Socialen diskriminerar släkten

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

I BLT den 18/2 kunde vi läsa om ytterligare ett LVU-fall - den här gången från socialkontoret i Olofström. I det här fallet hade socialkontoret beslutat om att omedelbart omhänderta - och faktiskt omedelbart omhändertagit - ett litet barn. Omhändertagandet hade gjorts på felaktiga grunder och länsrätten upphävde socialtjänstens beslut. Barnet som i åtta dagar hade varit bortfört på felaktiga grunder och kvarhållit på hemlig adress fick omedelbart återförenas med släktingarna som vårdade honom.

Genom detta onödiga tvångsomhändertagande av det lilla barnet har socialtjänsten i Olofström åsamkat barnet ett trauma som kan utöva påverkan på hela hans liv.

Det är viktigt att reda ut några begrepp och tala klarspråk. Ett bortförande av ett barn på felaktiga grunder och dess kvarhållande på hemlig adress - oavsett huruvida det har gjorts av socialtjänstens personal eller maffian - är att jämställa med en kidnappning, vilket ju är en straffbar handling som beivras enligt Brottsbalken. 

Vårdbehovet inte akut

Enligt ett läkarintyg i länsrätten framgår det att barnet är välmående och att inget akut vårdbehov finns.

Föräldrarna till det lilla barnet var fullt medvetna om att de inte kunde ta hand om honom så de överlämnade honom till de släktingar som de har störst förtroende för. Barnet hade varit i släktingarnas vår i flera månader och det gick ingen nöd på honom. Faran för barnets "hälsa eller utveckling" uppkom den stunden då socialtjänsten omhändertog honom. För att ett omedelbart omhändertagande enligt LVU ska vara aktuellt måste det finnas ett akut behov av vård. Men, här fanns det inget akut behov eller överhängande fara för barnet.

Varför gjorde socialkontoret i Olofström detta skadliga ingrepp i det lilla barnets liv?

Inkompetens och bristande medmänsklighet

Det är uppenbart att socialkontoret inte brydde sig om att ta reda på de faktiska omständigheterna - att barnet inte hade bott hemma på flera månader - innan han flyttades till ett jourhem bland vilt främmande människor. Enligt socialtjänsten har föräldrarna och släktingen tidigare varit avogt inställda till insatser från socialnämndens sida. Med facit i hand hade de fog för sin avoghet!

Fick komma hem igen

Det onödiga omhändertagandet överklagades till länsrätten som biföll föräldrarnas och släktingens talan. Rätten hävdar att omhändertagandet var välgrundat när det gjordes, men att de uppgifter som sedan dess blivit kända gör att det inte längre är det. Uttalandet framstår som en brasklapp för att rädda socialen ur bakslaget.

Länsrätten beslutade om att LVU-omhändertagandet skulle hävas omedelbart eftersom det var uppenbart att barnet "fick nödvändig vård och omsorg" av sin släkting.

Efter åtta långa dagar i en vilt främmande miljö fick det lilla barnet återförenas med sina nära och kära i sin invanda miljö. Barnet är nu fosterhemsplacerat hos sin släkting medan socialkontoret - som ju redan har förbrukat sitt förtroendekapital - utreder om det kan bli permanent. Båda föräldrarna vill att släktingen ska ta hand om deras barn. De har i länsrätten sagt att de inte tänker ingripa i omsorgen av barnet. Under tiden utredningen görs får barnet fortsätta att bo hos sin släkting.

Onödiga skador - onödiga kostnader

Ett onödigt LVU-omhändertagande tillfogar såväl barnet som dess familj och släkt stora skador. De samhällsekonomiska kostnaderna för ett onödigt LVU-omhändertagande är också stora, både kortsiktigt och långsiktigt. Nästan alla kommuner i Sverige dras med stora budgetunderskott vilka tillskrivs socialtjänsten och köpt vård. Fd fängelsedirektör Ann-Britt Grünewald har anfört i åtskilliga debatter och föreläsningar att huvudparten av de intagna i fängelserna har varit fd fosterhemsbarn.

Allmänheten förefaller inte vara medveten om är att fosterhemsplaceringar i Sverige är en storindustri. Den stora vinnaren var jourhemmet. Förloraren: det lilla barnet och hans släktingar - och samhället i förlängningen.

Sverige behöver en ny familjepolitik som värnar om familjen framför fosterhemmen.

Socialen diskriminerar släkten
Av Ruby Harrold-Claesson

Barn fick återvända hem

Av Kristina Olsson

Storasystern får inte ta hand om 13-åriga "Anna"

Socialtjänstens arrogans

Av Ruby Harrold-Claesson

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall

Socialen skrämmer släkten till tystnad
Av Katarina Lagerwall

Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn
Av Per Högfeldt

Tillbaka till Artiklar

Socialdemokratiska kvinnor gick i bräschen för steriliseringslagarna
Av C G Holm, redaktör

När den beryktade steriliseringslagen infördes 1934 var den ett inslag i den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten. Många socialdemokrater ville gå längre och sterilisera fler. Särskilt de socialdemokratiska kvinnorna ville förhindra att svenskorna fick ”mindervärdig avkomma”. Den ende som i Riksdagen med kraft motsatte sig förslaget var Hjalmar Hammarskjöld, adelsman, jurist, högerman, före detta statsminister och känd som ärkereaktionär.


Det var psykiatrikern Alfred Petrén som var mannen bakom den svenska steriliseringslagstiftningen. Han var socialdemokratisk riksdagsman och överinspektör för sinnessjukvården. Han skrev 1922 den första riksdagsmotionen om att sterilisera psykiskt sjuka, främst sådana som var rättsinkapabla (det vill säga så mentalt efterblivna att de hade svårt att förstå sin egen situation). Motionären hade samlat in stöd från ett flertal partikamrater, några liberaler och den välkände bondeförbundaren Nils Wohlin. Det kan särskilt noteras att ingen högerman (moderat) undertecknade motionen.

Undertecknarna var: Alfred Petrén, Ernst Wigforss (s) docent i nordiska språk, sedermera finansminister, försäkringstjänstemannen Knut Tengdahl (s), redaktören Mauritz Hellberg (liberal), byråchefen Einar Thulin (s), lektorn Edward Björnsson (s), redaktören Halfred von Koch (liberal), docenten i romanska språk Ivan Pauli (s), rådmannen och sedermera finansministern och partiordföranden Ernst Lyberg (liberal), hovrättsrådet och sedermera statsrådet William Linder (s), folkrörelsemannen Alexis Björkman (s) samt statistikprofessorn Nils Wohlin (Bondeförbundet). Nils Wohlin var för övrigt pappa till Junilistans nyvalde ledamot i Europaparlamentet, förre Riksbankschefen Lars Wohlin.

Sossar i spetsen
Statsministern hette vid den här tiden Hjalmar Branting och regeringen bestod enbart av socialdemokrater, även om de inte hade egen majoritet. Motionärerna kom från de partier som vanligen utgjorde regeringsunderlag.
Det var en akademiskt välutbildad skara som motionerade. Bakgrunden var social. Motionärerna såg det som ett allvarligt socialt problem att förståndshandikappade och förbrytare skaffade sig barn. Dels för att risken var stor att förståndshandikappet överfördes till avkomman, men också för att personerna var dåliga föräldrar, som inte kunde ta ansvar för sina barn. Barnen skulle därför få en svår uppväxt.

Socialister var intresserade av sterilisering som ett inslag i den sociala ingenjörskonsten. Den socialistiska ideologin såg social ingenjörskonst som viktig för samhällets utveckling. Allan Vought, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet och senare riksdagsledamot och ledamot i socialdemokratiska partistyrelsen skrev 1926 en skrift med titeln Rasbiologi och socialism. Där hette det bland annat den utjämning som socialdemokraterna ville uppnå hade ”alla utsikter att rasbiologiskt förbättra rasen”. Den socialistiska studenttidskriften Clarté gav med början 1925 ut en skriftserie, där det i den allra första skriften (författad av Karl Evang och Ebbe Linde) hette: ”Att i högre grad lägga en modern vetenskaplig syn till grund för samhällslivet, betyder utan vidare ett framsteg i den socialistiska utvecklingen. Med glädje ser socialismen därför varje framstöt i riktning mot ökad tillämpning av biologins resultat på människornas kollektiva liv. Tanken att inskränka antalet bärare av oförmånliga anlag är sålunda en rationell tanke, som alltid fått stöd från socialistisk sida. I ett socialistiskt plansamhälle kommer åtgärder i denna riktning att ingå i det allmänna hälsoarbetet”.

Bondeförbundarna hade med sin bakgrund från jordbruket en handfast erfarenhet av vad växtförädling och djuravel kunde leda till när det gällde framsteg för lantbruket. Liberalernas motiv verkar svårare att förklara, de är nog främst att hitta i samhällets sociala ansvar mot olyckligt lottade medborgare.

Mot detta ”moderna” tänkande stod ”konservativa bakåtsträvare”, främst präster och jurister. Där spelade tankar om livets okränkbarhet och naturens gång roll. Men de tankarna kom, som vi ska se, knappast fram under riksdagsbehandlingen.

”Rashygien” avgörande
När Alfred Petréns motion behandlades i Riksdagen avlämnade 2 lagutskottet ett enhälligt betänkande som underströk den så kallade rashygieniska aspekten på sterilisering. Utskottet skrev: ”Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en börda i mer än ett hänseende… måste det dock för staten framstå såsom en angelägenhet av vikt att om möjligt söka förhindra de psykiskt defektas fortplantning.” Det framgår av utskottets betänkande att man särskilt är orolig för att sinnesslöa (mentalt efterblivna) inte skulle fylla ”föräldrakallet”. Vidare avvisas en del konservativas invändningar att en steriliserad person skulle förledas till att leva ett än mer utsvävande och promiskuöst liv än vad som varit fallet om h*n inte steriliserats. Utskottet menar att de personer som skulle kunna bli aktuella för sterilisering var så mentalt efterblivna att de inte skulle låta sitt leverne påverkas av en eventuell infertilitet.

Utskottet utgick från att beslut om sterilisering skulle fattas av läkare eller i vissa fall av Medicinalstyrelsen. Tvång skulle aldrig tillgripas, det skulle räcka med att hänvisa till Medicinalstyrelsens beslut för att få de svaga personer det handlade om att ge efter. Man borde inte tala om att verkställighet aldrig skulle ske med våld annat än på uttrycklig fråga från den berörde.
Betänkandet från utskottet gick ut på att tillsätta en utredning och det beslutet var enhälligt. Även högerns (moderaternas) representanter instämde i utskottets utlåtande, även om de alltså helt hade saknats bland motionens undertecknare. I behandlingen i Riksdagens kammare uttalade sig två högermän instämmande, den ene var läkaren Axel Eurén, som ville gå än hårdare fram och föreslog att en sterilisering även skulle kunna gå till så att könskörtlarna opererades bort för att minska sexualdriften hos till exempel våldtäktsmän. Samma synpunkt hade liberalen Ulrik Lenander, som i det civila var fängelsedirektör i Karlskrona. En annan högerman, justitierådet och senare utrikesministern, Carl Hederstierna hade andra invändningar. Utskottet hade utgått från att frågan av sterilisering skulle behandlas av två samtyckande läkare. Hederstierna menade att frågan var så allvarlig att hans egen yrkeskår, juristerna, måste få det avgörande inflytandet.

Det var under riksdagsbehandlingen bara ett inlägg som var kritiskt till förslaget. Men inte ens kritikern var beredd att rösta nej, förslaget antogs utan omröstning. Den kritiske ledamoten hette Carl Lindhagen och var känd vänsterintellektuell – en mycket kvalificerad sådan. Han var 1922 inte knuten till något av partierna i Riksdagen, men blev året därpå socialdemokrat. Han var borgmästare (chefsdomare) i Stockholm och hans far hade varit justitieråd, det vill säga medlem i Högsta Domstolen. Lindhagen sa bland annat: ”Detta är sålunda fråga om ett våldsamt ingripande. Det är detta våld som skall åstadkomma samhällsförbättringarna. Men om våldet är ju sagt, och detta med rätta, att vad våldet må skapa är vanskligt och kort... Man har tvekat inför den stora grundsatsen om livets okränkbarhet. Denna okränkbarhet trädes ju i detta fall mycket nära… När man sålunda kommit in på den utvägen att rätta ett socialt missförhållande på våldets väg och genom kränkning av livets okränkbarhet, riktas uppmärksamheten å andra sidan på att gå vidare än nu föreslagits. Mången kommer att säga: Är detta icke bara den första stationen? Varför skall man stanna här? Ett sätt att lösa den sociala frågan vore då att sterilisera hela mänskligheten, så blev omsider den sociala frågan löst.” Trots sin starka vänsterprofil var det Lindhagen som gav röst åt det konservativa motståndet mot steriliseringsförslaget!

Högerregeringen stoppade utredningen i skrivbordslådan
När Alfred Petréns motion antogs 1922 styrde en socialdemokratisk regering, som snabbt gav uppdrag till Medicinalstyrelsen att utreda frågan i enlighet med Petréns motion. Utredningen avlämnades i oktober 1924. Då var det en ny socialdemokratisk regering, som bara var 10 dagar gammal, under mellantiden hade en högerregering styrt. Sedan hände inte särskilt mycket på flera år, men 1927 tillsatte regeringen en offentlig utredning – det var en liberal regering som svarade för det uppdraget. Regeringen skrev följande i sina direktiv: ”Omvårdnaden av de svaga och hjälplösa i samhället hade alltmer utvecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget icke långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer vilka enligt vad med säkerhet kunde förutse, måste bliva till en börda för sig själva och andra”.

Resonemanget fördes redan då helt parallellt med abortfrågan. Idag kan vi se exakt samma argumentation för abort. Dock används idag aldrig argumenten för sterilisering. Sterilisering som lösning på problemen har blivit tabu. Det är däremot idag icke politiskt korrekt att anföra de invändningar mot sterilisering som idag ses som självklara, mot abort. Argumentationen var snarlik den som vid samma tid fördes om tillåtande av abort. Också här hade socialdemokraterna tagit initiativet och under sina regeringsinnehav genomdrivit utredningar, som 1933 emellertid inte kommit så långt som i steriliseringsfrågan. Legal abort infördes i Sverige först 1938.

När betänkandet lades fram 1929 satt högern åter vid makten och där var entusiasmen för förslaget måttlig – inget hände. Den liberala regering som styrde mellan 1930 och 1932 brydde sig inte heller om att ta itu med saken. Så när socialdemokraterna kommit tillbaka till makten 1932 ansåg Petrén tiden mogen att väcka en motion för att få sitt gamla initiativ förverkligat. Han tog första tillfället, vid den allmänna motionstiden i januari 1933.

”Förhindra mindervärdig avkomma”
Petrén tyckte att de tre utredningarna som gjorts med anledning av hans motion gått för långt. Han var helt inriktad på att sterilisering endast skulle avse psykiskt sjuka. I utredningarna hade man diskuterat även andra fall, bland annat ”sociala indikationer” och ”humanitära indikationer”, det förstnämnda avsåg personer som hade svårt att försörja flera barn och det sistnämnda personer som själva insåg att de skulle ha svårt att klara av vården av ett barn. Petrén var beredd att acceptera ett ”humanitärt” motiv. Inte med hänsyn till föräldrarna, utan till barnen. Barn ska inte behöva växa upp med sinnessjuka föräldrar skrev Petrén i sin motion.

Petréns motion bifölls av Riksdagen, som begärde snabba åtgärder av Regeringen. Det fick man och redan 1934 lade Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering och justitieministern Karl Schlyter fram en proposition om införandet av en ”lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet”. I propositionen framhölls att motivet i första hand var att ”förhindra mindervärdig avkomma… [och] psykiskt (därmed inbegripet moraliskt) undermåliga individer”. Regeringen hade inhämtat yttranden från en rad organisationer, i första hand medicinska, i viss utsträckning sociala. Juridiska synpunkter saknades i stort sett och teologiska synpunkter saknades helt i sammanställningen. De medicinska yttrandena instämde i stort sett med regeringens förslag, det gällde bland annat yttranden från landets medicinska fakulteter. Läkaresällskapet ville gå ännu längre och komplettera lagstiftningen med obligatorisk sterilisering på sociala, rashygieniska och kriminalpolitiska indikationer. Läkareförbundet ville komplettera lagen med kastrering av sexualförbrytare. Olika sociala institutioner instämde också i utredningsförslaget.

Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen var något återhållsamma, de ville inte tillåta sterilisering med tvång. Psykiatriska föreningen varnade däremot för missbruk och krävde detaljerade regler för när en sterilisering skulle få genomföras på ”rättskapabla” personer.

Det väcktes en enda motion med anledning av förslaget till steriliseringslag. Den kom från högermannen Georg Bissmark, som varit justitieminister i Arvid Lindmans regering 1928-1930. Bissmark ville minska möjligheterna att genomföra sterilisering, men han yrkade bara på en skärpning av reglerna, inte avslag på hela förslaget.

Propositionen gick nästan ograverad genom Riksdagens utskottsbehandling och i Andra Kammaren antogs den utan debatt och omröstning. Det var annorlunda i Första Kammaren. I Första Kammaren satt personer som normalt hade en mer självständig position än de partipolitiskt bundna ledamöterna i Andra Kammaren. Men även i Första Kammaren ven uppenbarligen partipiskan. Carl Lindhagen, som så vältaligt attackerat Petréns ursprungliga motion 1922, hade nu 1934 anslutit sig till Socialdemokratiska Partiet och han gjorde inte något nytt inlägg i debatten. Den frispråkige Lindhagen hade förvandlats till en lydig partiman.

Hjalmar Hammarskjöld sågade förslaget till grunden
Åt andra hållet hade det däremot gått med högermannen Hjalmar Hammarskjöld. Hammarskjöld var statsminister 1914-1917. Han hade tidigare varit såväl justitieminister som ecklesiastikminister (utbildningsminister). I det civila var han chef (president) för Göta Hovrätt. Mest känd blev han dock som pappa till Dag Hammarskjöld, med tiden FNs generalsekreterare. Mindre känt är att han var förste ordföranden i Statens institut för rasbiologi, som grundats 1922 efter en riksdagsmotion med den socialdemokratiske partiordföranden Hjalmar Branting som första namn.

Hammarskjöld höll ett nästan timslångt grundligt genomarbetat inlägg mot steriliseringslagen. Han yrkade blankt avslag på förslaget. Han fick instämmande från bondeförbundaren Carl Reuterskiöld, som var professor i stats- och förvaltningsrätt. Det var alltså den yppersta juridiska och statsvetenskapliga expertisen som motsatte sig lagen. Dessutom var det fråga om två framstående medlemmar av Riddarhuset.

Hammarskjöld sade sig visserligen inte vara helt främmande för en lag om sterilisering – frågan var vid den här tiden oreglerad och sådana steriliseringar som var medicinskt motiverade (till exempel i samband med cancer i delar av fortplantningsorganen) kunde rent juridiskt ifrågasättas. Men Hammarskjöld menade att sterilisering var ett så långtgående ingrepp att den inte fick vidtas utan verkliga skäl och framförallt inte i oträngt mål. Han litade inte på att rätt beslut skulle fattas. Hans invändningar gick över hela fältet från en utpräglat konservativ utgångspunkt: landet behövde en ökad befolkning, sterilisering skulle motverka detta, det var omöjligt att ändra en genomförd sterilisering, det fanns alltså inga möjligheter att kompensera för de felaktiga beslut som med nödvändighet skulle komma att fattas i ett system där besluten fattades av människor. Hammarskjöld pekade också på människans djupt kända behov av föräldraskapet, och som konservativ underströk han att detta särskilt gällde mödrarna. Han protesterade också mot att medicinska indikationer skulle användas för att motivera sterilisering. Dessa indikationer skulle enligt hans mening bli alltmer utvidgade och vidlyftiga. I konsekvens härmed var han särskilt bestämt emot den paragraf som skulle göra det möjligt för två läkare i förening att fatta beslut om sterilisering. Han var visserligen emot hela lagen, men om den infördes skulle besluten tas av Medicinalstyrelsen, inte av enskilda läkare. Och det skulle finnas möjligheter att överklaga till Regeringsrätten.

Trots Hammarskjölds och Reuterskiölds invändningar antogs propositionen utan formell rösträkning. Lagen trädde ikraft den 1 januari 1935.

Makarna Myrdals mörka skugga
Redan i samband med att lagen antogs framfördes i Riksdagen krav på att tillämpligheten skulle utvidgas. Det blev aktuellt inom några år, 1941. Då hade bland annat makarna Gunnar och Alva Myrdal skrivit sin uppmärksammade bok Kris i befolkningsfrågan. Boken diskuterade med utgångspunkt från låga födelsetal ”den psykoprofylaktiska socialpolitikens direkta uppgift… att framskapa ett bättre människomaterial”. Ett sätt att åstadkomma detta var genom tvångssterilisering, i boken hette det ”Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag”. En särskild statlig utredning, Befolkningskommissionen, hade granskat frågorna och det var denna kommissions förslag som låg till grund för 1941 års proposition.
Propositionen 1941 innebar att sterilisering reglerades även för rättskapabla personer. En del krävde att det skulle bli möjligt att sterilisera sinnesslöa och kriminella med tvång, men så långt gick inte regeringen. Vid den här tiden var det en samlingsregering och den sökte breda lösningar. Propositionen innebar en viss skärpning av reglerna, steriliseringar som beslutades av två läkare gemensamt skulle ersättas av beslut fattade av Medicinalstyrelsen. Av de 822 steriliseringar som genomförts enligt lagen under perioden 1935–1939 hade 472 genomförts efter beslut av två läkare, medan bara 350 genomförts efter beslut av Medicinalstyrelsen. Dessutom hade 1271 steriliseringar genomförts utan stöd av 1934 års steriliseringslag. 1934 års lag gällde ju enbart dem som inte var rättskapabla. Myndiga personer kunde själva gå med på sterilisering. Av de som steriliserats under femårsperioden var 20 procent psykiskt efterblivna och kvinnorna (de flesta steriliserade var kvinnor) betraktades som ”lösaktiga”, i propositionen konstaterades att deras fruktsamhet varit dubbelt den normala.

Ofta gick man med på sterilisering för att nå vissa fördelar, till exempel frigivning från något mentalsjukhus, rätt att ingå äktenskap (vid vissa sjukdomar gällde förbud mot ingående av äktenskap). Regeringen var skeptisk till att mindre samvetsgranna läkare skulle kunna genomföra omotiverade steriliseringar om det dittills rådande tvåläkarsystemet bibehölls. Det konstaterades att steriliseringarna i Göteborg var sex-sju gånger vanligare än i resten av landet. Staten ville ha en enhetlig, striktare tillämpning.

Justitieministern Karl Gustaf Westman, som var bondeförbundare, framhöll att lagförslaget ”innebär ju ett högst betydande steg framåt i syfte att sanera den svenska folkstammen”.

S-kvinnor ville sterilisera fler
Men det var inte nog för ett antal motionärer i Riksdagen En motion om hårdare tag underskrevs av sammanlagt 43 riksdagsledamöter. Av dessa var 34 socialdemokrater, 7 bondeförbundare (centerpartister) och 2 folkpartister. Inte en enda högerpartist (moderat) skrev under motionen. Bland motionärerna märks såväl LOs ordförande Axel Strand som Socialdemokratiska Kvinnoförbundets ordförande Disa Västberg. Anmärkningsvärt många av undertecknarna var kvinnor, 11 av de 17 motionärerna i Andra kammaren var kvinnor, trots att det vid den här tiden bara fanns totalt 17 kvinnor i den 232 ledamöter starka kammaren. Motionärerna ville ta ifrån Medicinalstyrelsen inflytandet över besluten och man ville också ha tvångsåtgärder med sterilisering även av rättskapabla sinnesslöa, en sterilisering var enligt motionen ”absolut önskvärd och borde vidtagas innan någon samhällsskada åstadkommits” (dvs innan något barn satts till världen).

Fyra socialdemokrater skrev dessutom ytterligare en motion som krävde tvångsåtgärder för att kunna genomföra ”frivilliga” åtaganden om sterilisering.

”Man kan inte tillåta att landet befolkas av vilken kvalitet som helst”
Socialdemokraten Verner Hedlund från Östersund krävde i riksdagsdebatten att sterilisering skulle genomföras för dem som förde ett asocialt levnadssätt. Han underströk att han inte ville tillåta människor av vilken kvalitet som helst att få befolka landet. Han menade att det i många kommuner fanns personer som generation efter generation parasiterade på samhället och hade en ”panisk förskräckelse för arbete” och försökte att på alla sätt få sin försörjning genom det allmänna. Senare statsrådet Hildur Nygren (hon blev ecklesiastik/utbildningsminister 1951), också hon socialdemokrat, från Gävle sa bland annat följande: ”Det är en mycket allmän uppfattning bland dem som syssla med sociala arbetsuppgifter i detta land att sådana individer i alltför hög grad betunga den allmänna budgeten till ofrånkomlig skada för det mervärdiga folkmaterialet”.

Det fanns några röster mot förslaget, främst folkpartisten G Mosesson från Lidingö som hade egna erfarenheter som ledamot i en interneringsnämnd där sterilisering använts som påtryckning för att medge frisläppandet av tvångsintagna.

En enda högerpartist yttrade sig i debatten, det var Birger Gezelius, som representerade utskottet och gjorde ett inlägg där han underströk att man i en så laddad fråga måste gå varligt fram. Han var bestämt emot de tvångsåtgärder som föreslagits av Hildur Nygren.

Det fanns faktiskt ett inlägg till som var kritiskt mot lagen. Det var kommunisten Set Persson som menade att förslaget ”erinrade om den rasförbättring som man i vissa totalitärt styrda länder söker bedriva med hjälp av operationskniven”. Man kan anta att Persson åsyftade det nationalsocialistiska Tyskland, som i april 1941 var i närmsta förbund med det av kommunisterna så beundrade Sovjetunionen. Så mycket i förbund att det mesta som tyskarna vid den här tiden företog sig fick kommunistpartiets stöd (till exempel tyskarnas resoluta ingripande med ockupation av Norge efter ”brittiska provokationer” ett år tidigare – formuleringar som fanns i partitidningen Ny Dag).

Men trots de spridda protesterna var det ingen tvekan om vad som var politiskt korrekt. De skärpta bestämmelserna genomfördes 1941. Högern stretade emot, men vågade inte gå till frontalangrepp mot förslaget. En stor del av socialdemokratin vill ha ännu hårdare regler, men de hölls tillbaka av samlingsregeringens intresse att hitta förslag som kunde tålas av alla ingående partier.

63 000 steriliserade. Ingen mer ersättning längre. Är debatten över?

Av Birger Hjelm

Recension av boken ”Förädlade Svenskar”
Recensent: Birger Hjelm 

TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

Tvångssterilisering i går, tvångsomhändertagande av barn i dag
Av Susanna Svensson

Tillbaka till Artiklar

Socialarbetare i USA mördad

Newsarticle in the Las Vegas Sun Internet Edition

Översättning: Lorica Claesson

Columbus, Ohio, USA, 17 oktober 2001

En socialarbetare som hade skaffat sig jobb inom stadens värsta kvarter blev knivhuggen till döds då hon intervjuade ett par vars sju barn hade blivit omhändertagna.

Fadern är anhållen anklagad för tisdagens mord på Nancy Fitzgivens.
Fitzgivens hade lagt ner 10 år på sin utbildning som blev klar 1999 samtidigt som hon jobbade heltid.

”Hennes jobb var mycket viktigt för henne eftersom hon också hade blivit misshandlad som barn,” förklarar Fitzgivens man, Clovis Dawson.”Som socialarbetare ville hon verkligen slåss för barnens rätt”.

Fitzgivens, 53, hade i två år arbetat för Franklin County Children Services (socialkontor). Hennes man sa att hon kände till faran men hon arbetade övertid med att försöka förhindra misshandel inom familjer.

”Hon letade alltid efter goda sidor i människor”, ” Hon brukade försöka se till att misshandlarna fick terapi så att de skulle kunna återförenas med sina barn.

I tisdags begav sig Fitzgivens hem till Gregory Pack, 38 år, och hans sambo Rosie Newkirk. Polisen uppger att Fitzgivens lämnades ensam med Pack, en stund senare när hans sambo kom tillbaka hittade hon Fitzgivens kropp.

Polisen hittade Pack på ett mentalsjukhus och arresterade honom. Han blev åtalad för mord. Packs barn hade blivit placerade i fosterhem. Enligt domstolshandlingar påstås barnen ha vanvårdats på grund av parets drogmissbruk. Av ett dokument framgår också att Pack är mano-depressiv och vägrade att ta sin medicin.

Dawson sa att hans fru ofta pratade om de sju barnen hemma men hon uttryckte aldrig någon rädsla för att besöka deras föräldrar. ”Hon hade alltid en bild på ett av barnen i sin handväska, en söt liten flicka stående med armarna i kors”, sa han.

John Saros, chefen på socialkontoret, sa att säkerhetsrutinerna kommer att ses över. En policy som fanns redan före mordet ger socialarbetarna möjlighet till sällskap när de besöker familjer eller möjlighet att kalla in familjen till kontoret för intervjuer.

”Vi har alltid varit medvetna om att våra anställda ofta utsätts för hot i brev, per telefon och under möten” sa Saros. ”När man sysslar med den här sortens familjeliv löper man stor fara.”

Dawson hoppas att hans frus död ska leda till störe uppskattning för jobbet som socialarbetarna gör runt om i landet.

”Jag hoppas att folk kommer att stödja det fantastiska arbete som socialtjänstens personal gör runt om i landet” sa han. ”De, precis som Nancy bryter misshandelscykeln och förhindrar framtida generationer av våld och misshandel.”

Children's services worker killed

Arg mamma attackerade tjänsteman

Där lagen slutar, tar tyranniet vid ...

Tillbaka till Artiklar

Socialas agerande skördar liv !

Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

Nu har det hänt – det som många av oss hade befarat. Den familj som så skoningslöst under cirka två års tid förföljts och trakasserats av de sociala myndigheterna i Örnsköldsviks kommun, har drabbats av ett nytt hårt slag. Strax före midsommarhelgen dog pappan i familjen.

Det är lätt att se sambandet mellan de sociala myndigheternas brutala agerande och mannens allt för tidiga frånfälle. Ovissheten beträffande vad företrädare för myndigheten skulle företa sig härnäst blev till sist för påfrestande för hjärtat.

Man bör i sammanhanget kunna ställa frågan: Ingår det verkligen i de sociala myndigheternas åtaganden att jaga livet ur skötsamma människor?

De tjänstemän som handlagt ärendet med den aktuella familjen, borde naturligtvis ha avskedats tidigare, men med de tragiska konsekvenser som blivit följden av deras insatser, är det nu ett måste, att de för all framtid befrias från uppdrag inom familje- och individomsorg.

De politiker med Jan-Olov Häggström i spetsen, som kategoriskt slutit upp bakom tjänstemännen bör å det snaraste ställa sina platser till förfogande.

Till Minne av Bernt Hörnell
Av Sven-Erik Berg

Örnsköldsviksfallet. Anonymt brev slog familjens liv i spillror
En serie artiklar i Örnsköldsviks Allehanda

Tillbaka till Artiklar

Sociala myndigheter har farligt stor makt

Av Torsten Bodekull, fil kand

I det svenska samhället finns en tradition av tvångsmässiga ingripanden mot den enskilde medborgaren, ofta i regi av de sociala myndigheterna. Föräldrar fråntas sitt barn för att socialen tycker barnet lider av övervikt, sociala myndigheter anmäler en 17-årig flicka för att ha våldtagit en 13-årig pojke. Dessa beslut tas ofta utan någon egentlig rättslig grund eller välunderbyggda bevis, de bygger många gånger på muntligt angiveri från omgivningen.

Påståendet att det finns en tradition bygger jag på att socialstyrelsens roll i det svenska samhället inte alltid har varit den myndigheten har idag. Under andra världskriget administrerade socialstyrelsen en rad hemliga koncentrationsläger i Sverige där tusentals politisk “opålitliga” utlänningar spärrades in. Bara ett fåtal av dessa läger var kända för allmänheten. Alla läger bevakades av beväpnade vakter. Under de första krigsåren internerades enbart flyktingar som var aktiva Hitlermotståndare. De frihetsberövades på obestämd tid och utan möjlighet till rättslig prövning.

Även en del av de svenska kommunisterna råkade ut för dessa godtyckliga interneringar. Detta var ett led i den svenska anpassningspolitiken mot Hitlertyskland under kriget.

Ansvarig för den svenska säkerhetstjänsten under kriget var socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander, detta kom att innebära att socialstyrelsens arbete många gånger sammanföll med säkerhetstjänstens. Socialstyrelsen kom att få mycket vidsträckta maktbefogenheter som även levde kvar efter kriget.

Denna anda av maktfullkomlighet lever vidare än idag hos de sociala myndigheterna, man tvångsomhändertar barn rutinmässigt då föräldrarnas uppfostringsmetoder inte sammanfaller med statens visioner. Daghem och förskolor vars administration ligger under de sociala myndigheterna kom att bli en form av politiska skolningscentrum i det socialdemokratiska Sverige. Tilltron till den sociala ingenjörskonsten var hög.

Titt som tätt dyker det upp nyheter om att socialen tvångsomhändertagit medborgare, alternativt totalt negligerat signaler från omgivningen att folk har farit illa, speciellt barn. Gemensamt för alla dessa ärenden är att de sociala myndigheterna aldrig medger att de kan ha gjort fel.

De sociala myndigheterna i Sverige har blivit en koloss på lerfötter, en statisk och trög myndighet som många gånger lever kvar i det förgångna. Socionomerna utbildas i en anda att de är de som är samhällets ofelbara ingenjörer. Varje avvikelse från den enhetliga normen ska ofelbart rättas till, med tvångsåtgärder om så behövs. Staten och samhället har givit de sociala myndigheterna farligt stor makt. En grundläggande revidering och förändring av socialens arbete och roll i det svenska samhället hade behövts.



Barn tvångsomhändertas utan saklig grund
23 advokater och jurister

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

2010-12-21

Finlands President,

Tarja Halonen

Prime Minister Matti Vanhanen
Barn & familjeministern, Socialministern, Justitieministern, GD för socialstyrelsen och socialtjänstens personal

Släpp de tvångsomhändertagna barnen loss, det är Jul !

Sedan 1996, varje år inför jul, skickar Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de nordiska länderna till de nordiska monarkerna och statsöverhuvuden, en likalydande appell med anhållan om att Ni skall utöva Ert inflyttande för att de tiotusentals tvångsomhändertagna barnen i Era respektive länder skall få fira julen med sina nära och kära.

I sitt nyårstal till nationen, förhoppningsvis inspirerad av NKMR:s appell, berörde Norges Kung Harald barnens utsatta situation så som återgivits i Aftenposten 1997-01-02 enligt följande:

"Det sies at vi alle blir født som originaler. Lever vi lenge nok, er det imidlertid en viss fare for at vi dør som kopier. (...) For de yngste er det kanskje aller vanskeligist. Barneårene er de mest sårbare, og støtteapparatet er ikke alltid like godt. Jeg vil benytte anledningen til å berømme alt arbeid som gjøres til beste for barn og unge av  offentlige og private engasjement. Samtidig kan det ikke gjentas for ofte at det viktigste grunnlaget legges i hjemmet. Ingen kan erstatte foreldrenes varme og omsorg. Altfor mange mister barneårenes uskyld og sorgløhet."

Under de gångna åren har åtskilliga fall av grov vanvård av barn som har tvangsfjernats / tvångsomhändertagits från sina föräldrar och placerats i fosterhem bland vilt främmande människor uppmärksammats såväl i statliga utredningar som i media.

I Norge har erstatning / skadestånd börjat betalas ut till offren för barnevernets / de sociala myndigheternas och deras uppdragstagarnas brutalitet mot barnen som de borde ha skyddat och gett bättre förhållanden än dem som de påstods ha i sina biologiska familjer.

Tiotusentals fall av vanvårdade fd fosterhems- och institutionsbarn finns i Danmark, Finland Norge och Sverige. Förhållandena för de tvangsfjernede förr och nu är likadana i de nordiska länderna.  Detta har dokumentärerna "Stulen barndom" och "Ekbackens behandlingshem" och reportaget om Godhavnsdrengene visat.

I den norska dokumentären (2010) om Bastøy skolehjem, som var i drift från oktober 1900, dit pojkar skickades från hela landet, för att "lære seg folkeskikk", berättar tidigare elever om sitt liv på ön som de själva betraktar som ett fångläger.

Den statliga svenska utredningen ”Vanvård i statens regi”, belyser i sina delrapporter och senast i delbetänkandet publicerat 2010-01-14, att situationen har varit helt oacceptabel för åtskilliga tiotusentals fosterhems- och institutionsplacerade barn. Men trots flera larmreportage om bristande rättssäkerhet för de tvångsomhändertagna och missförhållanden i nutida fosterhemsvården, har inte regeringen eller annan ansvarig myndighet vidtagit några åtgärder i syfte att inte de tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barnen ska skadas ytterligare.
 

Något som är mycket allvarligt är att dagens fosterhemsplacerade barn hindras systematiskt från att fira Julen - familjens största högtid - med sina föräldrar och släktingar. Detta är synnerligen grymt och hjärtlöst.

Nu inför den instundande julen vädjar jag, undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordf. i NKMR, att Finlands President, Statsministern, Barn & familjeministern, Socialministern, Justitieministern, GD för socialstyrelsen skall ålägga socialtjänstens personal att de skall tillse att de familjer som har kämpat - och fortfarande kämpar - för en återförening med sina tvångsomhändertagna barn skall få uppleva Julen 2010 tillsammans. Detta gagnar inte enbart de inblandade barnen, deras föräldrar och släktingar, utan också samhället Finland såsom civiliserat, demokratiskt, västerländskt rättssamhälle.

Med vänliga hälsningar och tillönskan om en God Jul tillsammans med Era nära och kära

Ruby Harrold-Claesson

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

(www.nkmr.org)

Till Artiklar

Till Rapporter

Tillbaka till Huvudsidan

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

2010-12-21

Sveriges Statschef
Kung Carl XVI Gustav.
Kungl. Slottet
111 30  STOCKHOLM

SLÄPP LVU-BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

Sedan 1996, varje år inför jul, skickar Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de nordiska länderna, en likalydande appell till de nordiska monarkerna och statsöverhuvuden, med anhållan om att Ni skall utöva Ert inflyttande för att de tiotusentals tvångsomhändertagna barnen i Era respektive länder skall få fira julen med sina nära och kära.

I sitt nyårstal till nationen, förhoppningsvis inspirerad av NKMR:s appell, berörde Norges Kung Harald barnens utsatta situation så som återgivits i Aftenposten 1997-01-02 enligt följande:

"Det sies at vi alle blir født som originaler. Lever vi lenge nok, er det imidlertid en viss fare for at vi dør som kopier. (...) For de yngste er det kanskje aller vanskeligist. Barneårene er de mest sårbare, og støtteapparatet er ikke alltid like godt. Jeg vil benytte anledningen til å berømme alt arbeid som gjøres til beste for barn og unge av  offentlige og private engasjement. Samtidig kan det ikke gjentas for ofte at det viktigste grunnlaget legges i hjemmet. Ingen kan erstatte foreldrenes varme og omsorg. Altfor mange mister barneårenes uskyld og sorgløhet."

Under de gångna åren har åtskilliga fall av grov vanvård av barn som har tvangsfjernats / tvångsomhändertagits från sina föräldrar och placerats i fosterhem bland vilt främmande människor uppmärksammats såväl i statliga utredningar som i media.

I Norge har erstatning / skadestånd börjat betalas ut till offren för barnevernets / de sociala myndigheternas och deras uppdragstagarnas brutalitet mot barnen som de borde ha skyddat och gett bättre förhållanden än dem som de påstods ha haft i sina biologiska familjer.

Tiotusentals fall av vanvårdade fd fosterhems- och institutionsbarn finns i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Förhållandena för de tvangsfjernede förr och nu är likadana i de nordiska länderna.  Detta har dokumentärerna "Stulen barndom" och "Ekbackens behandlingshem" och reportaget om Godhavnsdrengene visat.

Den statliga svenska utredningen ”Vanvård i statens regi”, belyser i sina delrapporter och senast i delbetänkandet publicerat 2010-01-14, att situationen har varit helt oacceptabel för åtskilliga tiotusentals fosterhems- och institutionsplacerade barn. Men trots flera larmreportage om bristande rättssäkerhet för de tvångsomhändertagna och missförhållanden i nutida fosterhemsvården, har inte regeringen eller annan ansvarig myndighet vidtagit några åtgärder i syfte att inte de tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barnen ska skadas ytterligare.
 

Något som är mycket allvarligt är att dagens fosterhemsplacerade barn hindras systematiskt från att fira Julen - familjens största högtid - med sina föräldrar och släktingar. Detta är synnerligen grymt och hjärtlöst.

 
T ex kan jag åberopa fallet med de fyra bröderna i Arvika som är tvångsomhändertagna och placerade i två olika fosterhem. De tre äldsta pojkarna utgör inkomstförstärkning åt en familj med svaga inkomster och ett handikappat barn. De två äldsta pojkarna har råkat ut för åtskilliga svåra "olyckor" i fosterhemmet, men polis och åklagare och socialtjänsten vägrar ta sitt ansvar. Den yngsta brodern är utsatt för en förtäckt adoption. Han är placerad hos ett barnlöst par och samtliga bröder hotas av vårdnadsöverflyttning på fosterfamiljerna.

Åtskilliga andra fall av grymma och onödiga tvångsomhändertaganden återfinns på NKMR:s hemsida. URL:et är http://www.nkmr.org.  I år tänker vi också särskilt på lille Rabie Gueblaoui som Kalla Fakta rapporterade om dels den 27 september resp. den 25 oktober 2004. Lille Rabie är sjuk men enligt hans föräldrar nekas han den vård som han behöver och har rätt till. De sociala myndigheterna har hindrat Rabie från att träffa sina föräldrar under ett par års tid. Han är fortsatt tvångsomhändertagen och fosterhemsplacerad. Vi tänker också på Domenic Johansson som, under traumatiska förhållanden, togs från flygplanet på Arlanda flygplats den 25 juni 2009 och separerades från sina föräldrar när de skulle lämna Sverige för att bosätta sig i sin mors hemland, Indien. Domenics far, Christer Johansson, sitter häktad sedan den 26 november 2010 på grund av att han tog sin son från ett av de "en timme en gång var femte vecka" övervakade umgängestillfällena. Ytterligare ett fall som vi tänker på är Karlstadsfamiljen vars fyra barn tvångsomhändertogs i början av sommaren 2010 pga att familjen använde sig av fysisk tillrättavisning i barnuppfostran. Socialtjänsten har beslutat att den här familjen, som de har slitit i bitar, får träffa varandra under två timmar den 27 december!

Nu inför den instundande julen vädjar jag, undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i NKMR, att Ers Majestät Kung Carl XVI Gustav, statsministern Reinfeldt, socialministern, socialförsäkringsministern, justitieministern, ja hela regeringen och generaldirektören för socialstyrelsen skall ålägga de ansvariga inom landets socialnämnder att de skall tillse att de familjer som har kämpat - och fortfarande kämpar - för en återförening med sina tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn skall få uppleva Julen 2010 tillsammans.

Detta gagnar inte enbart de inblandade barnen, deras föräldrar och släktingar, utan också samhället Sverige såsom civiliserat, demokratiskt, västerländskt rättssamhälle.

Med vänliga hälsningar och tillönskan om en God Jul tillsammans med Era nära och kära.

Ruby Harrold-Claesson

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.,

Ordf. i NKMR

Till Artiklar

Till Rapporter

Tillbaka till Huvudsidan

Skydda oss  från Socialens telefonkonsulter.

Av Ulla Wall

Detta är en beskrivning på hur vi i Sverige handskas med barn då läkarna inte kan ställa en klar sjukdomsdiagnos.

Då blir det föräldern som gjort barnet sjukt och diagnosen Munchaussén by proxy (MSbP) blir ställd. Detta innebär att föräldern blir förklarad som förövare och förlorar vårdnaden om sina barn i våra domstolar.

Myndigheterna i Sverige har för vana att lita på allt läkarna säger. Diagnosen Munchaussén ställdes i nedan referade fall samtidigt som det i samma stad hölls en föreläsning om en ny ”sjukdom / diagnos” av en läkare från Linköping. Han samrådde med socialen i staden och gemensamt ställde de diagnosen Munchaussén by proxy – syndrom. Diagnosen är känd sedan 1993 i Sverige[1] och ställs på mödrar sedermera också på fäder, som med avsikt skadar sina barn för att få egen uppmärksamhet

Fallbeskrivning:

1994 insjuknade en 9 månaders gammal baby i  magsjukdom med diarréer.

Läkarna kunde inte fastställa vad som var felet med gossen. En månad senare och efter flera försök att få honom frisk, drabbades han av akut sepsis (blodförgiftning) som ledde till ett hjärtstillestånd som i sin tur gjorde att han fick en bestående hjärnskada. Denne gosse fick en bror 9 månader senare. Socialförvaltningen hade då i samråd med läkarna bestämt att modern hade skadat honom genom att föra in bakterier i den sjuke gossens blodbanor. Läkarna hade inte kunnat konstatera varför den äldre brodern blivit sjuk och hade oförklarliga febertoppar. Läkarna hade tillsammans med socialen bestämt att de skulle taga från modern vårdnaden om nästa barn, den nyfödde gossen, och de andra barnen som vistades i hemmet. Där fanns då en fyra årig gosse och två flickor 8 år och 13 år gamla. De fick återvända till hemmet efter 10 dagar på barnpsykiatrin. Dessa barn finns fortfarande i hemmet.

Den havande mamman intet ont anande åkte till sjukhuset för att föda sitt nya barn. Då stod Socialen utanför dörren för att också taga detta barn ifrån henne direkt efter förlossningen. De påstod att hon skadat det barn som fått hjärnskadan. Därför måste Socialen skydda detta nya barn.

Socialen hade då gjort en utredning som anpassats efter de kriterier som läkaren från Linköping fastställt skulle gälla för Munchaussén by  proxy - syndrom.

Trots att den hjärnskadade gossen efter att ha blivit skiljd från sin mamma fortfarande hade oförklarliga infektioner och febertoppar. Detta utan att modern vistades i hans närhet.

Nu har sex år gått och den hjärnskadade gossen har dött. Föräldrarna begärde då i feb. 2001 en rättsmedicinsk undersökning av hans kropp. Obducenten fann orsaken till de återkommande infektionerna. Gossen hade en bukspottskörtel som varit infektiös. Den hade med all sannolikhet också varit orsaken till gossens återkommande infektioner redan vid 9 månaders ålder. Säker kan ju aldrig läkare vara, om en annan läkare sagt något annat. I Sverige håller läkarna varandra bak ryggen.

Det har visat sig under årens lopp att modern aldrig före eller efter skadat något av sina hemmavarande barn. Hon har också naturligtvis inte heller erkänt att hon medvetet eller omedvetet skulle ha skadat sin gosse, som nu är död. Däremot har samhället genom att ljuga ihop en socialutredning skadat de nu hemmavarande och den gosse som bokstavligen togs från hennes bröst. Detta bara för att en läkare i Linköping skulle få ytterligare en fjäder i sin hatt.

Två läkare har dock ställt sig på moderns sida och uttalat sig om sannolikheten att modern skulle vara behäftad med Munchaussén by proxy och funnit den försumbar. Vår i Sverige mest anlitade rättspsykiatriker, professor Sten Levander, Malmö och  överläkaren vid Infektionskliniken docenten Stig Cronberg i Malmö har båda uppfattningen att modern inte har skadat sin son. Våra Rättsinstanser har dock inte fattat detta utan fasthåller sin ursprungliga uppfattning, att modern inte är lämplig att vårda sin då nyfödde son eftersom hon oriktigt blivit beskylld av läkare att ha skadat sin hjärnskadade son. Han skall skyddas ff. vid 5½ års ålder. De hemmavarande barnen har ju inte behövt något skydd!

I detta fall var läkarna och våra domstolar övertygade om att läkaren var en seriös läkare. Det är han inte. Det har nu kommit till vår kännedom att flera liknande fall finns i Sverige där barnen blivit fråntagna sin familj på hans diagnosställande landet runt. Han gör detta utan att ens ha träffat patienten (barnet) eller den som av socialen beskylls för att ha skadat sitt barn.

Detta leder till att läkaren inte kan ställas till svars hos Socialstyrelsen eftersom det aldrig uppstått ett patient / läkarförhållande mellan barnet och dess familj och läkaren. Konsultationen har skett per telefon mellan socialförvaltningen och honom, när behandlande läkare anmält till socialförvaltningen att barnet är sjukt och behandlande läkare inte vet varför Då antager socialen och behandlande läkare att det är vårdaren som framkallat skada. Socialen konsulterar då läkaren i Linköping. Socialen utreder och har ansvaret för vad de ställer till med,  men det behöver inte läkaren från Linköping.

Jag känner till minst fem fall i Sverige där denne läkare i Linköping varit konsulten och där familjer har blivit splittrade på oriktiga grunder. I nr. 19 Läkartidningen berättar Linköpingläkaren om ”sina fall”. Fall nr 3 är det fall jag bäst känner till. Jag har blivit uppringd av flera andra fall där just denne läkare spelat en avgörande roll vid diagnosernas framtagande. Socialen anpassar därefter sin utredning till de kriterier som konsulten anser skall föreligga.  

Nu är det fritt fram att ljuga ihop en socialutredning och därigenom få familjen stämplad som barnmisshandlare om inte läkarna på våra sjukhus kan finna felet på Ditt sjuka barn. Då är det Du som bär skulden och blir av med alla Dina barn. Det är med andra ord öppet för häxprocesser eftersom våra domstolar litar på experten och på socialen som tagit råd från en läkare som inte ens har sett barnet eller dess vårdare. Därefter har barnets skyddsbehov värderats av domstolarna.

Du som känner igen detta, tag gärna kontakt med mig.

Denna kränkning att bli anklagad för sitt barns sjukdom därför att läkarna inte finner Ditt barns sjukdomsdiagnos är fruktansvärd. Dessa familjer behöver både hjälp och stöd eftersom de blivit utsatta för samhällets övergrepp. De kan kanske finna tröst i att de inte är ensamma. Stödföreningar finns ju för brottsoffer. Varför inte bilda en stödförening för Munchaussén by proxy-anklagade familjer.

MSbP drabbade familjer som gärna har kontakt med en journalist:

Donald Söderberg          sonen Jimmy nu 17 år, då 14 år  0496 40059

Juridiskt ombud             Ingegerd Lindberg-Krook             018 350950

                                                            018 350600

Hans Sjöberg o hans sambo Veronica

                        3 barn nu 12-10-8 år                   050 540111

Juridisk ombud  Rickard Backeroth                     ?

Mamma M****                LVU nyfödda –96 o.00                -----                               och två äldre barn

ombud              psykolog Lena Sjöblom-Hellgren  08 51014352                                                                  08 51400388

                        Lvu sed 2000

Juridiskt ombud Claes Westling                         

Susanne och Janne Johansson                           044 330351

                        5 barn; tre barn ff. hemma 18, 14 år och 9 år nu

Ett LVU sed 1996 nyfött då

                        Ett LVU 1995 död 2001; 9 mån då

Ombud             Ulla Wall                                   0414 73311

Bara ett glas mjölk

LVU – Barnmisshandel i lagens namn

Tillbaka till Artiklar

Skydda oss  från Socialen och deras konsulter.

Av Ulla Wall

Det finns flera liknande fall där barn blivit tagna från sina föräldrar, där s.k. fakta byggts på konsultuppgifter.

Det är nu så att skadan av tidiga separationer ger ett livslångt lidande för barnet Vilket är värst att bli separerad från bioföräldrarna på mer eller mindre sanna grunder och kanske bli misslyckad här i samhället.

En LVU utredning är skriven av en socialsekreterare som har sin egen uppfattning om verkligheten byggd på sina egna erfarenheter och utbildning (i värsta fall nyutexaminerad).

Nu råkar det vara så att socialsekreterarna inte kan hålla sig till objektiva fakta. Ingen av oss kan vara objektiv. Socialarbetarna skall se till samhällets behov av barn som växer upp i trygga hem. Vem är du som påstår att Du kan se in i framtiden?

Jag ställer än en gång frågan jag ställt de senaste sju åren, "Vems är barnen? samhällets eller familjens". Jmfr. Hitlerjugend.

Misstänker en socialsekreterare att ett barn kan komma att fara illa i framtiden går det inte att fria sig som mor eller far. Det finns inget som tager över vad konsulter och socialsekretare säger om Ditt barn. Vad Du själv kan bevisa är inget värt.

Socialsekreterare kan inte fastställa vad som är sant i kraft av sin utbildning på tre år. De sätts till att utreda ärenden som är komplicerade där objektivitet inte är möjligt. Det är ju därför Länsrätten skall pröva ärendet före ett sådant ingrepp som i Oskarshamnsfallet sker. Prövas sedan detta på konsultuppgifter så är ärendet silat än en gång genom konsultens upplevelser och sedan är karusellen i full gång. Man slåss bara om vem som har rätt och vem som har fel. Prestigedjävulen sitter då där och myser, men det gör inte barnet som drabbats av tidig separation. Detta kan aldrig vara till barnets bästa.

Den biofamilj som varje barn har är den enda riktiga.

Stöd barnets uppväxt i den.

Barnarov. Av Sven-Erik Berg

Barn, foreldres eiendom. Av Tor Langbach

Blod är tjockare än vatten. Av Hans Hjortsjö

Skydda oss från socialens telefonkonsulter. Av Ulla Wall

Ulla Qrawalls hemsida

Tillbaka till Artiklar