Socialen vägrade lyssna

 

Sociala vägrade att lyssna

Av Catarina Saha

  

Catarina Saha är journalist på Västerbottens Kuriren. Artikeln är tidigare publicerad i VK den 21 januari 1997 och är fjärde artikeln i artikelserien av samma författare. Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.

 

  • Länsstyrelsen i Umeå riktar allvarlig kritik mot hur socialtjänsten i Umeå har skött en vårdnadstvist om fyra barn. Socialtjänstemän hämtade med hjälp av polis ett av barnen, en 8-årig flicka, som hade rymt till sin mamma. Man struntade i att det saknades rättslig grund för hämtning. Inte heller brydde man sig om att en barnpsykolog förklarat att det var olämpligt att flickan skulle föras tillbaka till pappan. Representanter för sjukvård och barnomsorg har blivit felaktigt refererade i vårdnadsutredningen.

    I dag, tisdag, inleds förhandling i hovrätten om vårdnaden av barnen. Mamman hoppas få ensam vårdnad om barnen.

    De fyra barnen är alla under nio år. För ett par år sedan skildes föräldrarna och efter det bodde barnen hos sin mor i Umeå. Mamman har även ett äldre barn sedan tidigare äktenskap.

     

    Fungerade bra


    Hos mamma fungerade allt bra, barnen var aktiva och förutom skola och fritids bestod familjens vardag av föreningsverksamhet, musikskola, körsång i kyrkan, ridning och lek med de egna husdjuren. Mamman har arbete och en ordnad tillvaro.

    - Jag har inte misskött mig på något sätt. Jag är nykterist, har aldrig blivit straffad för något och jag har bara tagit emot socialhjälp en enda gång, det var den första månaden efter skilsmässan.

    Efter att pappan begärde vårdnaden om barnen våren 1996 startade socialtjänsten i Umeå en utredning. Det är den utredningen som länsstyrelsen nu riktar allvarlig kritik mot. Där har socialtjänstemännen refererat till flera personer inom barnomsorg och sjukvård. Ofta är det rena felaktigheter. Mamman, som har viss kunskap om lagar som reglerar familjerätt, har på eget initiativ kontaktat alla omtalade i utredningen. Nio av dem har skriftligen påpekat att de är felaktigt refererade, en skolsköterska som omtalas har inte ens talat med socialtjänstemännen.

     

    Felaktigheter


    Utredningen med alla sina felaktigheter låg till grund för det beslut om interimistisk vårdnad som tingsrätten fattade i juni 1996. Mamman bedömdes i utredningen vara hysterisk. I sin dom beslutade rätten att pappan skulle ha vårdnaden tills vidare.

    När domen kom ville pappan, som bor i en annan kommun i Västerbotten, genast ta hand om sina barn. De äldre barnen befann sig då på läger och pappan tillsammans med sin nya kvinna och en socialtjänsteman åkte dit. Socialtjänstemannen har senare i ett brev sagt att hon var med som privatperson. Barnen vägrade följa med, de har hela tiden uttryckt sin vilja om att bo hos mamma, och lägrets ledare ville inte släppa ifrån sig de upprivna barnen.

     

    Storgrät


    Därför gjorde pappan och socialtjänstemannen, denna gång inte som privatperson utan i tjänst, Umeå ett nytt försök när barnen kom med lägerbussen till Umeå busstation några timmar senare. Barnen storgrät och ville inte heller nu följa med pappan och hans kvinna. Efter över tre timmar av gråt och protester packades barnen in i bilen och åkte tillsammans med pappan hem till honom.

    Socialtjänstens agerande när barnen skulle hämtas kritiseras av länsstyrelsen. Det är inte socialnämnden som ansvarar för att rättens dom om vårdnad verkställs. Om inte föräldrarna är ense är det domstol eller i vissa fall polismyndighet som ska fatta det beslut. Något sådant beslut fanns inte.

     

    Kritik


    Länsstyrelsen säger också att socialtjänsten borde ha försökt senarelägga hämtningen och inte medverka till att den skedde samma dag som domen kom. Det var fel att bistå med hämtning omedelbart.

    Att personal i helgberedskap, som inte tidigare arbetat med familjen, var med och mötte barnen vid bussen ger enligt länsstyrelsen intrycket av att barnen skulle vara i akut fara om de fick komma hem till mamman. Inget talar för att barnen skulle vara i en sådan fara. Tingsrätten har inte bedömt att mamman är olämplig som vårdnadshavare.

     

    Inga belägg


    Pappan har hävdat att det skulle finnas risk för att mamman skulle föra barnen utomlands och därför skulle barnen hämtas snabbt. Länsstyrelsen har inte funnit några belägg för det, mamman är själv adopterad men har svenska föräldrar sedan hon var tre år. Barnens pass fanns dessutom hos pappan. Socialkonsulenten vid länsstyrelsen säger vidare i sitt beslut att det inte fanns något som talade för att det fanns något skäl för socialtjänsten att vidta några åtgärder mot moderns vilja.

    Bara fem dagar efter hämtningen rymde ett av barnen, en då 8-årig dotter, tillbaka till sin mamma. Genast när dottern dök upp ringde mamman och meddelade detta till myndigheterna. Hennes pappa saknade henne inte förrän två timmar efter hon kommit till mamman. Flickan var väldigt upprörd och en läkare från barnpsykiatriska kliniken konstaterade att det vore olämpligt för henne att träffa pappan. Trots det bistod socialtjänsten med hämtning.

     

    Inget beslut fanns


    Länsstyrelsen menar att de skulle ha avstyrt den istället. Inte heller vid detta tillfälle fanns det något beslut om verkställighet, och socialtjänsten hade ingen skyldighet att medverka vid hämtningen av henne. Men sociala kontaktade polis, vilket länsstyrelsen klandrar. Det fanns ingen rättslig grund för polisingripande och enligt länsstyrelsen borde socialtjänsten har förstått att detta skulle göra situationen än mer påfrestande för den 8-åriga flickan.

     

    Nekade umgänge


    Mamman och barnen träffades inte under hela sommaren. Mamman begärde att få träffa dem, men i ett brev skrev familjerätten vid sociala i Umeå att "det inte kan bli aktuellt med något sommarumgänge". Länsstyrelsen kritiserar även detta. Sociala har inte rätt att besluta om umgänge.

    Hovrätten beslutade i augusti 1996 att mamman skulle få träffa barnen. När mamman skulle hämta dem fanns inte barnen på plats, pappan hade gömt dem. Barnen fick dock senare besöka sin mamma och när de skulle återvända hämtades de av pappan, en socialtjänsteman samt av poliser i tre polisbilar. Barnen gallskrek och ville inte följa med, de gömde sig överallt, några under mammans säng. Flera av dem var sjuka i feber vid hämtningen. Det tog en timme innan barnen var samlade. En socialtjänsteman hade bedömt att mamman kunde bli våldsam om inte pappan fick bistånd vid hämtningen. Länsstyrelsen kritiserar även denna hämtning. Socialtjänstens uppdrag är att se till att barnen tar så liten skada som möjligt av hämtningen, man ska inte agera som ombud för den ena föräldern.

     

    Gjort fel


    På flera punkter har alltså socialtjänsten i Umeå gjort fel enligt länsstyrelsen. Det är allvarlig kritik som riktas i beslutet från 8 januari, familjerättsgruppen vid socialtjänsten har arbetat på ett felaktigt sätt.

    Mamman har sedan i somras arbetat envetet med att försöka få rätt gentemot socialtjänsten. Hon har fått råd och stöd av socialstyrelsen, barnombudsmannen och inte minst från släkt och vänner.

     

    Tid och kraft


    - Det här ha krävt tid, kraft och tålamod, säger mamman till VK. Jag har grävt i allt. Och nu har jag bevis för att sociala har gjort fel. För barnens skull är det alltid värt att kämpa.

    I dag, tisdag, inleds i hovrätten i Umeå förhandlingen om vårdnaden av barnen. Mamman hoppas nu få ensam vårdnad om dem.

     

    Familjetvist leder till granskning

    Inte någon engångsföreteelse

    "Många har missuppfattat sin funktion"

    "Oskickligt och partiskt"

    Kritiken ny för Länsstyrelsen

    Länsstyrelsen JO-anmäls

    Åklagare misstänks ha begått tjänstefel

    Tillbaka till Artikelindex

Socialen svek. Sexbarnsfamilj bodde i jordkällare

Socialen svek. Sexbarnsfamilj bodde i jordkällare

Media har sedan den 8 januari 2007 rapporterat om den sexbarnsfamilj som bodde i en jordkällare i utkanten av Gävle. Modern var höggravid. Det var mycket kallt och föräldrarna försökte hålla värmen i "bostaden" genom att elda med kol. Familjen blev rökförgiftad men en förbipasserande upptäckte familjens belägenhet och sökte sjukhushjälp.

På socialtjänsten i Gävle sade man sig inte ha känt till att familjen fanns i Gävle över huvud taget, men Arbetarbladet avslöjade ganska snart att pappan i familjen kontaktade socialtjänsten om bostad redan i höstas. 

En serie artiklar i Svt.se, Aftonbladet, Arbetarbladet, DN, Expressen och Sourze, 2007-01-08 --

 

 

 

Förundersökning mot familjen i jordkällaren

Av Ninna Bengtsson

Gävle. Historien om sexbarnsfamiljen som bodde i en jordkällare i utkanten av Gävle har tagit en ny vändning. Händelsen var iscensatt hävdar socialtjänsten och åklagaren har inlett en förundersökning om mordbrand.

DN åkte till Gävle för att få reda på vad som egentligen hände.
DN.se - 2007-01-19

 

 

Jordkällarfamiljen - hur synd var det om dem?

Av Sunny Börjesson

Vem bär ansvar för sitt eget liv och vem slipper bära ansvaret?

Sourze.se - 2007-01-14

 

 

”Vi var förtvivlade”

Av Johanna Melén

Irakiska familjen berättar om varför de sökte skydd i jordhålan

Familjen nekades hjälp av socialen.

Då tog de sin tillflykt till en jordkällare där förhållandena höll på att kosta dem livet.
Aftonbladet.se - 2007-01-10

 

 

"Jag visste inte vad jag skulle ta mig till"

Av Annie Hellström

GÄVLE. Familjen försökte få hjälp av socialtjänsten, men fick nej.
Då flyttade de till jordkällaren.
- Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, säger den 40-årige sexbarnspappan.

Expressen.se - 2007-01-10

 

 

Familjen i jordkällaren nekades hjälp

Av Ninna Bengtsson

Den irakiska sexbarnsfamilj i Gävle som räddades ur en jordkällare där de haft sin bostad har tidigare varit i kontakt med Socialtjänsten för att få hjälp med boendet.

DN.se - 2007-01-09

 

 

Socialtjänsten nekade familjen hjälp
Av Johanna Jansson

GÄVLE. Redan i höstas var pappan i familjen i kontakt med socialtjänsten i Gävle för att få hjälp med bostad. Men socialtjänsten ville inte ta något ansvar för dem utan erbjöd dem tågbiljetter tillbaka till Malmö där de bodde innan de kom till Gävle.
Arbetarbladet.se - 2007-01-09

 

 

Sexbarnsfamiljens hem – jordkällaren i skogen

Av Nils Holmqvist

Gävle. Här i en jordkällare i Tolvfors bodde en irakisk familj med sina sex barn och ett sjunde på väg.
De eldade med kol för att hålla värmen och i söndags natt fördes de till sjukhus med rökskador.
– Jag försökte skaka liv i mamman men hon gick knappt att väcka, säger Obeid Muntathar som hittade familjen sovande i kylan och röken.

Arbetarbladet.se - 2007-01-09

 

 

Familj rökskadad efter att ha sökt skydd i källare

Av Ninna Bengtsson

En sexbarnsfamilj bodde tre dygn i en jordkällare utanför Gävle. På måndagen fördes de till sjukhus med rökskador efter att ha försökt elda för att hålla värmen. "Jag har aldrig varit med om något liknande", säger socialdirektör Örjan Ohlström, till DN.

DN.se - 2007-01-08

 

 

Socialtjänsten: Vi visste inget

Aftonbladet/TT

– men personer i Gävle har tidigare levt under liknande förhållanden

Sexbarnsfamiljen bodde i en jordkällare i sex dygn.
  Socialtjänsten i Gävle visste inget förrän natten mot måndag – och säger att de skulle ha agerat om de vetat om familjens situation.
Aftonbladet.se - 2007-01-08

 

 

Obeid, 25, upptäckte familjen i jordkällaren

Av Johanna Melén

”Barnen mådde dåligt och kräktes”

Lärarstudenten Obeid Munthanthar, 25, räddade den irakiska familjen ur jordkällaren.
  Sent i går kväll larmade han ambulans.
  – Jag var orolig för att någon av dem skulle förlora livet, säger Obeid till aftonbladet.se.

Aftonbladet.se - 2007-01-08

 

 

Här låg en hel familj

Av Hans Österman, Johanna Melén

Gävle: Sex barn bodde under jord

I tre dygn bodde den irakiska sexbarnsfamiljen i en jordkällare i Gävle.
I natt fördes alla till sjukhus med rökskador.
  De försökte elda med kol för att hålla värmen.

Aftonbladet.se - 2007-01-08

 

 

"Det var hemskt i jordkällaren"

En familj med sex barn har i flera dagar bott i en jordkällare utanför Gävle sedan de kastats ut från sin lägenhet. Studenterna Kahed Harbi och Obeid Munthanthar berättar för SVT om när de hittade familjen.

SvT.se - 2007-01-08

 

 

Sexbarnsfamilj bodde i jordkällare
En familj med sex barn har vårdats på sjukhus sen de i flera dagar vistats i en jordkällare i Tolvfors i utkanten av Gävle. Flera av dem fick rökskador efter att de försökt värma sig genom att elda i jordkällaren.

SvT.se - 2007-01-08

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

SOCIALEN I ÖRNSKÖLDSVIK STRUNTAR I DOM

 

Socialnämnden i Örnsköldsvik struntar i länsrättsdom

Av Tor Olofsson

 

 

Artikeln är tidigare publicerad i Örnsköldsviks Allehanda den 20 juli 1999. Den återges här med redaktionschefens benägna tillstånd.

 

  • I slutet av maj tvångsomhändertog socialnämnden i Örnsköldsvik Anna, 8,och förbjöd föräldrarna att träffa henne. Länsrätten gick dock på föräldrarnas linje och återgav dem vårdnaden om flickan.

    Trots domen vägrar nu socialnämnden att låta föräldrarna få tillbaka sin dotter.

    - Länsrätten i Västernorrlands län beslutade i torsdags att det inte finns tillräckliga skäl för att permanent skilja Anna, 8, från sina föräldrar. Per och Eva Andersson trodde då att de skulle få tillbaka sin dotter, som bott hos fosterföräldrar i över en månad.

    Men så blev inte fallet. Socialnämnden i Örnsköldsvik valde att strunta i domen och varnade i stället föräldrarna för att försöka ta kontakt med flickan eller fosterfamiljen.

    Socialsekreterare Birgitta Johanson ringde upp och förbjöd oss helt enkelt att kontakta vår dotter. Dessutom var hon mycket arg och oförskämd i telefonen, säger Eva Andersson.

     

    "Det är horribelt"

    När Mats Domeij, makarna Anderssons juridiska ombud, fick höra att socialnämnden vägrade rätta sig efter lagen trodde han knappt att det var sant. För att kontrollera uppgifterna ringde han upp fosterföräldrarna. De förklarade att socialnämnden sagt till dom att även fortsättningsvis neka de riktiga föräldrarna all kontakt med Anna.

    - Det är horribelt. Att man har olika uppfattningar kan jag acceptera, men att inte rätta sig efter en dom, det är något helt annat, säger Mats Domeij.

    Lena Näslund, ordförande i socialnämnden, vill inte kommentera nämndens agerande eftersom hon inte var på jobbet i fredags. När ÖA informerar henne om att en av socialsekreterarna vägrat rätta sig efter länsrättens dom bryr hon sig inte ens om att undersöka saken. Hon förklarar i stället att "socialsekreterna nästan aldrig gör sånt".

     

    Förnekar väld

    Anna tvångsomhändertogs i slutet av maj efter att skolläkaren på den särskola där hon går anmält henne som ett misstänkt offer för misshandel. Båda föräldrarna förnekar dock alla former av våld och någon misshandel kunde heller inte säkerställas vid den rättsmedicinska utredning som gjordes vid Umeå universitetssjukhus strax efter tvångsomhändertagandet. Däremot konstaterade en barnpsykolog att Anna mådde psykiskt dåligt.

    Per och Eva Andersson menar att de är väl medvetna om dotterns psykiska problem och att de vid upprepade tillfällen sökt hjälp.

    - Men socialnämden tror inte på någonting vi säger, förklarar Eva.

    Och något större förtroende för makarna Andersson verkar socialnämnden inte ha. De har redan överklagat länsrättens dom till kammarrätten och dessutom ansökt om "inhibition" vilket innebär att domen inte behöver verkställas förrän kammarrätten tagit sitt beslut.

    Men Mats Domeij tänker inte låta socialnämnden ignorera ett domstolsbeslut.

    - Om socialen inte ändrar uppfattning måste vi gå vidare.

    I slutändan kan det till och med bli aktuellt att kalla in polisen för att "tvångsomhänderta tillbaka" Anna. Det är dock en lösning som Mats Domeij helst vill undvika.

    - Allt det här är ju för flickans bästa och då måste man försöka komma överens, säger han.

    ÖA har förgäves försökt nå socialsekreterare Birgitta Johansson för en kommentar.

    Fotnot

    : Anna, Per och Eva Andersson heter i själva verket något annat.

     

     

NKMR's kommentar:

Socialarbetarnas vid socialtjänsten i Örnsköldsvik tillvägagångssätt att inte rätta sig efter förvaltningsdomstolsdom är känt sedan tidigare.

Denna sanning är känd inom Sverige och även utomlands. I ett särskilt yttrande till domen i "Olsson 2" uttalade sig tre domare i Europadomstolen, Pettiti, Matscher och Russo, kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna. I ytterligare en fällande dom mot Sverige - Erikssonmålet - uttalade sig den norska delegaten i Europakommissionen Gro H Thune enligt följande: "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms."

Socialarbetarna och deras underlydande politiska nämnd - nämnden tar ju inte ansvar för tjänstemännens felaktiga myndighetsutövning utan gör som de blir tillsagda av dessa - bör polisanmälas för domstolstrots varefter långvariga fängelsestraff bör utdömas för deras brott mot barnen och deras föräldrar.

 

 

Socialen struntar i barnen

Socialen struntar i barnen

1990 trädde barnkonventionen i kraft i Sverige. Det innebär att myndigheterna alltid ska beakta barns bästa i varje beslut. Men trots de tolv år som gått finns ännu stora brister. Det visar den granskning som Socialstyrelsen sammanställt av 122 kommuners arbete.
En sammanställning av artiklar publicerade i Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-06

 

 

 

Kommunen annonserar fosterbarn på nätet
Av Bo-Göran Bodin

Många kommuner struntar i att utreda blivande fosterföräldrar. De låter privata företag sköta kontrollen trots att det är olagligt. Ett hundratal kommuner annonserar ut sina omhändertagna barn på Internet.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-15

 

 

Familjehem utnyttjar ekonomisk ersättning
Av Bo-Göran Bodin

Familjehem kan vara en lönsam affär. Egentligen ska hemmet vara motsatsen till en institution. Men vissa fosterföräldrar har tolv omhändertagna barn och ersättningen kan vara 14 000 per barn.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-15

 

 

Ida placerades hos misstänkt pedofil

Av Bo-Göran Bodin

Sexåriga Ida omhändertogs och placerades i ett så kallat jourhem hos sin farfar. Trots att socialtjänsten misstänkte att mannen förgrep sig på barn gjorde de ingen utredning. I Sverige sker ingen som helst kontroll av jourhem.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-10

 

 

Anders tog livet av sig i fosterhem

Av Bo-Göran Bodin

Kommuner slarvar med kontrollen av fosterföräldrar

Anders, 14 år, försökte förgäves slå larm om att han blev slagen i familjehemmet. Efter två år gav han upp och sköt sig. Under sex år hade socialtjänsten bara två samtal med Anders.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-10

 

 

Socialen struntar i barnen
Av Bo-Göran Bodin

Landets socialtjänster bryter konsekvent mot FN:s barnkonvention. I åtta fall av tio glöms barnen bort när kommunen beslutar om socialbidrag. Det visar en granskning av 122 kommuner.

Göteborgs-Posten och GP.se, 2002-08-06

 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Socialen lät underskottet skena iväg

Socialen lät underskottet skena iväg

 

Revisorer riktar kritik i rapport

Av Robert Owen, reporter

 

 

 

 

 


Robert Owen är journalist på Smålandsposten. Artikeln är tidigare publicerad i Smålandsposten 25 februari, 2004.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Varför tog det ett år för socialförvaltningen i Växjö att komma i gång med konkreta sparåtgärder när budgetunderskottet var mer än tjugo miljoner kronor? Det vill kommunens revisorer gärna veta.

 

Och fundera över hur svaret ska formuleras lär politikerna i socialnämnden få göra när en revisionsrapport från Komrev läggs på deras bord på onsdag. Senast den 12 mars ska svaret vara levererat.

 

Rapporten som den av fullmäktige utsedda kommunrevisionen lät revisionsbyrån Komrev göra nu i vinter, är kritisk till att ingenting av konkret värde hände mellan hösten 2002 och hösten 2003.

 

Grava problem för fler barn

I bakgrunden har socialnämnden blivit en av de två mest ekonomiskt tyngda verksamheter i Växjö kommun.

Lågkonjunktur tillsammans med social utslagning och ökade missbruksproblem liksom grava problem för allt fler barn och ungdomar har gjort att kostnaderna för att ta hand om människor ökat lavinartat.

 

Fler öppenvårdsinsatser

Institutionskostnader kan ibland bli mycket stora och en enda problemfamilj med flera barn kan kosta socialtjänsten flera miljoner kronor. Därför har socialen försökt minska dessa utgifter genom så kallade hemmaplanslösningar och öppenvårdsinsatser.

 

20,5 miljoner minus i år

År 2000 gick socialtjänsten med plusminusnoll, men redan året därpå blev underskottet 6,6 miljoner kronor för att växa till 24,2 kronor år 2002. Än så länge ser underskottet för 2003 att hamna på 20,5 miljoner kronor.

För varje underskottsår som gått upplever personalen att socialens budget är för liten redan från början.

 

Åtgärdsplan redan 2002

Vad som emellertid förbryllar kommunens revisorer är att socialnämnden antog en åtgärdsplan redan på hösten 2002 för att få budgeten i balans.

Men trots att planen var förankrad hos chefer och personal höll den inte och därför tvingades nämnden att fatta en ny åtgärdsplan i april förra året.

 

Förankring saknades

Denna plan var däremot inte förankrad hos personal och revisorerna skriver att det forcerade åtgärdsarbetet mer präglades av panik än av något annat.

Dessutom var den varken klar eller realistisk i tidsperspektivet med tanke på att det tar tid att genomföra förändringar och uppnå besparingar.

 

Underskott har blivit kultur

Det var först i höstas som konkreta åtgärder egentligen kom igång sedan man till slut informerat och fått med sig personalen i sparåtgärderna.

Ett problem som revisorerna ser det, är att socialförvaltningen präglats av en ekonomisk kultur där underskott varit tillåtet och inte medför några konsekvenser.

Men egentligen är det slut med den kulturen sedan flera år, skriver man.

 

Och inte blir det lättare i fortsättningen varnar revisorerna i rapporten: ”Ytterligare besparingar för att klara tilldelad budget kan inte uteslutas.”

 

 

 

Socialnämnden i Kumla går back med drygt fyra miljoner!

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Så mycket kostar Götenefallet skattebetalarna

Av Tomas Svedberg

 

Sluta slösa Götene

En av flera Götenebor som tappat förtroende för socialnämnden

 

Budgetunderskott i Bergsjön orsakat av "köpt vård". Besvikna Bergsjöbor demonstrerade.

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tillbaka till Artiklar

 

Socialen diskriminerar släkten

Socialen diskriminerar släkten

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

 

 

 

 

 


Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

Artikeln är tidigare publicerad i Blekinge Läns Tidning och Blt.se den 24 februari 2006.

 

 

 

 

 

I BLT den 18/2 kunde vi läsa om ytterligare ett LVU-fall - den här gången från socialkontoret i Olofström. I det här fallet hade socialkontoret beslutat om att omedelbart omhänderta - och faktiskt omedelbart omhändertagit - ett litet barn. Omhändertagandet hade gjorts på felaktiga grunder och länsrätten upphävde socialtjänstens beslut. Barnet som i åtta dagar hade varit bortfört på felaktiga grunder och kvarhållit på hemlig adress fick omedelbart återförenas med släktingarna som vårdade honom.

 

Genom detta onödiga tvångsomhändertagande av det lilla barnet har socialtjänsten i Olofström åsamkat barnet ett trauma som kan utöva påverkan på hela hans liv.

 

Det är viktigt att reda ut några begrepp och tala klarspråk. Ett bortförande av ett barn på felaktiga grunder och dess kvarhållande på hemlig adress - oavsett huruvida det har gjorts av socialtjänstens personal eller maffian - är att jämställa med en kidnappning, vilket ju är en straffbar handling som beivras enligt Brottsbalken. 

 

 

Vårdbehovet inte akut

Enligt ett läkarintyg i länsrätten framgår det att barnet är välmående och att inget akut vårdbehov finns.

 

Föräldrarna till det lilla barnet var fullt medvetna om att de inte kunde ta hand om honom så de överlämnade honom till de släktingar som de har störst förtroende för. Barnet hade varit i släktingarnas vår i flera månader och det gick ingen nöd på honom. Faran för barnets "hälsa eller utveckling" uppkom den stunden då socialtjänsten omhändertog honom. För att ett omedelbart omhändertagande enligt LVU ska vara aktuellt måste det finnas ett akut behov av vård. Men, här fanns det inget akut behov eller överhängande fara för barnet.

 

Varför gjorde socialkontoret i Olofström detta skadliga ingrepp i det lilla barnets liv?

 

 

Inkompetens och bristande medmänsklighet

Det är uppenbart att socialkontoret inte brydde sig om att ta reda på de faktiska omständigheterna - att barnet inte hade bott hemma på flera månader - innan han flyttades till ett jourhem bland vilt främmande människor. Enligt socialtjänsten har föräldrarna och släktingen tidigare varit avogt inställda till insatser från socialnämndens sida. Med facit i hand hade de fog för sin avoghet!

 

 

Fick komma hem igen

Det onödiga omhändertagandet överklagades till länsrätten som biföll föräldrarnas och släktingens talan. Rätten hävdar att omhändertagandet var välgrundat när det gjordes, men att de uppgifter som sedan dess blivit kända gör att det inte längre är det. Uttalandet framstår som en brasklapp för att rädda socialen ur bakslaget.

 

Länsrätten beslutade om att LVU-omhändertagandet skulle hävas omedelbart eftersom det var uppenbart att barnet "fick nödvändig vård och omsorg" av sin släkting.

 

Efter åtta långa dagar i en vilt främmande miljö fick det lilla barnet återförenas med sina nära och kära i sin invanda miljö. Barnet är nu fosterhemsplacerat hos sin släkting medan socialkontoret - som ju redan har förbrukat sitt förtroendekapital - utreder om det kan bli permanent. Båda föräldrarna vill att släktingen ska ta hand om deras barn. De har i länsrätten sagt att de inte tänker ingripa i omsorgen av barnet. Under tiden utredningen görs får barnet fortsätta att bo hos sin släkting.

 

 

Onödiga skador - onödiga kostnader

Ett onödigt LVU-omhändertagande tillfogar såväl barnet som dess familj och släkt stora skador. De samhällsekonomiska kostnaderna för ett onödigt LVU-omhändertagande är också stora, både kortsiktigt och långsiktigt. Nästan alla kommuner i Sverige dras med stora budgetunderskott vilka tillskrivs socialtjänsten och köpt vård. Fd fängelsedirektör Ann-Britt Grünewald har anfört i åtskilliga debatter och föreläsningar att huvudparten av de intagna i fängelserna har varit fd fosterhemsbarn.

 

Allmänheten förefaller inte vara medveten om är att fosterhemsplaceringar i Sverige är en storindustri. Den stora vinnaren var jourhemmet. Förloraren: det lilla barnet och hans släktingar - och samhället i förlängningen.

 

Sverige behöver en ny familjepolitik som värnar om familjen framför fosterhemmen.


 

Socialen diskriminerar släkten
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Barn fick återvända hem

Av Kristina Olsson

 

Storasystern får inte ta hand om 13-åriga "Anna"

 

Socialtjänstens arrogans

Av Ruby Harrold-Claesson

 

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall

 

Socialen skrämmer släkten till tystnad
Av Katarina Lagerwall

 

Vi vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn
Av Per Högfeldt

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Socialdemokratiska kvinnor gick i bräschen för steriliseringslagarna

Socialdemokratiska kvinnor gick i bräschen för steriliseringslagarna
Av C G Holm, redaktör

 

 

 


C G Holm är chefredaktör på tidningen Contra. Artikeln är tidigare publicerad i Contra nr 4-2004.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 


När den beryktade steriliseringslagen infördes 1934 var den ett inslag i den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten. Många socialdemokrater ville gå längre och sterilisera fler. Särskilt de socialdemokratiska kvinnorna ville förhindra att svenskorna fick ”mindervärdig avkomma”. Den ende som i Riksdagen med kraft motsatte sig förslaget var Hjalmar Hammarskjöld, adelsman, jurist, högerman, före detta statsminister och känd som ärkereaktionär.


Det var psykiatrikern Alfred Petrén som var mannen bakom den svenska steriliseringslagstiftningen. Han var socialdemokratisk riksdagsman och överinspektör för sinnessjukvården. Han skrev 1922 den första riksdagsmotionen om att sterilisera psykiskt sjuka, främst sådana som var rättsinkapabla (det vill säga så mentalt efterblivna att de hade svårt att förstå sin egen situation). Motionären hade samlat in stöd från ett flertal partikamrater, några liberaler och den välkände bondeförbundaren Nils Wohlin. Det kan särskilt noteras att ingen högerman (moderat) undertecknade motionen.

Undertecknarna var: Alfred Petrén, Ernst Wigforss (s) docent i nordiska språk, sedermera finansminister, försäkringstjänstemannen Knut Tengdahl (s), redaktören Mauritz Hellberg (liberal), byråchefen Einar Thulin (s), lektorn Edward Björnsson (s), redaktören Halfred von Koch (liberal), docenten i romanska språk Ivan Pauli (s), rådmannen och sedermera finansministern och partiordföranden Ernst Lyberg (liberal), hovrättsrådet och sedermera statsrådet William Linder (s), folkrörelsemannen Alexis Björkman (s) samt statistikprofessorn Nils Wohlin (Bondeförbundet). Nils Wohlin var för övrigt pappa till Junilistans nyvalde ledamot i Europaparlamentet, förre Riksbankschefen Lars Wohlin.

Sossar i spetsen
Statsministern hette vid den här tiden Hjalmar Branting och regeringen bestod enbart av socialdemokrater, även om de inte hade egen majoritet. Motionärerna kom från de partier som vanligen utgjorde regeringsunderlag.
Det var en akademiskt välutbildad skara som motionerade. Bakgrunden var social. Motionärerna såg det som ett allvarligt socialt problem att förståndshandikappade och förbrytare skaffade sig barn. Dels för att risken var stor att förståndshandikappet överfördes till avkomman, men också för att personerna var dåliga föräldrar, som inte kunde ta ansvar för sina barn. Barnen skulle därför få en svår uppväxt.

Socialister var intresserade av sterilisering som ett inslag i den sociala ingenjörskonsten. Den socialistiska ideologin såg social ingenjörskonst som viktig för samhällets utveckling. Allan Vought, chefredaktör för den socialdemokratiska tidningen Arbetet och senare riksdagsledamot och ledamot i socialdemokratiska partistyrelsen skrev 1926 en skrift med titeln Rasbiologi och socialism. Där hette det bland annat den utjämning som socialdemokraterna ville uppnå hade ”alla utsikter att rasbiologiskt förbättra rasen”. Den socialistiska studenttidskriften Clarté gav med början 1925 ut en skriftserie, där det i den allra första skriften (författad av Karl Evang och Ebbe Linde) hette: ”Att i högre grad lägga en modern vetenskaplig syn till grund för samhällslivet, betyder utan vidare ett framsteg i den socialistiska utvecklingen. Med glädje ser socialismen därför varje framstöt i riktning mot ökad tillämpning av biologins resultat på människornas kollektiva liv. Tanken att inskränka antalet bärare av oförmånliga anlag är sålunda en rationell tanke, som alltid fått stöd från socialistisk sida. I ett socialistiskt plansamhälle kommer åtgärder i denna riktning att ingå i det allmänna hälsoarbetet”.

Bondeförbundarna hade med sin bakgrund från jordbruket en handfast erfarenhet av vad växtförädling och djuravel kunde leda till när det gällde framsteg för lantbruket. Liberalernas motiv verkar svårare att förklara, de är nog främst att hitta i samhällets sociala ansvar mot olyckligt lottade medborgare.

Mot detta ”moderna” tänkande stod ”konservativa bakåtsträvare”, främst präster och jurister. Där spelade tankar om livets okränkbarhet och naturens gång roll. Men de tankarna kom, som vi ska se, knappast fram under riksdagsbehandlingen.

”Rashygien” avgörande
När Alfred Petréns motion behandlades i Riksdagen avlämnade 2 lagutskottet ett enhälligt betänkande som underströk den så kallade rashygieniska aspekten på sterilisering. Utskottet skrev: ”Ett vidmakthållande och förbättrande av den mänskliga rasen är givetvis ett betydande statsintresse. Förefintligheten av fysiskt och psykiskt undermåliga individer i större utsträckning är för samhället en börda i mer än ett hänseende… måste det dock för staten framstå såsom en angelägenhet av vikt att om möjligt söka förhindra de psykiskt defektas fortplantning.” Det framgår av utskottets betänkande att man särskilt är orolig för att sinnesslöa (mentalt efterblivna) inte skulle fylla ”föräldrakallet”. Vidare avvisas en del konservativas invändningar att en steriliserad person skulle förledas till att leva ett än mer utsvävande och promiskuöst liv än vad som varit fallet om h*n inte steriliserats. Utskottet menar att de personer som skulle kunna bli aktuella för sterilisering var så mentalt efterblivna att de inte skulle låta sitt leverne påverkas av en eventuell infertilitet.

Utskottet utgick från att beslut om sterilisering skulle fattas av läkare eller i vissa fall av Medicinalstyrelsen. Tvång skulle aldrig tillgripas, det skulle räcka med att hänvisa till Medicinalstyrelsens beslut för att få de svaga personer det handlade om att ge efter. Man borde inte tala om att verkställighet aldrig skulle ske med våld annat än på uttrycklig fråga från den berörde.
Betänkandet från utskottet gick ut på att tillsätta en utredning och det beslutet var enhälligt. Även högerns (moderaternas) representanter instämde i utskottets utlåtande, även om de alltså helt hade saknats bland motionens undertecknare. I behandlingen i Riksdagens kammare uttalade sig två högermän instämmande, den ene var läkaren Axel Eurén, som ville gå än hårdare fram och föreslog att en sterilisering även skulle kunna gå till så att könskörtlarna opererades bort för att minska sexualdriften hos till exempel våldtäktsmän. Samma synpunkt hade liberalen Ulrik Lenander, som i det civila var fängelsedirektör i Karlskrona. En annan högerman, justitierådet och senare utrikesministern, Carl Hederstierna hade andra invändningar. Utskottet hade utgått från att frågan av sterilisering skulle behandlas av två samtyckande läkare. Hederstierna menade att frågan var så allvarlig att hans egen yrkeskår, juristerna, måste få det avgörande inflytandet.

Det var under riksdagsbehandlingen bara ett inlägg som var kritiskt till förslaget. Men inte ens kritikern var beredd att rösta nej, förslaget antogs utan omröstning. Den kritiske ledamoten hette Carl Lindhagen och var känd vänsterintellektuell – en mycket kvalificerad sådan. Han var 1922 inte knuten till något av partierna i Riksdagen, men blev året därpå socialdemokrat. Han var borgmästare (chefsdomare) i Stockholm och hans far hade varit justitieråd, det vill säga medlem i Högsta Domstolen. Lindhagen sa bland annat: ”Detta är sålunda fråga om ett våldsamt ingripande. Det är detta våld som skall åstadkomma samhällsförbättringarna. Men om våldet är ju sagt, och detta med rätta, att vad våldet må skapa är vanskligt och kort... Man har tvekat inför den stora grundsatsen om livets okränkbarhet. Denna okränkbarhet trädes ju i detta fall mycket nära… När man sålunda kommit in på den utvägen att rätta ett socialt missförhållande på våldets väg och genom kränkning av livets okränkbarhet, riktas uppmärksamheten å andra sidan på att gå vidare än nu föreslagits. Mången kommer att säga: Är detta icke bara den första stationen? Varför skall man stanna här? Ett sätt att lösa den sociala frågan vore då att sterilisera hela mänskligheten, så blev omsider den sociala frågan löst.” Trots sin starka vänsterprofil var det Lindhagen som gav röst åt det konservativa motståndet mot steriliseringsförslaget!

Högerregeringen stoppade utredningen i skrivbordslådan
När Alfred Petréns motion antogs 1922 styrde en socialdemokratisk regering, som snabbt gav uppdrag till Medicinalstyrelsen att utreda frågan i enlighet med Petréns motion. Utredningen avlämnades i oktober 1924. Då var det en ny socialdemokratisk regering, som bara var 10 dagar gammal, under mellantiden hade en högerregering styrt. Sedan hände inte särskilt mycket på flera år, men 1927 tillsatte regeringen en offentlig utredning – det var en liberal regering som svarade för det uppdraget. Regeringen skrev följande i sina direktiv: ”Omvårdnaden av de svaga och hjälplösa i samhället hade alltmer utvecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget icke långt till åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer vilka enligt vad med säkerhet kunde förutse, måste bliva till en börda för sig själva och andra”.

Resonemanget fördes redan då helt parallellt med abortfrågan. Idag kan vi se exakt samma argumentation för abort. Dock används idag aldrig argumenten för sterilisering. Sterilisering som lösning på problemen har blivit tabu. Det är däremot idag icke politiskt korrekt att anföra de invändningar mot sterilisering som idag ses som självklara, mot abort. Argumentationen var snarlik den som vid samma tid fördes om tillåtande av abort. Också här hade socialdemokraterna tagit initiativet och under sina regeringsinnehav genomdrivit utredningar, som 1933 emellertid inte kommit så långt som i steriliseringsfrågan. Legal abort infördes i Sverige först 1938.

När betänkandet lades fram 1929 satt högern åter vid makten och där var entusiasmen för förslaget måttlig – inget hände. Den liberala regering som styrde mellan 1930 och 1932 brydde sig inte heller om att ta itu med saken. Så när socialdemokraterna kommit tillbaka till makten 1932 ansåg Petrén tiden mogen att väcka en motion för att få sitt gamla initiativ förverkligat. Han tog första tillfället, vid den allmänna motionstiden i januari 1933.

”Förhindra mindervärdig avkomma”
Petrén tyckte att de tre utredningarna som gjorts med anledning av hans motion gått för långt. Han var helt inriktad på att sterilisering endast skulle avse psykiskt sjuka. I utredningarna hade man diskuterat även andra fall, bland annat ”sociala indikationer” och ”humanitära indikationer”, det förstnämnda avsåg personer som hade svårt att försörja flera barn och det sistnämnda personer som själva insåg att de skulle ha svårt att klara av vården av ett barn. Petrén var beredd att acceptera ett ”humanitärt” motiv. Inte med hänsyn till föräldrarna, utan till barnen. Barn ska inte behöva växa upp med sinnessjuka föräldrar skrev Petrén i sin motion.

 

Petréns motion bifölls av Riksdagen, som begärde snabba åtgärder av Regeringen. Det fick man och redan 1934 lade Per Albin Hanssons socialdemokratiska regering och justitieministern Karl Schlyter fram en proposition om införandet av en ”lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet”. I propositionen framhölls att motivet i första hand var att ”förhindra mindervärdig avkomma… [och] psykiskt (därmed inbegripet moraliskt) undermåliga individer”. Regeringen hade inhämtat yttranden från en rad organisationer, i första hand medicinska, i viss utsträckning sociala. Juridiska synpunkter saknades i stort sett och teologiska synpunkter saknades helt i sammanställningen. De medicinska yttrandena instämde i stort sett med regeringens förslag, det gällde bland annat yttranden från landets medicinska fakulteter. Läkaresällskapet ville gå ännu längre och komplettera lagstiftningen med obligatorisk sterilisering på sociala, rashygieniska och kriminalpolitiska indikationer. Läkareförbundet ville komplettera lagen med kastrering av sexualförbrytare. Olika sociala institutioner instämde också i utredningsförslaget.

Medicinalstyrelsen och Fångvårdsstyrelsen var något återhållsamma, de ville inte tillåta sterilisering med tvång. Psykiatriska föreningen varnade däremot för missbruk och krävde detaljerade regler för när en sterilisering skulle få genomföras på ”rättskapabla” personer.

Det väcktes en enda motion med anledning av förslaget till steriliseringslag. Den kom från högermannen Georg Bissmark, som varit justitieminister i Arvid Lindmans regering 1928-1930. Bissmark ville minska möjligheterna att genomföra sterilisering, men han yrkade bara på en skärpning av reglerna, inte avslag på hela förslaget.

Propositionen gick nästan ograverad genom Riksdagens utskottsbehandling och i Andra Kammaren antogs den utan debatt och omröstning. Det var annorlunda i Första Kammaren. I Första Kammaren satt personer som normalt hade en mer självständig position än de partipolitiskt bundna ledamöterna i Andra Kammaren. Men även i Första Kammaren ven uppenbarligen partipiskan. Carl Lindhagen, som så vältaligt attackerat Petréns ursprungliga motion 1922, hade nu 1934 anslutit sig till Socialdemokratiska Partiet och han gjorde inte något nytt inlägg i debatten. Den frispråkige Lindhagen hade förvandlats till en lydig partiman.

Hjalmar Hammarskjöld sågade förslaget till grunden
Åt andra hållet hade det däremot gått med högermannen Hjalmar Hammarskjöld. Hammarskjöld var statsminister 1914-1917. Han hade tidigare varit såväl justitieminister som ecklesiastikminister (utbildningsminister). I det civila var han chef (president) för Göta Hovrätt. Mest känd blev han dock som pappa till Dag Hammarskjöld, med tiden FNs generalsekreterare. Mindre känt är att han var förste ordföranden i Statens institut för rasbiologi, som grundats 1922 efter en riksdagsmotion med den socialdemokratiske partiordföranden Hjalmar Branting som första namn.

Hammarskjöld höll ett nästan timslångt grundligt genomarbetat inlägg mot steriliseringslagen. Han yrkade blankt avslag på förslaget. Han fick instämmande från bondeförbundaren Carl Reuterskiöld, som var professor i stats- och förvaltningsrätt. Det var alltså den yppersta juridiska och statsvetenskapliga expertisen som motsatte sig lagen. Dessutom var det fråga om två framstående medlemmar av Riddarhuset.

Hammarskjöld sade sig visserligen inte vara helt främmande för en lag om sterilisering – frågan var vid den här tiden oreglerad och sådana steriliseringar som var medicinskt motiverade (till exempel i samband med cancer i delar av fortplantningsorganen) kunde rent juridiskt ifrågasättas. Men Hammarskjöld menade att sterilisering var ett så långtgående ingrepp att den inte fick vidtas utan verkliga skäl och framförallt inte i oträngt mål. Han litade inte på att rätt beslut skulle fattas. Hans invändningar gick över hela fältet från en utpräglat konservativ utgångspunkt: landet behövde en ökad befolkning, sterilisering skulle motverka detta, det var omöjligt att ändra en genomförd sterilisering, det fanns alltså inga möjligheter att kompensera för de felaktiga beslut som med nödvändighet skulle komma att fattas i ett system där besluten fattades av människor. Hammarskjöld pekade också på människans djupt kända behov av föräldraskapet, och som konservativ underströk han att detta särskilt gällde mödrarna. Han protesterade också mot att medicinska indikationer skulle användas för att motivera sterilisering. Dessa indikationer skulle enligt hans mening bli alltmer utvidgade och vidlyftiga. I konsekvens härmed var han särskilt bestämt emot den paragraf som skulle göra det möjligt för två läkare i förening att fatta beslut om sterilisering. Han var visserligen emot hela lagen, men om den infördes skulle besluten tas av Medicinalstyrelsen, inte av enskilda läkare. Och det skulle finnas möjligheter att överklaga till Regeringsrätten.

Trots Hammarskjölds och Reuterskiölds invändningar antogs propositionen utan formell rösträkning. Lagen trädde ikraft den 1 januari 1935.

Makarna Myrdals mörka skugga
Redan i samband med att lagen antogs framfördes i Riksdagen krav på att tillämpligheten skulle utvidgas. Det blev aktuellt inom några år, 1941. Då hade bland annat makarna Gunnar och Alva Myrdal skrivit sin uppmärksammade bok Kris i befolkningsfrågan. Boken diskuterade med utgångspunkt från låga födelsetal ”den psykoprofylaktiska socialpolitikens direkta uppgift… att framskapa ett bättre människomaterial”. Ett sätt att åstadkomma detta var genom tvångssterilisering, i boken hette det ”Helst skulle man på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag”. En särskild statlig utredning, Befolkningskommissionen, hade granskat frågorna och det var denna kommissions förslag som låg till grund för 1941 års proposition.
Propositionen 1941 innebar att sterilisering reglerades även för rättskapabla personer. En del krävde att det skulle bli möjligt att sterilisera sinnesslöa och kriminella med tvång, men så långt gick inte regeringen. Vid den här tiden var det en samlingsregering och den sökte breda lösningar. Propositionen innebar en viss skärpning av reglerna, steriliseringar som beslutades av två läkare gemensamt skulle ersättas av beslut fattade av Medicinalstyrelsen. Av de 822 steriliseringar som genomförts enligt lagen under perioden 1935–1939 hade 472 genomförts efter beslut av två läkare, medan bara 350 genomförts efter beslut av Medicinalstyrelsen. Dessutom hade 1271 steriliseringar genomförts utan stöd av 1934 års steriliseringslag. 1934 års lag gällde ju enbart dem som inte var rättskapabla. Myndiga personer kunde själva gå med på sterilisering. Av de som steriliserats under femårsperioden var 20 procent psykiskt efterblivna och kvinnorna (de flesta steriliserade var kvinnor) betraktades som ”lösaktiga”, i propositionen konstaterades att deras fruktsamhet varit dubbelt den normala.

Ofta gick man med på sterilisering för att nå vissa fördelar, till exempel frigivning från något mentalsjukhus, rätt att ingå äktenskap (vid vissa sjukdomar gällde förbud mot ingående av äktenskap). Regeringen var skeptisk till att mindre samvetsgranna läkare skulle kunna genomföra omotiverade steriliseringar om det dittills rådande tvåläkarsystemet bibehölls. Det konstaterades att steriliseringarna i Göteborg var sex-sju gånger vanligare än i resten av landet. Staten ville ha en enhetlig, striktare tillämpning.

Justitieministern Karl Gustaf Westman, som var bondeförbundare, framhöll att lagförslaget ”innebär ju ett högst betydande steg framåt i syfte att sanera den svenska folkstammen”.

S-kvinnor ville sterilisera fler
Men det var inte nog för ett antal motionärer i Riksdagen En motion om hårdare tag underskrevs av sammanlagt 43 riksdagsledamöter. Av dessa var 34 socialdemokrater, 7 bondeförbundare (centerpartister) och 2 folkpartister. Inte en enda högerpartist (moderat) skrev under motionen. Bland motionärerna märks såväl LOs ordförande Axel Strand som Socialdemokratiska Kvinnoförbundets ordförande Disa Västberg. Anmärkningsvärt många av undertecknarna var kvinnor, 11 av de 17 motionärerna i Andra kammaren var kvinnor, trots att det vid den här tiden bara fanns totalt 17 kvinnor i den 232 ledamöter starka kammaren. Motionärerna ville ta ifrån Medicinalstyrelsen inflytandet över besluten och man ville också ha tvångsåtgärder med sterilisering även av rättskapabla sinnesslöa, en sterilisering var enligt motionen ”absolut önskvärd och borde vidtagas innan någon samhällsskada åstadkommits” (dvs innan något barn satts till världen).

Fyra socialdemokrater skrev dessutom ytterligare en motion som krävde tvångsåtgärder för att kunna genomföra ”frivilliga” åtaganden om sterilisering.

”Man kan inte tillåta att landet befolkas av vilken kvalitet som helst”

Socialdemokraten Verner Hedlund från Östersund krävde i riksdagsdebatten att sterilisering skulle genomföras för dem som förde ett asocialt levnadssätt. Han underströk att han inte ville tillåta människor av vilken kvalitet som helst att få befolka landet. Han menade att det i många kommuner fanns personer som generation efter generation parasiterade på samhället och hade en ”panisk förskräckelse för arbete” och försökte att på alla sätt få sin försörjning genom det allmänna. Senare statsrådet Hildur Nygren (hon blev ecklesiastik/utbildningsminister 1951), också hon socialdemokrat, från Gävle sa bland annat följande: ”Det är en mycket allmän uppfattning bland dem som syssla med sociala arbetsuppgifter i detta land att sådana individer i alltför hög grad betunga den allmänna budgeten till ofrånkomlig skada för det mervärdiga folkmaterialet”.

Det fanns några röster mot förslaget, främst folkpartisten G Mosesson från Lidingö som hade egna erfarenheter som ledamot i en interneringsnämnd där sterilisering använts som påtryckning för att medge frisläppandet av tvångsintagna.

En enda högerpartist yttrade sig i debatten, det var Birger Gezelius, som representerade utskottet och gjorde ett inlägg där han underströk att man i en så laddad fråga måste gå varligt fram. Han var bestämt emot de tvångsåtgärder som föreslagits av Hildur Nygren.

Det fanns faktiskt ett inlägg till som var kritiskt mot lagen. Det var kommunisten Set Persson som menade att förslaget ”erinrade om den rasförbättring som man i vissa totalitärt styrda länder söker bedriva med hjälp av operationskniven”. Man kan anta att Persson åsyftade det nationalsocialistiska Tyskland, som i april 1941 var i närmsta förbund med det av kommunisterna så beundrade Sovjetunionen. Så mycket i förbund att det mesta som tyskarna vid den här tiden företog sig fick kommunistpartiets stöd (till exempel tyskarnas resoluta ingripande med ockupation av Norge efter ”brittiska provokationer” ett år tidigare – formuleringar som fanns i partitidningen Ny Dag).

Men trots de spridda protesterna var det ingen tvekan om vad som var politiskt korrekt. De skärpta bestämmelserna genomfördes 1941. Högern stretade emot, men vågade inte gå till frontalangrepp mot förslaget. En stor del av socialdemokratin vill ha ännu hårdare regler, men de hölls tillbaka av samlingsregeringens intresse att hitta förslag som kunde tålas av alla ingående partier.

 

 

 

63 000 steriliserade. Ingen mer ersättning längre. Är debatten över?

Av Birger Hjelm

 

Recension av boken Förädlade Svenskar”
Recensent: Birger Hjelm
 


TVÅNGSSTERILISERING/TVÅNGSOMHÄNDERTAGANDE AV BARN

 

Tvångssterilisering i går, tvångsomhändertagande av barn i dag
Av Susanna Svensson

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Socialarbetare i USA mördad

Socialarbetare i USA mördad

Newsarticle in the Las Vegas Sun Internet Edition

Översättning: Lorica Claesson

 

 

 

Columbus, Ohio, USA, 17 oktober 2001

 

En socialarbetare som hade skaffat sig jobb inom stadens värsta kvarter blev knivhuggen till döds då hon intervjuade ett par vars sju barn hade blivit omhändertagna.

Fadern är anhållen anklagad för tisdagens mord på Nancy Fitzgivens.
Fitzgivens hade lagt ner 10 år på sin utbildning som blev klar 1999 samtidigt som hon jobbade heltid.

”Hennes jobb var mycket viktigt för henne eftersom hon också hade blivit misshandlad som barn,” förklarar Fitzgivens man, Clovis Dawson.”Som socialarbetare ville hon verkligen slåss för barnens rätt”.

Fitzgivens, 53, hade i två år arbetat för Franklin County Children Services (socialkontor). Hennes man sa att hon kände till faran men hon arbetade övertid med att försöka förhindra misshandel inom familjer.

”Hon letade alltid efter goda sidor i människor”, ” Hon brukade försöka se till att misshandlarna fick terapi så att de skulle kunna återförenas med sina barn.

I tisdags begav sig Fitzgivens hem till Gregory Pack, 38 år, och hans sambo Rosie Newkirk. Polisen uppger att Fitzgivens lämnades ensam med Pack, en stund senare när hans sambo kom tillbaka hittade hon Fitzgivens kropp.

