VETLANDAFALLET. En sammanställning av artiklar om familjen Blomqvist iVetlanda

VETLANDAFALLET

 

En sammanställning av artiklar om fallet Blomqvist i Vetlanda

 

Vetlandafallet utspelade sig redan 1957, d.v.s. för snart 50 år sedan. Trots massmedial uppmärksamhet av detta och liknande hårresande fall samt åtskilliga fällande domar och dyrbara förlikningar i Europadomstolen i Strasbourg, har ingenting förändrats i Sverige beträffande brutala och omänskliga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn. Detta bekräftar att det är fråga om ett grundläggande systemfel.

 

 

 

 

 

 

 

Ingeborg Blomqvist är död
Fallet Blomqvist: Vetlandamodern är död. Kämpade som en lejoninna för att få tillbaka sina ungar
Av Kerstin Vinterhed

 

"Vetlandamodem Ingeborg Blom­qvist stred som en lejoninna för sina många barn, tvångshämtade med polisvåld. Ingeborg hade påbrå från den gamla stridbara prästsläk­ten Meurling i Småland. Hon fick med riden tolv barn med handels­resanden Josef Gunnar Blomqvist, som led av tbc och tog till spriten för att orka. Den felfria modern tub­bades att skilja sig för att få behålla sina barn. Men hon höll fast vid sin Josef.
Dagens Nyheter den 12 november 2005

 

 

 

 

 

Legaliserade barnarov
Av Lillemor Holmberg

 

Åtskilligt i vår socialvård förefaller att ha hjälparen i stället för den hjälpte till huvudperson. Vård och omhändertagande kan urarta till beskäftigt förmyndarskap, och detta är – enligt Lillemor Holmberg – vad som sker inom barnavården. Hon vänder sig särskilt mot att barnavårdsnämnderna kan genomdriva sin vilja genom att hämta barn med polis och redovisar ett upprörande sådant fall. Den nya barnavårdslagen, än så länge dessbättre endast ett sakkunnigutlåtande, sätter i de kommunala organens händer ökade maktmedel som ställer barn och föräldrar rättslösa. Detta förräderi mot hemmen måste förhindras!

 

(Inledning av Perspektivs chefredaktör)

 

Perspektiv, Tidskrift för kulturdebatt, häfte 9. 1957. Årg. 8. November 1957

 

 

 

 

 

Ett hems undergång i folkhemmet

 

Av Lillemor Holmberg

 

Detta är en otrolig historia. Barnavårdsmyndigheterna i en svensk stad har skickat polisen på en fattig och försvarslös barnfamilj, slagit sönder den med våld och skingrat dess medlemmar för himmelens vindar. Ett så oerhört ingripande kräver oerhört starka skäl. Har föräldrarna misshandlat sina barn? Nej. Har de förgripit sig på dem på annat sätt? Nej. Har de behandlat dem kärlekslöst, utövat "psykisk misshandel"? Nej. Från kärlekslösa hem brukar barn rymma. Har dessa barn rymt hemifrån? Nej, men de har i ett rymt från de barnhem och skyddshem där de med våld placerats, rymt tillbaka till sina fattiga och föraktade föräldrar som de älskar. Myndigheterna har givit föräldrarna underbetyg, men barnen har genom små rymningar givit dem högsta tänkbara betyg.

 

Särtryck ur Samtid och Framtid nr 4 1958

 

 

 

 

 

Ett hems undergång i folkhemmet
Kommentar av Halvar GF Sundberg

 

Barnavårdsnämndens ingripande är icke beroende av anmälan eller annan åtgärd utan allenast av att nämnden fått kännedom om fall, då ett ingripande synes påkallat. Huru denna kännedom uppkommit saknar betydelse. Anonymt meddelande kan sålunda upptagas. Hinder mot att nämnden sammanträder i en privatbostad och tämligen formlöst ("kafferep") föreligger icke. Någon rätt att närvara vid behandlingen i nämnden finnes icke vare sig för föräldrar eller barn, men tillfälle skall beredas föräldrarna, om de vistas på känd ort, och barnet, om det fyllt femton år, att yttra sig i ärendet. Däremot äger nämnden rätt att ålägga föräldrar och barn inställelse inför nämnden själv eller något av nämnden utsett ombud. Någon rätt att vid inställelsen anlita biträde föreligger icke; om sådan person skall få vara närvarande beror av nämndens skön, och medgivande därtill torde fordra enhällighet. – • Motsvarande gäller vid ärendets handläggning hos länsstyrelsen.

 

Särtryck ur Samtid och Framtid nr 4, 1958

 

 

 

 

 

En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?
Av Jan Gillberg

 

Det har nu gått 10 år sedan barnavårdsnämnden i Vetlanda slog till mot familjen Gunnar och Ingeborg Blomqvist och deras åtta älskade barn. Med hjälp av ett uppbåd poliser lyckades man en tidig morgon bryta sig in hos den barrikaderade familjen Blomqvist. Barnen bars bort på starka polisarmar till väntande bilar, som förde dem bort från föräldrahemmet till kringliggande barnhem. Den 37-åriga modern kollapsade och fick föras bort i ambulans. Historien förtäljer inte vad som rörde sig i det inre hos den man och far till åtta barn, när han överlämnad åt sin ensamhet blickade ut over förödelsen efter Vetlanda myndigheters framfart.

 

ORIGO nr 4/67

 

 

 

 

 

Fallet Blomqvist: Åtta barn placerades på hemlig ort för att modern ej skulle hitta dem
Elva års lång kamp har gett resultat
Reportage i Norrköpings Tidningar

 

I 11 år har hon väntat. Väntat på sina barn. På att få veta var de finns. Om de blivit lintottar eller mörklockiga, lillgamla el­ler barnsligt ohämmade. På att lära känna dem. 1957 förlorade 12-barns-modern fru Ingeborg Blomqvist, Norrköping, som då bodde i Vetlanda, rätten att ha hand om sina då åtta barn. De togs om hand av barnavårdsmyndigheterna och placerades ut på för modern okänd ort. I 11 år har hon kämpat för att få reda på var barnen finns. Fallet har blivit ett av landets mest uppmärksammade på grund av de segslitna förhandlingar och de otaliga rymningar hem sombarnen gjort. Nu har beslutet äntligen upphävts så att fru Blomqvist far träffa fem av barnen som varit placerade på hemligstämplade adresser.

 

Norrköpings Tidningar den 3 juli 1968

 

 

 

 

 

Fallet Blomqvist: Ytterligt sällsynt att barns adress hemlighålls
Ledare i Norrköpings Tidning

 

Det är ytterligt sällsynt och händer endast i mycket grava fall att en barnavårdsnämnd besluter att vid omhändertagandet av en familjs eller annan vårdnadshavares barn hemlighålla barnets adress. I princip har alla svenska föräldrar rätt att veta var deras barn befinner sig. Undantag kan dock göras om man anser att kontakten med föräldrarna kan verka störande på barnet. Barnet kan å sin sida begära att få träffa sina föräldrar om dessa inte tillåts att ta kontakt, och denna begäran brukar som regel tillstyrkas. I det aktuella Vetlandafallet har man dock varken tagit hänsyn till barnens eller föräldrarnas krav på att få reda på respektive familjemedlemmars vistelseorter.

 

 Norrköpings Tidningar den 3 juli 1968

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eget ansvar vid brott mot mänskliga rättigheter
Av Ruby Harrold-Claesson

 

 

 

Barnfängelser? I Sverige?

 

Av Siv Westerberg

 

 

 

 

 

Tillbaka till Artiklar