En mor frågar samhället: Var finns mina fem barn?

En mor frågar samhället:

 

Var finns mina fem barn?

Av Jan Gillberg, ägare, utgivare och chefredaktör för tidskriften ORIGO

 

 


Jan Gillberg, tidigare ägare, utgivare och chefredaktör för tidskriften ORIGO, är numera ägare, utgivare och chefredaktör för tidskriften DSM.

Artikeln är tidigare publicerad i ORIGO nr 4/67. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

Webbmasters kommentar:
Vetlandafallet utspelade sig redan 1957, d.v.s. för snart 50 år sedan. Trots massmedia uppmärksamhet av detta och liknande hårresande fall samt åtskilliga fällande domar och dyrbara förlikningar i Europadomstolen i Strasbourg, har ingenting förändrats i Sverige beträffande brutala och omänskliga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn. Detta bekräftar att det är fråga om ett grundläggande systemfel.

Frågor som obetingat inställer sig är följande:
1 - Är socialsekreterarna och deras s k experter, nämndledamöterna och deras advokater och domarna i förvaltningsdomstolarna robotar eller sociopater som inte kan förstå det lidande som åsamkas barnen och deras föräldrar och släktingar då de tvångsomhändertas och placeras i fosterhem långt från deras nära och kära? Och

2 - Skulle angivna yrkeskategorierna uppskatta att någon behandlade dem och deras barn, barnbarn eller släktingbarn på det sättet som de behandlar barnen som de tvångsomhändertar och fosterhemsplacerar?

En djärv gissning är att de skulle känna sig omåttligt kränkta - såtillvida de inte är robotar och sociopater. Det är i högsta grad berättigat - och glädjande - att många  fd fosterbarn när de blivit vuxna stämmer kommunerna för det lidande de har utsatts för. Vissa utkräver ju en personlig hämnd på de som medverkade vid omhändertagandet!

Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand., Ordf. i NKMR

 

 

Det har nu gått 10 år sedan barnavårdsnämnden i Vetlanda slog till mot familjen Gunnar och Ingeborg Blomqvist och deras åtta älskade barn. Med hjälp av ett uppbåd poliser lyckades man en tidig morgon bryta sig in hos den barrikaderade familjen Blomqvist. Barnen bars bort på starka polisarmar till väntande bilar, som förde dem bort från föräldrahemmet till kringliggande barnhem. Den 37-åriga modern kollapsade och fick föras bort i ambulans. Historien förtäljer inte vad som rörde sig i det inre hos den man och far till åtta barn, när han överlämnad åt sin ensamhet blickade ut over förödelsen efter Vetlanda myndigheters framfart. Kanske slogs han av att det kunde vara så tyst i ett hem för en familj med åtta barn. Det är i varje fall inte troligt, att han redan denna tidiga morgon för 10 år sedan insåg, att familjen inte längre hade några barn, att barnen hade övertagits av samhället. Och inte heller att Kungl. Socialstyrelsen fyra år senare skulle förvägra honom att före sin nalkande död få återse sina barn, ge en förklaring till varför de så plötsligt hade förlorat sin far och mor, försöka få dem att förstå och förlåta. Nej, hur hade han kunnat inse, att delta var det oåterkalleliga slutet för en familjegemenskap, som svårigheter och omgivningens tryck gjort starkare an det mesta.

 

Denna konflikt mellan samhälle och människor hade naturligtvis en formell grund: faderns begivenhet på sprit - alltså en för svenska förhållanden ganska trivial grund. Mot modern hade inga egentliga anmärkningar riktats. Myndigheterna hade heller inte kunnat påvisa någon vanart bland barnen. Det fanns rentav det som pekade åt andra hållet. Modern var frisk, stark och glad till sinnet. Hon höll god ordning i hemmet och båda föräldrarna hade gott handlag med sina många barn. Men ett ofrånkomligt faktum var, att fadern hade svårt med spriten och det androgs också, att den kanske alltför snälla familjen Blomqvist hyste män­niskor i svår belägenhet. Delta ansåg barnavårdsnämnden grund nog för att fastställa indikationen "risk för vanart" och på den grunden gjorde man sitt drastiska ingripande.

 

Bakgrunden till ingripandet är emellertid inte fullständig om man inte tillägger, att nämnden hade stöd i uppfattningar, som baserade sig på skvaller bland grannar och s k respektabla Vetlandabor. En del av dessa ägnade sig åt att räkna fram hur mycket familjen Blomqvist kvitterade ut i form av barnbidrag och pension åt gamla farmor. Och man försökte också hålla ordning på vad pengarna användes till. Någon observant Vetlandabo kunde triumferande meddela nämnden, att familjen Blomqvist hade inhandlat sig en radioapparat kort efter alt en laddning barnbidrag hade kvitterats ut. Och omtänksamma lärarinnor hade kunnat berätta, alt barnens blixtlås inte alltid fungerat. Förtalet utvecklade sig på sina håll till rent byahat.

 

Allt nedbrytande tissel och tassel ledde till en allt starkare sammanhållning inom den blomqvistska familjen. Och man knogade på allt efter vad man förmådde. Fru Blomqvist bar ut tidningar, skurade och fejade, höll ordning och reda trots de många barnen och trots de små inkomsterna. Man levde enkelt men det rådde ingen nod. Fadern var försäljare, älskade sin familj men - som sagt - var begiven på sprit. Nu är han död och de blommor, med vilka författaren Lo Johansson en gång prydde hans grav har för länge sedan vissnat.

 

Det drastiska och med brutalitet genomförda ingripandet ledde inte till omedelbar kapitulation. Härför var sammanhållningen mellan föräldrar och barn, barn och föräldrar alltför stark. De av samhället utplacerade barnen tog varje tillfälle att fly hem till far och mor. Det gällde alla barnen - från det yngsta, som 1957 var 4 år till del äldsta som var 15 år. Efter varje rymning ingrep samhället med fast beslutsamhet. Med polisens hjälp hämtades barnen åter från föräldrahemmet till de av samhället anvisade institutionerna. När rymningarna inte upphörde, "bestraffades" barnen. De tre äldsta sattes in på ungdomsvårdsskolor och de fem yngre placerades ut i hemligstämplade fosterhem. Föräldrarna, som tagit varje tillfälle att besöka sina barn ute på de olika hemmen, skulle inte få ha någon kontakt med dem och inte barnen med sina föräldrar. Så hade beskäftiga ombud för samhällsmakten beslutat. - Det har nu gått 10 år. Fadern genom sin svaghet för sprit var anledningen till ingripandet är död. Modern lever. Hon har omvårdnaden av ett senare fött barn och har fått återse sina tre äldsta barn, varav det äldsta en dotter - är gift och har en ordnad tillvaro med tre egna barn. Men de fem yngre har hon inte fått återse. Och hon har inte fått veta något, hur det har gått för dem. Julkort hon har skickats genom barnavårdsnämnden har returnerats med påskriften "Adressaten okänt”. Sekretessen vilar ännu tungt over Vetlandafallet.

 

På ett tidigt stadium reagerade enskilda medborgare mot myndigheternas ingripande. Samhällets uppgift är att hjälpa, inte att stjälpa. Del var den inställning, självklara inställning, som bar upp en serie aktioner. Man åberopade elementär humanism och hänvisade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, artikel 12 och enligt vilken "ingen må utsättas för godtyckliga gripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens, ej heller för angrepp på heder och anseende".

 

En av de som följt familjen Blomqvists öden under de gånga 10 åren är redaktör Lillemor Holmberg. Hon har haft starkt stöd av människor med hjärta, samvete och förnuft. Myndigheter har uppvaktats. Det har skrivits till JO. Man har uppvaktat statsrådet Ulla Lindström. Att ta del av den tröghet och i vissa fall groteska okänslighet, med vilken olika myndighetspersoner reagerat är skrämmande och kontrasterar på ett kusligt sätt mot de ordprunkande deklarationer, med vilka man plägar framträda i officiella sammanhang och då gärna sådana med internationell och till intet förpliktande anknytning. Statsrådet Ulla Lindström förklarade vid ett inspelat samtal, att "den här familjen är ju tattare och håller ihop som en klan!" Till saken hör och inte hör, att s fadern var uppfödd bland zigenare och alt familjen även gav hustak åt zigenare. Och JO-ämbetet tog år på sig för att besvara olika framställningar. De svar som omsider kom förde inte saken ett tuppfjät vidare. I en "påminnelseskrivelse", som skrevs ett år efter en tidigare skrivelse, framhåller Armas Sastamoinen och Lillemor Holmberg, att makarna Blomqvist efter alla år av uppslitande konfrontationer med myndigheterna reducerat sina önskemål till ett enda: "att myndigheterna av mänsklighet matte låta dem få träffa sina barn och medgiva brevväxling". Denna framställning till gjordes den 3 mars 1961 och har ännu i dag inte lett till positivt resultat.

 

 

Origo återkommer

En genomgång av Vetlandafallet i dess olika konkreta detaljer reser en rad frågor av principiell innebörd. Det finns anledning för Origo att återkomma till dessa. Här skall vi bara helt kort ange några.

 

 Barnavårdslagen ger vidsträckt utrymme för ingrepp av bestraffande karaktär. Det utmätta "straffet" kan som i Vetlandafallet jämställas med straff för mycket svåra brott. Någon prövning som inför domstol, där svaranden har möjlighet att fora sin talan, äger inte rum. Ingreppet-straffet beslutas på administrativ väg. Beslutet kan överklagas - så har skett i Vetlandafallet - men även då är det frågan om en administrativ prövning och då snarast av innebörd att man rekvirerar nämndens handlingar, vilka man sedan "går igenom". Någon kompetensprövning av de beslutande nämndledamöterna sker inte. Ändå är del en grannlaga uppgift att exempelvis avgöra, hur stor risken för vanart var så länge barnen Blomqvist var hos sina föräldrar, till vilka de i livets olika skiften tydde sig, jämfört med risken för vanart i den miljö - ungdomsvårdskolor, ungdomsfängelser till vilken samhället förpassat flera av dem - hur många vet bara den, som har tillgång till de sekretessbelagda handlingarna.

 

När det gäller skilsmässobarn prövas eras relation till föräldrarna mycket ingående av personer med god juridisk bakgrund. Om den ena föräldern missbrukat sprit eller begått långt allvarligare handlingar, tilldöms han ändå möjlighet att få träffa sina barn. I ett fall, som faller under barnavårdsnämnds "domsrätt" kan en familj ådömas att inte få möjlighet att ens korrespondera med varandra. Det är vad som skedde i Vetlandafallet. Och det straffet har utmätts på obestämd tid. Det har nu gått 10 år.

 

 

Ett samtal

De glömda och en smula undanskuffade frågorna har ofta tilldragit sig redaktör Lillemor Holmbergs uppmärksamhet. Så var det också när hon först grep sig an vad som sedan blev det riksbekanta s k Vetlandafallet. Lillemor Holmberg känner i dag en smula besvikelse och bitterhet over att det stannade vid feta rubriker och mer eller mindre engagerande spaltfyllnad. Jakten på nya sensationer, nya "fall" tvingar engagemanget att leva samma liv som dagsländan. Det ena fallet hinner inte alltid - långt ifrån alltid - klaras upp förrän det är dags att slå fram nästa. Och myndighetspersoner, som kommer i skottgluggen, kan i en tid av ett allt stridare informationsflöde trösta sig med att det kommer ju en tidning också i morgon. Origo har mött Lillemor Holmberg och hennes 10 år långa kamp för den samhällsdrabbade familjen Blom­qvist.

 

ORIGO: Du har under årens lopp ägnat stort intresse åt barnavårdsfrågor. Hur väcktes delta intresse?

LILLEMOR HOLMBERG: Av en slump. Som gymnasist svarade jag på en annons om feriearbete och blev hembiträde och barnfröken åt dr Gustav Jonsson. Numera must känd som "doktorn på Ska". Han var redan då "Skå-doktor" och i Barnbyn fick jag lära mig mycket om olyckliga och olyckligt lottade barn.

ORIGO:  Exempelvis.

HOLMBERG: Att man inte far isolera barn och att man inte får bryta kontakten mellan föräldrar och barn annat an i mycket exceptionella fall. Inte minst på de allra senaste åren har också "Skå-doktorn" betonat vikten av att familjen behandlas som en enhet, att man inte bryter ut enskilda individer och betraktar deras anhöriga som "omgivning".

ORIGO:  Det var alltså på Ska det började?

HOLMBERG: Där grundlades mitt in­tresse för  barnavårdsfrågor. Som ung journalist på Stockholms-Tidningen  fick jag sedan ta hand om de s k socialfall, som vände sig till redaktionen.

ORIGO: Och hur kom Du in på Vet­landafallet?

HOLMBERG: Också av en slump. Jag läste en notis, som berättade om hur "polishämtade barn rymmer hem". Jag undersökte saken och en dramatisk historia rullades upp. Min första reaktion var: "Detta är väl ändå inte möjligt?" Jag ville slå det hela ifrån mig. Hur det än var blev hel en artikel i tidskriften Perspektiv. Därmed var uppmärksamheten fäst på denna fruktansvärt olustiga historia. Fallet hade väl för min del sedan fått bero, om inte familjen Blomqvist kontaktade mig och bad mig att också fortsättningsvis föra deras talan. Det blev fler skriverier. Och jag fick själv många brev om andra barnavårdsfall. Efterhand har jag fått en bred och i stora stycken skrämmande inblick i barnavårdsnämndernas metoder. På vinden har jag en korgkoffert full med brev och inlagor från olyckliga människor.

ORIGO:  Du  blev ett slags oavlönad advokat.

HOLMBERG: Det kan man saga.

ORIGO:  Finns det påbrå?

HOLMBERG: Ja, faktiskt. Min farfar slet som advokat för mindre bemedlade. Det var på 1800-talet men när det gäller de små i samhället och deras rätt har vi inte kommit så långt man vanligen föreställer sig. Det skulle behövas enorma advokatsresurser för att kunna hävda deras rätt. Men få advokater kan eller vill ta sig an socialfall genom att sådana fall i de flesta fall inte behandlas inför riktiga domstolar utan på administrativ väg.

ORIGO:   I stället  far en och annan journalist rycka in.

HOLMBERG: Ja, men på den vägen kommer man inte långt.

ORIGO: Och samhällets ersättning för sådana insatser är obefintlig.

HOLMBERG: Myndigheterna reagerar ofta efter modellen: "Det här sköter vi." Ju känsligare en sak är, desto sämre insyn. Att komma på tanken, att journalisterna gör en nyttig och för samhället hälsofrämjande insats är för flertalet myndighetspersoner fullständigt främmande - i synnerhet på de lägre nivåerna.

ORIGO: Att agera oavlönad sakförare ar kanske inte enbart att skriva artiklar och utforma skrivelser?

HOLMBERG: Nej, man drar på sig de mest  skiftande plikter.

ORIGO: Något exempel?

HOLMBERG: En natt fick jag ta emot äldste pojken Blomqvist, när han rymt från Hammargårdens yrkesskola. Han hade sprungit i tofflor mitt i smällkalla vintern hela vägen från Svartsjölandet till Stockholms centrum, kastade grus på mitt fönster och stupade sedan på golvet. Hans ben svullnade upp som klubbor, han sov i tre dygn och fick sedan halsböld, som gjort honom klen för livet.

ORIGO: Din aktion för familjen Blom­qvist har fått stöd från många hall, inte sant?

HOLMBERG: Ja. En grupp författare och publicister med hjärta och förnuft blev mitt ovärderliga stöd. Det gäller särskilt i början. Åren har ju gått och man kan inte begära, att de skulle kunna hålla sitt intresse och engagemang vid liv sedan möjligheterna att komma till rätta med saken kommit att framstå som i det närmaste hopplösa. Sara Lidman, Åke Wassing, Ragnar Oldberg, Armas Sastamoinen och advokat Lars Wassberg i Norrköping, dit familjen Blomqvist sedermera flyttade, skrev under den första inlagan till JO. Sastamoinen tog med fru Blomqvist och mig till ett möte i Rättsvärnet i Stockholm, Ivar Lo sände blommor till fadern Blomqvists jordfästning, Sara Lidman och en släkting till henne har skickat ett och annat till fru Blomqvist. Även utländska författare som Tarjei Vesaas i Norge och Halldor Laxness på Island fick intresse för saken. Laxness blev rörd till tårar over familjen Blomqvists ode och uppmuntrade mig att skriva en pjäs.

ORIGO: Har Du gjort det?

HOLMBERG: Ja. Jag har bl. a skrivit en som ligger hos Bo Widerberg.

ORIGO: Det kanske rentav blir en film?

HOLMBERG: Man kan ju alltid hoppas.

ORIGO: Hur vore det att döpa den till "Nu var det 1957"?

HOLMBERG: Kanske det.

ORIGO: Vi talar vitt och brett om hur starkt vårt sociala medvetande är. Efter vad Du sett, hur upplever Du vårt mångbesjungna sociala engagemang?

HOLMBERG: Kanske är min uppfattning färgad av en bitterhet, som gör det svårt för mig att bli förstådd.

ORIGO: Och därför avstår Du från att låta oss veta, hur Du ser på den saken?

HOLMBERG: Ja och nej. Låt mig dock saga så mycket, att enligt min uppfattning tenderar vårt sociala patos att på ett fariseiskt sätt riktas mot orättvisor och förtryck i andra länder, medan man blundar för våra egna såväl sociala som etiska problem. När vi inte kan hålla rent för egen dörr, trots våra allmänt sett goda betingelser, utan låta medborgare  "försvinna" som  i  exempelvis Franco-Spanien, kan jag inte längre delta i det allmänna protest- och demonstrationsraseriet. Jag har också gått ur Svenska Dolcikommittén, da jag anser, att Sverige är u-land lika väl som Sicilien - fastän i andra avseenden. Sverige skulle mycket väl behöva få hit missionärer från andra länder, som kunde lära oss att exempelvis första familjebandens betydelse för ett kulturfolk.

ORIGO: Med detta som bakgrund vill vi ställa Dig några frågor i direkt anslutning till Vetlandafallet. Har myndig­heterna handlat lagstridigt?

HOLMBERG: Nej. Enligt barnavårdslagen har myndigheterna rätt att bestämma omfattningen av kontakten mellan föräldrar och omhändertagna barn ända dithän, att "umgängesrätten betages". Här krävs enligt min mening en lagändring. I FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna är klart utsagt, att familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd samt att ingen må utsättas  för godtyckliga ingripanden ifråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens. Det är godtycke, när fem barn - de tre äldsta och de två yngsta - tillåts full kontakt med sin riktiga mor, medan syskonskarans fem återstående barn inte ens far korrespondera med sin mor. Då är det inte den naturliga familjen utan fosterfamiljens integritet man vill skydda.

ORIGO: Har barnavårdsmyndigheterna inte vidarebefordrat minsta livstecken från dessa fem omhändertagna barn?

HOLMBERG: Nej.

ORIGO: Tror Du, att det skulle våra lyckligt att den riktiga modern och barnen fick kontakt med varandra efter alla dessa år?

HOLMBERG: Lyckligt eller inte. Det vore rättvist efter livets egna lagar. Rättvist att modern fick berätta för barnen om sin smärtsamma längtan efter dem. Det har barnen rätt och skyldighet att veta och begrunda. Och modern har rätt att få veta, hur barnen haft och känt det. Jag förstår inte, varför myndigheterna fruktar så mycket av en kontakt - det är inte frågan om någonting annat - mellan modern och barnen. Det är något mystiskt med detta. Har man något man vill dölja? Har sam­hällets "insatser" för att förhindra den påtalade "risken för vanart" i något eller några fall resulterat i fiasko? Det är många frågor, som hopar sig.

ORIGO: Du har i anledning av Vet­landafallet gjort många uppvaktningar. Bl. a har Du fått företräde hos förutvarande familjeministern Ulla Lindström. Vad sade hon? HOLMBERG: Hon chockerade genom att bl. a saga: "Den har familjen är ju tattare och håller ihop som en klan!"

ORIGO: Är det verkligen möjligt?

HOLMBERG: Det borde inte vara möjligt - inte minst med tanke på Ulla Lindströms  "engagemang"  när det gäller att i internationella sammanhang ta avstånd från olika slags diskrimineringar. Men så föll hennes ord.

ORIGO: Och det kan Du stå för?

HOLMBERG:  Absolut. F.ö. bandades samtalet och torde finnas arkiverat någonstans i kanslihuset.

ORIGO: Vi har fått en ny familjeminister och från och med årsskiftet har vi en ny chef för socialstyrelsen. Ger Dig detta anledning att åter gripa Dig an frågan?

HOLMBERG: Ja, dvs om det är fru Blomqvists önskan och det vet jag att det är.

ORIGO: Vi önskar Dig lycka till och anser Dig väl kvalificerad för Vilhelm Moberg-stipendiet.

 

 

Kampen om Barnen Götenefallet

En artikelserie i Göteborgs-Tidningen den 9 - 14 och 22 november 2002

 

Fyra systrar möttes igen vid mors grav

Växte upp i skilda fosterhem - mamman var alkoholist

Av Kerstin Nilsson

 

Kraftig ökning i Östergötland - Allt fler barn omhändertas ­

Av Ewa Nyrinder

 

Mer personal ger fler LVU
Av Ewa Nyrinder

 

Dramtiskt ökade vårdkostnader
Av Andreas Mårtensson

 

Hämndbegäret sitter djupt
45-årig mordbrännare hotar dem som omhändertog honom för 30 år sedan
Av Ulf Matson

 

Tillbaka till Artiklar