NKMR - Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

 

index

 

 

indexindexindexindexindexindex

 

Vad är NKMR?

Varför NKMR?

ADRESS TILL NKMR




NKMR:s symposium & årsmöte, 25 augusti 2012


NKMR tilldelas diplom av Samfunnsmagasinet för en lång kamp för den enskilde individen.

 

Justitiekanslern och rättssäkerheten i Sverige

 

 

NKMR:s brev angående tillsättande av en oberoende granskningskommission

 

 

EUROPAKONVENTIONEN - NORDISKA VERSIONER

 

 

FN:s BARNKONVENTION

 

 

CHARTER OF THE RIGHTS OF THE FAMILY

 

 

En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna

 



Samling av Docent Bo Edvardssons granskningar av sociala utredningar


 

DISKUSSIONSFORUM

 

 

VARNING FÖR SOCIALTJÄNSTEN

 

 

Alvheims tio bud

 

 

Håndbok for klientutvalg og barnevernsofre

 

 

Ulike emner fra psykologi med fokus på foreldre

 

 

ANSLAGSTAVLAN

 


TILL MINNE

 

ARTIKLAR

ARTIKLAR II

ARTIKLAR III

ARTIKLAR IV

ARTIKELARKIV
Tidigare publicerade artiklar

 

 

SÖK-tjänst

 

NKMR:s SÖK-tjänst och Yttrandefriheten

 

 

Pressmeddelanden

 

 

Rättsfall

 

 

Rapporter och Brev

 

 

Böcker, avhandlingar, uppsatser, recensioner och bokannonser

 

 

EUROPADOMSTOLEN

 

 

   United Nations - Petitions and Complaints

 

 

NÖDROP TILL NKMR

 

 

 Justitieombudsmannen - anmälningar och beslut

 

 

Riksrevisionsverket - anmälningar och beslut

 

 

Länkar



SPONSOR

F S DATA

 

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Sidan skapad 1997-11-15
Uppdateras regelbundet

JO:s beslut ang. 17-årig pojkes suicid

17-ÅRIG POJKES SUICID - JO:S-BESLUT

 

 

 

BESLUT

-JO-                                                                 

                                              Datum               Dnr                 Sid

Justitieombudsmannen            2006-01-24      322-2006          1(1)

Kerstin André                                                         

 

Siv Westerberg

Skårsgatan 45

412 69 GÖTEBORG

 

Er anmälan till JO

 

Ni har i en anmälan till JO begärt att JO ska granska hur "de socialvårdstjänstemän" och eventuellt andra myndigheter eller tjänstemän som står under JO:s tillsyn har hanterat ett visst s.k. barnavårdsärende. Er anmälan är grundad på uppgifter i tre tidningsartiklar.

 

Er anmälan ger inte anledning till antagande att det är påkallat någon åtgärd från min sida.

 

Ärendet avslutas.

 

Kerstin André

 

                                           Linn Pantzar

 

 

 

 

 

_______________________________________________________________
Postadress                    Gatuadress                            Telefon              Texttelefon        Telefax           Webbplats

Box 16 327                     Västra Trädgårdsgatan 4    08-786 40 00       08-786 61 15       08 21 65 58     www.jo.se

103 26 STOCKHOLM

 

 

 

Siv Westerbergs JO-anmälan med anledning av 17-årig pojkes suicid

 

Hennes son hängde sig i jeansen

Av Tommy Schönstedt

 

17-årig pojke hängde sig på toalett i poliscell
Av TT och Joakim Svensson

 

Pojke hängde sig i cellen
Av Eva Lindström-Ejdeholt

 

Artiklar

 

Tillbaka till Justitieombudsmannen

 

 

NKMR:s begäran till länsstyrelsen om utredning av Västrumsgårdens psykologer

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

2004-01-20

 

Länsstyrelsen i Kalmar län

Malmbrog. 6,

391 86 KALMAR

 

 

Ärende: Begäran om utredning

 

Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordförande i NKMR, begär härmed att länsstyrelsen i Kalmar län i egenskap av tillsynsmyndighet för Västrumsgården AB skall utreda om i vilken omfattning andra barn och föräldrar som utretts och/eller vårdats på Västrumsgården lidit skada genom felaktiga psykologbedömningar eller osakliga framställningar i utredningar. Jag begär i synnerhet att följande två utredningar skall granskas:

 

1 - Utredningen gällande Anneli Ljungqvist och hennes son daterad 2001-12-20, undertecknad av Charlotte Lindvall, består av tolv (12) sidor.

 

2 - Utredningen gällande Mounir och Rabie Geblaoui daterad 2000-08-23 är undertecknad av Annelie Waldau.*)

 

Bakgrund

Socialstyrelsen har den 16 december 2003 fattat beslut i ärende angående granskning av legitimerade psykologen/psykoterapeuten Paul Bergman (dnr 42-11291/02) med anledning av ett flertal anmälningar föranledda av TV-programmet "Uppdrag granskning" som sändes den 10 december 2002 om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av Karin och Lars Holmgrens son, Carl. Paul Bergman var/är verksam vid Västrumsgården AB. Socialstyrelsens beslut innebär att Bergman anmäls till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd med yrkande om föreskrift av treårig prövotid.

 

Socialstyrelsens skarpa kritik mot Paul Bergman ger vid handen att även andra utredningar som har emanerat från detta företag under de senaste åren skall granskas.

 

I egenskap av jurist och ordförande i NKMR har jag kommit i kontakt med åtskilliga fall där barn och föräldrar har skickats till Västrumsgården AB - ett sk behandlings- och utredningshem - av olika socialnämnder för utredning under de senaste åren. I samtliga fall som jag kommit i kontakt med har socialnämnderna skridit till ett tvångsomhändertagande av barnet med därav följande familjesplittring.

 

 

*) För övrigt gift med den av Socialstyrelsen så hårt kritiserade Paul Bergman.


Det är bekant att socialtjänsten är behandlingshemmens huvudsakliga uppdragsgivare.

Det är också bekant att behandlingshemmens personal levererar utredningar som är skräddarsydda för att passa in på den åtgärd som socialtjänsten avser att vidta gentemot den utredda familjen. Med andra ord, socialtjänsten beställer de utlåtanden som de vill ha och behandlings-/utredningshemmen levererar enligt beställning. Detta är min erfarenhet och den delas av andra jurister som arbetar med LVU-mål.

 

För rättsäkerhetens skull - och inte minst för de inblandade barnen och deras föräldrar - är det därför viktigt att utreda ovan angivna två utredningar samt huruvida fler beslut fattats på grunder av felaktiga utredningar förmedlade av Västrumsgården AB. Besluten är ju som bekant av livsavgörande betydelse för de här barnen och deras föräldrar.

 

Jag emotser skriftlig bekräftelse på att ni mottagit denna anmälan samt uppgift om diarienummer och skriftligt besked om vilka åtgärder min anmälan föranleder från er sida.

 

Olofstorp, dag som ovan

 

 

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand,

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

 

 

 

Tillbaka till anmälningar & beslut

 

NKMR:s begäran till Socialstyrelsen om utredning av Västrumsgårdenspsykologer


Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR


För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 


 

2004-11-19

 

 

 

Socialstyrelsen
10630 STOCKHOLM

 

 

 

 

 

Ärende: Begäran om utredning

 

Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordförande i NKMR, begär härmed att Socialstyrelsen skall vidta en granskning Västrumsgården AB och därvid utreda i vilken omfattning andra barn och föräldrar som utretts och/eller vårdats på Västrumsgården lidit skada genom felaktiga psykologbedömningar eller osakliga framställningar i utredningar. Jag begär i synnerhet att följande utredningar skall granskas:

 

1 - Utredningen gällande Anneli Ljungqvist och hennes son daterad 2001-12-20, undertecknad av Charlotte Lindvall, består av tolv (12) sidor.

 

2 - Utredningen gällande Mounir och Rabie Geblaoui daterad 2000-08-23 är undertecknad av Annelie Waldau.*)

 

3 - Utredningen gällande Gisela Djerf som gjordes av Charlotte Lindvall under perioden 2001-08-21 - 2001-12-20, i det numera beryktade Götenefallet.

 
 

Bakgrund

 

Socialstyrelsen har den 16 december 2003 fattat beslut i ärende angående granskning av legitimerade psykologen/psykoterapeuten Paul Bergman (dnr 42-11291/02) med anledning av ett flertal anmälningar föranledda av TV-programmet "Uppdrag granskning" som sändes den 10 december 2002 om tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av Karin och Lars Holmgrens son, Carl. Paul Bergman var/är verksam vid Västrumsgården AB. Socialstyrelsens beslut innebär att Bergman anmäls till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd med yrkande om föreskrift av treårig prövotid.

 

Socialstyrelsens skarpa kritik mot Paul Bergman ger vid handen att även andra utredningar som har emanerat från detta företag under de senaste åren skall granskas.

 

I egenskap av jurist och ordförande i NKMR har jag kommit i kontakt med åtskilliga fall där barn och föräldrar har skickats till Västrumsgården AB - ett sk behandlings- och utredningshem - av olika socialnämnder för utredning under de senaste åren. I samtliga fall som jag kommit i kontakt med har socialnämnderna skridit till ett tvångsomhändertagande av barnet med därav följande familjesplittring.

 

*) För övrigt gift med den av Socialstyrelsen så hårt kritiserade Paul Bergman.

 


Det är bekant att socialtjänsten är behandlingshemmens huvudsakliga uppdragsgivare.

 

Det är också bekant att behandlingshemmens personal levererar utredningar som är skräddarsydda för att passa in på den åtgärd som socialtjänsten avser att vidta gentemot den utredda familjen. Med andra ord, socialtjänsten beställer de utlåtanden som de vill ha och behandlings-/utredningshemmen levererar enligt beställning. Detta är min erfarenhet och den delas av andra jurister som arbetar med LVU-mål.

 

För rättsäkerhetens skull - och inte minst för de inblandade barnen och deras föräldrar - är det därför viktigt att utreda ovan angivna två utredningar samt huruvida fler beslut fattats på grund av felaktiga utredningar förmedlade av Västrumsgården AB. Besluten är ju som bekant av livsavgörande betydelse för de här barnen och deras föräldrar.

 

 

Jag emotser skriftlig bekräftelse på att ni mottagit denna anmälan samt uppgift om diarienummer och skriftligt besked om vilka åtgärder min anmälan föranleder från er sida.

 

 

Olofstorp, dag som ovan

 

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand,

Ordf. i NKMR

 www.nkmr.org

 

 


 

 

 

Tillbaka till anmälningar & beslut

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Granska socialsekreterarna!

Granska socialsekreterarna!

Av "Jenny"

 


Artikeln är tidigare publicerad som insändare i Expressen, "TV i går", den 28 januari 1999, dagen efter SvT-dokumentären om hur en socialsekreterare i Stockholm och hennes chef med välvilligt bistånd av förlossningspersonal och olika läkare beslagtar Christina Ekmans nyfödda son och därefter splittrar deras familj.

 

 

 

Såg dokumentären "Att ta ett barn". Det väckte många känslor hos mig och jag måste ställa frågan:  Hur kan vi acceptera  att  det  här händer 1999?

Att en stackars mor, utan några som helst bevis, blir berövad sitt barn på BB på grund av att någon socialsekreterare har gjort bedömningen att hon inte är lämplig, eftersom de antar att hon tar droger och att hon inte har någonstans att bo.  

 

Förmodligen så beror det på att hon vägrar ratta in sin i ledet, kanske är det hon som är minst tokig eftersom hon vågar gå emot socialens uppsatta regler.

 

Att sedan socialsekreteraren sitter och använder en massa svordomar i tv och dessutom uppenbart ljuger om att de inte visste om att barnet skulle tvångsomhändertas utan mammans vetskap med ord som "… fan, barnet kan ju vara döfött, sånt händer...", gör att jag mister allt för­troende för den sociala verksam­heten.

Det kan inte va­ra en slump att folk vägrar gå och söka hjälp hos so­ciala instanser när man träffar på sådana omänskliga människor som saknar all empati for de drabbade.

 

Barnet togs ifrån modern som tvångsomhändertogs till sluten avdelning på psyket. Pappan som hade jobb och levde ihop med mamman fick aldrig självklart ta hand om bar­net, utan ha sitt eget barn på prov på ett hem. Ett villkor var att han skulle hålla sig ifrån modern till barnet.

 

Där går hon bostadslös och fråntagen babyn på lösa grunder och hennes kille som hon levde ihop med vågar inte ta kontakt, rädd för att mista vårdnaden om barnet.

 

Min fråga är: Är det socialens uppgift att splittra en familj och låta en nyförlöst kvinna släpas upp till psyket för att hon inte rättar in sig i ledet?

 

Nej, fy sjutton, en granskning av socialse­kreterarna vore på plats. Jag trodde att de fanns till för att hjälpa! Och kom nu inte och säg att ni hänvisar till sekretessen, för bakom den kan ni inte gömma er hur länge som helst, utan en utredning vore på sin plats så att man kan plocka bort dem som är klart olämpliga - och det är man nar man sitter och svär i tv och far med osanning.

 

Det är dags alt vi börjar reagera! Så här får människor inte behandlas i Sverige 1999.

 

 

Fallet Christina Ekman - "Att ta ett barn"

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

BARNHEMSUNGAR

 

 

BARNHEMSUNGAR

 

barnhemsungar

 

 

 

barnhemsungar

 

 

 

Berättelsen om de två småpojkarna Sändh och deras mamma är ingen idyllisk skildring. Det var en kärv tid för en ensam, fattig mor som kämpade för att hålla ihop sin familj och skapa ett drägligt liv. För barnen Bengt och Rustan blir det ideliga uppbrott från hälsingebyn, från kyffena i Göteborgs och Hagalunds kåkstäder och tillbaka till det hemska barnhemmet Vidkärr. Det är en markligt ljus bok denne trotzige trubadur skrivit. Här finns intet spår av bitterhet trots ett stundtals outhärdligt hårt barnaliv. Nära och levande växer ett svenskt fyrtiotal fram med barnhemstanter, hästskjutsar, ölkaféer och timmerflottare, allt sett genom barnets okuvliga och nyfikna ögon. Barnhemsbarn är en bok som berört mig starkt, det är en barndomsskildring full av liv, klarsyn och överlevnadskunskap.

 

Finn Zetterholm

 

ASTREVA UPPSALA

 

Tryck: Nya ScandBook Falun 1991

ISBN 91-87772-06-X

 

 

Böcker

 

Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

Jur. kand., med.lic., Siv Westerbergs begäran om utfående av fosterhemsavtal - Inlaga till Kammarrätten i Göteborg

 

 

JUR. KAND., MED. LIC., SIV WESTERBERGS BEGÄRAN TILL KAMMARRÄTTEN I GÖTEBORG OM UTFÅENDE AV ALLMÄN HANDLING

 

 

 

Kammarrätten i Göteborg

Avd 6

Box 1531

401 50 Göteborg

 

 

                                                               

 

Ang mål med Er beteckning 3276-2001 r 7 ang utlämnande av allmän handling från skol-och fritidsnämnden i Helsingborg rörande Å och S K.

 

Jag får härmed komplettera tidigare ingivet överklagande.

 

Jag yrkar att beslutet ändras så att hela akten utlämnas till mig utan något som helst undantag.

 

Som grunder och utvecklande av talan får jag , utöver det jag anfört då målet rörande utlämnande av akten tidigare var anhängigt i kammarrätten (före återförvisningen till skol-och fritidsnämnden), anföra följande.

 

När vissa delar undantagits från utlämnande vet man ju som klagande ej innehållet i det som undantagits. Av beslutet synes dock framgå att det  rör sig om förhållandena i fosterhemmen och då framför allt den ekonomiska ersättning   som fosterhemmen erhåller och erhållit för tvångsvården av S.

 

Kammarrätten har i en nyligen avkunnad dom, nämligen dom den 19 september 2001 i mål nr 4525-2001 (klagande AG) beslutat att uppgift om vilken ersättning fosterföräldrar erhåller kan lämnas ut. Kammarrätten har i det målet grundat sitt ställningstagande på att ingen enskild kan lida men av att uppgiften lämnas ut.

 

Jag tillämpar samma resonemang i rubricerade mål. Om SK:s nuvarande och tidigare fosterföräldrar får och fått en ersättning som står i rimlig proportion till det arbete de utför med vård av fosterbarnet och de kostnader de har för fosterbarnet kan dessa fosterföräldrar inte rimligen lida men av om uppgiften lämnas ut.

 

Om å andra sidan någon av dessa fosterföräldrar, två fostermödrar och två fosterfäder, fått eller får en ersättning för arbete och kostnader, som är orimligt hög, kommer saken i ett annat läge. De riskerar då att  - när beloppen ej längre är sekretessbelagda -  socialmyndigheten inser att den kommer att utsättas för kritik på grund av dessa orimliga utbetalningar. Fosterföräldrarna löper risken att beloppen sänkes till skälig nivå och att de, fosterföräldrarna, därmed får minskade inkomster av fosterbarnet SK och därmed lider men.

 

 I en sådan situation  måste kammarrätten göra en avvägning mellan intresset av att uppgifter om fosterföräldrarnas orimligt höga ekonomiska ersättning lämnas ut och fosterföräldrarna därmed riskerar att lida ekonomisk skada och väga detta mot det tvångsomhändertagna barnets och dess föräldrars intresse  av att uppgiften lämnas ut. Det men barnet och dess föräldrar lider av att uppgiften inte lämnas ut måste vägas mot det men fosterföräldrarna kan lida om uppgiften lämnas ut.

 

Om det är så att fosterföräldrarna har en orimligt hög ersättning, en ersättning, som är så hög att de såsom lågutbildad arbetskraft inte kan beräknas få en ens tillnärmelsevis lika hög ersättning i ett vanligt lönearbete, innebär detta en uppenbar risk för synnerligen negativa effekter för både S och Å K. Den orimligt höga ersättningen  innebär en risk att dessa fosterföräldrar agerar på sådant sätt att de inte skall riskera att tvångsvården av barnet upphör och de därmed skall  mista fosterbarnet och därmed även mista den ekonomiska ersättningen för barnet.

 

 Det är ju väl känt att fosterbarn, som under  fosterbarnsvården tillåtits hålla en tät och nära kontakt med sina biologiska föräldrar, när de uppnått den åldern att de kan taga egna initiativ, i stor utsträckning bestämt påyrkar att få flytta hem till sina biologiska föräldrar. Den äkta föräldrakärlek, som barnet möter hos sina biologiska föräldrar jämför barnet med de kärlekslösa omsorger, grundade på ekonomiska drivkrafter, som fosterföräldrarna har om barnet. Barnet finner då att det hellre vill växa upp med den äkta och varma föräldrakärleken hos de kanske ekonomiskt inte så välbeställda biologiska föräldrarna än i det kärleksklösa men (genom fosterbarnsersättningen!!) ekonomiskt bättre ställda fosterhemmet.|  Och barnet påyrkar då att få flytta hem till sin biologiska familj. Om socialmyndigheten och fosterföräldrarna vägrar barnet detta är det ganska vanligt att barnet flyr från (socialmyndighetens ord för detta är "rymmer från") fosterhemmet och beger sig till de biologiska föräldrarna. Efter  polishämtning, åtföljd av 3-4 nya flyktförsök och 3-4 nya polishämtningar brukar enligt min erfarenhet socialmyndigheten ge upp och låta LVU-vården upphöra och barnet får stanna hos  sina biologiska föräldrar.

 

Cirka hälften av alla fosterhemsplaceringar havererar ju, inte så få just på grund av att barnet flyr från fosterhemmet hem till sin biologiska familj.

 

När barnet, under inflytande av de  biologiska banden mellan föräldrar och barn, flyr fosterhemmet och enligt ovan fosterhemsvården upphör , upphör även utbetalningarna av pengar till fosterföräldrarna. Eftersom flertalet fosterföräldrar rekryteras bland låg-och  mellaninkomsttagare betyder förlusten av fosterbarnsersättningen oftast en synnerligen väsentlig sänkning av fosterfamiljens  levnadsstandard. Inte så få fosterföräldrar har tagit fosterbarn just för att bereda sig själva och sina egna biologiska barn en hög materiell levnadsstandard med ridhästar, bilar, utlandsresor med mera. Denna standard sänkes drastiskt och omedelbart den dag fosterbarnsinkomsterna försvinner.

 

Nyssnämnda är flertalet fosterföräldrar väl medvetna om. De flesta fosterföräldrar är också väl medvetna om att enda effektiva sättet att förhindra att fosterbarnet efter några år påyrkar att få flytta hem till sin biologiska familj (och har barnet nått en viss ålder och är ett barn som besitter en viss handlingskraft kan inga polishämtningar i längden hindra barnets hemflyttning!!!) är att fosterfamiljen ser till att bryta banden mellan fosterbarnet och dess biologiska föräldrar. Och denna brytning åstadkommer fosterföräldrarna  effektivt genom att till socialmyndigheten hävda att  de iakttagit att barnet blir oroligt när det har träffat sina biologiska föräldrar  och tar skada av att träffa sina biologiska föräldrar och att umgänget därför bör begränsas och bara ske högst ett par gånger per år.

 

Och grundat på dessa fosterföräldrarnas påståenden om oro(!?)  hos barnet beslutar socialmyndigheten och domstolarna att starkt begränsa umgänget. Detta trots att det framgår både av förarbeten till Lag om vård av unga (LVU) och av domar mot Sverige i Europadomstolen i Strasbourg i LVU-mål att  när det gäller tvångsomhändertagna barn bör socialmyndigheten hela tiden arbeta för en återförening mellan föräldrar och barn.

 

 

Men om barnet bara får träffa sina föräldrar ett par timmar om året och då under övervakning lär barnet inte känna de biologiska föräldrarna på ett sådant sätt att föräldrar- barnrelationen  kan återskapas och bibehålles.

 

En återförening mellan fosterbarnet och dess biologiska föräldrar omöjliggöres genom att barnet kommer att säga att det vägrar flytta hem till sina földrar eftersom dessa är för barnet helt främmande personer!!

 

Den orimligt höga fosterbarnsersättningen leder enligt  ovan till att en återförening med den biologiska familjen omöjliggöres och därmed till obotlig skada för barnet.

 

Om den orimligt höga fosterbarnsersättningen  hemlighålles genom sekretessbeläggning kan  barnets föräldrar inte på något sätt verka för att endast skälig ersättning skall utbetalas och barnets liv ej styras av fosterföräldrarnas vinstintresse.

 

Därmed tar föräldrarnas och barnets intresse av att uppgiften skall lämnas ut över och uppgiften bör lämnas ut och kammarrätten bör bifalla mina yrkanden.

 

 

Den kontroll som  utövas av  socialvårdstjänstemännen  rörande fosterbarnsersättningens rimlighet  eller överhuvudtaget av de ekonomiska transaktionerna  kring ett tvångsomhändertaget barn är absolut ej tillräcklig.  Att socialvårdstjänstemän kan tänkas vara inblandade på ett olämpligt sätt i ekonomiska transaktioner kring barn visas av bifogade artikel ur tidningen Metro av den 12 oktober 2001 med rubriken "Kidnapparhärva växer". Jag citerar ur artikeln " -----En av de anhållna är socialsekreterare i en sörmländsk kommun och är misstänkt för att genom inblandning ha tjänat pengar. Hon misstänks för mutbrott och grovt tjänstefel.--- "

 

Det är nödvändigt att det tvångsomhändertagna barnets föräldrar och rättsliga vårdnadshavare har full insyn i  alla ekonomiska transaktioner kring barnet för att kunna gripa in om oegentligheter förekommer, som kan leda till skada för barnet.

 

Fosterföräldrarnas intresse av sekretess måste vägas mot den skada barnet lider av sekretessbeläggning.

 

Intresset av att uppgifterna lämnas ut, även om det skulle leda till ekonomiskt men för fosterföräldrarna, måste av kammarrätten vägas mot det mycket starka intresse som barnets föräldrar och rättsliga vårdnadshavare har av att få ut uppgifterna.

 

 Rent allmänt vill jag framhålla att vad beträffar betydelsen för den enskilde av att uppgifter om hans/hennes ekonomi sekretessbelägges har sådan sekretessbeläggning inte alls lika stor betydelse ur integritetssynpunkt för den enskilde som sekretessbeläggning av exempelvis uppgifter om sjukdomar.

 

I Sverige gäller ju ( i motsats till i många andra länder) att jag såsom enskild person  med hänsyn till offentlighetsprincipen utan någon som helst svårighet (och utan att ens behöva uppge syftet med min förfrågan) kan få uppgift från en statlig eller kommunal myndighet om vilken lön, vilken övertidsersättning och vilka traktamenten och eventuella övriga ekonomiska förmåner en namngiven offentliganställd tjänsteman har och har haft. Eftersom en betydande procent av den förvärvsarbetande svenska befolkningen  numera är offentliganställd är det alltså en mycket stor grupp personer, som inte alls har något skydd för uppgifter om sina inkomster och övriga ekonomiska förmåner förknippade med arbetet.

 

För undvikande av missförstånd vill jag framhålla att jag personligen är utomordentligt nöjd med den svenska offentlighetsprincipen härvidlag. Jag finner det ur rättssäkerhetssynpunkt oerhört viktigt att allmänheten har fri insyn i hur den offentliga sektorn använder skattebetalarnas pengar. Denna rätt till insyn från allmänheten  är ju också viktig ur preventionssynpunkt när det gäller att förhindra att tjänstemän tillskansar sig oskäliga ersättningar från sin offentliga arbetsgivare.

 

I Sverige (i motsats till i många andra länder) kan jag som enskild person (utan att ens behöva uppge syftet med min förfrågan) från skattemyndigheten få uppgift om namngiven persons taxerade inkomst och beskattningsbara förmögenhet.

 

Jag kan också utan svårighet få uppgifter om vilken eller vilka fastigheter en enskild person äger.

 

Flertalet svenskar har alltså inte  skydd  mot utlämnande av  de mest väsentliga uppgifterna rörande den personliga ekonomin.

 

Man frågar sig då varför just fosterföräldrar, som ju får sin ekonomiska ersättning  från den offentliga sektorn (skattebetalarnas pengar!!) för både arbetet och kostnaderna beträffande fosterbarnet, skall få förmånen (?) att få uppgifter om sina  ekonomiska villkor sekretessbelagda.

 

Enlig min uppfattning föreligger tvärtom extra stor anledning att icke sekretessbelägga uppgifter om de ekonomiska villkoren för fosterföräldrar.

 

De tvångsomhändertagna barnen är administrativt frihetsberövade. De  är genom frihetsberövandet utsatta för ett av de mest ingripande åtgärderna i sitt liv, som en person kan utsättas för av en stat.

 

När det gäller övriga frihetsberövade personer i Sverige förekommer det mig veterligt överhuvudtaget inte att det fortlöpande frihetsberövandet verkställes av och hos privatpersoner (fosterföräldrar) utan verkställigheten sker på kommunala och statliga  institutioner. Personer som dömts till fängelsestraff avtjänar sina straff på fängelser i  statlig regi, personer som är föremål för psykiatrisk tvångsvård är frihetsberövade på i offentlig regi drivna mentalsjukhus och personer som är frihetsberövade enligt smittskyddslagen tvångsvårdas aldrig någonsin på privata sjukhus utan på i offentlig regi drivna sjukhus.

 

För frihetsberövade personer är i ett fritt och demokratiskt land rättssäkerhetsaspekterna oerhört viktiga. Det är oerhört viktigt att den frihetsberövade hela tiden har möjlighet kontrollera att inga olagliga eller ovidkommande saker, såsom privatpersoners vinstintresse, styr hans/hennes möjligheter till frigivning eller möjlighet till permissioner. Det vore ju förödande för rättsäkerheten om exempelvis ett fängelse i all hemlighet höjde lönen för den fångvaktare, som  kommer med påståenden om att en fånge misskött sig och därmed ej skall beviljas permissioner eller villkorlig frigivning. Om en sådan fångvaktare  fick högre lön eller andra extra ekonomiska förmåner skulle givetvis frestelsen bli oerhört stor för övriga fångvaktare att konstruera diffusa påståenden om misskötsamhet hos en fånge.

 

 

Genom att allmänheten inklusive de personer som berörs har möjlighet till full insyn i vad som betalas till exempelvis fångvaktare  förhindras effektivt ett sådant system där enskilda tjänstemän har ekonomisk vinning av huruvida frihetsberövandet fortsätter eller inte.

 

Givetvis skall även full insyn finnas i vad fosterföräldrar, som bedriver tvångsvård i sitt hem, får i betalning.

 

 

I socialmyndighetens utredning  om ett fosterhem inför placeringen av ett barn  finns oftast uppgifter om fosterföräldrarnas hälsotillstånd, bostadsförhållanden med mera, alltså saker som rör fosterföräldrarnas privatliv.

 

Jag menar emellertid att även dessa uppgifter bör lämnas ut. Den person eller familj, som till sitt hem och sin bostad förlägger en verksamhet ( i det här fallet tvångsvård), som betalas och sanktioneras av stat och kommun, får finna sig i att därvid ge upp en del av rätten till privatliv. Om vederbörande ( i det här fallet fosterföräldrar) inte vill ge upp en del av rätten till privatliv, bör de avstå från   att taga emot fosterbarn i sitt hem. Och därmed även avstå från betalningen för fosterbarnen!!

 

Jag vill anföra några jämförande exempel.

 

Polis eller socialmyndighet eller annan myndighet har i Sverige ingen som helst allmän rätt att oombedda komma in i persons eller familjs hem för att exempelvis hålla  en allmän inspektion av bostadens standard. Men den pensionerade läkare, som  efter pensioneringen vill driva en liten privatmottagning  några timmar i veckan och vill slippa kostnaden för att hu hyra en mottagningslokal och därför förlägger denna läkarmottagning till vardagsrummet i sin bostad (jag känner till flera sådana fall) får finna sig i att Socialstyrelsen får en allmän inspektionsrätt av hans/hennes vardagsrum!!! Och får finna sig i att inspektionsrapporten blir allmän handling, ej sekretessbelagd. Om läkaren inte vill ha den inskränkningen i sitt privatliv, alltså att en tjänsteman från Socialstyrelsen när som helst, förhandsanmäld eller oanmäld, har rätt att inspektera hans/hennes vardagsrum, får läkaren avstå från att ha privatmottagning!! Eller kosta på sig att hyra en separat mottagningslokal!! 

 

Nästa exempel: I Sverige har polisen ingen som helst allmän rätt att stoppa en gående person på gatan och kräva att denna underkastar sig ett utandningsprov och/eller ett blodprov för att undersöka eventuell alkoholpåverkan. Men en person, som använder sig av den rätt att framföra motorfordon,  som innehav av körkort medför, får finna sig i att under bilfärden bli stoppad i en rutinkontroll och, om polisen så finner lämpligt, underkasta sig   utandningsprov eller blodprov. Om personen anser sådant integritetskränkande får han/hon avstå från att överhuvudtaget köra bil!! Vissa rättigheter medför också skyldigheter!!!

 

Nästa exempel: I Sverige kan en privatperson ej åläggas att mot sin vilja underkasta sig regelbundna hälsokontroller i form av läkarundersökningar. Men den person, som innehar erforderligt flygcertifikat och valt som yrke att vara pilot inom trafikflyget, måste underkasta sig regelbundna läkarundersökningar (vars resultat arbetsgivaren har rätt att ta del av!) för att få fortsätta  att utöva sitt yrke. Anser han/hon detta alltför integritetskränkande, får han/hon avstå från att vara pilot inom trafikflyget.

 

Jag menar att de personer, som väljer att tjäna pengar på tvångsvård av fosterbarn i sitt hem,  måste ur rättssäkerhetssynpunkt finna sig i att deras hälsotillstånd och hemförhållanden icke längre får vara sekretessbelagda.

 

För fosterbarnet är det fullständig katastrof när sådana saker rörande fosterhemmet  sekretessbelägges. Bland mina västsvenska LVU-fall har jag ett fall där följande inträffade: Ett handikappat förskolebarn tvångsplacerades i en fosterfamilj med fyra egna barn. Fosterhemsutredningen sekretessbelades. Den biologiska modern märkte grava missförhållanden i fosterhemmet. Den handikappade pojken lämnades utan tillsyn, fick ej läkarvård när han var sjuk, uppvisade oförklarliga  blåmärken och så vidare. Modern påtalade saken upprepade gånger hos socialmyndigheten, som emellertid muntligen försäkrade att att allt var bra i fosterhemmet. En midsommardag när modern reste till fosterhemmet för att besöka sin son mötte hon en polisbil på väg från fosterhemmet. När hon kom fram fanns ingen av fosterföräldrarna hemma. En granne, som fanns i huset, lämnade henne (den helt osanna)  uppgiften att fosterföräldrarna rest för att besöka en släkting, som hastigt insjuknat. Den handikappade fosterpojkens biologiska mor fann uppgiften egendomlig. Hon ringde därför polisen och frågade vad som pågick, varför polisbilen varit i fosterhemmet. Av polisen fick hon beskedet att följande hade inträffat: På midsommarnatten  hade den kraftigt berusade fosterfadern, i närvaro av barn och fosterbarn, misshandlat den likaledes berusade fostermodern så svårt att hon fruktade för sitt liv och ringde polisen. Polisen kom och fann ett totalt kaos i hemmet, grep den berusade fosterfadern och förde honom till polisarresten. Den av misshandeln illa tilltygade fostermodern fördes till sjukhus!!! Senare har vi fått veta att socialmyndigheten vid placeringen av den handikappade pojken i fosterhemmet väl  kände till att fosterfadern hade så svåra alkoholproblem att han till och med varit på alkoholistanstalt!!!

 

Det är helt oacceptabelt att sekretessbelägga någon del av fosterhemsutredningar eller ekonomiska transaktioner med fosterföräldrar.

 

Vad beträffar rubricerade fall utgör tvångsomhändertagandet av barnet SK ett justitiemord. Bakom flertalet justitiemord ligger som bekant en medicinsk feldiagnos. I det här fallet led barnet SK av en ovanlig sjukdom, som heter temporary brittle bone disease och som av svenska läkare feldiagnosticerades som misshandelsskador.

 

Forskningen kring sjukdomen temporary brittle bone disease fortsätter. Det är min förhoppning att det inom de närmaste åren skall ha kommit fram biokemiska bevis för denna sjukdom; biokemiska bevis som utgör fullgoda bevis för att det var den sjukdomen barnet SK led av och inte alls misshandelsskador.

 

Barnet SK:s  biologiska mor ÅK har uppdragit åt mig att försöka åstadkomma resning i målet om tvångsomhändertagandet. Jag har för avsikt att fortsätta försöken att få resning till dess en resningsansökan bifalles. Jag följer forskningen på områder temporary brittle bone disese. Den dag denna forskning kommit tillräckligt långt är jag övertygad om att vi får bifall till vår resningsansökan. Den dagen, vare sig det sker medan SK fortfarande är barn eller efter det SK blivit vuxen, är SK givetvis berättigad till ett mycket högt skadestånd från svenska staten för att hennes barndom blivit förstörd genom att hon tvingats växa upp i olika fosterhem istället för hos sin biologiska familj. Det är då viktigt att vi har klara papper på alla de  ekonomiska transaktionerna och övrigt som skett med SK under tvångsvården. Eftersom myndigheter i  vissa fall får förstöra handlingar efter tio år är det viktigt att vi då har kvar alla papper i vår ägo, för att kunna påvisa vilket extra stort lidande SK tillfogats helt i onödan genom att ekonomiska  drivkrafter varit inblandade i barnets tvångsvård.

 

Vad i övrigt beträffar mitt arbete med resningsansökan för min klient, ÅK, som drabbats av ett justitiemord, är det väl känt att man i sådant arbete måste "vända på varje sten" för att nå framgång. I det läget är det helt oacceptabelt att överhuvudtaget någonting i detta ärende är sekretessbelagt för mig och min huvudman ÅK.

 

Göteborg den 12 oktober 2001

 

 

Siv Westerberg

Jur.kand., med.lic.

 

 

Tillbaka till Pågående Rättsfall

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Mordet på behandlingshemmet Miklagården

Mordet på behandlingshemmet MIKLAGÅRDEN

Miklagården är ett av de behandlingshem där socialtjänsten ofta placerar barn och ungdomar som de har tvångsomhändertagit med tillämpning av LVU.
På söndagsförmiddagen den 16 januari 2005 hittades en 15-årig pojke mördad på den muslimska begravningsplatsen, Strandkyrkogården, i södra Stockholm. Mordoffret var intagen på behandlingshemmet Miklagården som ligger några hundra meter från kyrkogården. Fallet bevisar återigen att barn och ungdomar som "vårdas" av det offentliga löper stora risker för sin hälsa och utveckling - och även att misshandlas till döds. Det här fallet påminner om mordet på Thomas Mickelsen som slogs ihjäl av två kamrater på en skolgård i Bjuv 1995.

En serie artiklar publicerade i Expressen.se den 16 januari - 26 april 2005.

 

 

Pojken lämnades att dö på kyrkogården

Av Anders Fallenius

På söndagsförmiddagen den 16 januari hittades en 15-årig pojke mördad på Strandkyrkogården i södra Stockholm. Kroppen låg öppet på den muslimska begravningsplatsen.
Mordoffret var intagen på behandlingshemmet Miklagården – några hundra meter från kyrkogården.
26 april 2005


 

15-åring åtalad för mord på jämnårig
Av Expressen.se/TT

De två pojkarna retades och bråkade men umgicks dessemellan.
En sen kväll i januari mördades den ene pojken brutalt av den andre och hans kamrat.
På måndagen åtalades den 15-årige kamraten för mord.

25 april 2005

 

Mordmisstänkta pojkar skyller på varandra
Av Expressen/TT

De två pojkar som misstänks för mordet på en 15-åring i Skrubba skyller dådet på varandra.
Polisen fruktar nu att hamna i en ny "Lindomesituation", erfar TT.
31 januari 2005

 

15-åring häktad för mord
Av TT

En 15-årig pojke häktades på onsdagen av Stockholms tingsrätt på sannolika skäl misstänkt för mord på en jämnårig.
Tingsrätten valde att gå på åklagarens linje trots att det är mycket ovanligt att häkta en så ung person.

20 januari 2005

 

15-åringen rymde för att gå på fest
Av Anders Fallenius

Den 15-årige pojken hade bestämt att han skulle gå på fest med två kamrater.
Därför stack han från behandlingshemmet Miklagården.
Det slutade med att 15-åringen mördades av sina kamrater – på en kyrkogård invid hemmet.
18 januari 2005

 

Pojke hittad mördad på kyrkogård
Av Linda Vikström och TT

15-åringen kom till behandlingshemmet för att starta ett nytt liv. I går hittades han ihjälhuggen på den intilliggande kyrkogården.
17 januari 2005

 

15-årig pojke misstänkt för mord på jämnårig
Av EXPRESSEN.SE/TT

En 15-årig pojke hittades på söndagen mördad på en muslimsk begravningsplats vid Strandkyrkogården i södra Stockholm. Två jämnåriga kamrater har gripits och en av dem är misstänkt för mordet.

16 januari 2005

 

 

 

 

 

 

Dubbelmordet på behandlingshemmet i Svenljunga

En serie artiklar i Aftonbladet.se och Göteborgs-Posten.se fr o m den 15 mars 2004

 

 

Inte mammas fel om barnet blir mördare

Av Germund Hesslow

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Konsekvenserna av en felaktig barnpsykiatrisk utredning. Bernt Lindelöfs föreläsning

Konsekvenserna av en felaktig barnpsykiatrisk utredning.

Av Bernt Lindelöf, överläkare.

 

Bernt Lindelöfs föreläsning vid NKMR:s Symposium i Göteborg den 1 juni 2002 på temat:
Medicinska feldiagnoser som orsak till onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna

 

 

 


Bernt Lindelöf är till vardags överläkare vid ett stort svenskt sjukhus. Hans dotter har Retts syndrom. Barnpsykiatern skyllde flickans symptom på sexuella övergrepp från faderns sida. Förvaltningsdomstolarna biföll de sociala myndigheternas beslut om tvångsomhändertagande av flickan.


Familjen Lindelöf anmälde fallet till Europadomstolen som förklarade målet admissibelt. I en förlikning den 20 juni 2000 betalade svenska staten 2,1 miljoner kronor i skadestånd till familjen Lindelöf.

 

Ett stort TACK! till NKMR:s styrelsemedlem jur. kand. Rigmor Persson som har gjort utskrift av föreläsningen från bandupptagningen.

 

 

 

Vår dotter föddes helt normal, hon kunde cykla som fyra åring men så vände hon och plötsligt blandade hon ihop veckans dagar, började ramla på cykeln och hela hennes utveckling vände. Hon genomgick då en massa undersökningar men ingen kom på vad det var, inte jag heller. Hon blev försenad ett år i skolan och började som åtta åring i en specialklass med sex eller sju elever, det gick inte bra, hon gick fortfarande utför i sin utveckling. Hon började i en klass med tre elever. Alla eleverna var autister med kommunikationsstörningar av allvarlig art. Allt var frid och fröjd till hon var 12 år, vi var ganska nöjda med klassen. Jag är läkare, och var på en världskongress i New York, min fru var med, det var veckan före midsommar 1992.

 

 Jag var inbjuden att föreläsa där och det var jättetrevligt, våra barn var hos mina svärföräldrar, vi har ett sommarställe i Stockholms skärgård med flera hus och det var flera andra släktingar där.

När vi kom hem från världskongressen åkte vi ut till ön, vi skulle ha tre veckors semester. Det som då hade hänt var att flickan skulle sluta i sin skola med de tre eleverna och läraren och börja i en annan skola.

 

När vi kom hem från New York fanns det på telefonsvararen intalat ett meddelande, och det här kommer vi aldrig att glömma, att vi omedelbart skulle kontakta socialmyndigheten i Tyresö, den kommun där vi bor. Vi fattade absolut ingenting min fru och jag. Vi kom från Arlanda och struntade i detta,  det var helg, dom hade talat in  massor med telefonnummer och jourtelefonnummer, men vi förstod absolut ingenting.

 

Vi åkte ut till ön och hade trevligt under midsommaren och jag ringde de där telefonnumren efter helgen. Sociala myndigheten sade, "ni måste omedelbart komma hit." "Vad är det frågan om", sa vi. "Vi har fått en anmälan." "Vi åker genast in men vi sitter på en ö i yttersta skärgården, det är en timmes öppet vatten, sa jag."

"Ni måste komma hit." "Räcker det att min fru och jag kommer?"  "Nej, flickan måste komma med" var svaret.

 

Vi åkte dit med flickan och då sade dom "Vi har fått en anmälan, det handlar om sexuella övergrepp och vi vill att hon ska utredas."  O Herre Gud säger vi, kan vi få se på anmälan?   Nej, det fick vi inte. Vi fick uppfattningen att anmälan var skriven i luddiga ordalag, det var utpekat att det var jag eller någon annan person som utnyttjat vår dotter sexuellt.

"Vi har semester och hade tänkt åka till Göteborg, hade inbokat hotell mm och vi skulle vara periodvis tre veckor ute på landet."  Nej det fanns ingen möjlighet att ändra på beslutet om utredning av vår dotter. "Vad händer om vi vägrar?"  "Då får polisen sköta det här," säger man.

 

Under dom omständigheterna skrev vi på ett papper att man får utreda flickan. Lite senare fick vi ändå reda på att en studierektor och en handledande psykolog till läraren gjort anmälan  Läraren som jobbade med autistiska barn hade en handledande psykolog och hon gick med information från vår dotter och så tolkade dom detta tillsammans, och läraren själv uppfattar sig uppenbarligen som en erfaren psykoanalytiker.

 

Vår dotter hade magrat lite, det var inte mycket, några kilo i samband med att hon gick in i puberteten. Det har senare visat sig att vår dotter har ett syndrom som förklarar allt i hennes beteende.

 

Läraren hade en leksaksbondgård med kor och grisar, vår dotter tog ett djur som red på ett annat djur och detta är hela bakgrunden till anmälan. "Olika djur red på andra djur".

Då psykologiserade dom "Tjuren är ursinnig för någon red på kamelen" … Ja detta har ett löjets skimmer över sig men detta var allvar.

 

Läraren menade "att det är någon som gör saker som E inte vill, det är kanske någon som tar på E:s stjärt, E måste kanske slicka på pillesnoppen". Flickan E svarade "ja".

Läraren: "Jag är rädd om E."

 

Flickan magrade två kilo, hon vägde 40 kilo och gick ner till 38 kilo, jag reagerade inte alls på detta som själv är läkare.

 

E, en utvecklingsstörd flicka, som ligger på en tvåårings nivå, och som andra barn inte tycker om att tvätta håret. Vi kunde inte tvätta hennes hår tre gånger i veckan, vi tvättade henne en gång i veckan, vilket innebär att i slutet på veckan så har man inte nytvättat hår.

 

Denna lärare som ligger bakom det här säger i polisförhör bl. a.

Läraren läser upp privatstödda anteckningar angående lektimmarna, någon form av psykoanalytiska timmar där hon försöker analysera vår dotter och hennes beteende. "Dom håller på med djuren som rider - så slänger hon kamelen och giraffen, nu red kamelen på giraffen och pappadockan skrek åt honom, (det här är polisförhören) skulle skrika åt pappadockan , ja sen gjorde jag det och då de gick utanför undrade vad det för liv.

Jag skulle skrika fast mycket värre, började hicka, tappade andan, (om det är hon eller min dotter vet jag inte.) Jag ställde upp på det här som en riktigt jävla urladdning, bara blev så arg, hon blev så förbannad på detta ridande". (Då skulle man haft en bandspelare.)

- En fråga från publiken ”vem är det som säger detta?” Svar  Det är läraren som säger så i polisförhören. Frågaren: ”Hon verkar helt förvirrad”.

 

Man blir lite allvarligt bekymrad, jag kände henne väl och min medicinska profession säger mig att denna lärare har fått någon form av paranoia, hon skulle gå i pension, klassen skulle upphöra. Lite förföljelse som kan förekomma just i dom åldrarna.

 

Läraren hade sagt något om att slicka på "pillesnoppen". Läraren var inriktad på att det kunde vara något oralt utnyttjande av vår dotter, "E sa också att hon inte tyckte om att äta korv med sås". Så står det här. Vi plockade då fram fotografier som visade att hon äter korv och inte nog med det, när hon kommer in på St Görans barnpsykiska klinik så är korv den första rätten där, vi påpekade detta - se hon äter korv utan problem.

 

Läraren kände väl att det hade gått lite för långt så hon försökte i ett senare förhör ändra till att vår dotter aldrig svarade på om tjuren slickat på pappadockans snopp. Så hon backade lite grann, pappan kan åka in i fängelse, hon kunde ju inte göra juridiska bedömningar, men det är ju ändå chockerande.

 

Sen blev det en fruktansvärd process, vår dotter kom in på St Görans barnpsyk. och vistades där närmare tre månader. Vi, vår familj fick komma dit, under bevakning, vi var där varenda kväll, 77 dagar i sträck varje kväll. Min fru gick in i en svår depression, vi hade en annan dotter att ta hand om. Dom ville tvinga mig att flytta ur vårt hem, men vi höll stenhårt på vår familjestruktur. Jag hade kunnat tänka mig att för vår dotters skull göra vad som helst. Det var en fruktansvärd tid. Det var sommartid och det var bara tre till fem patienter på avdelningen.  Det var alltså en sluten barnpsykavdelning med dubbla lås. Man fick trycka på två telefoner för att komma in. När man väl var inne blev man bevakad, så vi fick aldrig vara ensamma med vår dotter och när min fru skulle natta vår dotter och hjälpa till med tandborstning mm, då var det en vårdare med in på toaletten.

Det blev bara värre och värre och det berodde på att polisförhör på polisförhör gjordes och det blev inget av det här. Flickan kunde ju inte säga något om det här. Hon hade ju inte varit med om någonting, Hennes handikapp är på den nivån så hon förstod inte vad dom pratade om. Så polisförhör efter polisförhör gjordes, sammanlagt nio stycken. Alla är utskrivna på 350 sidor. Det var en jobbig tid, vi mådde hur dåligt som helst.

 

Sen blev det en sammanfattning av psykologen som låg till grund för ställningstagandet på St Göran. Hon uppfattade då att vår dotter talade genom sitt mjukisdjur, en rosa teddybjörn. Hon gav vår dotter ganska höga mentala funktioner, hon dolde något genom att tala genom ett mjukisdjur. Vår dotter kan inte berätta, hon kan inte tala sammanhängande, har inga tidsbegrepp, hon kan inte öppna dörrar, men hon är en liten söt flicka som då var 12 år och ser helt normal ut, inget avvikande beteende eller så. Det fundamentala felet var att hon talade till en 12 åring som är normal men vår dotter står på en tvåårings nivå. Vår dotter som är positiv och glad försökte svara på vad psykologen sade. Psykologen konstruerade en berättelse

"Flickbjörnen ligger i sin säng, så kommer det en pappabjörn. Pappabjörnen klär av sig och gör övergrepp på den här flickbjörnen". Nu var det så att den rättsmedicinska undersökningen blivit gjord på vår dotter och den visade att vår dotter var oskuld. Hon råkade ha tre små sprickor i ändtarmen och nu koncentreras hela utredningen mot ändtarmen. Alltså, ett analt övergrepp.

 

Det hör till saken att när hon kom in till St Görans och varit på landet där vi har järnhaltigt vatten i pumpen, var vår dotter förstoppad, det har vi flera vittnen på, men det brydde de sig inte om.

 

Psykologen konstruerar en historia och vår dotter säger "ja" på hennes förutfattade meningar och så vänder hon på det och säger att vår dotter har berättat.  Det är tragiskt detta. Man har inte förstått att om man berättar för vår dotter så säger hon "ja" och sedan vänder man på det och säger "E har berättat"... Man kan berätta vilken story som helst för vår dotter hon hade sagt "ja". Men ingen ville lyssna på vad vi sade. Psykologen kom fram till att det hade varit ett sexuellt övergrepp - en björnflicka och en björnpappa, analt. Detta hade psykologen kommit fram till. Polisförhör efter polisförhör, men det går inte att visa detta i polisförhören. Man kan inte "berätta" vad som skett för vår dotter och då säger hon "ja". Det håller inte. Men man kämpar och kämpar i polisförhören.

 

Vi hade då dragit igång en stor apparat, vi hade anmält detta till Ansvarsnämnden, till Länsstyrelsen, Socialstyrelsen och vi blev i det läget ett rejält hot mot dessa myndighetspersoner. Dom kämpade med näbbar och klor för att hålla ihop för att felet inte skulle uppdagas. Det blir då bara värre och värre. Då stängdes alla kontakter av med vår dotter. Vi fick överhuvudtaget inte besöka henne. Man stängde dörrarna.

 

Vid den tidpunkten mådde vi hur dåligt som helst. Men man ser ett mönster i detta. När det är en utredning om sexuella övergrepp på barn vill psykologerna och psykiatrerna att E ska "anförtro" sig åt någon person, man fick då fram en sådan person som vår dotter skulle "anförtro" sig åt. Detta var en vårdare på den avdelning hon befann sig och som varit tre veckor på avdelningen. Hon kom från vuxenpsykiatrin.

 

Hon hade ingen som helst utbildning när det gäller autistiska barn. Hon hävdade i en särskild skrivelse att E berättat en massa saker för henne och att det gjort ont, hur många gånger han gjort så här med björnflickan, att det var blött och otäckt att det pågått mycket länge. Vår dotter kan alltså inte berätta något. Men psykologen och denna vårdare har ställt frågor ex "Har det pågått länge?" och E svarar "ja" och då vänder man på det och skriver att E har berättat. "Har pappa gjort så och så?" vår dotter svarar "ja". Det finns många motsägelsefulla frågor till E "Är pappa snäll?" och vår dotter svarar "ja". "Tycker du om pappa", vår dotter svarar "ja".

 

Under denna absoluta avstängningen kom slutklämmen från den kvinnliga vårdaren "Jag känner att det är 12 åriga E som jag har att göra med nu."

 

Alla som arbetar med utvecklingsstörda barn vet att man ligger på en nivå och i E:s fall på en tvåårings nivå.

 

Vi påpekade detta och först då gjorde man en psykologisk testning av E för att bestämma vilken nivå E befann sig men först efter våra absoluta krav på detta. Detta drog ut på själva utredningen. Vad barnpsykiaterna, då gör är att E ska vistas på avdelningen utan permissioner med all personal närvarande vid besök. Vi får inte ringa till E. Hon kan visserligen inte prata i telefon, men det förstår man inte.

 

Morfar ringde från landet och ville säga "hej" till E men det fick han inte.

 

Under hösten lades polisutredningen ner, det gick inte att komma med dom här förhören som inte ledde någonstans. Sociala myndigheten överklagade detta och ärendet bedömdes ända upp hos Riksåklagaren när det gällde själva polisanmälan.

 

Vi hade en omhändertagandedom (LVU) och vi var deprimerade över detta. Psykologen hävdade att E "berättat" för henne om övergreppen.

 

Vi anmälde till alla tänkbara instanser, överklagade alla beslut konsekvent. Vi ringde till sociala myndigheter och bad att få gå på Skansen med E även med kontaktman närvarande. Detta är en tradition i vår familj och detta var ett löfte vi gett E. Då sade sociala "Nej" och detta var så kränkande för mig så jag sa "Ni ska få fan för detta". Vi beställde journalerna. Jag  är läkare och är juridiskt intresserad så jag vet vad som gäller.  Man ville inte lämna ut journalerna. Vi fick gå till Länsstyrelsen för att få ut dem. I journalerna står det "Fadern ringer och är aggressiv". Och efter detta skedde all kontakt skriftligt. Jag talade aldrig per telefon med sociala.

 

Vi tog kontakt med en advokat som hjälpte oss. Vi överklagade alla beslut angående umgänge, omhändertagande, Hälso- och Sjukvådsnämndens ansvarsnämnd, vi överklagade allt, vi skrev även till Socialstyrelsen. Hemma har vi 32 pärmar med papper i ärendet.

 

Det som till slut inträffade var att det dök upp några "änglar från skyn" i Göteborg. Det var två professorer som på omvägar fick höra talas om vår dotter och vad som hänt. Vår dotter fick diagnosen Retts Syndrom på initiativ av mig på grund av en artikel i Läkartidningen som jag läst och det stämde med vår dotter. Under tiden på St Göran tog man in konsulter bl. a en läkare från Östersund, som är expert på Retts Syndrom, hon kom ner och ställde diagnosen och plötsligt hade vi en diagnos på vår dotter. E:s  tillbakagång i utvecklingen berodde på Retts Syndrom och inte på sexuella övergrepp i ändtarmen av hennes far.

 

En professor i barnpsykiatri i Göteborg, som arbetar mycket med autistiska barn, konstaterade Retts Syndrom efter att ha träffat vår dotter med min fru. Jag fick inte åka med. Han gjorde ett litet enkelt test. Han frågade vår dotter en massa frågor ex "Är det så att ….." så kom en massa påståenden. Vår dotter svarar alltid ett okvalificerat "ja" på alla påståenden även när det borde vara "nej" eller "jag vet inte". Han ger genom detta beviset för att man kan få vår dotter att svara "ja" på alla frågor.  Professorn konstaterade, tillsammans med andra professorer, att vår dotter lider av Retts Syndrom. Detta drabbar bara flickor, man går tillbaka i utvecklingen, i denna sjukdom har man tendens till förstoppning vilket leder till sprickor och irritation i ändtarmen. Hennes språkliga kompetens är så dålig att man inte kan diskutera eller fråga henne om något. Detta var en drömposition för oss. 

 

En annan underbar läkare som var pensionerad professor i barnsjukdomar som arbetat hela sitt liv med Retts Syndrom undersökte vår dotter sade samma sak, E:s förståelse för språk och hennes eget tal är inte pålitligt.

 

Trots de här tunga intygen förlorade vi vårt första överklagande i Länsrätten efter två och ett halvt år.  Vi begärde att dessa läkare skulle vittna i rättegången men detta avslogs.

 

 Vi anlitade en vittnespsykolog privat och på eget bevåg, hon genomskådade allt detta och skrev 25 sidor att det fanns inget som tydde på sexuella övergrepp. Hon negligerades helt.

 

Vår advokat gjorde en mycket bra insats, men det var som att stånga huvudet mot en vägg.

Vår vittnespsykolog kunde inte acceptera detta. Hon tog kontakt med en känd advokat, men han var mycket upptagen men tog sig ändå an fallet.

 

I nästa omgång i Kammarrätten kom vår flicka hem och fick upprättelse.

 

Jag lusläste artiklarna om mänskliga rättigheter och lyckades greppa innebörden innan sex månader gått till ända efter domen i Kammarrätten, som är kriteriet för att få anmäla till Europadomstolen. Vi överklagade alla domar konsekvent och anmälde till Europadomstolen.

 

Vi fick bara träffa vår dotter på helgerna och då skulle mina svärföräldrar vara med, till slut nöjde man sig med min fru, men de visste var min fru stod, så vi fick inte vara hemma i vårt hem när vi skulle träffa vår dotter utan vi fick träffa vår dotter på stan. Situationen var helt orimlig. Vi var ex inne hos våra grannar och jag satt hos grannen, jag fick sitta kvar hos grannarna under tiden min dotter och fru först gick till vårt hem för att byta kläder om vi skulle gå i skogen.  När dom var färdiga med det fick jag gå in till vårt hem för att byta kläder. Det var så kränkande så det vill jag inte ens tänka på nu.

 

En av domarna i länsrätten angående umgänget med vår dotter, gör en domare ett misstag genom att han formulerar i domskälen ”Enligt Länsrättens mening har socialnämnden fog för sitt beslut att föreskriva begränsningar i umgänget mellan E och fadern, för att skydda henne att på nytt utnyttjas otillbörligt av honom” .

 

Jag är alltså inte dömd i någon domstol eftersom åklagaren lagt ner ärendet. Han formulerar vad alla tänkt "vi måste skydda E så att hon inte utnyttjas igen av sin far." Detta kom när vi hade gjort anmälan till Europadomstolen. Vi sände även ner detta beslutet från Länsrätten  till Europadomstolen.

 

Min skrivelse till Europadomstolen var på 25 sidor, jag har den fördelen att jag är bevandrad i engelska. Första tiden när allt detta inträffade fick jag mycket hjälp av kollegor och arbetskamrater, jag kunde arbeta med forskning och slippa patienter under sex månader. Det var tur för jag hade inte klarat av att ha patienter just då. Jag lusläste juridik, jag läste överklaganden, administrationen och bakgrundsfakta, vilka artiklar osv som skulle användas i skrivelsen. Den proceduren gick bra.

 

Processen malde på i Europadomstolen men 1995, när vår dotter hade kommit hem, då hörde Sveriges regering av sig via UD:s rättsavdelning. Om vi var intresserade av någon form av förlikning och vi svarade nej. Detta var 1995, det var så fruktansvärt.

 

Man kan inte själv driva ett ärende i Europadomstolen, enbart fram till dess målet tas upp där.

När målet kommer upp är det offentligt, visas i TV, då kan man inte ha amatörer som står där, då är det advokater eller professorer i juridik som gäller. Målet kom alltså ända upp till Europadomstolen, det handlade om ett par hundra sidor som jag skrivit. Advokaten var villig att åka till Europadomstolen.

 

Europadomstolen har i sitt uppdrag att söka medverka till en förlikning så de lät meddela att två domare från Europadomstolen kom hit till Sverige. Det arrangerades ett möte och det skedde då år 2000 på Utrikesdepartementet. Det hela var sekretessbelagt, vi fick inte göra si eller så. Vi fick inte gå till tidningarna osv. 

 

Europadomstolen hade förstått att vi inte var ute efter pengar. Vi  ville ha upprättelse och en knäpp på näsan till svenska myndigheter att man inte kan göra så här.

 

Domarna från Europadomstolen formulerade ett förslag till förlikning enligt följande : The Swedish Government regrets the distress caused the applicants dvs Sveriges regering ber om ursäkt för vad dom  gjort mot oss. Vi fick påtryckningar från vår advokat och Europadomstolen att vi skulle gå med på förlikningen, speciellt som vi hade fått den där formuleringen med "att Sveriges regering ber om ursäkt". Det innebär att den här förlikningen kan användas, som det hävdades, även i andra mål. Vi gick med på en förlikning. 2.100.000 kronor fick vi genom förlikningen.

 

Jag hade i detalj gått igenom våra utgifter för detta som sjukskrivningar, rättegångar, semesterersättningar, resor mm vi skrev ner varje krona som hänförde till processerna. Jag hade inte begärt 10 eller 15 miljoner utan begärde den precisa kostnaden som åsamkats vår familj. Vi hade specificerat allt för vår dotter, min fru och för mig. Vi skulle få samma summa och vår andra dotter skulle få en summa, hennes familjeliv var helt kraschat under denna tiden. Från början hade jag tänkt att donera alla pengarna till Handikappombudsmannen för att skapa någon form av stipendium, jag hade kontakter med dom. Men det drog ut på tiden med pengarna och under tiden blev mina döttrar myndiga, så deras pengar kunde jag inte röra. Min fru köpte en pensionsförsäkring men mina pengar ca 700.000 kronor har jag donerat, jag behöll dem inte. Jag donerade dem till Handikapporganisationer, till skolan och till forskare som sysslade med autism och Retts syndrom. Det har varit skönt att få skänka bort lite pengar.

 

Bernt Lindelöf

 

Mer läsning om vårt fall:

 

* Lilian Öhrströms ( DN journalist ) bok: ” Sex, lögner och terapi” Norstedts förlag 1996: sid 283-296.

 

* Vanna Beckmans artikel i Moderna Tider Nr 62-63 ,1995/96  ”Misstänkta” sid 18-23.

 

 

NKMR:s symposium 2002

 

Familjen Lindelöf mot Sverige - Admissibility Decision

 

Familjen Lindelöf mot Sverige - Förlikningen

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Birgitta Wolf von Rosen - "Fångarnas Ängel" - NKMR's Beskyddare

 

Birgitta Wolf von Rosen

NKMR:s beskyddare

 

birgitta_wolf_von_rosen

Internationellt känd som "Fångarnas Ängel"

 

 

Birgitta Wolf von Rosen

Född: den 4 februari 1913 i Helgesta, avliden den 4 maj 2009 i Murnau, Tyskland

Verksamhet: Publicist

Birgitta Ericsdotter född von Rosen (av grevliga ätten von Rosen) föddes den 4 februari 1913 på Rockelstad slott i Helgesta socken i Sverige. Hennes far, greve Eric von Rosen var etnolog och forskningsresande och också författare till många vetenskapliga verk. Hennes mor var född Fock (av den friherrliga ätten Fock). Bland hennes förfäder finns många fältharrar, vetenskapsmän och konstnärer. Hennes bror Carl-Gustaf von Rosen blev bekant för sina humanitära flyginsatser, bl.a. i Biafra och Etiopien.

Birgitta von Rosen genomgick flickskolan i Stockholm och studerade språk i Genève. Mycket tidigt kom hon. i kontakt med lantarbetarnas och fabriksarbetarnas sociala problem. Sitt första föredrag för unga arbetare höll hon redan vid 16 års ålder i socialisternas Folkets Hus. Där bildades det en ungdomsförening. Den unga adelsdamen kom i kontakt med Tyskland under nazisttiden och kunde då 1935-45 i några fall hjälpa människor som var politiskt förföljda eller förföljda på grund av sin ras. Tack vare det fick hon senare ett särskilt tillstånd att besöka amerikanska interneringsläger.

Fr. o m 1945 tog hon fortlöpande hand om och hjälpte unga straffångar, senare också vuxna straffångar i ett stort antal fängelser i Förbundsrepubliken Tyskland, och också i Sverige. Hon besökte också fängelser i Israel, Ceylon, Italien, Turkiet, Iran, Nederländerna och Schweiz och har, också besvarat över 18 000 brev från fångar och frigivna, deras familjer och advokater. Ur sina erfarenheter från det praktiska arbetet drag hon slutsatsen att det också var nödvändigt att bearbeta problemen från en teoretisk ståndpunkt och ersätta straffrätten med en "konsekvensrätt" och att införa konsekvensåtgärder i stället för det rådande straffsystemet.1969 grundade "fångarnas ängel", som hon efter tidigare förebilder kallades, en organisation kallad Nothilfe (Nödhjälp) Birgitta Wolf e.V. (e.V. är förkortning för eingetragener Vereing d.v.s. inregistrerad förening). Allt arbete för fångar och frigivna där utförs frivilligt och oavlönat. Birgitta Wolf var med och bildade Riksförbundet för Humanisering av Kriminalvården i Sverige och tillsammans med den numera avlidna advokaten Till Burger bildade hon "Aktionsgemeinschaft für Kriminalrecht und Strafvollzugsreformen", (Aktionskommitten för Kriminalrätt och Straffverkställighetsreformer) i Förbundsrepubliken Tyskland.

Birgitta Wolf har också aktivt deltagit i kampen mot de tusentals onödiga tvångsomhändertagandena av barn i Sverige. Vid minsta avvikelse från statligt fastställda uppfostringsnormer tar maktberusade socialarbetare barnen från de bra och skötsamma föräldrarna, (ofta hämtas barnen med polishjälp). Barnen placeras sedan i miserabla fosterhem. Fosterföräldrarna vanvårdar mycket ofta barnen och har mestadels tagit fosterbarn endast för att få del av de skyhöga fosterbarnsersättningar som numera utbetalas i Sverige. Barnen får ingen eller ytterst liten kontakt med de egna föräldrarna. På detta sätt har svenska socialmyndigheter slagit sönder tusentals bra och väl fungerande familjer i Sverige. Birgitta Wolf har skrivit en dokumentärbok om ett sådant fall "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn" (1986).


birgitta_wolf_von_rosen
Birgitta Wolf,  "Fångarnas Ängel", är död

Publikationer:

Die vierte Kaste (Fjärde kasten), (1963),

Von der Strafe zur Konsequenzmaßnahme (Från Straff, till Konsekvensågärder), (1966),

Straffvollzug in Deutschland (Kriminalvård i Tyskland), (1969, medförfattare, utgivare D. Rollmann)

Aussagen (Briefe von Strafgefangenen mit einer Orientierung von B. Wolf) (Vittnesmål, Brev från Straffångar med Kommentar av B. Wolf)(1968),

Det stulna livet (1968),

Förord till boken "Die Minute hat 1000 sekunden" (Minuten har 1000 sekunder), (M. Anders 1969),

Anklage erhoben (Briefe von Strafgefangenen) (Åtal är väckt. Brev från straffångar), (1972)

Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn (1986) och flera andra publikationer.


I den politiska kulturkorrespondensen i "Humanistische Union" publicerade Birgitta Wolf följande artiklar: Diskriminierung lebenslang? (Livslang diskriminering?), Grundgesetz und Strafvollzug (Grundlag och kriminalvård), Offene Brief en den Bundesjustizminister (Öppet brev till justitieministern), Reaktionen (Reaktioner) och Die vergessenen Fälle (De bortglömda fallen). Därtill har hon publicerat talrika andra artiklar i tidningar och tidskrifter i många länder. Dessutom har han skrivit en barnbok och gjort översättningar.

I oktober 1971 mottog Birgitta Wolf i Frankfurter Römer (Rådhuset i Frankfurt) det av Humanistische Union instiftade Fritz-Bauer-priset för sina insatser för en humanisering av rättsväsendet.

Redan 1966 hade hon av Die Deutsche Kriminologische Gesellschaft (Tyska Förbundet för Kriminologi) hedrats med Beccaria-medaljen i silver för sina insatser inom kriminologin.

1974 väckte det stort uppseende när Birgitta Wolf genom~ förde en fyra veckors hungerstrejk mot missförhållandena inom kriminalvården. Tillsammans med den livstidsdömde Denis Pécic (Kriminalvårdsanstalten Hamburg-Fuhlsbüttel) lämnade hon 1975 in en petition till UNO-kongressen i Genève med förslag till systemförändrande reformer inom straffrätt och kriminalvärd.

Birgitta Wolf har både tyskt och svenskt medborgarskap.

I sitt första äktenskap med den tyske köpmannen Albert Nestler har Birgitta Wolf en son och två döttrar (ytterligare en dotter är avliden) ur sitt andra, upplösta äktenskap med den tyske konstnären Julius Wolf har hon en son.

Birgitta Wolfs adress: Ramsach 7, D-82418 Murnau, Tyskland. 

(Skapad 2001-01-30, uppdaterad 2012-03-03)


"Fångarnas ängel" är död
Av Hans Wikner, Sydsvenskan, sydsvenskan.se - 6 maj 2009


Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

Öppet brev till områdeschef i Gävle

 

Öppet brev till områdeschefen i Gävle

Av Tryggve Emstedt, Advokat.

  

 

 

Tryggve Emstedt är advokat i Gävle. Han har arbetat med tvångsomhändertagande av barn i över 20 år. Tryggve Emstedt är också samhällsdebattör.

Detta brev har sänts till flera tidningar norr om Klarälven, men ingen redaktion har velat publicera det.

 

 

Det finns en lag som heter Förvaltningslagen. Den reglerar bl a hur förvaltningsmyndigheter skall agera för att inte göra sig skyldiga till tjänstefel. Förvaltningslagen (FL) talar t ex om att myndigheter och myndighetspersoner skall ge upplysningar, råd och vägledning till den enskilde (4§). Man skall helt enkelt ge service. Det är därmed en återbäring på den skatt som finansierar verksamheten.

Det står vidare i FL att varje ärende skall handläggas så enkelt snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts.

Även på andra sätt skall myndigheten underlätta för den enskilde att ha med dem att göra.

Det här vet alla som arbetar inom ex socialförvaltningar. Vet de det inte bör de omedelbart begära att få gå på kurs.

Områdeschefen har en absolut skyldighet att känna till FL både för sin egen del och för de hon basar över. Hur tolkar då områdeschefen bestämmelserna om service och att underlätta för de enskilde? Jo, hon gör som följer. I början av 90talet så anser hon att Anita som är mamman till Jan inte i tillräckligt hög grad samarbetar med socialförvaltningen och då gör områdeschefen det som socialförvaltningar brukar göra. Hon målar med den stora penseln och man använder den enda färgen svart med vissa nyanser i mörkgrått. Modern är inte vatten värd. Hon är skadlig för sin son hälsa och utveckling och modern är sannolikt inte riktigt frisk. Man rotar i hennes journaler och man gör allt vad man kan för att Anita skall mista rätten att bestämma över sin son Jan som då är 5-6 år gammal. Områdeschefen misslyckas emellertid. Länsrätten går inte på hennes linje men områdeschefen upplever att hon är missförstådd och skall nu ha tillsynsansvaret över Jan som är frivilligt placerad på ett behandlingshem. Anita tycker fruktansvärt illa om områdeschefen när detta utspelar sig för ca 6 år sedan och hon bad områdeschefen på sina bara knän att inte stå kvar som handläggare.

Områdeschefen tycker emellertid att hon är viktig som handläggare och därför vill hon inte stå tillbaka. Efter enträgen begäran, och efter inblandning av områdeschefens chef så vistas områdeschefen istället i periferin under några år MEN under 1999 anser hon sig oerhört behövd igen och är inte längre i periferin utan tvärtom den handläggare som finns med på ett möte som sent omsider kommer till stånd för att diskutera om det är farligt för Jan att han får träffa sin mor för det antar områdeschefen. Områdeschefen är med på möte ett men då begär jag av hennes chef att områdeschefen ej skall stå kvar som handläggare. Det tycker han är ok men områdeschefen försvinner inte i alla fall utan hon sätter igång en ny utredning inför ev tvångsomhändertagande och beställer hemligstämplade journaler på Anita mot hennes uttryckliga vilja. Områdeschefen kommer på möte på barnpsyk i Jans vistelsekommun, och får då ännu en gång veta att Anita tycker oerhört illa om att hon är där. Det går så långt att Anita ber mig polisanmäla områdeschefen och hennes chef men åklagaren vill inte ta i ärendet. Det blir ett andra möte och nu har områdeschefen fått psykologutlåtande på att Anita inte orkar att konfronteras med henne men det hjälper inte. Områdeschefen skall till varje pris vara med och hon håller nu i nästan allt som har med Jan att göra. Hon åker till och med att träffa Jan som är 12 år mot Anitas vetskap och trots att områdeschefen vet att Anita absolut inte vill att områdeschefen skall träffa Jan.

Områdeschefen får ännu en gång veta att hon inte är önskvärd men måndagen den 22 februari är hon med på nytt och nu har hennes chef - socialchefen ändrat sig - efter att ha tänkt i två månader - och tycker att Anita skall få vara med till dess utredningen är klar. Nu är dessutom ärendet anmält till tillsynsmyndigheten - socialkonsulenten - där man sover sött och ännu efter en månad inte givit något som helst livstecken ifrån sig. Sammanfattningsvis så kan - trots de fagra orden i FL en socialsekreterare mer eller mindre bokstavligen gå över lik om man bestämt sig för att "det är bäst för barnet" att just den socialsekreteraren skall stå kvar. I dagens Sverige så är det alltså fortfarande inte en mänsklig rättighet att få välja bort en socialsekreterare som man bevisligen mår psykiskt dåligt av att träffa. Skall det vara demokrati. Skall det vara uttryck för folkets och den enskildes valfrihet?

Det är enligt mitt förmenande skrämmande och upprörande att det kan förhålla sig på det här sättet.

Vad tycker du själv områdeschefen? Har Du någon bra förklaring eller skall Du göra det enkelt för Dig och gömma dig bakom sekretessen. Anita befriar Dig dock från sekretessen och eftersom namnen är fingerade så är det inte så lätt att veta vem som åsyftas.

Du som själv är ett brottsoffer borde väl om någon ha förståelse för det berättigade kravet för Anita att fä välja bort dig?

Jag och min klient väntar med spänning på Ditt svar.

Gävle den 24 februari 1999

Tryggve Emstedt,

Människorättsadvokat

 

Till Artikelindex

Till Pågående rättsfall

Tillbaka till Rapporter

Bristande_rattssakerhet_i_sverige

 

 

 

 

 

Bristande rättssäkerhet i Sverige

Hur gör man för att få sitt ärende prövat i Europadomstolen

i Strasbourg.

Siv Westerberg, jur. kand, med. lic föreläser.

Plats:

Brunnsgårdens samlingssal

Norra Ringgatan 8, Alingsås

Tid:

Onsdagen den 24 november 1999 kl. 19.00

Entré 20:-

 

Arrangör: Studiefrämjandet

 

 

Förvaltningsdomstolarna håller inte måttet

Till Artikelindex

Till Pågående rättsfall

Tillbaka till Huvudsidan

Cafédebatt i Stockholm

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR 

inbjuder till Cafédebatt

på Franska Reformerta Kyrkan, Humlegårdsgatan 13 i Stockholm

lördagen den 14 september 2002 klockan 10.00 - 13.00

 

Cafédebatten är en uppföljning av NKMR:s symposium med temat :

 

"Barnets och föräldrarnas rätt till privat- och familjeliv."

 

Till debatten är alla välkomna, såväl medlemmar i NKMR som icke medlemmar. Fri entré. Förhandsanmälan till Maud Olofsson, tel. 0704 - 79 25 83.

 

10.00         Maud Olofsson hälsar  välkommen.

 

 

10.05         Referat från Symposiet den 24 augusti 2002. Diskussion.

 

 


10.50 - 11.15 Kaffepaus

 

 

11.15         Debatt angående:

                  Ska vi fortsätta att träffas i Stockholm?

                  Möteslokal?

Vilka frågor skall diskuteras?

Vilka behov finns?

 

 

11.55         Öppen debatt, allmänna frågor, samtal

 

12.40         Maud Olofsson om idéer och möjliga framtida aktiviteter

 

13.00         Avslutning

 

 

 

Referat från Cafédebatt den 14/9 2002

 

Cafédebatt i Stockholm den 12 oktober 2002

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Charlotts_jo_anmalan

 

  • JO-anmälan mot chefen för Socialtjänsten i Mariestad samt föreståndaren för institutionen Fristaden Allgott, Box 87, 532 21 Skara samt mot rektor vid grundskolan i Skara.

     

     

Den här anmälan till Justitieombudsmannen har gjorts av Charlott Johansson, 14 år som är tvångsomhändertagen enligt LVU pga påståenden om incest. Hennes far dömdes och har avtjänat ett två och ett halvt års fängelsestraff.

Till anmälan har bifogats Jur. kand. med. lic Siv Westerbergs artikel Children as primary losers when sexual abuse is falsely alleged: Two swedish cases. JO har beslutat att utreda anmälan och den har fått Diarienummer 2874/99

 

  •  Till Justitieombudsmannen.

    Jag får härmed begära att JO beträffande de av mig här nedan numrerade och understrukna punkterna undersöker huruvida myndighetens och tjänstemännens agerande verkligen är i överensstämmelse med svensk lag och i överensstämmelse med de internationella konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige har undertecknat. Och jag får härmed begära att JO omedelbart vidtager åtgärder för att hjälpa mig slippa leva under så kränkande och förnedrande förhållanden som de förhållanden jag nu tvingas leva under på Fristaden Allgott.

    Först får jag kort presentera mig själv. Jag heter Charlott Johansson och mitt personnummer är 840716-3925. Jag har alltså nyligen fyllt 15 år. Jag är en skötsam flicka, som aldrig har begått några straffbara handlingar. Jag har aldrig haft några som helst missbruksproblem. Jag vill inget hellre än att få leva ett normalt liv och i lugn och ro få sköta mitt skolarbete.

    Mina föräldrar är skötsamma personer, som bor i ett eget trivsamt, hus på landet med en stor trädgård. De älskar mig mycket och de vill inget hellre att vår familj skall fä leva ett normalt liv tillsammans.

    Jag är emellertid sedan flera år tvångsomhändertagen enligt LVU, Lag om vård av unga. Anledningen till tvångomhändertagandet framgår av bifogade artikel med titeln "Children as Primary Losers When Sexual Abuse i Falsely Alleged: Two Swedish Cases".

    Första hälften av artikeln handlar om mig och jag kallas i artikeln för Lisa.

    Jag tvångsplacerades först på en barnpsykiatrisk klinik. Därefter tvångsplacerades jag i en fosterfamilj, som tröttnade på mig efter ett par år och avsade sig med omedelbar verkan att ha mig som fosterbarn. Jag fördes då till ett barnhem, Solsidan (!) i Skara, som fungerade ungefär som ett barnfängelse med lästa dörrar och en "terroristsluss" vid ingången. När jag var tretton år tvångsplacerades jag i ett aktiebolag(!!!). Detta aktiebolag driver en verksamhet som består i andrahandsuthyrning av fosterbarn till ett antal fosterfamiljer.

    Punkt 1:

    Jag vill att JO undersöker om sådan handel med barn och ett aktiebolags förmedling av fosterbarn i ekonomiskt vinningssyfte är i överensstämmelse med svensk grundlag och internationella konventioner.

    Av aktiebolaget tvångsplacerades jag hos en familj i Stenum utanför Skara. Denna fosterfamilj hade ett litet eget barn. Det var för mig uppenbart att de tagit mig som fosterbarn enbart för att kvinnan i familjen skulle ha en inkomst och ändå kunna vara hemmafru och sköta sitt eget barn. Jag utnyttjades som arbetskraft i fosterfamiljens hushåll och lantbruk. Fosterfadern var därtill anställd i ladugården på en lantbruksskola. Det hände att han beordrade mig att följa med till hans arbetsplats för att där. utan betalning utföra det arbete som han var anställd och avlönad för att sköta.

    Jag utsattes i detta fosterhem för ständiga hotelser framför allt från fosterfaderns sida. Exempelvis att om jag inte gjorde som han sade skulle han "stycka" min katt. Jag hade nämligen fått en katt av min mamma; en katt som jag tycker mycket om. Denna katt har dessa mina före detta fosterföräldrar nu helt olagligt lagt beslag på själva och vägrar lämna tillbaka till mig.

    Punkt 2:

    Jag vill att JO granskar om det är i överensstämmelse med svensk lag att fosterföräldrar som (om än via ett aktiebolag som bedriver andrahandsuthyrning av fosterbarn) betalas med allmänna medel kan få lägga beslag på ett fosterbarns egendom (min katt) utan att socialmyndigheten eller annan myndighet ingriper och skyddar barnets rätt till sin egendom.

    En annan hotelse från fosterfaderns sida var att "jag behöver bara knäppa med fingrarna så flyttas Du till ett annat fosterhem." Hur illa jag än tycker om dessa fosterföräldrar så hade jag av socialmyndigheten flyttats mellan så många olika platser att jag kände att jag inte orkade med ytterligare ett nytt fosterhem. Det var alltså en för mig mycket otäck hotelse. Jag ber JO jämföra detta med slavägarnas i Nordamerika hotelser mot uppstudsiga negerslavar: "Om Du inte lyder så säljer jag Dig!"

    Den behandling jag utsattes för i detta fosterhem och de ständiga hotelserna var så förfärliga att jag inte stod ut. I augusti 1998 nödgades jag fly. Jag lyckades gömma mig ett par, tre månader. Det blev dock mycket svårt för mig att befinna mig på flykt. Jag var ju bara 14 år och var utan pengar. Jag höll telefonkontakt med mitt föräldrahem så att de åtminstone skulle veta att jag levde. Jag förstod att om jag tog min tillflykt till mitt föräldrahem skulle polisen finna mig där och återföra mig till det förfärliga fosterhemmet.

    Under senhösten 1998 såg jag mig dock ingen annan utväg än att söka min tillflykt till mitt föräldrahem. Jag längtade ju också mycket efter mina föräldrar och min lillebror. När jag varit några dagar i mitt föräldrahem kom polisen och med brutalt våld släpade ut mig. Jag fördes till Fristaden Allgott. Där hölls jag helt inlåst under en vecka under vilken vecka jag helt förvägrades att gå utomhus och helt förvägrades skolgång. När mina föräldrar fick kännedom om att jag förvägrades skolgång tog de kontakt med myndigheterna och krävde att jag skulle få gå i skolan och då fick jag äntligen återupptaga min skolgång.

    Punkt 3a:

    Är det tillåtet att hålla ett 14-årigt tvångsomhändertaget barn, ett barn som icke är tvångsomhändertaget på grund av sitt eget beteende, inlåst i en vecka utan möjlighet till utomhusvistelse? (Såvitt jag vet har även häktade personer rätt till en halvtimmes utevistelse varje dag.)

    Punkt 3b:

    Är åtgärden att vägra ett skolpliktigt barn skolgång i överensstämmelse med svensk lag?

    När jag äntligen fått återupptaga min skolgång tog mina föräldrar kontakt med rektorn i den grundskola jag gick i Skara och begärde att jag omgående skulle få stödundervisning så att jag kunde få hjälp att taga igen det som jag kunskapsmässigt förlorat under min flykt undan de olidliga förhållandena i fosterhemmet. Rektorn anordnade då ett möte med socialvårdens tjänstemän och mina fosterföräldrar. Till detta möte blev mina föräldrar inte kallade. Vid mötet beslöts att jag inte skulle få någon stödundervisning.

    Punkt 4:

    Är rektorns åtgärd att vägra samarbeta med mina föräldrar (som är mina rättsliga vårdnadshavare) och vägra mig, en elev i behov av stödundervisning, sådan stödundervisning i överensstämmelse med svensk lag?

    Efter en kort tid på Fristaden Allgott återfördes jag till fosterhemmet i Stenum. Fosterföräldrarna behandlande mig nu ännu sämre än förut. Vid flera tillfällen nödgades jag fly och tog då min tillflykt till mitt föräldrahem. Där hämtades jag efter några dagar av polisen med brutalt våld och återfördes till fosterhemmet. Vid ett tillfälle, då jag förtvivlat gråtande klamrade mig fast vid min mor då polisen kom, slog en av poliserna ner min mor och släpade sedan ut mig till polisbilen.

    Ett annat tillfälle då jag nödgades fly var natten till julafton 1998. Socialmyndigheten och fosterföräldrarna vägrade mig nämligen att besöka mina föräldrar på julafton. Det blev för mycket för mig. Natten till julafton lyckades jag smyga mig ut sedan fosterföräldrarna somnat. Jag vandrade hela natten på landsvägarna i kyla, mörker och regn. När jag slutligen på morgonen nådde mitt föräldrahem var jag helt utmattad, genomvåt och genomfrusen. Ett par dagar senare kom polisen och återförde mig med våld till fosterhemmet i Stenum.

    Fosterföräldrarnas behandling av mig blev allt värre. I mars 1999 nödgades jag ånyo fly undan förhållandena i fosterhemmet. Jag visste nu att om jag sökte min tillflykt till mitt föräldrahem så skulle polisen omedelbart ingripa med förnyat våld mot mig. Ej heller vågade jag ringa mina föräldrar av rädsla för telefonavlyssning. Detta ledde till att under flera månader visste inte mina föräldrar om jag levde eller var död. När jag flydde i mars 1999 var det fortfarande kallt och vinter och om jag somnat av utmattning en natt utomhus skulle jag ha frusit ihjäl.

    Jag lyckades hålla mig gömd i cirka tre månader.

    Polisen fann mig i juni 1999. Jag fördes nu med polisvåld till Fristaden Allgott och nu började det helvete, som fått mig att skriva till JO.

    Jag nämnde inledningsvis att jag är en skötsam flicka som aldrig gjort något straffbart och aldrig haft några missbruksproblem. Övriga på Fristaden Allgott intagna barn och ungdomar är sådana som är kriminellt belastade och /eller har missbruksproblem och/eller har grava psykiska störningar. En pojke får sådana fruktansvärda vredesutbrott att jag blir helt livrädd och inte vågar gå utanför mitt rum när han får sina utbrott. En flicka har så allvarliga psykiska störningar och är så olycklig och deprimerad att hon gjort upprepade självmordsförsök på Fristaden Allgott genom att skära sig i armarna och har stora märken i armarna. Tyvärr är ju ett dylikt beteende "smittsamt". Så en dag när jag var helt förtvivlad över att vara en inlåst fånge på Fristaden Allgott (Fristaden Allgott är ingenting annat än ett barnfängelse) skar jag mig själv i armen i självmordssyfte. Omedelbart efteråt ångrade jag mig. Den nyssnämnda psykiskt sjuka flickan hjälpte mig att stilla blodflödet och plåstrade om mig. Ingen av personalen brydde sig på något sätt om min skada och ingen hjälpte mig till läkarvård.

    Jag kan tillägga att jag under min tre månader långa flykt undan missförhållandena i fosterhemmet våren 1999 gick ner sju kilo i vikt (jag var normalviktig före flykten). Jag hade ju inte pengar till mat. Ingen på Fristaden Allgott eller socialförvaltningen har sett till att jag fått läkarundersökning eller läkarvård för denna anmärkningsvärda viktminskning.

    Eftersom jag är inlåst och förbjuden att gå utanför anstaltens staket (och för övrigt inte har några pengar) kan jag inte själv på egen hand söka läkarvård.

    Punkt 5:

    Är det i överensstämmelse med svensk lag att socialförvaltningens personal och Fristaden Allgotts personal underlåter att tillse att ett barn i behov av läkarvård får läkarvård?

    Jag hade alltså förlorat sju kilo i vikt. Jag är 15 år och växer fortfarande. Trots detta förvägras jag på Fristaden Allgott att få ta mig en smörgås när jag är hungrig. Det är endast tillåtet att äta vid de fasta måltiderna. En växande tonåring som utsatts för en lång hungerperiod har behov av att få ta sig en extra smörgås när hon är hungrig.

    Punkt 6: Är åtgärden att kategoriskt neka ett hungrigt tvångsomhändertaget barn mat i överensstämmelse med svensk lag och av Sverige undertecknade internationella konventioner?

    Det allra värsta är dock att jag på Fristaden Allgott hålles inlåst och är förbjuden att ha kontakt med omvärlden.

    Liksom andra barn och tonåringar har jag behov av att umgås med kamrater. Jag hålls emellertid inlåst och dygnet-runt-bevakad på Fristaden Allgott. Jag är alltså förbjuden att ha kontakt med andra barn och ungdomar än de misskötsamma, kriminella och/eller psykiskt störda ungdomar, som bor på Fristaden Allgott.

    Eftersom jag inte vill vara isolerad helt från andra människor har jag inget annat val än att umgås med dessa medfångar. En del av dessa medfångar har eller har haft narkotikaproblem. Jag vet att sådant tyvärr är mycket "smittsamt". Jag vet att personer med narkotikaproblem och alkoholproblem oftast har en stark önskan att vederbörandes vänner och bekanta också skall knarka och supa. Jag är livrädd att jag, isolerad från möjlighet att umgås med normala och skötsamma ungdomar, skall dragas in i medfångarnas missbruksproblem.

    Punkt 7:

    Är det i överensstämmelse med svensk lag att läsa in en skötsam tvångsomhändertagen tonåring (jag), som icke är tvångsomhändertagen på grund av sitt eget beteende tillsammans med barn och ungdom med problem med kriminalitet och/eller missbruk och/eller psykiska störningar??

    Jag hålls alltså inlåst, det vill säga jag är icke tillåten att gå utanför Fristaden Allgott och dess fängelsegårdsliknande trädgård utan att vara åtföljd av en av personalen som fångvaktare. Det märkliga är att de övriga fångarna tilläts att utan vakt gå utanför anstaltens område, exempelvis gå till det närbelägna samhället. Jag som är den enda psykiskt normala och skötsamma fången hålls däremot under oavbruten bevakning.

    Punkt 8:

    Tillåter svensk lag att en skötsam tonåring hålls fängslad på detta sätt?

    Jag hindras inte bara från att träffa andra människor utan jag hindras även från att ha telefonkontakt med andra människor. Till att börja med tilläts jag inte ens att ha telefonkontakt med mina föräldrar annat än i viss mycket begränsad utsträckning. Efter några dagar släpptes dock detta förbud och jag tillåts att ha telefonkontakt med mina föräldrar och med min jurist, men inte med några andra människor, inte ens med min egen bror.

    Mina föräldrar är medlemmar i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter. Ett par norska damer, som också är medlemmar i Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter (den ena till och med ledamot av styrelsen för Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter) hade fått kännedom om hur jag hölls fången på Fristaden Allgott. De ville tala med mig och ringde därför till Fristaden Allgott och bad att få tala med mig. Bägge uppgav när de framställde denna begäran sina namn och vem de var. Den ena är universitetsprofessor. Den andra är änka efter en norsk stortingspresident. Bägge förvägrades att tala med mig under motivering att jag endast var tillåten att ha telefonkontakt med mina föräldrar och med representanter för socialförvaltningen!!!

    När den norska universitetsprofessorn ringde första gången och bad att få tala med mig fick hon endast till svar att jag inte var inne; således icke beskedet att det ej var tillåtet att tala med mig. (jag var på en påtvingad och bevakad utflykt med personal och medfångar). Hon frågade då när jag återkom och fick besked att jag återkom vid 18-tiden. Hon bad att få framfört en hälsning till mig på vilket Fristaden Allgott-tjänstemannen, som svarade i telefonen, sade " ja". Denna hälsning framfördes aldrig till mig. Först när jag senare på kvällen vid ett telefonsamtal med min mamma fått veta att den norska professorn sökt mig omtalade personalen att hon ringt. Någon hälsning framfördes dock icke. Den norska professorn ringde ånyo efter klockan 18. När hon då bad att få tala med mig fick hon beskedet att jag icke var tillåten att taga emot telefonsamtal. Jag hade mycket gärna velat tala med henne men det fick jag alltså inte göra. Inte heller fick jag tala med den norska stortingspresidentänkan. Personalen talade inte ens om att hon ringt utan det fick jag veta vid telefonsamtal med min mamma.

    Punkt 9

    : Med tanke på att yttrandefriheten och meddelarfriheten är grundlagsskyddade vill jag att JO undersöker om det är i överensstämmelse med svensk lag att hindra min telefonkontakt med omvärlden och även genom inlåsning av mig och dygnet-runt-bevakning av mig hindra mig helt från kontakter och telefonkontakter med andra människor än Fristaden Allgotts personal och mina medfångar?

    Så vill jag taga upp de bedrövliga hygienska förhållandena på Fristaden Allgott. Mina medfångar är ju misskötsamma och psykiskt störda personer som ideligen spottar överallt. Man får alltså vara försiktig var man går och vad man tar i för dessa äckliga spottloskor finns överallt.

    Varje fånge har eget rum (eller skall man kalla det cell?). Men vi nödgas dela badrum och toalett. Jag nödgas dela badrum och toalett med fyra-fem andra fångar. Eftersom ju frekvensen av smittsamma sjukdomar av typen aids och hepatit är långt högre bland misskötsamma ungdomar än bland vanliga skötsamma ungdomar är detta att dela toalett och duschrum med medfångarna en utomordentligt otäck hälsofara. Man tycker ju att dessa toaletter och badrum rimligen borde städas varje dag av specialutbildad städpersonal med skyddshandskar och skyddskläder.

    Men så är inte alls fallet. De städas endast en gäng per vecka. Och då är det vi barnfångar som beordras att göra detta utan någon form av skyddsutrustning. Vi beordras turas om med detta hälsofarliga arbete.

    Jag vill framhålla att jag inte har något emot att städa mitt eget rum. Och om jag hade eget badrum och egen toalett skulle jag gärna städa dem. Men att beordras att städa toaletter efter andra fångar finner jag orimligt. Jag är visserligen tvångsomhändertagen. Men jag är inte av någon domstol dömd till straffarbete!!

    Punkt 10:

    Är det i överensstämmelse med svensk lag att ett omyndigt barn, som icke är dömt för något brott, på detta sätt utnyttjas som arbetskraft och tvingas städa toaletter efter andra fångar?

    Vi barnfångar på Fristaden Allgott får 30 kronor i veckan i veckopeng. Jag är ju tvångsomhändertagen så mina föräldrar får inget barnbidrag för mig utan det lägger socialmyndigheten beslag på. Dessa trettio kronor i veckan är alltså det enda jag har och det är ju verkligen inte någon stor summa.

    Nu har emellertid Fristaden Allgotts personal ett eget system där de utdömer böter. Om man kommer försent till frukosten (den är klockan 8.15 och det är ju ändå sommarlov, då andra skolbarn passar på att sova på morgnarna) så innehålles 15 kronor av veckopengen. Om man utan lov går utanför anstaltens staket utdömes också 15 kronor i böter.

    Dessa 30 kronor veckan är min enda egendom som jag disponerar över.

    Punkt 11

    : Är ett dylikt bötessystem, där jag kan berövas de enda pengar jag förfogar över, godtyckligt tillämpat av anstaltens personal (som icke är någon domstol och vars beslut ej kan överklagas) i överensstämmelse med svensk lag? (Vad sker med dess bötespengar för övrigt? Stoppar någon dessa i egen ficka? Hur och till vem redovisas dessa bötespengar?)

    Jag vill sluta med följande. JO kanske undrar över varför jag inte JO-anmäler att jag överhuvudtaget är tvångsomhändertagen, varför jag tvångsplacerats på Fristaden Allgott och så vidare. Avsiktligt tar jag inte tagit upp dessa punkter i min JO-anmälan. Jag befarar nämligen, att om jag gjorde det, skulle JO "dribbla " bort hela ärendet med att förklara att jag och mina föräldrar hänvisas till att överklaga besluten till domstol. Men det har jag och mina föräldrar redan gjort utan framgång.


    Därför tar jag i denna min JO-anmälan upp enbart saker som varken jag eller mina föräldrar har möjlighet enligt svensk lag att klaga på till domstol.

    Den situation jag tvingas leva under, dygnet-runt-bevakad och isolerad från kontakt med normala människor, är helt olidlig för mig och helt ohållbar. Jag hemställer därför att JO omedelbart ingriper och hjälper mig. Jag erinrar om det välkända förhållandet att hittills har ingen diktaturstat haft problem med att rekrytera fångvaktare till koncentrationslägren. Och hittills har ingen stat, som tillämpar dödsstraff, haft svårigheter att rekrytera bödlar.

    När människor ges okontrollerad makt (som ju vakter i koncetrationsläger får) så missbrukas den praktiskt taget alltid.

    Jag ber JO skydda oss barnfångar från sådan här godtycklig maktutövning och ber JO omedelbart ingripa.

    Jag befarar att brev från JO till mig kommer att beslagtagas av personalen. Jag får därför be JO att brev till mig adresseras till min jurist, som har lovat att vidarebefordra breven till mig. Brev till mig frän JO skall alltså inte adresseras till Fristaden Allgott utan skall adresseras till Charlott Johansson c/o Jur. kand. Siv Westerberg, Siv Westerbergs Juridiska Byrå AB, Skårsgatan 45, 412 69 Göteborg.

    Skara den 27 juli 1999

    Med vänlig hälsning

    Charlott Johansson

    *********

    Den som vill göra en anmälan till Justitieombudsmannen skall skriva till:

    JO
    Riksdagens Ombudsmän
    Box 16 327
    103 26 Stockholm

     

    Söktjänst Charlott

    Incesthysterin och domstolarna

    Sexualhysterin

    Hemligheter och minnen

    Rättsröta vid behandling av misstänkta för sexualbrott 

     

     

     

     

     

     

     

NKMR tillskriver UNICEF och Världskongressen

 

 

 

 


NKMR tillskriver FN:s generalförsamling

 

och

 

Världskongressen för Familjerätt i Bath, England

Med anledning av den numera inställda UNICEF toppmöte i New York den 19-21 september 2001 på temat barnens situation i världen har NKMR kommunicerat FN:s generalförsamling det förtryck som åtskilliga tiotusentals barn och deras familjer och släktingar utsätts för i de nordiska länderna - Danmark, Finland, Norge och Sverige  -genom onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av familjernas barn. NKMR har också sänt en kommuniké till "The 2001 World Congress on Family Law and The Rights of Children and Youth" i Bath, England den 20 – 22 september 2001.

I kommunikéerna har NKMR påpekat att lagarna om tvångsomhändertagande av barn, som av de nordiska riksdagarna och regeringarna satts på plats såsom skyddslag för utsatta barn och "för barnens bästa", har givit upphov till institutioner som framstår som forum för förtryck, förnedring och förföljelse av barn och deras föräldrar och släktingar. I stället för att ge hjälp och skydd åt behövande och utsatta barn har vi bevittnat förekomsten av onödiga omhändertaganden och förtäckta adoptioner iscensatta och genomförda av socialarbetarna med stöd av de politiskt tillsatta nämnderna. Dessa åtgärder mot barnen och deras familjer görs genom illojal tillämpning av de s k skyddslagarna.

 

 

 

En allvarlig följd av den illojala lagtillämpningen är att rättssäkerheten för de drabbade barnen och deras föräldrar och släktingar är satt ur spel. I Sverige, i strid med föresatserna i såväl socialtjänstlagen som LVU och angivna lagarnas förarbeten vilka anger att ett tvångsomhändertagande skall vara "tidsbegränsat och med den slutgiltiga återförening av familjen som mål", genomför fosterföräldrarna - med socialarbetarnas goda minne och samhällets skydd också ett systematiskt och omfattande umgängessabotage i syfte att fjärma barnen från sina föräldrar, syskon och övriga släktingar. Därigenom utsätts barnen för PAS (parental alienation syndrome), som är svårt emotionellt traumatiserande för barnen samtidigt som föräldrarna drabbas av anpassningssvårigheter och andra trauman till följd av förlusten av sina barn.Detta utgör ett enormt slöseri med skattebetalarnas medel och ett oförsvarbart slöseri med mänskliga ressurser.

 

 

 

NKMR:s uppfattning är den att varken de politiska nämnderna, kontrollorganen, dvs länsstyrelserna och justitieombudsmannaämbetena, åklagarna, domstolarna eller regeringarna i de nordiska länderna ingriper till skydd för barnen och deras familjer. Norges delegat i Europakommissionen, Gro Hillestad Thune, framförde liknande åsikter i fallet Eriksson v. Sverige, där Sverige dömdes av Europadomstolen för kränkningar av familjen Erikssons Artikel 8 rättigheter. NKMR har också poängterat att domarna i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna avfärdas och negligeras av de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna - och av berörda regeringarna eftersom fällande domsr inte leder till disciplinpåföljder för felande tjänstemän. Sveriges regering, t ex, har betalt skadeståndsbeloppen som Europadomstolen har dömt Sverige att betala till de kränkta familjerna. Så sent som den 20 juni 2000 tvingades svenska regeringen betala 2,1 miljoner kronor i samband med en förlikning med familjen Lindelöf, Stockholm, vars klagomål till Europadomstolen blivit förklarat admissibelt. Trots fällande domar i Europadomstolen och höga skadestånd har vi inte sett någon ändring i myndigheternas praxis.

Våra erfarenheter i NKMR visar att barnen som drabbats av tvångsomhändertagande - och deras familjer - far illa i välfärdsinstitutionernas kanslier. Vi vet också att barnen far illa i de hem och institutioner där de tas emot för samhällets "vård". Dessa barn berövas sin identitet, sina rötter och skydd från kränkningar och övergrepp. De blir utsatta för misshandel och andra övergrepp - såväl fysisk som psykisk och sexuellt. Rapporter till välfärdsinstitutionernas personal, kontrollorgan och polis avfärdas såsom lögner och förtal. Barnens situation blir ännu mer prekär efter en sådan anmälan.

 


Ännu värre blir det för de utländska barnen som tvångsomhändertas och placeras i fosterhem. Förutom förlusten av sin identitet, sina rötter och skydd från kränkningar och övergrepp berövas dessa barn också sin kultur och sitt språk. Detta utgör inte enbart kränkningar av den av Artikel 8 av den Europeiska Konventionen angående de mänskliga rättigheterna garnterade rätten till respekt för privat- och familjelivet, utan kränkningar av Artiklarna 3, 8, 9, 10, 12, 16 och 32 av FN:s Barnkonvention.

 

 

 

I Sverige har åtskilliga föräldrar - såväl svenska som invandrare – funnit sig tvungna att "kidnappa" tillbaka sina tvångsomhändertagna och fosterhemsplacerade barn och fly från landet i syfte att hålla sina familjer samlade. Vissa olyckliga föräldrar har upptäckts då de försökt passera landets gränser med sina administrativt frihetsberövade barn, arresterats och häktats och deras barn har blivit återförda till fosterhemmen.

 


I kommunikéerna har NKMR skarpt kritisera de fyra nordiska länderna för att förvaltningsdomstolarna inte följer lagen såsom respektive lagstiftare föreskrivit vilket har lett att de tvångsomhändertagna barnen alltför ofta berövas rätten till sina föräldrar och sin släkt. På grund av livliga och ihärdiga protester från Mormorsupproret införde Sverige i januari 1998 en lag varigenom mor- och farföräldrar och andra släktingar skall utredas i fall ett släktingbarn anses behöva ges vård och boende utanför sitt föräldrahem. Likväl fortsätter socialarbetarna att placera de tvångsomhändertagna barnen hos främmande människor och i främmande miljöer - således en diskriminering av barnens släktingar. Aftonbladet den 19 juli 2001 berättade historien om Ingrid och Staffan Nilsson i Kumla vars enda barnbarn har onödigt tvångsomhändertagits och fosterhemplacerats hos ett barnlöst par - således en förtäckt adoption.

Trots åtskilliga fällande domar i Europadomstolen fortsätter onödiga tvångsomhändertaganden av barn i de nordiska länderna. NKMR har därför vädjat till UNICEF och The World Congress att tillse att det en gång för alla måste fastslås att barn har rätt till sina föräldrar och släktingar - och att familjerna har rätt till sina barn.

 

 

 

Olofstorp, den 14 september 2001

 

 

 

 

 

Ruby Harrold-Claesson
Jur. kand
Ordf. i NKMR

 

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

 

 

 

 

Communiqué to United Nations General Assembly

 

Communiqué toThe 2001 World Congress on Family Law and The Rights of Children and Youth

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter