Medborgarvittne måste bli en rättighet

Av Thomas Julin

Riksdagsledamot (mp)

 

 

 

 

 

 

 

 

Den som kallas till ett sammanträde hos en socialförvaltning och ställs inför en grupp socialtjänstemän, känner sig många gånger liten, svag och utlämnad. Detsamma upplevs vid förhandlingar i länsrätt och kammarrätt. Många har tydligt uttryckt känslan av underläge och rättslöshet. De upplever sig ha hamnat i en situation där de måste bevisa sin oskuld när de själva anser att det tvärtom är samhällets uppgift att bevisa skuldbördan. Denna känsla gäller också i de fall där föräldrarna slåss för att deras familjehemsplacerade barn skall bli placerad i ett släkthem.

 

  Gång på gång känner sig många i den här gruppen överkörda av samhället. Känner att ingen lyssnar på dem, ingen bryr sig om dem och att rätten i sin bedömning bara utgår från socialtjänstens utredning. Utredningar som de många gånger upplever som ofullständiga och missvisande. I mina kontakter med den här gruppen får jag återkommande höra hur utredningar upplevs innehålla halvsanningar, att allt som talar emot familjen tas upp, men att det som talar till familjens fördel utelämnas, en bild som ibland även bekräftats av socialtjänstemän. Familjer och enskilda tycker inte heller att socialsekreterarna tillräckligt mycket försökt förstå deras situation eller kunnat erbjuda stödinsatser som de verkligen behövt. Ofta har kommunikationen med socialsekreterarna under utredningstiden också varit mycket dålig och man känner sig främmande för hur den egna privata situationen beskrivs i utredningen. Detta skapar känslor av maktlöshet. Jag är fullt medveten om att det är oerhört svåra utredningar att göra. Tidsbrist och pressade arbetssituationer kan t ex göra att socialsekreterare inte får en rimlig möjlighet att göra dessa på ett bra sätt. Alltför ofta görs utredningarna också av unga och oerfarna socialsekreterare som får för lite stöd i sitt arbete. Det finns säkert fler skäl. Men oavsett anledningarna till varför utredningar brister kan vi konstatera att de gör det, och att det är mycket allvarligt. Socialtjänstens utredningar har också många gånger utsatts för skarp kritik såväl internt, som av länsstyrelser och socialstyrelsen.

 

  Återkommande har jag fått höra att de här familjerna vill ha möjligheten att ha med en av dem själva utvald stödperson/medborgarvittne vid mötet med socialtjänsten. De vill också många gånger ha öppna förhandlingar när deras ärende kommer upp i rätten eftersom de anser att de inte har något att dölja. Efter vad jag förstår så får de i stort sett alltid avslag på sitt önskemål om öppna förhandlingar med hänvisning till sekretessen. Många upplever då att det är tjänstemännen som vill gömma sig själva och sina bristfälliga utredningar bakom sekretesslagstiftningen.

 

  Jag har själv vid två tillfällen blivit ombedd att delta som medborgarvittne vid mål som gällt omhändertagande av barn.

 

  Det första målet var en kammarrättsförhandling i Örebro i början av juni i år. Där fanns en pappa och mamma som önskar att deras barn skulle placeras hos farmor och farfar i stället för att vara placerad i ett främmande familjehem. Konflikt har uppstått eftersom socialtjänsten i Kumla inte ens var villig utreda den möjligheten.

 

  Eftersom jag tidigare i riksdagen föreslagit att alla skall ha rätt till medborgarvittne/stödperson och fått besked om att riksdagen inte behövde fatta ett sådant beslut eftersom den möjligheten redan fanns, meddelade jag familjen att jag var beredd att ställa upp på deras önskemål och närvara som deras medborgarvittne. Jag var också noga med att tala om att jag inte har någon möjlighet att ha några åsikter i själva sakfrågan. De ansåg ändå att det var värdefullt att ha en person med under förhandlingen i rätten. När vi samlats i rättssalen blev det oro hos socialtjänstemännen när de märkte att en utomstående fanns med. Familjens ombud framförde att det var familjens önskemål att jag skulle vara med som medborgarvittne och stödperson. Socialtjänsten begärde då att förhandlingen skulle ske inom lyckta dörrar. Efter en kort överläggning beslutades det att jag skulle avvisas från förhandlingen.

 

  Socialtjänstemännens motiv var när jag mötte dem efter förhandlingen "det är en principsak", "det var inte lämpligt att jag gjorde studiebesök där", "sekretessen var inte till för att skydda familjen utan för att skydda barnet".

 

  Tveklöst var det familjen som var "den utelämnade parten", den part som skulle ha kunnat ha behov av lyckta dörrar. Nu upplevde både de och jag att de lyckta dörrarna mer skyddade tjänstemännen från att slippa insyn i "deras" känsliga ärende. Att sekretessen begärdes för att skydda det några år gamla barnet som inte var närvarande upplevde varken familjen, deras juridiska ombud eller jag som trovärdigt. I september bad en famlj i Gävle mig ställa upp som medborgarvittne/stödperson vid ett LVU-ärende i länsrätten. Vid det här tillfället hade varken socialtjänsten eller barnets ombud några invändningar mot min närvaro. Det blev ändå en överläggning om lämpligheten av att jag skulle vara närvarande under förhandlingen. Efter överläggningen pekade ordförande på dörren och meddelade att jag inte fick närvara. Detta med hänvisning till 16 § förvaltningslagen där det hänvisas vidare till 14 kap. 5 § sekretesslagen. Här beskrivs att handling inte får lämnas ut om det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. Ett sådant intresse var det knappast fråga om i detta fall, varken enligt familjens ombud eller socialtjänstens representanter. Åter igen var jag tvungen att fråga mig, vem skall de lyckta dörrarna skydda? Några dagar senare fick jag en möjlighet att träffa rättens ordföranden. Hon var helt oförstående till att någon skulle behöva ett medborgarvittne eller en stödperson; "det räckte väl med det juridiska ombudet".

 

  Efter att ha träffat denna järnlady och mött hennes totala oförstående för att det finns människor som vill ha/behöver ett eget valt medborgarvittne/stödperson och det utan att behöva redovisa sina skäl, förstår jag vikten av att det blir en rättighetslagstiftning på det här området.

 

  Jag har i en ny riksdagsmotion yrkat att en klient skall ha rätt till ett medborgarvittne eller stödperson och att det tydligt måste framgå av lagstiftningen.

 

  Det är olyckligt om samhället förvägrar den som behöver en stödperson en sådan möjlighet. Allt för många ställer sig redan frågorna "vem är de lyckta dörrarna till för, har vi en rättssäkerhet som är värd namnet". Alltför många känner sig dömda på förhand i slutna rum utan insyn.

 

 

 

Kumlafallet - Riksdagsman kastades ut ur rättssal i Örebro
Av Ruby Harrold-Claesson

 

 

Kumlafallet - Medborgarvittnet som kastades ut kommer igen
Av Lars-Göran Månzon

Förändringar av socialtjänsten
Av Thomas Julin m.fl. (mp)
Motion till riksdagen 2000/01:So212

Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
Av Katarina Lagerwall 

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Märstafallet - Nyfött barn togs från sina föräldrar
Artiklar publicerade i Nyheterna och Märsta.nu - 2011-03-16

 

 

Bebis togs från föräldrar
Av John-Åke Lindgren

nyhetskanalen.se rapporterar under onsdagen att en tremånaders bebis togs från sina föräldrar i Märsta. Orsaken var att mamman har en lindrig utvecklingsstörning. Pappan är dock friskförklarad och säger till nyhetskanalen.se att "det är som att ta nåns hjärta från kroppen och rycker ut det". Socialtjänsten i Sigtuna är oroliga för att pappan ska lämna barnet i moderns vård.

marsta.nu - 16 mars 2011

Nyfött barn togs från sina föräldrar "Som om någon ryckt mitt hjärta ur kroppen"
TV4Nyheterna Stockholm
Tänk dig att ditt barn blir omhändertaget av socialen efter bara en vecka på BB. Det var vad som hände Ann-Louise Nord och Mikael Carlsson från Märsta.

TV4Nyheterna Stockholm, nyheterna.se - 2011-03-16

Socialen har tagit mitt barnbarn
Inga-Lill Elenius, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10

Värnamofallet: tvångsomhändertagande av den vietnamesiska bebisen

En serie artiklar i olika media 2008-03-12 - 2008-05-26

Vännäsfallet: "Socialen stal vårt barn"
En serie artiklar i olika media, 2007-07-09 --

Oskarshamnsfallet 2 - Invandrarpojke tagen av socialen i Oskarshamn

”För dumma” för att ha barn

- OSKARSHAMNSFALLET

Några artiklar om hur socialens personal i Sverige dömer ut föräldrar och konfiskerar deras barn

 

KUMLAFALLET
En serie artiklar om en förtäckt adoption genom illojal användning av LVU

Pseudoadoptioner av fosterbarn i Sverige.
Föredrag av Siv Westerberg vid NKMR's symposium i Göteborg den 17 juni 2000.

Förtäckta adoptioner - två fall

Föredrag hållet av Ruby Harrold-Claesson vid NKMR:s symposium i Göteborg, den 17 juni 2000

Fallet Christina - Att ta ett barn
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Tvångsomhändertagande av nyfödda barn

Av Tryggve Ekstedt

  

Klart olagligt att skilja tvillingarna från sin mor

Av Siv Westerberg

De tog hennes barn på BB

Av Siv Westerberg, jur. kand., med. lic.

Tillbaka till Artiklar

 

Till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

Med gud på sin hemsida

Av NILS FUNCKE, journalist

 

 

 

BÖTFÄLLD. Först 300 kronor till brottsofferfonden, sedan 4 000 kronor i

böter, och 4 800 kronor i rättegångskostnader - Bodil Lindqvist dömdes för

brott mot personuppgiftslagen. Vad hade hon gjort? Jo, hon presenterade de

anställda i Alseda pastorat på sin hemsida, och råkade beskriva Mariette

Dahns vrickade fot... Mariette skrattade, men Datainspektionen klassade

foten som - kränkande!

 

Åklagaren sade att ingen "normal" människa skulle gjort det jag

gjorde ...

 

 

 

Nils Funcke träffar en PUL-dömd konfirmandledare.

 

JAG SKA BETALA till brottsofferfonden. Men jag förstår inte varför? Jag har ju inte skadat något? Bodil Lindqvist är brydd, just dömd av Eksjö tingsrätt för brott mot personuppgiftslagen (PUL). Utöver 300 kronor till brottsofferfonden dömdes hon till 4000 kronor i böter och att betala 4800 kronor i rättegångskostnader.

Så när som på några hundralappar är detta en hel månads inkomster, för att hon berättade att kyrkvaktmästaren Mariette skadat foten.

 

 

Göteborgskt stuk

På sin hemsida presenterade Bodil de anställda och kyrkligt aktiva i pastoratet Alseda utanför Vetlanda. Snällt skrivet men humoristiskt, med

lite göteborgskt stuk för att konfirmanderna skulle läsa och ta det till sig.

Så här skrev Bodil om Mariette:

"Mitt namn är Mariette. Vilda Mariette? Nåja så vild är jag kanske ändå inte. Men nog blev jag vild alltid, när jag föll nerför stegen och skadade

min fot! Så nu är jag halvt sjukskriven! Urk! Har varit anställd i Skirö sedan tre år tillbaka. Är den tredje generationen Dahn, Skirö, både far och

farfar har varit kyrkvaktmästare här i vår vackra kyrka! Mariette hittar Du oftast i eller omkring Skirö kyrka!"

 

Mariette själv ler åt hemsidan och hade inget emot publiceringen.

Men det hade Datainspektionen.

"Känslig personuppgift"

Bodil Lindqvist hade åsidosatt flera regler i PUL, varav några straffbelagda - menade Datainspektionen (DI) som klassades den skadade foten

som en känslig personuppgift som kränkt Mariettes integritet.

Nu träffar jag Bodil Lindqvist på Åh stiftsgård söder om Uddevalla. I sex dagar har hon drillat 17 konfirmander i den kristna tron.

- Det har varit mycket diskussion om lidandet och varför gud - om han nu är så god - tillåter att människor far så illa på jorden. Något färdigt svar

har vi inte men diskussionerna har varit bra. Prövningens tid brukar det kallas. Bodil Lindqvist vet. Under en tid drabbades hon av en av de sju dödssynderna - längtan efter hämnd:

- Jag har nått försoning. Men tidigare fanns begäret efter hämnd där eftersom det gjorde så ont, säger hon och tänder ännu en cigarrett.

Hon har rökt i 38 år, sedan hon tog sina första bloss som tolvåring. Det hörs på rösten som blivit djupt mörk. Nästan lika länge har den före detta

sjuksköterskan och fembarnsmamman trott på gud.

- Jag har varit kyrkligt aktiv till och från, berättar hon. Men även om jag trott så har jag inte alltid förtröstat och förlitat mig på min gudstro.

När jag för på tal Datainspektionen och dess roll börjar det mullra. Ett tecken i skyn som övergår i slagregn. Bodil Lindqvist ler åt medhållet från

ovan. Men ställd inför den världsliga rätten var det hon som träffades av hagel, eld och svavel - det som i Bibeln regnar över de orättfärdiga.

Rättegången tog henne hårt. När hon talar om den dämpas rösten.

- Det var det vidrigaste jag varit med om. Jag har aldrig känt mig så liten som när åklagaren sade att ingen "normal" människa skulle gjort det jag

gjorde, säger hon.

 

Redan högt pris

Själv tycker hon att hon redan fått betala ett högt pris för det som hände i Alseda. Bodil Lindqvist tvingades lämna konfirmanderna och jobbet som

lokalvårdare.

Maken Göte som var diakon sa upp sig och familjen med de två hemmavarande tonåringarna fick börja om i Göteborg. Där är nu Göte diakon i en församling och Bodil Lindqvist församlingsassistent i Stensjöns pastorat, hon har hand om konfirmanderna och inte minst församlingens hemsida på Internet som hon byggt upp.

- Men det värsta var att bli stämplad som kriminell.

 

 

Vill ha upprättelse

Hon kommer att överklaga domen även om det kan resultera i att hon drar på sig ännu större kostnader.

- Det handlar om min upprättelse. Jag tror nog att hovrätten inser att det var fel att döma mig. Det var ju inget allvarligt och varför ska en

privatperson inte få uttrycka det jag gjorde när journalister får skriva det och mycket allvarligare saker? Alla borde ges samma rättigheter, tycker jag.

- Fälls jag igen så har mitt fall åtminstone påvisat hur konstig och absurd lagen är, och att den måste ändras.

 

 

Tillbaka till NKMR:s SÖK-Tjänst och yttrandefriheten

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

MÄNSKLIGA rättigheter och lagars funktion
Av Jacob W.F. Sundberg
Professor i allmän rättslära, Stockholm

 

 

 

 

 

 

EFTER ATT ha tagit del av det intressanta meningsutbytet mellan Krister Pettersson, som inledde med en välskriven artikel Mänskliga rättigheter - också i Sverige (SDS 6/9), och paret Ingrid Hanell och Anders Holtsberg, som publicerade ett motinlägg under titeln Barnstugor och socialism (SDS 9/9) har jag några synpunkter att tillfoga.

Krister Pettersson, som är styrelseledamot i Familjekampanjen, framställer ett antal skäligen okontroversiella sanningar rörande Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i anslutning till familjeproblemen. Man kan kanske inte begära att en artikel av det formatet skall innehålla en utförligare argumentering. Jag vill dock beklaga att Pettersson icke åtminstone nämnde målet Kjeldsen, Busk Madsen och Pedersen mot Danmark. Europeiska domstolen avkunnade sin dom i målet den 7 december 1976 med en motivering som direkt tog sikte på svenska förhållanden.

Inspirerade från Sverige hade danskarna nämligen år 1970 lagstiftat om sexualundervisningen i folkskolan. Genom olika skolbyråkratiska konstgrepp, välkända från det svenska skolsystemet, hade man sedan infört en obligatorisk sexualundervisning för skolbarnen i de danska statliga skolorna. Sedan en kompakt föräldraopinion i det religiöst tämligen engagerade Danmark motsatt sig detta, anförde några föräldrar klagomål i Strasbourg gällande kränkning av den av Krister Pettersson berörda Art 2 i första tilläggsprotokollet.

VISSERLIGEN fann Domstolen att någon kränkning icke kunde anses ha förelegat. Det var emellertid så nära en fällande dom man kunde komma utan att konstatera kränkning. Domsmotiveringen gick nämligen ut på, att det var existensen av privatskolorna som räddade danska regeringen. Även ett mycket generöst stöd till privatskolorna dispenserade icke statsmakterna från skyldigheten att i de statliga skolorna respektera föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse, men existensen av samma stöd gjorde det i alla fall motiverat att se generöst på hur de danska statsmakterna utformat en undervisning, som i sig var ägnad att kränka en sådan övertygelse. Föräldrar kunde ju slippa få sin övertygelse kränkt genom att sätta barnen i privatskola.
Pekpinnen häri för Sveriges del framträder, om man gör klart för sig, att stödet till de danska privatskolorna medfört att det i Danmark, med 5,2 miljoner invånare finns 60 000 elever i privatskolorna, under det att i Sverige, med över 8 miljoner invånare det allenast undervisas circa 5 800 skolpliktiga elever i skolor med enskild huvudman, dvs privatskolor (SOU 1981:34).

INGRID HANELLS och Holtsbergs motinlägg bygger på vad som skulle ha varit "politikernas och statens syfte" med de olika åtgärder vi fått uppleva under perioden efter det socialdemokratiska generationsskiftet på 1960-talet. Temat är intressant. Hur vet man vad som är "syftet"?

Att staten, som är en tänkt enhet, icke kan ha något syfte är ju klart - lika litet som den kan känna hat, glädje, sorg eller smärta. Hur är det med politikerna? Alla kan ej dras över en kam. Att en vettvilling sparkar på spisen i "syfte" att han skall få mat är förstås ointressant, fast det kan överföras till politikernas värld. Många välmenande, men juridiskt okunniga och naiva politiker har lurats av slugare huvud att tro att s a s manna skulle falla från himlen, om de beslöt som den sluge föreslog. De välmenandes "syfte" var onekligen att mannan skulle falla, men resultatet av beslutet blev, när mannan icke föll, att den sluge fick som han ville till egen förnöjelse.

Statens och de politiska medlöparnas "syfte" är därför ointressant. Men hur är det med syftet hos dem som blir kvar, de styrande?

BAKOM en lagstiftning kan man urskilja tre stadier. Det första stadiet är den politiska debatten som föregår ett val eller annat regimskifte. Då är politikerna ofta rörande uppriktiga. När de socialistiska partiernas program skisseras, råder det inget tvivel att man eftersträvar det slags samhälle som redan föreligger i DDR, i Tjeckoslovakien och på andra ställen i socialistlägret, litet skönmålat men i allt väsentligt samma slags samhälle. Man ser att Krister Petterssons beskrivningar kan ha hämtat åtskilligt härifrån.

Det andra stadiet uppträder i riksdagsuppgörelserna. Nu har departementens folk, lagkoncipisterna, gjort sitt beställningsarbete. Regimens beställning - vars "syfte'' man känner från det första stadiet - har nu effektuerats genom byråkratiska skrivningar i utslätat språk, där allt är tillrättalagt för att få verket så problemfritt genom riksdagen som möjligt. Från olika vinklar besett står det i dessa skrifter knappast ett sant ord (oss opponenter emellan) eller vad som sägs är till för att dölja de verkliga avsikterna (oss styrande emellan).

Det tredje stadiet uppkommer när lagstiftningen är fullbordad och lagen skall tillämpas på befolkningen. Har då regimens politiker varit skickliga och lagkoncipisterna beställsamma, kanske lagen får en funktion som svarar mot de syften som yppades i det första stadiet, ehuru något sådant syfte aldrig går att belägga i vad som producerades i det andra stadiet.

JAG VILL erinra att i amerikansk journalistik, där man är oändligt mer intresserad av och kunnig i juridisk debatt än i svensk sådan, man ofta nog finner initierade resonemang kring just denna skillnad mellan syfte och funktion, mellan "intent" och "effects". Det är trevligt att finna att Ingrid Hanell och Holtsberg kommit att intressera sig för frågeställningen i "syftet". I relation till Krister Petterssons artikel är det emellertid svårt att se att de lyckats få sagt mer än Goddag-Yxskaft.

 

 

 

 

 

 

 

 

Processen i Strasbourg med särskild hänsyn till respekten för familjelivet

Av Jacob W.F. Sundberg

 

Om Europakonventionen och Språnget Österut. Slutet på en epok?

Av Jacob W.F. Sundberg

The Trip to Nowhere
By Jacob W. F. Sundberg

 
Mänskliga rättigheter - också i Sverige!
Av Krister Pettersson

Daghemmen som instrument
Av Krister Pettersson

 

Mänskliga rättigheter - en tidig debatt

 

Tillbaka till Artiklar