Oskarshamnsfallet 2 - Hur ska vi kunna leva ett normalt liv?

Hur ska vi kunna leva ett normalt liv?

Av Lotta Lindqvist, redaktör

 

 

 

 

 


Lotta Lindqvist är journalist på Östra Småland. Artikeln är tidigare publicerad i Östran den 29 september 2004


Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

 

 

 

Oron för sonen och kampen för att få honom tillbaka överskuggar allt för Mounir och Zohra Gueblaoui i Oskarshamn.

 

Från radion hörs en väderleksrapport och på spisen pågår matlagning i flera kastruller. Mounir säger välkommen och visar in oss till köksbordet där en barnstol står på ena kortsidan. Zohra ber, berättar Mounir, men strax efter kommer även hon och sätter sig.

 

­- Vi har inte träffat vår son på tre månader och jag är väldigt orolig. Han mår inte bra, säger Mounir.

 

Han berättar att sonen, som nu hunnit bli fem år, pratar väldigt lite och fortfarande använder blöjor. I ett utlåtande från psykolog bedöms hans utveckling ligga på en 2-årings nivå. Enligt Mounir går han upp och ner i vikt. Och både Mounir och Zohra är oroliga över sonens tillstånd.

 

­- Jag vill att han ska undersökas ordentligt innan det slutar i katastrof för honom. Jag vill att hans mage undersöks och att det görs en röntgen av hans hjärna, säger Mounir.

 

Ledsen och rädd

Pojken blev omhändertagen i juni 2001. Han var då knappt två år. En månad senare placerades han i ett familjehem på annan ort. Omhändertagandet föregicks av en utredning som bland annat innebar att Mounir och pojken vistades på utredningshem. Zohra fick av någon anledning inte vara med.

 

­- Jag känner mig mycket ledsen och rädd, säger Zohra.

Hon berättar att hon gråtit mycket, att hon inte kunnat äta och att hon tappat hår. När hon pratar blir det tydligt hur präglad hon är av sorgen.

 

­- Jag blir så ledsen när jag ser en pappa med ett barn. Och jag undrar varför inte jag ska få vara med mitt barn, säger Mounir.

 

Jag kan sköta om ett barn

Zohra berättar att hon och hennes man har det bra tillsammans. De hjälps åt hemma och dricker inte alkohol.

-­ Jag kan sköta om ett barn. Jag gav honom mat, duschade honom och var ute och promenerade med honom. Innan han togs ifrån oss tränade jag honom att sitta på pottan, säger Zohra.

 

Hon berättar att sonen började prata några ord innan han omhändertogs.

 

I vardagsrummet finns många av sonens saker framme. Där finns en filt på golvet med ett babygym. Bredvid står en babysitter och en barnsäng.

­- När jag hade ammat honom lade jag honom här på filten. Då låg han här och sparkade och lekte. Jag blir glad i hjärtat när jag tittar på hans saker, säger Zohra.

 

Hon flyttar sig till sonens skåp som står intill. När hon öppnar ramlar det ut en påse födelsedagsljus. Hon visar upp en mjuk hårborste och en sparkdräkt.

 

Blir glad när han träffar oss

Mounir och Zohra har tidigare fått träffa sin son var tredje vecka. Ett nytt beslut från den 22 september säger att de bara får träffa honom var sjätte vecka.

­- Han blir glad när han träffar oss och vill prata med oss, säger Mounir.

 

Nu är ett överklagande av tvångsomhändertagandet på väg till Regeringsrätten.

 

 

Fotnot: Nyheterna har följt rättsprocessen kring familjen Gueblaoui.

Tidigare har vi valt att låta dem vara anonyma. Nu när de medverkat i teve finns det inte längre någon anledning att inte låta dem träda fram.

 

 

Tillbaka till Oskarshamnsfallet 2 - Artiklar i Östra Småland efter Kalla faktas reportage om Gueblaouifallet

 

Tillbaka till Artiklar