Filipstadsfallet - Vem skadar Folåsabarnen?

Filipstadsfallet - Vem skadar Folåsabarnen?

 

Av Göran Grauers, Stora Forsa


 


Göran Grauers har under flera år engagerat sig för tvångsomhändertagna och tvångsplacerade barn bl. a Fallet Mickael i Karlstad.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

I en artikel ”Rapports slarv skadar redan drabbade barn” publicerad den 27: e november skriver SIS presschef Cecilia Sandahl och Redaktören på SIS Birgitta Hedman-Lindgren att psykolog Lars Bagge var kallad av pappan till förhandlingarna i länsrätten. Sandahl och Hedan-Lindgren påstår faktiskt att psykolog Bagge, bara för att han kallats av pappan, skulle vara partisk och inte ett oberoende vittne.

 

I sin iver att kritisera Rapport kränker de psykolog Bagge. Lars Bagge är en legitimerad och erkänt skicklig psykolog och en auktoritet i Sverige på bland annat mobbing och kränkande särbehandling.

 

Låt mig här klargöra varför Psykolog Bagge kallades till länsrätten som sakkunnig. Lars Bagge och fil lic, jur kand Karin Strömberg-Lind begärdes av undertecknad, som sakkunnigvittnen till förhandlingar i länsrätten i september 2006. Undertecknad var då pappans ombud. Anledningen att jag begärde dessa två personer att utreda barnens situation var att de redan kände barnen och hade deras förtroende. Båda hade varit involverade i den mobbingaffär som pojken i familjen tidigare råkat ut för i skolan och både Lars Bagge och Karin Strömberg-Lind var då där på uppdrag av Filipstads kommun.

 

När jag kom in i ärendet och lästa alla handlingar kring barnen och bland annat SIS egna psykologers utlåtande, så ansåg jag det nödvändigt med en utomstående granskning. Om man här skall hårdra saker så är ju faktiskt SIS psykologer betalda av SIS och kommunens psykologer i förlängningen också betalda och anlitade av kommunen. I så fall kan man ju lika enkelt påstå att inte heller dessa psykologer är oberoende experter. Vi kan ju här då lika gärna påstå att de psykologerna går sina uppdragsgivares ärenden, SIS egen psykolog lär inte sitta i domstol och rata hennes arbetsgivares sätt att arbeta, men det är nog inte SIS villiga att erkänna.

 

Jag kom som ombud in sent i ärendet och det var ingen som var villig att skjuta på några förhandlingar. Pojken i familjen skulle fylla 15 år bara någon dag efter förhandlingarna och hade man skjutit på dessa så hade det komplicerat ärendet betydligt eftersom pojken då hade rätt att själv utse ombud och han hade tydligt visat att han var missnöjd med de ombud han tilldelats.

Jag fick tillstånd, med tanke på hur nära pojken var sin 15 års dag, att han fick närvara i rätten.

Myndigheten eller domstolen ville alltså inte förhala någon förhandling så att pojken kunde få föra sin egen talan. Det här i sig är uppseendeväckande och kallar på opartiska bedömningar.

 

Med bara dagar kvar innan förhandlingarna, på min begäran, utsåg domstolen Lars Bagge och Karin Strömberg-Lind till sakkunniga och man får förmoda att domstolen vet vad de gör. Trots att domstolen utsett de båda till sakkunniga så vägrade kommunen att uppge var barnen fanns.

 

När jag läste in mig på ärendet hittade jag handlingar från tiden när pojken mobbades i skolan och hittade då Lars Bagges och Karin Strömberg-Linds namn och tog då kontakt med dem för att få en uppfattning hur de kände barnen. Det var alltså inte på pappans direkta begäran som Lars Bagge och Karin Strömberg-Lind blev involverade. Bagges och Strömberg-Linds uppdrag var dessutom bara att utreda hur barnen mådde på Folåsa, inget annat.

 

Det kan också inflikas att både Filipstads kommun och Folåsa anmälts av undertecknad till JO och i remissvar som kommunen och Folåsa inlämnat väcks nya frågor eftersom de båda remissvaren inte överensstämmer med varandra. Det är också klart att Folåsa inte tog reda på om barnen var omhändertagna under § 3 LVU, vilket var nödvändigt för att hålla dem inlåsta. Kommunen hade inte ansökt om LVU enligt § 3 LVU. Att barnen var på låst avdelning fram till den 13 december 2006 råder ingen tvekan om. Därefter går Folåsas och kommunens uppgifter isär. Det blir för JO att utreda vem som har rätt eller fel.

 

Det är bedrövligt när presschefen på SIS Cecilia Sandahl och redaktören på SIS Birgitta Hedman-Lindgren själva kränker skickliga och erkända yrkesmän i sin iver att kritisera Rapport.

 

Det finns över 40 kilo utredningar och material i detta ärende som sträcker sig tillbaka till den första separationen som von Krusenstjerna hänvisar till och det är riktigt att där finns stora likheter mellan separationen den gången och de problem som finns idag.

Det som debatten rör den senaste tiden är hur Filipstads kommun och Folåsa skött behandlingen av dessa barn. De remissvar som jag fått från kommunen och Folåsa vittnar om att kommunikationen mellan Folåsa och Filipstad inte fungerat som den skall. Där finns stora frågetecken om hur restriktioner satts och vem som varit ansvarig för dem.

Barnen togs för att de inte fick skolgång och det har de heller inte fått på Folåsa. Enligt Folåsa för att barnen inte ville. Det här är inte en godtagbar ursäkt eftersom barnen togs för att de inte fick skolgång. På ett år lyckades Folåsa inte nysta upp den tråden. De fick heller inte adekvat psykologhjälp också för att de inte ville. Det är inte heller godtagbart.

Det som blir otäckt i det här och som måste ändras i Sverige, det är att myndigheterna kan gömma sig bakom sekretessen.

 

Jag har sedan förhandlingarna i länsrätten förra året inte släppt detta ärende utan försökt så gott det varit möjligt att hjälpa barnen. De har inte trivts på Folåsa, inte förstått sin situation och varit djupt olyckliga. Jag har hållits fortlöpande uppdaterad om situationen och läst alla barnens brev som de skrivit från Folåsa, såväl brev till pappan som till myndigheter och JK.

Enligt kommunen har barnen suttit på Folåsa för att de är rymningsbenägna, alltså inlåsta, men enligt Folåsa var barnen inte inlåsta från den 13 december och rymde inte på 8 månader. De var då alltså inte rymningsbenägna, som kommunen påstår. Det var först när barnen inte längre kunde hantera livet på Folåsa, ovissheten o.sv. som de blev så uppgivna att de rymde på allvar, uppgivna över att myndigheten inte kunde förklara varför de satt där eller vad som skulle hända med dem i framtiden. De såg inget ljus i slutet av tunneln. De blev helt enkelt desperata.

 

Anledningen till LVU var att barnen inte fick skolgång och det sociala liv som en skolgång skulle ha inneburit. Pojken är idag 16 år och har inte längre skolplikt, så ett LVU mot honom på de grunderna går helt enkelt inte.

 

Vad gäller flicka så vill kommunen få utökat LVU så att hon verkligen kan låsas in. Detta är oacceptabelt eftersom flickan först och främst under lång tid visade att hon inte var rymningsbenägen och att rymningarna idag är en protest från barnen mot myndigheten och myndighetens sätt att handlägga deras ärende.

Det som blir upprörande i detta fall är att ingen någonsin fäst någon som helst tilltro till barnen och Filipstads kommun och Folåsa gömmer sig bakom sekretess så att ingen utomstående och oberoende kan få undersöka vad som verkligen hänt.

 

Varför flyttades t.ex. inte barnen till ett vanligt familjehem när de visade att de inte rymde eller var rymningsbenägna? Varför togs ingen som helst hänsyn till vad barnen ville? De är ju trots allt i den här situationen helt oskyldiga.

 

********

 

Ellen von Krusenstjerna har i ett e-mail till NKMR klankat ner på ombud och vänner. Som ombud åt någon har man påtagit sig ansvaret att på bästa sätt föra deras talan. Det är inte ett ombuds sak att ha en personlig uppfattning i saken utan man skall föra sin klients talan, inget annat. En personlig uppfattning kan man ha, men den håller man i så fall för sig själv.

För mig blev dock saken sådan att jag omöjligt kunde föra pappans talan på det sätt han krävde och därför entledigades jag inför förhandlingarna i kammarrätten.

 

Ellen von Krusenstierna tycker att det var en mycket begåvad text som presschefen på SIS Cecilia Sandahl och redaktören på SIS Birgitta Hedman-Lindgren skrivit i tidningen Journalisten. Det är inte på något sätt begåvat att kränka yrkesmän i sin jakt på att kritisera Rapport för att de inte skulle ha varit sakliga i sin rapportering. Jag tycker själv att texten därför istället blir bedrövlig och det blir svårt att fästa något som helst värde i den. Det är i stället ett simpelt trick att försöka försvara sin egen heder genom att smutskasta andra. Det får en myndighet under inga omständigheter göra och framför allt inte SIS när de kritiseras för de sätt de behandlar barn. Det vore bättre att öppna dörrarna och låta oberoende få utreda istället för att gömma sig bakom sekretess och sprida osanningar runt sig i media. Det blir alltså än mer uppenbart att SIS bör granskas på djupet. Om SIS har den uppfattningen att det är genom kränkning man kommer tillrätta med problem, blir ju en berättigad fråga; Är det också så man behandlar barnen på de olika statliga behandlingshem som finns?

 

Ellen von Krusenstjerna må vara barnläkare och jurist, men uppenbart har hon dålig insikt i hur sociala myndigheter agerar i Sverige. Där finns avgrundsdjupa missförhållanden, vilket också nu regeringen uppmärksammat.    

 

 

 

Filipstadsfallet

 

FILIPSTADSFALLET - forts.
En serie artiklar i Östgötacorrespondenten

 

Förföljelsen av Nordmarksbarnen
Av Ruby Harrold-Claesson

 

 

Tillbaka till Artiklar