Fallet Christina - Att ta ett barn

 

FALLET CHRISTINA - ATT TA ETT BARN
Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

   

TV-dokumentären om Christina Ekman, Stockholm, fick tittarna att förbanna socialtjänsten

 

Onsdagen den 27 januari 1999 visade Sveriges Television dokumentären om Christina Ekman, Stockholm "Att ta ett barn". Dokumentären väckte starka känslor. Debatten om tvångsomhändertagande av barn tog ny fart.

 

Som ordförande för NKMR blev jag uppringd av flera människor som var i högsta grad upprörda.

"Hur kan det få gå till så här, det var det värsta jag sett", sade några som ringde.

"Ett sådant reportage bekräftar andra fall som jag har hört talas om och varit i kontakt med. Det är detsamma över hela Sverige! Socialtjänsten måste skrotas, den kan inte reformeras. Jag vill inte att mina skattepengar ska användas till att förstöra mina medmänniskor", sade andra.

"De där j---a socialsekreterarna ska dömas till fängelse. De är ju sjuka i huvudet. Rena mobbarhyndor. Det visar att det är fråga om prestige, inget annat" sade några andra.

 

Dokumentären som sändes i SVT 2 under kvällen den 27 januari kom till av en slump enligt uppgifter i tidningen Aftonbladet.

Det var huvudpersonen, Christina Ekman, som själv sökte upp filmaren Karl-Olov Larsson för att hon ville ha uppmärksamhet för sitt fall. Hon hade blivit utkastad från den camping som hon bodde på och hon var därför helt hemlös.

 

Vräktes från campingstugan
Christina var gravid och filmteamet bestämde sig för att följa henne under några månader. Men vad som sedan skulle hända kunde de aldrig ana.

Historien förtäljer att Christina hade blivit vräkt från sin lägenhet några år tidigare och i dokumentären fick man se hur hon inför sommarsäsongen också vräktes frän den campingstuga hon flyttat in i.

Då hade Christina bara några månader kvar till sin förlossning. Eftersom hon inte erhållit bostad någonstans och socialtjänsten - vars skyldighet det är att hjälpa människor i nöd - inte hjälpte henne med en ny bostad, flyttade hon in i ett litet slitet tält vid en sjö tillsammans med sin sambo.

Sambon flyttade in i tältet vid sjön med Christina. Han arbetar som diskare i Stockholm och cyklar 80 km/dag till sitt arbete. Han förklarade att det lönade sig bättre för honom att köpa en begagnad cykel och cykla till jobbet än att köpa fem månadskort, eftersom cykeln innebar ett beständigare värde.

Gravida Christina Ekman och hennes skötsamma sambo förvägrades socialhjälp till en anständig bostad för de själva och det väntade barnet. I Socialtjänstlagen framställs emellertid socialhjälp som en rättighet till den behövande och som en skyldighet från samhällets sida.

TV-dokumentären visade vidare hur socialtjänstens hög av journaler på Christina Ekman växte sig större och större. Dokumentären visade också hur oenigheten mellan 'klienten' Christina Ekman och socialsekreterarna om vilka insatser som skulle göras för henne, gjorde att socialen lämnade henne åt sitt öde - om de inte fick bestämma. Det hade alltså skurit sig ordentligt mellan Christina Ekman och de myndigheterna som ska hjälpa henne.

Det förefaller osannolikt att socialarbetarna var medvetna om att filmteamet filmade dem. Socialsekreteraren ifråga skräder inte orden.

"Vi har fanimej gjort allt för att hjälpa henne!"

Enligt uppgifter i dokumentären har Christina Ekman också haft kontakter med psykiatrin. Vid en rutinkontroll på sjukhuset omtalade läkaren att hon hade sett att Christina Ekman hade haft med psykiatrin att göra. Hennes uttalande gjorde Christina Ekman upprörd och rädd.

"Vad spelar det för roll?" frågade Christina. "De behöver väl inte få reda på något om att jag ska ha barn", sade Christina upprört. "Annars går jag härifrån med magen i vädret", sade Christina vidare.

"Nej, de behöver ju inget veta", svarade läkaren.

Men i journalen skrev läkaren " kurator, socialen, mobila psykakuten och tilltänkta fosterföräldrar är kontaktade."

 

Födde en välskapt pojke
Några månader senare födde Christina Ekman en välskapt pojke, som hon hälsade välkommen till världen med namnet "Månstråle". Hon var då den enda i rummet som inte visste att hon skulle bli fråntagen sitt barn så fort det var fött. Samtliga i förlossningssalen ljög för Christina om att hon skulle få ha barnet hos sig. Personalen lade barnet vid moderns bröst en kort stund, men hon uppmanades inte att låta barnet dia råmjölken. Därefter tog en personal barnet för att göra honom ren och klä på honom. Christina visade upp kläder som hon hade köpt för sitt barn. Men personalen klädde på honom andra kläder samtidigt som de försökte dölja för den nyblivna modern, Christina, att de förberedde att undanskaffa barnet. Christina ville ha barnet hos sig men en sköterska bar ut barnet samtidigt som en kom in med fikavagnen. Personalen fortsatte att ljuga för Christina Ekman:

– Vi kommer tillbaka. Du får fika i lugn och ro. Utmattad efter förlossningen och avspänd av att ligga i en säng, somnade Christina.

Men sköterskan kom inte tillbaka med Christina Ekmans baby.

Dagen därpå när filmteamet kom tillbaka till sjukhuset var Christina Ekman borta. En personal i receptionen slog upp händerna när hon berättade att poliser hade hämtat den nyförlösta Christina Ekman till psykiatriska kliniken. Christina hade förts till en låst psykiatrisk avdelning. Hon fördes bort iklädd sjukhuskläder - endast rock, tröja och strumpor. Hon fick inte samla ihop sina saker eller ta på sina skor.

"Om Du inte följer med oss, då bär vi bort Dig", sade poliserna enligt Christina.

 

Lider av psykisk störning
En psykiatriker skriver i Christina Ekmans journal, efter att ha träffat henne i tio minuter, att hon lider av en allvarlig psykisk störning. Denna bedömning gjordes bl. a på grund av att Christina påstått att hennes förlossning filmades.

"Det ger uttryck för paranoida vanföreställningar", skriver läkaren utan att kontrollera att Christina faktiskt blivit filmad under förlossningen. Dessutom var filmkameran väl synlig i förlossningssalen.

Filmteamet frågade läkarna på psykiatriska avdelningen varför Christina Ekman hade blivit tvångsomhändertagen, svarade de att det var på grund av att socialen hade beslutat att ta hennes barn. Det fanns suicidrisk, påstod de.

När samma fråga ställdes till socialen svarade de att de var tvungna att ta Christinas barn eftersom hon hade blivit omhändertagen.

 

Berövad sin modersmjölk
Under tiden på den psykiatriska avdelningen fick Christina Ekman ingen medicinsk vård. Hon hade fortfarande svårt att gå och sitta efter förlossningen. Däremot tvingade personalen henne att ta tabletter för att hennes mjölkproduktion skulle upphävas.

"Jag har blivit avmjölkad", berättade Christina Ekman för filmteamet. Därmed har barnet blivit bestulen det bästa han hade - sin modersmjölk och sin mors närhet. Det framgick av dokumentären att Christina Ekman varken röker, dricker sprit och eller missbrukar narkotika. Av barnets vikt vid födelsen - 3900 gram - kan man dra slutsatsen att Christina Ekman var noga med sin kosthållning under graviditeten, trots svårigheterna med boendet. Vi har därför all anledning att fråga oss om detta övergrepp mot barnet - liksom övriga övergrepp som görs mot huvudparten av de tvångsomhändertagna barnen - gjordes för 'barnets bästa', som så ofta påstås.

Efter två dagar på psyket anses Christina Ekman "frisk nog" att lämna den låsta avdelningen, men hon fick inte tillbaka sitt barn. Under tiden på psykavdelningen överlämnade socialen barnet till fosterföräldrar.

 

Ny bostad
Fadern skaffade en bostad för sin lilla familj. Men socialsekreterarna har andra planer för den lilla familjen. De lovar fadern att han kan få vårda sin son. Villkoren som uppställdes var dels att han skulle acceptera att bo i en kamera-övervakad lägenhet som socialen tillhandahåller på ett utredningshem, dels att han skulle se till att hålla sin sambo och barnets mor, Christina Ekman borta från barnet. Detta är kvalificerad mobbning.

Fadern underkastar sig socialsekreterarnas diktat och säger: "Det är inte jag som ställer spelreglerna. Jag gör som jag blir tillsagd."

Det torde emellertid vara humant och medmänskligt handlat mot barnet och hans föräldrar, att också modern bereddes boende i den av socialtjänsten tillhandahållna lägenheten. Tvångsseparationen från barnet som hon själv födde, förefaller vara socialsekreterarnas sätt att bruka sin makt för att straffa den oreglerliga Christina Ekman. Detta är maktmissbruk. Vem nämnde George Orwells bok '1984'?

 

Anmärkningsvärd symbios
Symbiosen inom den offentliga sektorn är anmärkningsvärd. Socialsekreterarna kunde utan större ansträngning mobilisera förlossningsläkaren, psykiatrin och polisen mot den lilla människan Christina Ekman, vars intressen dessa myndigheter är egentligen till för att skydda. I stället uppvisade myndigheterna en enig front mot Christina Ekman, som utmålades som ett monster, som samhället var tvunget att avväpna.

 

Mänskliga rättigheter
FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna garanterar envar vuxen man och kvinna rätten att av egen fri vilja och samtycke ingå äktenskap och bilda familj. De båda socialarbetarnas diktat i syfte att åstadkomma en tvångsseparation av paret Christina Ekman och hennes sambo är en grov kränkning av FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Rätten till respekt för privat- och familjelivet är en grundläggande mänsklig rättighet som dessutom är lagfäst i Sverige genom lagen om Europakonventionen, SFS 1994:1219. Socialarbetarna har kränkt Christina Ekman, hennes sambos och deras lille son i deras heligaste rättigheter - att ha oinskränkt rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv.

 

Ej unikt
Fallet Christina Ekman är ingalunda unikt i Sverige. Som praktiserande jurist med ett antal LVU-mål, och som ordförande för NKMR, kommer jag dagligen i kontakt med kvinnor som berättar om liknande rättsövergrepp från de maktgalna socialsekreterarnas sida.

För tillfället arbetar jag med tre liknande fall där små barn har tagits från sina mödrar - utan egentlig saklig grund.

Fall I
1991 tvångsomhändertog socialarbetarna vid Lundby SDN, brittiska medborgaren Liz Edners lilla dotter efter en anonym anmälan. (Se The Edner Case). Liz Edners bristande respekt för de makthungriga socialarbetarna kopplad med deras prestige och förvaltningsdomstolarnas välvilliga inställning till myndighetspersonerna har gjort att barnet hålls som gisslan i Sverige.

Fallet är anmält till Europadomstolen.

Fall II
Hösten 1990 födde Nina Rodin sin son. Mor och barn placerades på Birkahemmet 'för utredning' av Ninas föräldraförmåga. Socialsekreterarna i Uddevalla tvingade Nina att lämna sin son "frivilligt" till ett barnlöst sambopar, annars hotade de att ta barnet från henne genom LVU. Samboparet hade redan fått ta hand om en liten flicka - även hennes mor tvingades lämna henne frivilligt. Därmed kunde samboparet avhjälpa sin barnlöshet och samtidigt få en god inkomst att ta hand om barnen och sig själva.

Nina Rodin har anmält fallet till Europadomstolen.

Fall III
I oktober 1997 födde Viola Öster i Kumla en liten flicka, Jenny. Viola är förlovad och sambo med Jörgen Hall. Viola är lite kraftig så ingen - inte ens hon själv - anade att hon var gravid. Barnet föddes dagen efter det att hon hade varit på en undersökning på mödravårdscentralen.

Dagen efter Jennys födelse beslutade socialarbetarna i Kumla att tvångsomhänderta Jenny och placera henne hos ett barnlöst par som väntade i adoptionskön för ett barn noll till ett år. Familjehemsutredningen, som normalt ska ta ca fyra månader, görs på en dag.

Viola uppmuntrades inte att ge barnet di. I stället gav personalen flickan modersmjölksersättning, samtidigt som Viola tvingades ta tabletter för att ta bort mjölken.


Civilisation eller barbari?
De här tre fallen från Göteborg, Uddevalla och Kumla och Christina Ekmans fall i Stockholm, är fyra fall i en oändlig serie. Alla minns vi Ahni på Gotland vars tvillingar togs av fostermodern och flyttades till Stockholm. Exemplen kan mångfaldigas, även om jag inte kan kvantifiera. Beträffande socialarbetarnas hantering av fallet Christina Ekman och hennes baby är frågan som obetingat inställer sig är följande: Hur ska Sverige kunna göra anspråk på att vara ett civiliserat land när myndighetspersoner behandlar ett nyfött barn och hans mor på ett så grymt och omänskligt sätt? Vi ska vara medvetna om att, om liknande fall förekom i Afrika, Indien eller något u-land, då skulle det svenska etablissemanget höja sina röster i indignation. Vi skulle höra hur barbariska människorna i de länder var om myndigheterna där skulle förfara på sätt som de i Stockholm gjorde.

 

Tjänstemän måste kunna åtalas
Det som socialsekreterarna i Stockholm har gjort mot Christina Ekman och hennes barn är klart brottsligt. De har satt Christina Ekmans och barnets rättssäkerhet ur spel. Det räcker inte med att de blir prickade av JO för sin hantering av fallet. De bör avsättas från sina tjänster, åtalas, rannsakas och dömas till långvariga fängelsestraff.

I DN-debatt den 26/1 skriver chefen för Socialstyrelsen generaldirektör Kerstin Wigzell följande: "Patientsäkerheten är väl utvecklad inom sjukvården, såväl den offentliga som privata. Men inom socialtjänsten är läget ett annat. Yrkesinspektionen kan ingripa mot farlig arbetsmiljö för personalen, men känslan för behovet av professionell behandling och säker vård för socialtjänstens klienter är inte lika utvecklad. Det finns skarpare instrument för att skydda personalen än för att skydda klienterna."

Rättsövergrepp som de som Christina Ekman och hennes barn har utsatts för av socialsekreterarna i Stockholm får inte tillåtas gå obestraffade. Myndighetspersoner skall garantera oväld - inte driva egna vendettor mot misshagliga klienter eller de klienter som inte låter sig kuvas.

Det är hög tid att inrätta en etisk nämnd i likhet med HSAN där felande socialarbetare kan granskas, och då de fälls, suspenderas eller avsättas från sina tjänster.

Dagen skall komma då Christina Ekman och hennes son och andra av socialarbetarna förorättade mödrar och barn skall få upprättelse och tilldömas skadestånd - i likhet med de tvångssteriliserade. Det är bara en tidsfråga. För tio år sedan kunde ingen ens drömma om att någon skulle dra fram oförrätterna mot de tvångssteriliserade i dagsljus. Men Maija Runcis skrev deras historia och nu har en utredning slagit fast att de tvångssteriliserade skall erhålla skadestånd för den oerhörda kränkningen och det lidande som de har åsamkats.

Tillbaka till Rättsfallsindex

Till Artikelindex

Till Rapporter