Polisen hittade Pack på ett mentalsjukhus och arresterade honom. Han blev åtalad för mord. Packs barn hade blivit placerade i fosterhem. Enligt domstolshandlingar påstås barnen ha vanvårdats på grund av parets drogmissbruk. Av ett dokument framgår också att Pack är mano-depressiv och vägrade att ta sin medicin.

Dawson sa att hans fru ofta pratade om de sju barnen hemma men hon uttryckte aldrig någon rädsla för att besöka deras föräldrar. ”Hon hade alltid en bild på ett av barnen i sin handväska, en söt liten flicka stående med armarna i kors”, sa han.

John Saros, chefen på socialkontoret, sa att säkerhetsrutinerna kommer att ses över. En policy som fanns redan före mordet ger socialarbetarna möjlighet till sällskap när de besöker familjer eller möjlighet att kalla in familjen till kontoret för intervjuer.

”Vi har alltid varit medvetna om att våra anställda ofta utsätts för hot i brev, per telefon och under möten” sa Saros. ”När man sysslar med den här sortens familjeliv löper man stor fara.”


Dawson hoppas att hans frus död ska leda till störe uppskattning för jobbet som socialarbetarna gör runt om i landet.


”Jag hoppas att folk kommer att stödja det fantastiska arbete som socialtjänstens personal gör runt om i landet” sa han. ”De, precis som Nancy bryter misshandelscykeln och förhindrar framtida generationer av våld och misshandel.”

 

 

Children's services worker killed

 

Arg mamma attackerade tjänsteman

 

Där lagen slutar, tar tyranniet vid ...

 

Tillbaka till Artiklar

 

Socialas agerande skördar liv!

Socialas agerande skördar liv !

Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 

 

 


Sven-Erik Berg är en skarp samhällskritiker och flitig debattör.



Sven-Erik Berg har personliga erfarenheter av socialtjänstens arbetssätt. Hans barnbarn blev tvångsomhändertaget och placerat i fosterhem.
I Tinafallet berättar Sven-Erik Berg om familjens kamp för barnets rätt till sin egen familj och släkt. Kampen var lång och grym. Sven-Erik Berg och hans fru, Ingrid, demonstrerade utanför socialkontoret. Socialarbetarna polisanmälde dem för förtal. Familjen Berg polisanmälde socialarbetarna för tjänstefel. Polis och åklagare utredde aldrig socialtjänstens brott. Sven-Erik Berg dömdes att betala skadestånd till socialarbetarna som hade stulit hans barnbarn.
Men han kämpade vidare - och vann. Barnet återlämnades till sin släkt.

Sven-Erik Berg har skickat sitt manus, i form av insändare, till ett antal tidningar bl.a. Örnsköldsviks Allehanda, Nya Wermlandstidningen, Nerikes Allehanda, GP m.fl.

Inlägget publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Nu har det hänt – det som många av oss hade befarat. Den familj som så skoningslöst under cirka två års tid förföljts och trakasserats av de sociala myndigheterna i Örnsköldsviks kommun, har drabbats av ett nytt hårt slag. Strax före midsommarhelgen dog pappan i familjen.

 

Det är lätt att se sambandet mellan de sociala myndigheternas brutala agerande och mannens allt för tidiga frånfälle. Ovissheten beträffande vad företrädare för myndigheten skulle företa sig härnäst blev till sist för påfrestande för hjärtat.

 

Man bör i sammanhanget kunna ställa frågan: Ingår det verkligen i de sociala myndigheternas åtaganden att jaga livet ur skötsamma människor?

 

De tjänstemän som handlagt ärendet med den aktuella familjen, borde naturligtvis ha avskedats tidigare, men med de tragiska konsekvenser som blivit följden av deras insatser, är det nu ett måste, att de för all framtid befrias från uppdrag inom familje- och individomsorg.

 

De politiker med Jan-Olov Häggström i spetsen, som kategoriskt slutit upp bakom tjänstemännen bör å det snaraste ställa sina platser till förfogande.



Till Minne av Bernt Hörnell
Av Sven-Erik Berg


Örnsköldsviksfallet. Anonymt brev slog familjens liv i spillror
En serie artiklar i Örnsköldsviks Allehanda

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Sociala myndigheter har farligt stor makt

Sociala myndigheter har farligt stor makt

Av Torsten Bodekull, fil kand

 

 


Torsten Bodekull är fil kand. Han har skrivit insändare och debattartiklar i 22 år, de flesta har publicerats i SDS och Skånskan.

Artikeln är tidigare publicerad som insändare i Dagens Nyheter, den 16 oktober 2008.
Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

I det svenska samhället finns en tradition av tvångsmässiga ingripanden mot den enskilde medborgaren, ofta i regi av de sociala myndigheterna. Föräldrar fråntas sitt barn för att socialen tycker barnet lider av övervikt, sociala myndigheter anmäler en 17-årig flicka för att ha våldtagit en 13-årig pojke. Dessa beslut tas ofta utan någon egentlig rättslig grund eller välunderbyggda bevis, de bygger många gånger på muntligt angiveri från omgivningen.


Påståendet att det finns en tradition bygger jag på att socialstyrelsens roll i det svenska samhället inte alltid har varit den myndigheten har idag. Under andra världskriget administrerade socialstyrelsen en rad hemliga koncentrationsläger i Sverige där tusentals politisk “opålitliga” utlänningar spärrades in. Bara ett fåtal av dessa läger var kända för allmänheten. Alla läger bevakades av beväpnade vakter. Under de första krigsåren internerades enbart flyktingar som var aktiva Hitlermotståndare. De frihetsberövades på obestämd tid och utan möjlighet till rättslig prövning.

 

Även en del av de svenska kommunisterna råkade ut för dessa godtyckliga interneringar. Detta var ett led i den svenska anpassningspolitiken mot Hitlertyskland under kriget.


Ansvarig för den svenska säkerhetstjänsten under kriget var socialminister Gustav Möller och statssekreterare Tage Erlander, detta kom att innebära att socialstyrelsens arbete många gånger sammanföll med säkerhetstjänstens. Socialstyrelsen kom att få mycket vidsträckta maktbefogenheter som även levde kvar efter kriget.

 

Denna anda av maktfullkomlighet lever vidare än idag hos de sociala myndigheterna, man tvångsomhändertar barn rutinmässigt då föräldrarnas uppfostringsmetoder inte sammanfaller med statens visioner. Daghem och förskolor vars administration ligger under de sociala myndigheterna kom att bli en form av politiska skolningscentrum i det socialdemokratiska Sverige. Tilltron till den sociala ingenjörskonsten var hög.


Titt som tätt dyker det upp nyheter om att socialen tvångsomhändertagit medborgare, alternativt totalt negligerat signaler från omgivningen att folk har farit illa, speciellt barn. Gemensamt för alla dessa ärenden är att de sociala myndigheterna aldrig medger att de kan ha gjort fel.


De sociala myndigheterna i Sverige har blivit en koloss på lerfötter, en statisk och trög myndighet som många gånger lever kvar i det förgångna. Socionomerna utbildas i en anda att de är de som är samhällets ofelbara ingenjörer. Varje avvikelse från den enhetliga normen ska ofelbart rättas till, med tvångsåtgärder om så behövs. Staten och samhället har givit de sociala myndigheterna farligt stor makt. En grundläggande revidering och förändring av socialens arbete och roll i det svenska samhället hade behövts.



Barn tvångsomhändertas utan saklig grund
23 advokater och jurister

 

Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Släpp de tvångsomhändertagna barnen loss, det är Jul!

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

2010-12-21

 

Finlands President,

Tarja Halonen

Prime Minister Matti Vanhanen
Barn & familjeministern, Socialministern, Justitieministern, GD för socialstyrelsen och socialtjänstens personal

 

Släpp de tvångsomhändertagna barnen loss, det är Jul !

 

Sedan 1996, varje år inför jul, skickar Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de nordiska länderna till de nordiska monarkerna och statsöverhuvuden, en likalydande appell med anhållan om att Ni skall utöva Ert inflyttande för att de tiotusentals tvångsomhändertagna barnen i Era respektive länder skall få fira julen med sina nära och kära.

 

I sitt nyårstal till nationen, förhoppningsvis inspirerad av NKMR:s appell, berörde Norges Kung Harald barnens utsatta situation så som återgivits i Aftenposten 1997-01-02 enligt följande:

"Det sies at vi alle blir født som originaler. Lever vi lenge nok, er det imidlertid en viss fare for at vi dør som kopier. (...) For de yngste er det kanskje aller vanskeligist. Barneårene er de mest sårbare, og støtteapparatet er ikke alltid like godt. Jeg vil benytte anledningen til å berømme alt arbeid som gjøres til beste for barn og unge av  offentlige og private engasjement. Samtidig kan det ikke gjentas for ofte at det viktigste grunnlaget legges i hjemmet. Ingen kan erstatte foreldrenes varme og omsorg. Altfor mange mister barneårenes uskyld og sorgløhet."

 

Under de gångna åren har åtskilliga fall av grov vanvård av barn som har tvangsfjernats / tvångsomhändertagits från sina föräldrar och placerats i fosterhem bland vilt främmande människor uppmärksammats såväl i statliga utredningar som i media.

I Norge har erstatning / skadestånd börjat betalas ut till offren för barnevernets / de sociala myndigheternas och deras uppdragstagarnas brutalitet mot barnen som de borde ha skyddat och gett bättre förhållanden än dem som de påstods ha i sina biologiska familjer.

Tiotusentals fall av vanvårdade fd fosterhems- och institutionsbarn finns i Danmark, Finland Norge och Sverige. Förhållandena för de tvangsfjernede förr och nu är likadana i de nordiska länderna.  Detta har dokumentärerna "Stulen barndom" och "Ekbackens behandlingshem" och reportaget om Godhavnsdrengene visat.

 

I den norska dokumentären (2010) om Bastøy skolehjem, som var i drift från oktober 1900, dit pojkar skickades från hela landet, för att "lære seg folkeskikk", berättar tidigare elever om sitt liv på ön som de själva betraktar som ett fångläger.

 

Den statliga svenska utredningen ”Vanvård i statens regi”, belyser i sina delrapporter och senast i delbetänkandet publicerat 2010-01-14, att situationen har varit helt oacceptabel för åtskilliga tiotusentals fosterhems- och institutionsplacerade barn. Men trots flera larmreportage om bristande rättssäkerhet för de tvångsomhändertagna och missförhållanden i nutida fosterhemsvården, har inte regeringen eller annan ansvarig myndighet vidtagit några åtgärder i syfte att inte de tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barnen ska skadas ytterligare.
 

Något som är mycket allvarligt är att dagens fosterhemsplacerade barn hindras systematiskt från att fira Julen - familjens största högtid - med sina föräldrar och släktingar. Detta är synnerligen grymt och hjärtlöst.

 

Nu inför den instundande julen vädjar jag, undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordf. i NKMR, att Finlands President, Statsministern, Barn & familjeministern, Socialministern, Justitieministern, GD för socialstyrelsen skall ålägga socialtjänstens personal att de skall tillse att de familjer som har kämpat - och fortfarande kämpar - för en återförening med sina tvångsomhändertagna barn skall få uppleva Julen 2010 tillsammans. Detta gagnar inte enbart de inblandade barnen, deras föräldrar och släktingar, utan också samhället Finland såsom civiliserat, demokratiskt, västerländskt rättssamhälle.

 

Med vänliga hälsningar och tillönskan om en God Jul tillsammans med Era nära och kära

 

 

Ruby Harrold-Claesson

 

Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

(www.nkmr.org)

 

 


Till Artiklar

 

Till Rapporter

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Släpp LVU-barnen loss, det är Jul!

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

2010-12-21

 

Sveriges Statschef
Kung Carl XVI Gustav.
Kungl. Slottet
111 30  STOCKHOLM

 

 

SLÄPP LVU-BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

 

Sedan 1996, varje år inför jul, skickar Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de nordiska länderna, en likalydande appell till de nordiska monarkerna och statsöverhuvuden, med anhållan om att Ni skall utöva Ert inflyttande för att de tiotusentals tvångsomhändertagna barnen i Era respektive länder skall få fira julen med sina nära och kära.

 

I sitt nyårstal till nationen, förhoppningsvis inspirerad av NKMR:s appell, berörde Norges Kung Harald barnens utsatta situation så som återgivits i Aftenposten 1997-01-02 enligt följande:

"Det sies at vi alle blir født som originaler. Lever vi lenge nok, er det imidlertid en viss fare for at vi dør som kopier. (...) For de yngste er det kanskje aller vanskeligist. Barneårene er de mest sårbare, og støtteapparatet er ikke alltid like godt. Jeg vil benytte anledningen til å berømme alt arbeid som gjøres til beste for barn og unge av  offentlige og private engasjement. Samtidig kan det ikke gjentas for ofte at det viktigste grunnlaget legges i hjemmet. Ingen kan erstatte foreldrenes varme og omsorg. Altfor mange mister barneårenes uskyld og sorgløhet."

 

Under de gångna åren har åtskilliga fall av grov vanvård av barn som har tvangsfjernats / tvångsomhändertagits från sina föräldrar och placerats i fosterhem bland vilt främmande människor uppmärksammats såväl i statliga utredningar som i media.

I Norge har erstatning / skadestånd börjat betalas ut till offren för barnevernets / de sociala myndigheternas och deras uppdragstagarnas brutalitet mot barnen som de borde ha skyddat och gett bättre förhållanden än dem som de påstods ha haft i sina biologiska familjer.

Tiotusentals fall av vanvårdade fd fosterhems- och institutionsbarn finns i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Förhållandena för de tvangsfjernede förr och nu är likadana i de nordiska länderna.  Detta har dokumentärerna "Stulen barndom" och "Ekbackens behandlingshem" och reportaget om Godhavnsdrengene visat.

 

Den statliga svenska utredningen ”Vanvård i statens regi”, belyser i sina delrapporter och senast i delbetänkandet publicerat 2010-01-14, att situationen har varit helt oacceptabel för åtskilliga tiotusentals fosterhems- och institutionsplacerade barn. Men trots flera larmreportage om bristande rättssäkerhet för de tvångsomhändertagna och missförhållanden i nutida fosterhemsvården, har inte regeringen eller annan ansvarig myndighet vidtagit några åtgärder i syfte att inte de tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barnen ska skadas ytterligare.
 

Något som är mycket allvarligt är att dagens fosterhemsplacerade barn hindras systematiskt från att fira Julen - familjens största högtid - med sina föräldrar och släktingar. Detta är synnerligen grymt och hjärtlöst.

 
T ex kan jag åberopa fallet med de fyra bröderna i
Arvika som är tvångsomhändertagna och placerade i två olika fosterhem. De tre äldsta pojkarna utgör inkomstförstärkning åt en familj med svaga inkomster och ett handikappat barn. De två äldsta pojkarna har råkat ut för åtskilliga svåra "olyckor" i fosterhemmet, men polis och åklagare och socialtjänsten vägrar ta sitt ansvar. Den yngsta brodern är utsatt för en förtäckt adoption. Han är placerad hos ett barnlöst par och samtliga bröder hotas av vårdnadsöverflyttning på fosterfamiljerna.

Åtskilliga andra fall av grymma och onödiga tvångsomhändertaganden återfinns på NKMR:s hemsida.
URL:et är http://www.nkmr.org.  I år tänker vi också särskilt på lille Rabie Gueblaoui som Kalla Fakta rapporterade om dels den 27 september resp. den 25 oktober 2004. Lille Rabie är sjuk men enligt hans föräldrar nekas han den vård som han behöver och har rätt till. De sociala myndigheterna har hindrat Rabie från att träffa sina föräldrar under ett par års tid. Han är fortsatt tvångsomhändertagen och fosterhemsplacerad. Vi tänker också på Domenic Johansson som, under traumatiska förhållanden, togs från flygplanet på Arlanda flygplats den 25 juni 2009 och separerades från sina föräldrar när de skulle lämna Sverige för att bosätta sig i sin mors hemland, Indien. Domenics far, Christer Johansson, sitter häktad sedan den 26 november 2010 på grund av att han tog sin son från ett av de "en timme en gång var femte vecka" övervakade umgängestillfällena. Ytterligare ett fall som vi tänker på är Karlstadsfamiljen vars fyra barn tvångsomhändertogs i början av sommaren 2010 pga att familjen använde sig av fysisk tillrättavisning i barnuppfostran. Socialtjänsten har beslutat att den här familjen, som de har slitit i bitar, får träffa varandra under två timmar den 27 december!

 

Nu inför den instundande julen vädjar jag, undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i NKMR, att Ers Majestät Kung Carl XVI Gustav, statsministern Reinfeldt, socialministern, socialförsäkringsministern, justitieministern, ja hela regeringen och generaldirektören för socialstyrelsen skall ålägga de ansvariga inom landets socialnämnder att de skall tillse att de familjer som har kämpat - och fortfarande kämpar - för en återförening med sina tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn skall få uppleva Julen 2010 tillsammans.

 

Detta gagnar inte enbart de inblandade barnen, deras föräldrar och släktingar, utan också samhället Sverige såsom civiliserat, demokratiskt, västerländskt rättssamhälle.

 

Med vänliga hälsningar och tillönskan om en God Jul tillsammans med Era nära och kära.

 

Ruby Harrold-Claesson

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand.,

Ordf. i NKMR



Till Artiklar

 

Till Rapporter

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

SLÄPP DE TVÅNGSOMHÄNDERTAGNA BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

 

SLÄPP DE TVÅNGSOMHÄNDERTAGNA BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

 

 

                            • Finlands President
                              Fru Tarja Hallonnen
                              Helsinki

                               

Vid bildandet av Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR - För skydd av Familjers Rättigheter i de nordiska länderna, den 30 november 1996, översändes en appell till Statscheferna i samtliga de nordiska länderna med anhållan om att de skulle utöva sitt inflyttande för att de tiotusentals tvångsomhändertagna barnen i deras respektive länder skulle få fira julen med sina nära och kära.

 

I sitt nyårstal till nationen berörde Norges Kung Harald barnens utsatta situation så som återgivits i Aftenposten 1997-01-02 enligt följande:

"Det sies at vi alle blir født som originaler. Lever vi lenge nok, er det imidlertid en viss fare for at vi dør som kopier. (...) For de yngste er det kanskje aller vanskeligist. Barneårene er de mest sårbare, og støtteapparatet er ikke alltid like godt. Jeg vil benytte anledningen til å berømme alt arbeid som gjøres til beste for barn og unge av offentlige og private engasjement. Samtidig kan det ikke gjentas for ofte at det viktigste grunnlaget legges i hjemmet. Ingen kan erstatte foreldrenes varme og omsorg. Altfor mange mister barneårenes uskyld og sorgløhet."

 

Nu inför den instundande julen vädjar jag, undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand., ordförande i NKMR, att Ni, i egenskap av president skall tillse att de familjer som kämpat och kämpar för en återförening med sina tvångsomhändertagna barn skall få uppleva Julen 2000 tillsammans. Detta gagnar inte enbart de inblandade barnen, deras föräldrar och släktingar, utan också samhället Finland såsom civiliserat, demokratiskt, västerländskt rättssamhälle. Jag vill ta tillfället i akt och informera om att den finska familjeorganisation PESUE som vann målet K & T v. Finland har ett nära samarbete med NKMR bl. a. genom att en av deras medlemmar är styrelsemedlem i NKMR

 

Med vänliga hälsningar om en God Jul tillsammans med Era nära och kära.

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand,
Ordf. i NKMR

 

SLÄPP DE TVANGSFJERNEDE BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

SLÄPP LVU-BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

SLÄPP DE TVANGSFJERNEDE BARNEN LOSS, DET ÄR JUL !

Tillbaka till Huvudsidan

Artiklar

 

 

Skydda oss från Socialen och deras telefonkonsulter

 

Skydda oss  från Socialens telefonkonsulter.

Av Ulla Wall

 

 

 

Ulla Wall, fil. mag socialt arbete och fd skolkurator. Hon har specialiserat sig på "Münchhausen by proxy".

Ulla Wall och hennes nu avlidne make, Bjarne Johansen, hjälpte en hårt ansatt mor - anklagad för att ha sjukdomen Münchhausen by proxy. De har lyckats med något som endast 3 % av de som överklagar till Regeringsrätten uppnår, nämligen att få prövningstillstånd. Därtill fick de något ännu mer ovanligt nämligen muntlig förhandling i Regeringsrätten. Den muntliga förhandlingen hölls den 15 oktober 2000. Dom har avkunnats. Regeringsrättens majoritet - 3 röster mot 2 - anser att sjukdomen Münchhausen by proxy existerar.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Detta är en beskrivning på hur vi i Sverige handskas med barn då läkarna inte kan ställa en klar sjukdomsdiagnos.

Då blir det föräldern som gjort barnet sjukt och diagnosen Munchaussén by proxy (MSbP) blir ställd. Detta innebär att föräldern blir förklarad som förövare och förlorar vårdnaden om sina barn i våra domstolar.

 

Myndigheterna i Sverige har för vana att lita på allt läkarna säger. Diagnosen Munchaussén ställdes i nedan referade fall samtidigt som det i samma stad hölls en föreläsning om en ny ”sjukdom / diagnos” av en läkare från Linköping. Han samrådde med socialen i staden och gemensamt ställde de diagnosen Munchaussén by proxy – syndrom. Diagnosen är känd sedan 1993 i Sverige[1] och ställs på mödrar sedermera också på fäder, som med avsikt skadar sina barn för att få egen uppmärksamhet

 

Fallbeskrivning:

1994 insjuknade en 9 månaders gammal baby i  magsjukdom med diarréer.

Läkarna kunde inte fastställa vad som var felet med gossen. En månad senare och efter flera försök att få honom frisk, drabbades han av akut sepsis (blodförgiftning) som ledde till ett hjärtstillestånd som i sin tur gjorde att han fick en bestående hjärnskada. Denne gosse fick en bror 9 månader senare. Socialförvaltningen hade då i samråd med läkarna bestämt att modern hade skadat honom genom att föra in bakterier i den sjuke gossens blodbanor. Läkarna hade inte kunnat konstatera varför den äldre brodern blivit sjuk och hade oförklarliga febertoppar. Läkarna hade tillsammans med socialen bestämt att de skulle taga från modern vårdnaden om nästa barn, den nyfödde gossen, och de andra barnen som vistades i hemmet. Där fanns då en fyra årig gosse och två flickor 8 år och 13 år gamla. De fick återvända till hemmet efter 10 dagar på barnpsykiatrin. Dessa barn finns fortfarande i hemmet.

 

Den havande mamman intet ont anande åkte till sjukhuset för att föda sitt nya barn. Då stod Socialen utanför dörren för att också taga detta barn ifrån henne direkt efter förlossningen. De påstod att hon skadat det barn som fått hjärnskadan. Därför måste Socialen skydda detta nya barn.

 

Socialen hade då gjort en utredning som anpassats efter de kriterier som läkaren från Linköping fastställt skulle gälla för Munchaussén by  proxy - syndrom.

 

Trots att den hjärnskadade gossen efter att ha blivit skiljd från sin mamma fortfarande hade oförklarliga infektioner och febertoppar. Detta utan att modern vistades i hans närhet.

 

Nu har sex år gått och den hjärnskadade gossen har dött. Föräldrarna begärde då i feb. 2001 en rättsmedicinsk undersökning av hans kropp. Obducenten fann orsaken till de återkommande infektionerna. Gossen hade en bukspottskörtel som varit infektiös. Den hade med all sannolikhet också varit orsaken till gossens återkommande infektioner redan vid 9 månaders ålder. Säker kan ju aldrig läkare vara, om en annan läkare sagt något annat. I Sverige håller läkarna varandra bak ryggen.

 

Det har visat sig under årens lopp att modern aldrig före eller efter skadat något av sina hemmavarande barn. Hon har också naturligtvis inte heller erkänt att hon medvetet eller omedvetet skulle ha skadat sin gosse, som nu är död. Däremot har samhället genom att ljuga ihop en socialutredning skadat de nu hemmavarande och den gosse som bokstavligen togs från hennes bröst. Detta bara för att en läkare i Linköping skulle få ytterligare en fjäder i sin hatt.

 

Två läkare har dock ställt sig på moderns sida och uttalat sig om sannolikheten att modern skulle vara behäftad med Munchaussén by proxy och funnit den försumbar. Vår i Sverige mest anlitade rättspsykiatriker, professor Sten Levander, Malmö och  överläkaren vid Infektionskliniken docenten Stig Cronberg i Malmö har båda uppfattningen att modern inte har skadat sin son. Våra Rättsinstanser har dock inte fattat detta utan fasthåller sin ursprungliga uppfattning, att modern inte är lämplig att vårda sin då nyfödde son eftersom hon oriktigt blivit beskylld av läkare att ha skadat sin hjärnskadade son. Han skall skyddas ff. vid 5½ års ålder. De hemmavarande barnen har ju inte behövt något skydd!

 

Modern har inte erkänt, att hon har skadat sin hjärnskadade gosse så därför kan hon inte få tillbaka sin yngste son. Men hon kan väl inte erkänna något hon inte gjort. Polisutredning om barnmisshandel i form av Munchaussén by proxy är gjord. Åtal blev aldrig väckt eftersom bevis på att modern hade skadat sin son inte kunde presteras från samhällets sida. Hade åtal väckts hade hon haft en chans att rentvå sig, men som åklagaren i fallet sa till mig;  ”Du vet väl hur läkarna håller varandra bak ryggen”. Det tycktes honom omöjligt att väcka åtal och vinna i ett sådant mål. Jämför alla incestmål i Sverige, som läggs ner trots att bevis finns, barnets vittnesmål.

 

I detta fall var läkarna och våra domstolar övertygade om att läkaren var en seriös läkare. Det är han inte. Det har nu kommit till vår kännedom att flera liknande fall finns i Sverige där barnen blivit fråntagna sin familj på hans diagnosställande landet runt. Han gör detta utan att ens ha träffat patienten (barnet) eller den som av socialen beskylls för att ha skadat sitt barn.

 

Detta leder till att läkaren inte kan ställas till svars hos Socialstyrelsen eftersom det aldrig uppstått ett patient / läkarförhållande mellan barnet och dess familj och läkaren. Konsultationen har skett per telefon mellan socialförvaltningen och honom, när behandlande läkare anmält till socialförvaltningen att barnet är sjukt och behandlande läkare inte vet varför Då antager socialen och behandlande läkare att det är vårdaren som framkallat skada. Socialen konsulterar då läkaren i Linköping. Socialen utreder och har ansvaret för vad de ställer till med,  men det behöver inte läkaren från Linköping.

 

Jag känner till minst fem fall i Sverige där denne läkare i Linköping varit konsulten och där familjer har blivit splittrade på oriktiga grunder. I nr. 19 Läkartidningen berättar Linköpingläkaren om ”sina fall”. Fall nr 3 är det fall jag bäst känner till. Jag har blivit uppringd av flera andra fall där just denne läkare spelat en avgörande roll vid diagnosernas framtagande. Socialen anpassar därefter sin utredning till de kriterier som konsulten anser skall föreligga.  

 

Nu är det fritt fram att ljuga ihop en socialutredning och därigenom få familjen stämplad som barnmisshandlare om inte läkarna på våra sjukhus kan finna felet på Ditt sjuka barn. Då är det Du som bär skulden och blir av med alla Dina barn. Det är med andra ord öppet för häxprocesser eftersom våra domstolar litar på experten och på socialen som tagit råd från en läkare som inte ens har sett barnet eller dess vårdare. Därefter har barnets skyddsbehov värderats av domstolarna.

 

Du som känner igen detta, tag gärna kontakt med mig.

 

Denna kränkning att bli anklagad för sitt barns sjukdom därför att läkarna inte finner Ditt barns sjukdomsdiagnos är fruktansvärd. Dessa familjer behöver både hjälp och stöd eftersom de blivit utsatta för samhällets övergrepp. De kan kanske finna tröst i att de inte är ensamma. Stödföreningar finns ju för brottsoffer. Varför inte bilda en stödförening för Munchaussén by proxy-anklagade familjer.

 

 

MSbP drabbade familjer som gärna har kontakt med en journalist:

 

Donald Söderberg          sonen Jimmy nu 17 år, då 14 år  0496 40059

Juridiskt ombud             Ingegerd Lindberg-Krook             018 350950

                                                            018 350600

 

 

Hans Sjöberg o hans sambo Veronica

                        3 barn nu 12-10-8 år                   050 540111

Juridisk ombud  Rickard Backeroth                     ?

 

 

Mamma M****                LVU nyfödda –96 o.00                -----                               och två äldre barn

ombud              psykolog Lena Sjöblom-Hellgren  08 51014352                                                                  08 51400388

 

 

Mamma MB      2 barn nu 12 och 15 år

                        Lvu sed 2000

Juridiskt ombud Claes Westling                         

           

 

Susanne och Janne Johansson                           044 330351

                        5 barn; tre barn ff. hemma 18, 14 år och 9 år nu

Ett LVU sed 1996 nyfött då

                        Ett LVU 1995 död 2001; 9 mån då

Ombud             Ulla Wall                                   0414 73311

 

 

 

 

Bara ett glas mjölk

 

LVU – Barnmisshandel i lagens namn

 

Tillbaka till Artiklar



[1] Inga-Britt Stibner, Socialmedicinsk tidskrift sid. 442-445 1993

Skydda oss från Socialen och deras konsulter

 

Skydda oss  från Socialen och deras konsulter.

Av Ulla Wall

 

 

 

Ulla Wall är utbildad socionom, fil. mag i socialt arbete och fd skolkurator. Hon är numera pensionär.

Ulla Wall har specialiserat sig på tvångsomhändertagande av barn verkställt med åberopande av "Münchhausen by proxy". Hon har också specialiserat sig på mobbning som samhällsföreteelse.

 

Det här debattinlägget är tidigare publicerat i Barometern, Oskarshamn, den 8 februari 2003.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

Det finns flera liknande fall där barn blivit tagna från sina föräldrar, där s.k. fakta byggts på konsultuppgifter.

Det är nu så att skadan av tidiga separationer ger ett livslångt lidande för barnet Vilket är värst att bli separerad från bioföräldrarna på mer eller mindre sanna grunder och kanske bli misslyckad här i samhället.

 

En LVU utredning är skriven av en socialsekreterare som har sin egen uppfattning om verkligheten byggd på sina egna erfarenheter och utbildning (i värsta fall nyutexaminerad).

 

Nu råkar det vara så att socialsekreterarna inte kan hålla sig till objektiva fakta. Ingen av oss kan vara objektiv. Socialarbetarna skall se till samhällets behov av barn som växer upp i trygga hem. Vem är du som påstår att Du kan se in i framtiden?

 

Jag ställer än en gång frågan jag ställt de senaste sju åren, "Vems är barnen? samhällets eller familjens". Jmfr. Hitlerjugend.

 

Misstänker en socialsekreterare att ett barn kan komma att fara illa i framtiden går det inte att fria sig som mor eller far. Det finns inget som tager över vad konsulter och socialsekretare säger om Ditt barn. Vad Du själv kan bevisa är inget värt.

 

Socialsekreterare kan inte fastställa vad som är sant i kraft av sin utbildning på tre år. De sätts till att utreda ärenden som är komplicerade där objektivitet inte är möjligt. Det är ju därför Länsrätten skall pröva ärendet före ett sådant ingrepp som i Oskarshamnsfallet sker. Prövas sedan detta på konsultuppgifter så är ärendet silat än en gång genom konsultens upplevelser och sedan är karusellen i full gång. Man slåss bara om vem som har rätt och vem som har fel. Prestigedjävulen sitter då där och myser, men det gör inte barnet som drabbats av tidig separation. Detta kan aldrig vara till barnets bästa.

 

Den biofamilj som varje barn har är den enda riktiga.

Stöd barnets uppväxt i den.

 

 

 

Barnarov. Av Sven-Erik Berg

 

Barn, foreldres eiendom. Av Tor Langbach

 

Blod är tjockare än vatten. Av Hans Hjortsjö

 

Skydda oss från socialens telefonkonsulter. Av Ulla Wall

 

Ulla Qrawalls hemsida

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter