Sverige - en rättsstat?

Sverige – en rättsstat?

Av Bertel Nathhorst, Fil. Dr

 

 

Bertel Nathhorst är fil. dr och företagsledare. Den här recensionen av boken "Sverige som rättsstat" författad av lagmannen vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, Krister Thelin, är tidigare publicerad i Samtidsmagasinet Salt nr 10 juni 2002.

Den återges här med författarens och Saltredaktionens benägna tillstånd.

 

 

 

Sverige får blandat betyg som rättsstat i en bok från Timbro. Det har blivit än värre efter 11 september, konstaterar Salts recensent.

 

Sverige som rättsstat

Krister Thelin

Timbro, 2001

 

Förra året utkom en alldeles utmärkt svensk bok om rättssäkerhet, Sverige som rättsstat, författad av Krister Thelin (Timbro). Boken är välskriven och så lättläst som ämnet tillåter. Den kan således med fördel läsas av alla med det ringaste intresse av rättssäkerhetsfrågor. För alla juris studerande borde den vara obligatorisk läsning.

 

Thelin tillhör i högsta grad det svenska juridiska etablissemanget. Han är lagman i Skånska hovrätten, han har varit (borgerlig) statssekreterare i justitiedepartementet, han har UD-uppdrag för Balkan och han är nyutnämnd domare i Internationella Brottmålsdomstolen för före detta Jugoslavien, vanligen kallad Haagtribunalen. Allt detta hindrar honom emellertid inte att framföra åtskilliga, delvis utomordentligt kritiska synpunkter på svenska förhållanden.

 

Thelin har en något kluven inställning till om Sverige förtjänar att kallas en rättsstat eller ej. Han kallar sin bok en rapport och anser själv, att den ger en bild av Sverige som rättsstat som inte är positiv, men att det i ett vidare perspektiv också finns sådant som förtjänar att stå som föredöme. Han är dock klar och tydlig när han hävdar, att rättssäkerhet enbart bör innefatta den enskildes rätt i förhållande till statsmakten, inte den trygghet vi eftersträvar på gator och torg. Detta är ett mycket viktigt ställningstagande, fullt jämförbart med att enbart acceptera s k negativa mänskliga rättigheter och inte s k positiva. Den som inte skarpt upprätthåller dessa rågångar kommer i praktiken att tömma både rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna på allt verkligt innehåll.

 

Thelins stora styrka är att han varit med länge, sett mycket och dessutom uppenbarligen har ett gott minne. Han är en varm anhängare av maktdelningsläran och förespråkar inte endast domstolarnas självständighet utan också deras skyldighet att, när så är påkallat, ta staten i örat och försvara den enskilde. Här anser han en positiv utveckling vara på gång men konstaterar samtidigt, att ingen av de två högsta domstolarna ännu funnit anledning att utmana den politiska makten på allvar. När det gäller maktdelningslärans tankar om de olika statsmakterna passar han på att gissla det svenska oskicket, som verkligen är typiskt provinsiellt svenskt, att kalla inte domstolarna utan medierna för tredje statsmakten.

 

Thelin är ibland klart okonventionell, vilket inte kan sägas vara ett allmänt utmärkande drag för svenska jurister. Han förordar att ministerstyre ”också formellt” införs i vårt land (med domstolskontroll som motvikt). Han kallar beredningen av barnpornografiärendet en sorglustig uppvisning och beklagar att här en viktig tryckfrihetsrättslig princip bröts, nämligen att inte straffa enbart innehavet av förbjudet material. Han påpekar, enligt min uppfattning mycket insiktsfullt, att religionsfriheten hittills inte erbjudit några större tolkningssvårigheter, ”men det kommer”.

 

Religionsfrihet är både att ostört få utöva sin religion och att få propagera för den. I alla samhällen, och naturligtvis inte minst i ett så konformt och ängsligt (politiskt) korrekt samhälle som det svenska, leder detta lätt till potentiellt elakartade konfliktsituationer. Det är t ex inte svårt att föreställa sig den mängd argument som skulle resas, om någon muslimsk kvinna skulle propsa på att få bära slöja i sjukvården.

 

Europadomstolen har flera gånger, en av dem faktiskt i ett svenskt sammanhang, betonat att religionsfrihet också innebär föräldrars rätt att uppfostra barnen i sin religion. Detta går rakt emot den i Sverige självklara uppfattningen, att barn skall skyddas mot ”religiös indoktrinering” tills de blivit gamla nog att själva stå emot. I Sverige är ju friskolor rent generellt ett otyg, en inställning som lätt kan stegras till hat och förföljelse, om man i en konfessionell skola t ex skulle lära barnen, att barn skall lyda sina föräldrar, att en hustru skall lyda sin man och att homosexualitet är en svår synd.

 

Thelin försvarar kraftfullt den enskildes moraliska rätt till skatteplanering och ironiserar över att t o m borgerliga politiker (inte minst Bo Lundgren!) talar om ”luckor i skattelagstiftningen” som måste täppas till. Han är kritisk till att i skatteprocessen den enskilde bär en betydande del av åberops- och bevisbördan: ”Annat var det i det gamla Rom: in dubio contra fiscum. Var saken tveksam förlorade fogden, liksom åklagaren i brottmål förlorar i motsvarande fall.”

 

Han pekar på svenska myndigheters ovilja att erkänna vård- och behandlingsformer i andra EU-länder som ersättningsberättigade trots EG-rättens klara bestämmelser. (Detta uppenbara lagtrots har hittills fått stöd av våra domstolar, men här kan man förmodligen hoppas på en senkommen ändring med anledning av domar avseende svenskar i EG-domstolen i Luxemburg.) Han menar överhuvud, att den svenska domarkåren kännetecknas av en långtgående lojalitet med den rådande ordningen, och att ju mer politiskt laddad en fråga är, desto större är risken att de högsta domstolarna inte utmanar den politiska makten. Samtidigt menar han dock, att den svenska domarkåren håller hög kvalitet när det gäller teknisk skicklighet, omutlighet och plikttrohet. Det är litet svårt att få dessa omdömen att gå ihop.

 

Hur kan man kalla den domare omutlig, som endast alltför ängsligt försöker räkna ut vad de som kan ge honom befordran kan ha för önskemål och dömer därefter? Den tekniska domarskickligheten kan också vara ytterst varierande. I endast alltför många domar är endast domslutet begripligt. Vilka tankar, om några, som ligger till grund för detta domslut, kan man bara gissa sig till. Detta är ett mycket allvarligt rättssäkerhetsproblem. Det är lika betydelsefullt att rättvisa synes skipas som att den verkligen skipas.

 

I detta sammanhang finns anledning att påtala en betydande brist. Högsta domstolen och regeringsrätten tar med några få i lag reglerade undantag ej upp ett mål till behandling utan att bevilja s k prövningstillstånd. Oberoende av om prövningstillstånd beviljas eller ej, ger domstolen ingen motivering. Om tillstånd beviljas innebär detta, att parterna med tiden får en dom. Bristen på motivering är därför i detta fall av mindre betydelse, även om en motivering förvisso skulle kunna ge parterna upplysningar av värde för den fortsatta argumentationen.

 

När prövningstillstånd ej beviljas, är bristen på motivering däremot allvarlig, eftersom det i praktiken är omöjligt att veta varför. Domstolen kan ha ansett mellanrättens dom riktig. Den kan också ha ansett mellanrättens dom felaktig men ändå inte ha givit prövningstillstånd. Anledningarna till detta för det naturliga rättsmedvetandet ytterligt stötande förhållande kan vara olika. Domstolen kan anse, att den i tidigare domar redan givit tillräcklig vägledning, trots att denna vägledning uppenbarligen i det aktuella fallet inte varit tillräcklig. (Otroligt, men i juridiska kretsar en vedertagen sanning.) Anledningen kan vidare vara rent teknisk. Domstolen kan ha hunnit avgöra ett liknande mål efter mellanrättens dom, men innan frågan om prövningstillstånd för det aktuella målet hunnit avgöras. Alltså behövs inte en vägledande dom till. Otur!

 

Thelin fäller flera träffsäkra och ironiska kommentarer, inte minst i fotnoterna. Så gisslar han högsta domstolen, därför att den i ett brottmål fällt en tilltalad enbart på ett förarbetsuttalande, trots att lagtexten ostridigt saknade straffbestämmelse, ”men så gällde det också att fälla en ’skattebrottsling’”. Han påpekar, att när Bertel Österdahl 1993 blev chef för Kriminalvårdsstyrelsen, var det första gången i modern tid som en general utsågs till chef för en civil myndighet, vilket väckte en hel del, som det visade sig totalt ogrundade, farhågor hos somliga i den borgerliga koalitionsregeringen.

 

För Salts läsare bör det vara av särskilt intresse, att Thelin i sak helt instämmer i Salts kritik av de fyra stockholmstidningarnas gemensamma publicering med foto och allt av föregivna nynazister. Tyvärr nämner inte Thelin Salts insats och därmed inte heller, att tidskriften den gången stod praktiskt taget ensam och (måste man dessvärre konstatera) utsattes för trakasserier och förföljelse. Vad Thelin här har att säga är så väsentligt, att ett längre citat är på sin plats.

 

”Är en verksamhet tillräckligt motbjudande kan medierna till och med i kartell [...] publicera namn och foton på dem som inte anses skyddsvärda, vilket skedde när de stora tidningarna i november 1999 gav publicitet åt dem som man menade tillhörde nynazistiska eller rasistiska sammanslutningar. Det var oundvikligt att misstag begicks och att källkontrollen brast, liksom fallet var när engelska medier något senare publicerade namn och bild på dömda pedofiler. Skillnaden är att i Storbritannien är möjligheterna till skadestånd för integritetsintrång av detta slag mycket större. I Sverige är de i praktiken mycket små, eftersom Tryckfrihets-förordningens förtalsbestämmelser endast ger ett svagt skydd.”

 

Thelin har tveklöst rätt när han hävdar, att vid förtal och andra integritetskränkningar från mediernas sida måste möjligheterna till skadestånd, och dessutom till högre skadestånd än idag, väsentligt förbättras. Han menar att redan en frikoppling från den politiska sfären vid tillsättande av tryckfrihetsjury skulle ge förtalsbestämmelserna bättre bett. Detta kan kanske vara riktigt, men för egen del tycker jag det vore bättre att helt och hållet avskaffa juryn, som hur som helst är ett relativt sent tillägg, inte minst därför att oberoende av tillsättningsmetod de latenta jävsproblemen torde vara olösliga.

 

Slutligen hävdar Thelin, att rättsstaten Sverige på det kriminalpolitiska området är i riktigt dåligt skick och har långtgående krav på strukturförändringar på polis- och åklagarsidan. Till dessa hör att strejkrätten för poliser tas bort och att fler invandrare rekryteras som poliser.

 

Sammantaget är allt detta ord och inga visor, och Krister Thelin har med sin rapport kvalificerat sig som en framtida (förhoppningsvis mycket obekväm) borgerlig justitieminister.

 

Hunnen så långt i mina funderingar över rättsstat och rättssäkerhet slås spelet över ända. FN och EU har i 11 septembers spår och kraftigt påverkade av USA övergivit all rättssäkerhet i det föregivna syftet att komma åt den internationella terrorismen. Den som av dessa organisationer utpekas som terrorist är idag rättslös i de flesta länder, Sverige ingalunda undantaget. Sverige konfiskerar hans tillgångar utan laga dom och rannsakan. Trots att han alltså bevisligen är medellös förvägras han socialbidrag och rättshjälp. Den som vill hjälpa honom ekonomiskt eller på annat sätt gör sig troligen skyldig till brott (medhjälp). Han får inte reda på vad han mer precist är anklagad för och inte heller vilken bevisning det eventuellt finns mot honom. I Sverige tas hans fall inte upp av någon domstol. Regeringen och UD vägrar att hjälpa honom och föra hans talan. Även om han är svensk medborgare tycks Sverige berett att utlämna honom, förmodligen utan att på något sätt bedöma, och kanske inte ens efterfråga, den bevisning som kan finnas mot honom.

 

Möjligen kan EG-domstolen vara till hjälp, men då får kostnaderna alltså bestridas av någon annan. I de svenska somaliernas fall har enligt uppgift i pressen EU:s råd och kommission (gemensamt?) i yttrande till EG-domstolen förklarat, att ärendet inte behöver behandlas skyndsamt: det föreligger ingen fara i dröjsmål, eftersom de klagande, i händelse de vinner, får tillbaka sina pengar!

 

Senare har bilden något litet förbättrats. Viss rättshjälp har i nåder medgivits och UD har hjälpt till att föra de svenska somaliernas talan inför FN och USA. Regeringen har dock demonstrativt avstått från att ens antydningsvis erkänna, att Sverige mycket aktivt deltar i kränkandet av grundläggande rättssäkerhetsprinciper.

 

Även om konsekvenserna av att på detta sätt utpekas som terrorist är särskilt elakartade, har liknande tendenser funnits ett bra tag. Ett exempel är den ovan nämnda Haagtribunalen, som ingalunda är en domstol som vinnlägger sig om rättssäkerhet. Redan dess tillkomsthistoria inger betänkligheter. Den inrättades nämligen av FN som en specialdomstol uteslutande för f d Jugoslavien. Det finns också åtskilliga beskrivningar av hur hänsynslöst åklagaren låter ändamålen helga medlen utan att domstolen beivrar det. Ett exempel på detta är utlämnandet av Slobodan Milosevic.

 

Det är numera ett etablerat faktum, att allt utlämnande av jugoslaviska medborgare, sålunda också Milosevic, från Jugoslavien till tribunalen var och är olagligt. Jugoslaviens konstitutionella domstol har nämligen i början av november förra året avvisat ett lagförslag, som skulle göra det möjligt att utlämna medborgare till Haagtribunalen, som stridande mot landets konstitution. Den serbiska polisen vägrar därför numera, naturligtvis helt riktigt, att delta i gripandet av misstänkta krigsförbrytare för vidare befordran till Haag. Efter detta utslag borde tribunalen naturligtvis skicka tillbaka alla från Jugoslavien utlämnade jugoslaviska medborgare, men icke.

 

Den obehagliga historien om Milosevics utlämnande kommenterades förra sommaren av The Economist:

 

…the manner of [Milosevics] handing over was indubitably distasteful. Surrendered in defiance of Yugoslavia’s Constitutional Court, perhaps without the knowledge of its president and certainly to the disgust of its prime minister, Mr. Milosevic was, in effect, exchanged for a bounty. The first payments started the next day when western donors offered Yugoslavia $ 1.28 billion…This may have been a triumph for justice, but hardly for the rule of law.

 

Det är helt uppenbart att FN, och för den delen också USA och EU, har blivit en fara för rättssäkerheten i alla länder.

 

 

Sverige som rättsstat
Av Elise Claeson

 

Sverige som rättsstat

Samtidsmagasinet Salt

Tillbaka till Artikelindex

 

Tillbaka till Bokindex

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter