestad, Sverige) har tvångsomhändertagit mig mot mina föräldrars vilja. Svenska myndigheter anser att familjen har ingen betydelse och att föräldrar kan ersättas av en kontaktperson från socialmyndigheten och ersättas av fosterföräldrar, som tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem.

Bakgrunden till det hela är följande: En gång då jag var 9 år gammal, var jag arg på mina föräldrar, därför att de inte låtit mig vara med på min morfars begravning. Jag gick då till min lärarinna och beklagade mig över mina föräldrar. Och för att ytterligare göra intryck på lärarinnan hittade jag bl a på att mina föräldrar inte gav mig någon frukost innan jag gick till skolan på morgonen. Lärarinnan började då fråga mig om jag också varit utsatt för sexuella övergrepp hemma.

Nu var det så, att jag vid den tiden som lekkamrater hade haft ett par flickor som var ett par år äldre än jag. Dessa flickor visste väldigt mycket om sex. Mycket mer än andra barn i den åldern och de hade för mig berättat mycket om sådana saker. Så när lärarinnan frågade mig om jag varit utsatt för sexuella övergrepp, så såg jag en möjlighet att hämnas på mina föräldrar för att jag inte fått vara med på min morfars begravning. Så då fantiserade jag snabbt ihop en historia och berättade för lärarinnan med många detaljer att jag hade haft samlag både med min pappa och med min 15-åriga bror.

 

Följderna av detta mitt barnsliga tilltag var fruktansvärda. Lärarinnan gick direkt till socialmyndigheter och polis. Polisen grep både min pappa och min bror. Min pappa dömdes mot sitt nekande (de var ju helt oskyldiga). Min pappa dömdes till 2,5 års fängelse och min bror tvångsomhändertogs av socialtjänsten, dvs han sattes på en anstalt för kriminella ungdomar där han tillbringade flera år. Jag kan tillägga att de övriga ungdomarna på den anstalten som var kriminella var utomordentligt förvånade över att min skötsamma bror var inlåst där.

Men mitt eget straff för mitt dumma tilltag blev ännu värre.

Jag tvångsomhändertogs omedelbart av socialmyndigheterna. Först blev jag inlåst på en barnpsykiatrisk klinik och sedan fördes jag till ett fosterhem.

Efter kort tid gick det ju upp för mig vad jag hade ställt till med genom den påhittade historien om sexuella övergrepp så nu försökte jag tala om för socialarbetarna att jag hade hittat på hela historien men det var ingen som ville tro på mig då.

Det här fosterhemmet var förfärligt och efter några år så tröttnade fosterföräldrarna på mig och jag fördes till ett barnhem. Sedan dess har jag under sex års tid skickats runt mellan några fosterhem och barnhem. I Sverige är det så att fosterföräldrar tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem. När man dessutom som jag nu är i tonåren så använder fosterföräldrarna en som arbetskraft i hushåll eller lantbruk.

Mina föräldrar har gjort allt vad de kan i domstolar och socialmyndigheter för att få tvangsvården av mig upphörd. Jag får ytterst sällan träffa mina föräldrar och då oftast bara under övervakning av socialarbetare. Socialmyndigheterna försöker på alla sätt bryta banden mellan mig och min familj. Mina föräldrar är skötsamma personer som bor i ett eget hus på landet.

Som exempel på socialmyndigheternas förfärliga metoder kan jag berätta följande. När jag var 12 år gammal tilläts jag en gång träffa min mamma och min lillebror för några timmar under övervakning av en socialarbetare. Jag tog då upp min 7-åriga lillebror i knät och kramade honom. Socialarbetarna skrev sedan i sin rapport att min lillebror därvid hade rört vid mina bröst och att detta var ett sexuellt övergrepp från min 7-åriga brors sida mot mig och därför borde jag inte få någon kontakt mer alls med min familj!!!

De barnhem och fosterhem jag varit placerad i har varit förfärliga inrättningar. Fosterföräldrarna är personer som tar fosterbarn enbart för att få de skyhöga fosterbarnsersättningar som numera utbetalas. Jag utnyttjades till arbete i hushållet i det senaste fosterhemmet och även i det lantbruk fosterföräldrarna hade. I det sista fosterhemmet tvingades jag dessutom att på lördagar eller söndagar utföra det arbete i en annan ladugård än fosterföräldrarnas egen, som fosterfadern som ladugårdsförman hade betalt för att göra.

Jag har flera gånger lyckats fly från dessa förfärliga barnhem och fosterhem. Delvis har jag då lyckats hålla mig gömd hemma hos mina föräldrar, delvis på andra ställen. Men efter någon tid har socialmyndighet och polis hittat mig och med våld släpat ut mig från mitt föräldrahem.

Sedan jag för några månader sedan tillfångatagits efter en flykt från fosterhemmet spärrades jag in på en anstalt för svårt psykiskt störda kriminella och narkotikamissbrukande tonåringar. Anstalten är blandad för både pojkar och flickor. Varje fånge har visserligen eget rum men dörren till rummen går ej att låsa. Till de absurda reglerna på anstalten hör att det är förbjudet att använda pyjamas eller nattlinne och alltså flickorna tvingas sova med bar överkropp. Jag ligger alltså på natten halvnaken i sängen och är livrädd att plötsligt någon av de svårt störda tonårspojkerna ska kliva in i mitt rum genom den olåsta dörren. Under min näst sista flykt, som varade flera månader (och då jag ej vågade söka upp mitt föräldrahem som jag visste övervakades av polisen), så gick jag ner 7 kilo i vikt och var svårt medtagen när jag tillfångatogs. Men jag tilläts ej söka läkarvård.

Vi intagna på anstalten tvingades att utan skyddshandskar städa de gemensamma toaletterna, vilket ju är ett livsfarligt arbete med tanke på att många kriminella ungdomar är infekterade med HIV och hepatitis.

För några månader sedan lyckades jag fly från anstalten och håller mig nu gömd undan förföljelsen av socialmyndigheter och polis.

Jag är en skötsam flicka och jag önskar inget hellre än att få bo hos mina egna föräldrar, som är världens bästa föräldrar. Jag om någon vet ju att min pappa och min bror är helt oskyldiga till det de blev dömda för, för det var ju jag som i min barnsliga dumhet med min påhittade historia blev orsaken till allt detta.

Jag vill inget hellre än att gå i skolan men jag vet att om jag skulle gå till skolan skulle polisen omedelbart gripa mig och spärra in mig på anstalten igen.

Jag har aldrig begått något brott. Jag förföljs helt enkelt för min åsikt att jag vill bo hemma hos mina älskade föräldrar. Svenska staten däremot vill slå sönder vår familj.

Hjälp mig!!!

Eftersom jag håller mig gömd så får jag be Er att Ni sänder svar till mig antingen under mina föräldrars adress (jag håller telefonkontakt med dem) och den är alltså Charlott Johansson, c/o Birgitta och Sven-Erik Johansson, Torpegården, Friel, 530 30 Tun eller sänder svaret till vår familjs juridiska ombud, Jur. kand. Siv Westerberg, Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg. Mina föräldrar eller juristen Siv Westerberg vidarebefordrar brevet till mig.

 

Med vänlig hälsning

 

Charlott Johansson

 

Charlotts JO-anmälan

Tillbaka till Rapporter

Till Artikelindex

Till Pågående Rättsfall

 

Anonym anmälan till Datainspektionen

 

  • Di

     

    Från: MIME:Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

    Skickat: den 24 mars 2000 09:08

    Till: DI

    Ämne: Brott mot personuppgiftslagen?

     

    ENVELOPE.TXT

     

    Är följande "uthängning" av LVU-omhändertagna barn med både namn och bild, som jag funnit på nätet, förenlig med personuppgiftslagen?

     

    http://www.nkmr.org/soktjanst.htm
    http://www.nkmr.org/soktjanst_charlott_johansson.htm http://www.nkmr.org/soktjanst_rebecca_hansson.htm

    Om detta strider mot personuppgiftslagen är min förhoppning att DI:s Tillstånds- och tillsynsenhet kommer att agera i frågan.

    M. v. h.

    "Tipsaren"

     

    ......................................................

     

     

    DI-tillsynsärende

    DI-författningssamling

    NKMR:s yttrande till DI

    DI beslut

    Tillägg till information om NKMR:s SÖK-tjänst

    Tillbaka till Huvudsidan

Charlott's brev till Norska Amnesty

 

  • CHARLOTTS BREV TILL NORSKA AMNESTY

     
              • 10 november 1999

                 

                 

                            • Norska Amnesty
                              Övre Vollgate 13
                              Postboks 702 Sentrum
                              N-0106 Oslo
                              Norge

                               

Jag är en 15-årig svensk flicka, som skriver och ber om Er hjälp mot den förföljelse som jag sedan 6 år tillbaka utsätts för av svenska socialmyndigheter och polismyndigheter. Orsaken till förföljelsen är att jag är av den åsikten att jag vill bo hos mina egna föräldrar, som jag älskar över allt annat. Svenska socialmyndigheter (Socialmyndigheten i Mariestad, Socialkontoret Mariestads kommun, 542 86 Mariestad, Sverige) har tvångsomhändertagit mig mot mina föräldrars vilja. Svenska myndigheter anser att familjen har ingen betydelse och att föräldrar kan ersättas av en kontaktperson från socialmyndigheten och ersättas av fosterföräldrar, som tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem.

Bakgrunden till det hela är följande: En gång då jag var 9 år gammal, var jag arg på mina föräldrar, därför att de inte låtit mig vara med på min morfars begravning. Jag gick då till min lärarinna och beklagade mig över mina föräldrar. Och för att ytterligare göra intryck på lärarinnan hittade jag bl a på att mina föräldrar inte gav mig någon frukost innan jag gick till skolan på morgonen. Lärarinnan började då fråga mig om jag också varit utsatt för sexuella övergrepp hemma.

Nu var det så, att jag vid den tiden som lekkamrater hade haft ett par flickor som var ett par år äldre än jag. Dessa flickor visste väldigt mycket om sex. Mycket mer än andra barn i den åldern och de hade för mig berättat mycket om sådana saker. Så när lärarinnan frågade mig om jag varit utsatt för sexuella övergrepp, så såg jag en möjlighet att hämnas på mina föräldrar för att jag inte fått vara med på min morfars begravning. Så då fantiserade jag snabbt ihop en historia och berättade för lärarinnan med många detaljer att jag hade haft samlag både med min pappa och med min 15-åriga bror.

 

Följderna av detta mitt barnsliga tilltag var fruktansvärda. Lärarinnan gick direkt till socialmyndigheter och polis. Polisen grep både min pappa och min bror. Min pappa dömdes mot sitt nekande (de var ju helt oskyldiga). Min pappa dömdes till 2,5 års fängelse och min bror tvångsomhändertogs av socialtjänsten, dvs han sattes på en anstalt för kriminella ungdomar där han tillbringade flera år. Jag kan tillägga att de övriga ungdomarna på den anstalten som var kriminella var utomordentligt förvånade över att min skötsamma bror var inlåst där.

Men mitt eget straff för mitt dumma tilltag blev ännu värre.

Jag tvångsomhändertogs omedelbart av socialmyndigheterna. Först blev jag inlåst på en barnpsykiatrisk klinik och sedan fördes jag till ett fosterhem.

Efter kort tid gick det ju upp för mig vad jag hade ställt till med genom den påhittade historien om sexuella övergrepp så nu försökte jag tala om för socialarbetarna att jag hade hittat på hela historien men det var ingen som ville tro på mig då.

Det här fosterhemmet var förfärligt och efter några år så tröttnade fosterföräldrarna på mig och jag fördes till ett barnhem. Sedan dess har jag under sex års tid skickats runt mellan några fosterhem och barnhem. I Sverige är det så att fosterföräldrar tar fosterbarn enbart för att tjäna pengar på dem. När man dessutom som jag nu är i tonåren så använder fosterföräldrarna en som arbetskraft i hushåll eller lantbruk.

Mina föräldrar har gjort allt vad de kan i domstolar och socialmyndigheter för att få tvangsvården av mig upphörd. Jag får ytterst sällan träffa mina föräldrar och då oftast bara under övervakning av socialarbetare. Socialmyndigheterna försöker på alla sätt bryta banden mellan mig och min familj. Mina föräldrar är skötsamma personer som bor i ett eget hus på landet.

Som exempel på socialmyndigheternas förfärliga metoder kan jag berätta följande. När jag var 12 år gammal tilläts jag en gång träffa min mamma och min lillebror för några timmar under övervakning av en socialarbetare. Jag tog då upp min 7-åriga lillebror i knät och kramade honom. Socialarbetarna skrev sedan i sin rapport att min lillebror därvid hade rört vid mina bröst och att detta var ett sexuellt övergrepp från min 7-åriga brors sida mot mig och därför borde jag inte få någon kontakt mer alls med min familj!!!

De barnhem och fosterhem jag varit placerad i har varit förfärliga inrättningar. Fosterföräldrarna är personer som tar fosterbarn enbart för att få de skyhöga fosterbarnsersättningar som numera utbetalas. Jag utnyttjades till arbete i hushållet i det senaste fosterhemmet och även i det lantbruk fosterföräldrarna hade. I det sista fosterhemmet tvingades jag dessutom att på lördagar eller söndagar utföra det arbete i en annan ladugård än fosterföräldrarnas egen, som fosterfadern som ladugårdsförman hade betalt för att göra.

Jag har flera gånger lyckats fly från dessa förfärliga barnhem och fosterhem. Delvis har jag då lyckats hålla mig gömd hemma hos mina föräldrar, delvis på andra ställen. Men efter någon tid har socialmyndighet och polis hittat mig och med våld släpat ut mig från mitt föräldrahem.

Sedan jag för några månader sedan tillfångatagits efter en flykt från fosterhemmet spärrades jag in på en anstalt för svårt psykiskt störda kriminella och narkotikamissbrukande tonåringar. Anstalten är blandad för både pojkar och flickor. Varje fånge har visserligen eget rum men dörren till rummen går ej att låsa. Till de absurda reglerna på anstalten hör att det är förbjudet att använda pyjamas eller nattlinne och alltså flickorna tvingas sova med bar överkropp. Jag ligger alltså på natten halvnaken i sängen och är livrädd att plötsligt någon av de svårt störda tonårspojkerna ska kliva in i mitt rum genom den olåsta dörren. Under min näst sista flykt, som varade flera månader (och då jag ej vågade söka upp mitt föräldrahem som jag visste övervakades av polisen), så gick jag ner 7 kilo i vikt och var svårt medtagen när jag tillfångatogs. Men jag tilläts ej söka läkarvård.

Vi intagna på anstalten tvingades att utan skyddshandskar städa de gemensamma toaletterna, vilket ju är ett livsfarligt arbete med tanke på att många kriminella ungdomar är infekterade med HIV och hepatitis.

För några månader sedan lyckades jag fly från anstalten och håller mig nu gömd undan förföljelsen av socialmyndigheter och polis.

Jag är en skötsam flicka och jag önskar inget hellre än att få bo hos mina egna föräldrar, som är världens bästa föräldrar. Jag om någon vet ju att min pappa och min bror är helt oskyldiga till det de blev dömda för, för det var ju jag som i min barnsliga dumhet med min påhittade historia blev orsaken till allt detta.

Jag vill inget hellre än att gå i skolan men jag vet att om jag skulle gå till skolan skulle polisen omedelbart gripa mig och spärra in mig på anstalten igen.

Jag har aldrig begått något brott. Jag förföljs helt enkelt för min åsikt att jag vill bo hemma hos mina älskade föräldrar. Svenska staten däremot vill slå sönder vår familj.

Hjälp mig!!!

Eftersom jag håller mig gömd så får jag be Er att Ni sänder svar till mig antingen under mina föräldrars adress (jag håller telefonkontakt med dem) och den är alltså Charlott Johansson, c/o Birgitta och Sven-Erik Johansson, Torpegården, Friel, 530 30 Tun eller sänder svaret till vår familjs juridiska ombud, Jur. kand. Siv Westerberg, Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg. Mina föräldrar eller juristen Siv Westerberg vidarebefordrar brevet till mig.

 

Med vänlig hälsning

 

Charlott Johansson

 

 

NKMR:s kommentar.

Norska Amnesty besvarade aldrig Charlotts brev. Sedan Charlott blivit fri från tvångsomhändertagandet under hösten 1999 har hon skrivit ytterligare ett brev till Norska Amnesty för att fråga dem varför de inte besvarade hennes rop på hjälp. Norska Amnesty har inte besvarat det senare brevet heller.

Nedan följer Charlotts andra brev till Norska Amnesty.

Charlott berättade om sina upplevelser av tvångsomhändertagandet, separationen från sina föräldrar och sina syskon, rymningarna och den psykiska misshandeln som hon genomlidit i sex års tid, då hon framträdde vid NKMR's symposium i Göteborg den 17 juni 2000, tillsammans med sina föräldrar.

Charlott och hennes föräldrar framförde ett stort TACK till NKMR för vårt stöd och för att vi efterlyste henne på vår, pga av Datainspektionens föreläggande, numera stängda SÖK-Tjänst.

 

  •  

     Tun den 7. oktober 2000

    Norska Amnesty

    Postboks 702 Sentrum

    (Øvre Vollgata 13)

    NO-0106 Oslo

    Norge

    Jag sänder Er en kopia av det brev som jag sände Er för ca 1 år sedan. Jag befann mig då på flykt undan de förfärliga förhållandena som svenska socialmyndigheter utsatte mig för i fosterhem och ungdomshem.

    Jag kan nu meddela att när jag varit på flykt några månader och hållit mig gömd så gav de svenska socialmyndigheterna så att säga upp mitt fall och tvångsvården av mig upphörde. Det var helt underbart. Jag kunde flytta hem till mina föräldrar och sluta att gömma mig och kunde få börja gå i skola. Detta att tvångsvården av mig upphörde var hösten 1999. Mina föräldrar talade med skolan och jag fick stödundervisning för att taga igjen det jag hade förlorat under flykten och jag avslutade grundskolan vårterminen 2000. Nu går jag på gymnasieskolan och allt är bra och jag är lyckligen återförenad med mina föräldrar.

    Men jag skulle vara väldigt intresserad av att få veta om mitt brev till Er för ca 1 år sedan föranledde någon åtgärd från Er sida. Jag fick aldrig något svar från Er men det kan ju ha berott på att brevet på något sätt kommit bort när jag befann mig på flykt.

    Men jag skulle alltså vara utomordentligt tacksam om Ni med några rader ville tala om vad Ni gjorde med mitt brev. Tog Ni någon gång kontakt med svenska myndigheter?

    Jag hör med allra största intresse från Er.

    Med vänlig hälsning

    Charlott Johansson

     

    Charlotts JO-anmälan

    Incestdömd vill ha upprättelse

    Barnfängelser? I Sverige?

    Jur. kand. Siv Westerbergs föredrag vid seminarium i Stockholm 24-25 augusti 1996 i Nordiskt tvärfackligt forum för rättssäkerhet i sexualbrottmål.

    Alexander Aminoff - Min barndom

    Frans Lovasz berättelse

    Tillbaka till Rapporter

    Till Artikelindex

    Till Pågående Rättsfall

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter