Tragedier vid tvångsomhändertaganden

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.
Ordf. i NKMR

•  

  Torbjörn Karlgrens redogörelse för fallet Eva Stendahl och hennes tio månader gamla son, Adrian, aktualiserar åter igen problematiken kring tvångsomhändertagande av barn. Som praktiserande jurist har jag erfarenhet av åtskilliga liknande fall av onödiga tvångsomhändertaganden av barn. Dessvärre måste jag påpeka att liknande tragedier för barn och deras föräldrar, som i detta fall, utspelar överallt i Sverige. Nordiska kommittén för Mänskliga rättigheter - NKMR - För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna bildades hösten 1996 just för att få slut på socialarbetarnas maktmissbruk och rättsövergrepp mot barn och deras familjer.

  Sociallagstiftningen ger de sociala myndigheterna - och deras lydiga politiska nämnder - stor handlingsfrihet att tvångsomhänderta barn, skilja dem från sina nära och kära och placera dem hos helt främmande människor. Som i fallet Eva och Adrian Stendahl åberopar man önskan att hjälpa och skydda barnet.

  Vetenskaplig expertis - som givetvis nonchaleras av de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna - visar med all önskvärd tydlighet att omhändertagande av ett barn och skiljande från sin mor och sin invanda miljö utgör en tragedi för barnet. Traumat kan bestå livet ut. Tragedin är lika stor för föräldern som blir fråntagen sitt barn. Tvångsomhändertagande av ett barn innebär i klartext att föräldern är underkänd såsom förälder av socialtjänsten dvs representanter för samhället. Underkännandet träffar emellertid så djupt att människan kan tappa fotfäste. Därmed skapar socialarbetarna ytterligare ett mänskligt offer. Men viktigast av allt blir föräldern en klient hos både socialtjänst och psykvård dvs socialarbetarna skapar arbete åt sig själva, sina kollegor, fosterföräldrar, personalen inom psykvården, advokater och domstolarna.

  Trots vetskap om missförhållanden vill inte lagstiftaren lära sig av de tidigare misstagen som har begåtts. Politikerna måste ta sitt ansvar. Samhällets resurser skall användas för att hjälpa och stödja ej stjälpa och bryta ned medborgarna.

  Ett stort problem i sammanhanget då föräldrarna klassas som olämpliga är att förvaltningsdomstolarna tror hellre på socialsekreteraren och socialnämnden än på föräldern som kämpar för att hålla sin familj samlad.

  Sverige har uppnått stor ryktbarhet internationellt och kallats för Kinder Gulag pga LVU. Barnmålen betraktas i Strasbourg som något specifikt svenskt - en svensk skötessynd. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen (EMRD) just pga dessa barnmål. Åtskilliga liknande mål är anhänggiga i Strasbourg. En fällande dom i EMRD är liktydigt med att en rättighetskränkning har skett. Också Norge och Finland som tillägnat sig samma syn som de svenska sociala myndigheterna har fällts i EMRD.

  EMRD-domarna Pettiti, Matscher och Russo betecknade föräldrarnas mångåriga kamp att befria sina barn från de sociala myndigheterna (Olssonmålet) som "en kränkning av deras heligaste rättigheter." De tre domarna uttalade sig kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över Regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna.

  I ytterligare en fällande dom mot Sverige - Erikssonmålet - uttalade sig den norska delegaten i Europakommissionen Gro H Thune enligt följande: "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms." Själv vill jag tillägga - och även domar från Europadomstolen. Sverige är numera medlemsstat i EU och måste av detta skäl ta hänsyn till - och anpassa sig till - förhållandena i de övriga europeiska länderna.

  I de katolska länderna i kontinentala Europa erkänner man existensen av en Rätt som är högre än den som dikteras av lagstiftningsmakten. Den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna (EMRK) är en kodifiering av den Rätten. EMRK är den minimistandard som måste garanteras av staterna. I kontinentala Europa är Familjen erkänd som samhällets grundsten och den åtnjuter starkt skydd och stöd från Staten. I välfärdsstaten Sverige har man en avog inställning till Familjen.

  Vid den Familjeriksdag som anordnades av Riksförbundet för Familjers Rättigheter (RFFR) den 22 november 1996 beklagade sig Kaj Fölster socialpolitiker i Tyskland tillika Alva och Gunnar Myrdals dotter, typiskt nog med sin svensksocialistiska syn, över den tyska familjens starka ställning och att det är praktiskt taget omöjligt att tvångsomhänderta barn där.

  Medierna i de nordiska länderna har under flera år rapporterat om åtskilliga fall där barn har tvångsomhändertagits - med ödesdigra följder för barnen och deras familjer. Siv Westerberg pläderar för åtal mot felande socialtjänstemän. Jag instämmer. Hittills har endast två fall lett till åtal. Dessa är fallet med Ahni's nyfödda tvillingar på Gotland (Svart eller Vitt, TV4) och fallet med Kåres och Anettes dotter.

  1994 proklamerades av FN:s generalförsamling som Internationella Familjeåret. Med utgångspunkt i temat "Familj: resurser och ansvar i en föränderlig värld" inbjöds medlemsländerna att medverka med insatser, som skulle främja respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna under mottot "I familjen läggs grunden för ett demokratiskt samhälle". Men de svenska socialmyndigheterna - på grund av sin skolning och sin ideologiska hemvist och trots återkommande granskningar av fall av onödiga tvångsomhändertaganden i media (Striptease 26/1) - fortsätter sin samhällsfarliga praxis och rattsstridiga hantering av barn och deras familjer. Ett typiskt uttryck för socialarbetarnas ideologiska grundval är en diskriminering som släktingar möter från socialmyndigheternas sida då fråga om vårdnaden av föräldralösa barn uppstår. Detta ledde till bildande av "Mormorsupproret". Sex motioner i ämnet ingavs i riksdagen hösten 1996 och stiftande av en lag som ålägger socialarbetarna att utreda släktingar då ett barn måste beredas ett nytt boende.

  Paradoxalt nog stod Sveriges regering den 14 - 16 juni i år som värd för Europarådets Ministerkonferens under temat "För ett barnvänligt samhälle". Givetvis kamouflerar Sverige onödiga tvångsomhändertaganden av barn som "åtgärder för barnets bästa".

  Genom de sociala myndigheternas i Karlskoga maktmissbruk och rättsövergrepp mot Eva Stendahl och hennes lille son, Adrian, och alla andra liknande fall av onödiga tvångsomhändertagande av barn, riskerar Sverige en ny rättsskandal som tvångssteriliseringsdebatten. Tidigare beslutade myndigheterna vilka som är lämpliga att fortplanta sig - i dag beslutar de vilka som är lämpliga att vara förälder. Resultatet blir detsamma - vissa människor döms ut av systemet.

  Fällande domar i Europadomstolen, FN.s Internationella Familjeår, Europarådets ministerkonferens och mediareportagen till trots fortsätter den kränkande och skadliga praxis att tvångsomhänderta barn i Sverige. Visserligen kan jag inte kvantifiera men ett fall, där ett barns och dess familjs mänskliga rättigheter har kränkts genom tvångssomhändertagande och separation, är ett fall för mycket.

  Problemen med omhändertagande av barn i de nordiska länderna har uppfattats som så allvarliga att särskilda organisationer har bildats för att skydda barn och deras familjer mot de sociala myndigheterna. I november 1996 bildades Nordiska Kommittén for Mänskliga rättigheter (NKMR). NKMR:s huvudsakliga ändamål är att säkerställa barns och deras familjers rätt till privat- och familjeliv, samt att bevaka respekten för familjernas rättssäkerhet hos myndigheter och domstolar. I NKMR's uppdrag ingår att rapportera om misstänkta fall av kränkningar av barns och deras familjers mänskliga rättigheter i Sverige, Norge, Danmark och Finland till FN, FN:s Barnkommitté och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

  Det är av stor vikt för varje enskilt barn, dess föräldrar och familj och i förlängningen för hela samhället, att få inpräntat att alla barn har rätt till sitt ursprung och att det finns en oförstörbar, speciell samhörighet mellan biologiska släktingar, som har med rötter och identitet att göra. De sociala myndigheterna i Sverige måste respektera barns och föräldrars gemensamma rätt till varandra och rätten till övriga släktingar skall värnas - i syfte att undvika tragedier liknande den som Eva Stendahl och hennes lille son Adrian utsattes för av Karlskoga kommun.

  Oenig länsrätt sade nej till Eva

  Ingen rök utan eld, säger länsrätten

  Tack för artiklarna om Adrian

   

  Tillbaka till Pågående Rättsfall 

Socialtjänsten och Adrian

Av Birgitta Persson

• Sverige finns en skyddslagstiftning för barn, LUV - lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, Lagen syftar till att skydda barn i Sverige från misshandel, vanvård och olika former av utnyttjande. Karlskoga Tidning har i ett antal artiklar skrivit om Adrian, 10 månader, och hans mamma efter det att socialnämnden i Karlskoga har fattat beslut om Adrian med stöd av denna lag.

  Adrians mamma har gett Karlskoga Tidning tillgång till socialtjänstens utredning och annat material om Adrian. I artiklarna väljer Torbjörn Karlgren att utelämna del av socialtjänstens utredningar. Genom att inte redovisa helheten i materialet framställer Torbjörn Karlgren socialtjänsten som en skrämmande och maktfullkomlig myndighet. Karlgren väljer att utesluta det som handlar om Adrian, Adrians behov av skydd och Adrians rättigheter till en god omsorg.

  Vilket ansvar har Karlskoga Tidning för att korrekt beskriva vad som händer i svåra ärenden som i exemplet Adrian?

  Beslut om att skilja barn från sina föräldrar fattas några få gånger varje år i Karlskoga kommun. Dessa beslut är alltså svåra och dramatiska. Dessa beslut är omgärdade av stor rättssäkerhet. En tjänsteman utreder barnets situation varefter förtroendevalda politiker fattar då nödvändiga besluten. Dessa beslut prövas sedan av Länsrätten i Örebro län och i så gott som alla ärenden även av Kammarrätten. Både barn och föräldrar har rätt till juridiska biträden som ska se till att alla rättigheter tillgodoses.

  Adrians situation kommer med andra ord att granskas och bedömas i flera olika instanser.

  Det jag kan kommentera om Adrians situation idag är att grunden för att placera honom i ett familjehem inte är att hans mamma har sökt socialbidrag till en hyra. Varken Adrian eller några andra barn har eller kommer att omhändertas i Karlskoga kommun på grunder som beskrivs i Karlgrens artiklar.

  Jag beklagar dessa artiklar då jag befarar att de kan leda till att Karlskogas invånare drar sig för att be om socialtjänstens stöd i livssituationer då detta behövs. Vem vågar att be om hjälp med ett ständigt skrikande spädbarn eller en knarkande tonåring om man tror att risken då är stor att man mister sitt barn?

  Socialtjänsten har idag en öppen och lättillgänglig verksamhet där barn och föräldrar på enkla sätt kan komma i kontakt med socialtjänsten och be om stöd och hjälp. Utvecklingen i Sverige såväl som i Karlskoga har lett fram till ett ökat behov av stöd till barnfamiljer i olika svåra situationer.

  Karlskoga Tidnings artiklar försvårar och riskerar enligt min mening socialtjänstens målsättning att skapa goda uppväxtvillkor för barn i Karlskoga. Jag beklagar detta!

  Vilket ansvar tar Karlskoga Tidning för att barns rättigheter tas på allvar i Karlskoga?

   

  Du svarar som en politiker, Birgitta

  Nidbild av socialnämndens arbete

  Jag blir så trött

  Tragedier vid tvångsomhändertaganden

  Oenig länsrätt sade nej till Eva

  Ingen rök utan eld, säger länsrätten

  Tack för artiklarna om Adrian

   

  Tillbaka till Pågående Rättsfall

Socialen omhändertog även Adrians lillebror

Av Torbjörn Karlgren

• Nu har det hänt igen.

   

  På försommaren 1999 fick Eva Stendahl sin tio månader gamle son Adrian tvångsomhändertagen.

  Igår hände det igen.

  Då tog socialen Adrians lillebror, tre månader gammal.

   

  Socialen tog Evas barn - igen

  Kommer du ihåg Eva Stendahl som fick sonen Adrian tvångsomhändertagen?

  Nu har det hänt igen.

  Igår tog socialförvaltningen hennes tre månader gamle son.

  Karlskoga Tidning berättade i en rad artiklar under 1999 om Eva Stendahl och om hur hennes son Adrian vid tio månaders ålder tvångsomhändertogs av socialförvaltningen, ett tvångsomhändertagande som sedan fick stöd av två oeniga rättsinstanser.

  I november födde Eva Stendahl Adrians lillebror och det faktum att han skulle födas och komma till familjen var ett av de argument som socialförvaltningen använde för att få domstolen att fastställa tvångsomhändertagandet av Adrian.

  När det nya barnet skulle komma skulle nämligen Eva få än mindre tid för Adrian, hävdade socialen. Adrian är idag sedan drygt sex månader tvångsomhändertagen och igår slog socialförvaltningen till igen och omhändertog Eva Stendahls tre månader gamla spädbarn.

  - Jag har inte varit ifrån honom en minut hittills och nu vet jag inte vad jag gör när de har tagit honom, sade en förtvivlad Eva Stendahl till Karlskoga Tidning igår kväll.

  Inga detaljer fanns under onsdagskvällen, inga detaljer som kan svara på frågor om "hur" och "varför".

  Bara detta faktum att även Stendahls minsta barn omhändertagits av samhället.

  Karlskoga tidning hoppas återkomma i fredagstidningen med en mer omfattande redogörelse för den här nya händelseutvecklingen.

   

  Karlskogafallet

  JO-anmälan och beslut i karlskogafallet

  Det känns som om socialen valt ut mig till offer

  Grymt och obarmhärtigt

  Hur sköter de sig inom socialen?

   

  Tillbaka till Artikelindex

• Oenig länsrätt sade nej till Eva

  Av Torbjörn Karlgren, Karlskoga

   

• "Nu vet jag inte vad jag ska göra"

  Igår fattade länsrätten beslutet. Ett oenigt beslut. Eva Stendahl får inte sonen Adrian tillbaka.

  - Jag blir tokig, säger Eva Stendahl när hon just fått beskedet. De har förvrängt det jag har sagt och vänt på det så nu vet jag inte vad jag gör.

  "De" är länsrätten.

  Igår kom dess beslut.

  En oenig länsrätt beslutar att socialförvaltningens tvångsvård av Adrian, elva månader, ska bestå.

   

  Klen tröst

  Den nämndeman som haft en avvikande mening konstaterar att Adrian uppenbarligen mår bra, att inga tecken finns på att han mår illa i sin mors omvårdnad och att det inte finns några skäl till att acceptera en tvångsvård enligt LVU.

  Det är dock en klen tröst för Eva Stendahl som nu tvingas se hur hennes son Adrian tvingas fira sin ettårsdag tvångsomhändertagen av samhället.

  - Jag vet inte vad jag ska säga, säger Eva. De har ju inte lyssnat på mig, de har förvrängt vad jag sagt, de har missförstått saker.

  - Det känns, ursäkta mig, för jävligt. Men jag kommer aldrig att ge upp kampen för min son.

  - Jag ska ha honom tillbaka. Det är det enda som är viktigt för mig.

   

  Förstår inte argumenten

  Igår eftermiddag fick Eva Stendahl beskedet om att socialförvaltningens krav på tvångsvård vunnit länsrättens gehör. Hon kan, efter att ha läst papperen där domen presenteras, inte förstå länsrättens argumentation.

  - Länsrätten har ju heller inte på en enda punkt ett enda område där den kan kritisera mitt sätt att ta hand om min son Adrian. Hur kan då rätten bestämma att jag inte ska få ta hand om honom?

   

  Fortsättning följer

  I morgondagens Karlskoga Tidning ska vi presentera mer av länsrättens beslut.

  Då får var och en döma över den märkliga juridiska och sociala process som lett till att Eva Stendahl till skillnad från andra föräldrar inte får ta hand om sin son.

  - Jag hade ett visst hopp om länsrätten, säger Eva.

  - Nu vet jag inte vad jag ska göra.

  Det är, utan tvivel, lätt att förstå henne.

  Ingen rök utan eld, säger länsrätten

  Tack för artiklarna om Adrian

  Tillbaka till Pågående Rättsfall