Fallet Blomqvist: Vetlandamodern är död. Kämpade som en lejoninna försina ungar

Ingeborg Blomqvist är död

Vetlandamodern kämpade som en lejoninna för att få tillbaka sina ungar

Av Kerstin Vinterhed, journalist

 

 

 

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 12 november 2005.

 

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Webbmasters kommentar:
Vetlandafallet utspelade sig redan 1957, d.v.s. för snart 50 år sedan. Den här artikeln är ett historiskt dokument som visar att de sociala myndigheternas hantering av barn i Sverige var lika brutal då som den är nu.

Massmedial uppmärksamhet till trots utspelas lika hårresande fall i dagens Sverige. Ingenting har förändrats.  Detta bekräftar att det är fråga om ett grundläggande systemfel.

 

 

 

 

 

 

fallet_blomqvist_vetlandamodern_dod

Tidningsbild tagen 1968, då Ingeborg Blomqvist, t v, fick glädjebudet att hon skulle få återförenas med alla sina barn. I mitten journalisten Lillemor Holmberg som under elva års tid drev en kampanj för rättvisa i det så kallade Vetlandafallet.

Barnen heter Ros-Mari och Samuel.

 

 

Ett femtiotal släktingar till den så kallade Vetlandamodern Ingeborg Blomqvist följde sin av samhället hårt prövade stammoder till graven, berättar Lillemor Holmberg i ett brev.

 

På basis av gamla gulnade tidnings­klipp ger hon följande skildring av fallet.

"Vetlandamodem Ingeborg Blom­qvist stred som en lejoninna för sina många barn, tvångshämtade med polisvåld. Ingeborg hade påbrå från den gamla stridbara prästsläk­ten Meurling i Småland. Hon fick med riden tolv barn med handels­resanden Josef Gunnar Blomqvist, som led av tbc och tog till spriten för att orka. Den felfria modern tub­bades att skilja sig för att få behålla sina barn. Men hon höll fast vid sin Josef.

Sommaren 1957 utspelades ska­kande scener med polisuppbåd på Stora torget i lilla Vetlanda. De minsta barnen deporterades till hemliga fosterhem, dit inte ens ett julkort tilläts gå fram. Två pojkar sat­tes på ungdomsvårdsskolor, rymde hem och polishämtades om och om igen. De rymde också mitt i natten till min mor och mig i Stockholm. Vi gömde dem tidvis. Min mor upp­fordrade mig att som ung journalist gräva i detta fall, som den här tiden blev Sveriges kanske mest uppmärk­sammade så kallade administrativa frihetsberövande. Det blev elva års kamp. Kommunalpampars prestige stod på spel, sekretess och ano­nymitetsskydd mörklade affären. Rättskämpar som Vilhelm Moberg, Armas Sastamoinen, Sara Lidman och Ragnar Oldberg understödde mina inlagor tills seger äntligen uppnåddes i regeringsrätten 1968," avslutar Lillemor Holmberg.

Tyvärr krävs fortsatt kamp mot nya över­grepp, tillägger hon bland annat med tanke på flyktingbarnen, men en ljusning är ändå att man numera kan driva barnavårdsfall inför Euro­padomstolen.

 

 

En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?
Av Jan Gillberg

 

Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress blir hemlighållen.

Ledare i Norrköpings Tidningar

 

Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem

Elva års lång kamp har gett resultat.
Reportage i Norrköpings Tidningar

 

Ett hems undergång i folkhemmet

Av Lillemor Holmberg

 

Ett hems undergång i folkhemmet
Kommentar av Halvar GF Sundberg


Legaliserade barnarov
Av Lillemor Holmberg

 


Personliga erfarenheter av rättsrötan inom de svenska förvaltningsdomstolarna

Av Mats Nilsson

 

Tillbaka till Artiklar

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter