Myndighets rätt till ersättning för rättegångskostnad

Av Brita Sundberg-Weitman, fd lagman i Solna Tingsrätt

 

 

 

 

 

Inledning

Att vara part i ett tvistemål kan, vare sig man är kärande eller svarande, vara förenat med avsevärda ekonomiska risker. Enligt huvudregeln skall den part som förlorar målet utge full ersättning för motpartens rättegångskostnad (18 kap 1 och 8 §§ rättegångsbalken, RB). Den i särklass tyngsta kostnaden är i allmänhet kostnaden för ombud.

 

Det finns emellertid en särskild bestämmelse, 18 kap 16 § RB, för det fall att en myndighet för talan på statens eller en kommuns vägnar:

 

I mål där en myndighet för talan på det allmännas vägnar utan att talan avser tillvaratagande av statens eller någon annans enskilda rätt tillämpas i fråga om rättegångskostnader bestämmelserna i 31 kap., om annat inte är föreskrivet.

 

31 kap RB, som denna bestämmelse hänvisar till, reglerar rättegångskostnader i brottmål. Om de tillämpas i ett tvistemål mellan det allmänna och en enskild innebär dessa regler att myndigheten inte kan få ersättning av motparten för rättegångskostnad. Om den enskilde vinner, har han rätt till ersättning för sin egen ombudskostnad.

 

Det ligger därför i den enskildes intresse att brottmålsreglerna tillämpas i ett tvistemål där han har en myndighet som motpart. I vilka fall skall då brottsmålsreglerna tillämpas och när skall de inte det?

 

18 kap 16 § RB fanns ursprungligen intagen i 20 § lag (1946:804) om införande av nya RB (RP). Den flyttades 1990 till 18 kap RB.

 

Hur stor betydelse tolkningen av 18 kap 16 § RB har för den enskilde kan illustreras med Svea hovrätts dom den 25 januari i år i det s k Gottsundamålet. Bakgrunden var följande. En elvaårig pojke, som led av epilepsi, hade tvångsomhändertagits och placerats i fosterhem. Vid fjorton års ålder dog han efter en serie epileptiska anfall. JO utredde ärendet och fann inte stöd för att väcka åtal mot någon tjänsteman. Men JO konstaterade ändå brister. Bland annat ifrågasatte JO valet av fosterhem och framförde kritik mot att pojkens läkare inte hade hållits fortlöpande underrättad om epileptiska anfall som förekommit under åren. Pojkens mor, som ursprungligen hade sökt hjälp för sin son, hade under hans tid i fosterhem upprepade gånger anmält och uttryckt sin oro för brister i vården. Efter JO-beslutet väckte hon talan om skadestånd mot den kommun som haft ansvaret för pojken. Hon har förlorat målet såväl i tingsrätten som i hovrätten. Enligt hovrätten hade hon inte visat att kommunen gjort sig skyldig till fel eller försummelse av beskaffenhet att medföra skadeståndsskyldighet för kommunen. Vid denna utgång, fann hovrätten, skulle hon ersätta kommunens rättegångskostnader. Samma bedömning hade tingsrätten gjort. Sammanlagt uppgick kommunens rättegångskostnader till närmare en och en halv miljon kronor.

 

Lekmän som jag har berättat detta för har alla reagerat med stor bestörtning. De kan inte förstå att en människa som förgäves har sökt upprättelse för en myndighets försumlighet måste betala för att det var förgäves. Skyldigheten att betala kommunens rättegångskostnader uppfattas som repression, ”enom till straff, androm till varnagel”.

 

Även för en jurist kan risken för en rättssökande att i ett sådant här fall nödgas ersätta det allmännas rättegångskostnad te sig ägnad att avskräcka den enskilde från att få sin rätt prövad av domstol. RB lägger i tvistemål hela kostnadsansvaret på den förlorande parten, inte för att bestraffa denne utan för att ge den vinnande parten gottgörelse för de kostnader han ådragit sig för att göra sin rätt gällande (SOU 1938:44 s 231; för en historik se SOU 1926:31, tredje delen s 203 ff).

 

Varför har inte brottmålsreglerna tillämpats i Gottsundafallet?

 

Enligt ordalydelsen i 18 kap 16 § skulle brottmålsreglerna kunna vara tillämpliga på det fall att en kommun är svarande i en tvist som gäller ersättning för skada vållad genom fel eller försummelse i myndighetsutövning. Hur bestämmelsen skall tolkas har, såvitt jag kunnat finna, inte ställts på sin spets förrän helt nyligen.

 

NJA 2001 s 288
Staten hade anhängiggjort ett tvistemål vid Huddinge tingsrätt. I målet yrkade staten att en person i egenskap av ställföreträdare för ett aktiebolag skulle förpliktas att erlägga för bolaget obetald mervärdeskatt, restavgifter och dröjsmålsavgifter. Tingsrätten biföll endast delvis käromålet. Staten överklagade i Svea hovrätt, varvid staten yrkade ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten. Hovrätten biföll statens talan i huvudsaken men ogillade yrkandet om ersättning för rättegångskostnader med hänvisning just till 18 kap 16 § RB. Hovrätten anförde:

 

I målet är fråga om solidarisk betalningsskyldighet för ett aktiebolags företrädare för av bolaget obetald mervärdesskatt. Indrivning av den solidariskt ålagda betalningsförpliktelsen får enligt lagen om mervärdesskatt ske hos den betalningsskyldige i samma ordning som gäller för skatt. Statens fordran är således av offentligrättslig natur och fråga är därför inte om statens enskilda rätt. Med beaktande härav, och då annat inte är föreskrivet om rättegångskostnadernas fördelning i detta fall, skall enligt hovrättens mening 31 kap. RB:s regler tillämpas i fråga om fördelningen av rättegångskostnaderna.

Riksskatteverket yrkade i Högsta domstolen (HD) bifall till yrkandet om ersättning för rättegångskostnader i hovrätten. Föredragande revisionssekreteraren föreslog i betänkande att HD skulle lämna yrkandet utan bifall.

 

HD gjorde en annan bedömning än hovrätten och revisionssekreteraren och tillerkände Riksskatteverket ersättning för rättegångskostnader. Brottmålsreglerna befanns inte tillämpliga, utan kostnadsyrkandet bedömdes enligt reglerna för tvistemål. HD anförde därom:

 

I motiven till den ursprungliga bestämmelsen anförde processlagberedningen ett flertal exempel på fall där brottsmålsreglerna skulle tillämpas, bl.a. äktenskaps återgång när hinder för äktenskaps ingående förelegat, upplösning av bulvanförhållanden i fråga om aktier i vissa bolag och föreläggande enligt skogsvårdslagen av åtgärder till betryggande av återväxt. Det handlar således om särpräglade situationer där det från allmän synpunkt framstår som angeläget att ett visst missförhållande rättas till. Däremot avses enligt motiven inte mål där kronan är part, dvs. mål där kronan har att omedelbart tillvarata sitt eget intresse, såsom då kronan gör gällande bättre rätt till fast egendom eller yrkar skadestånd på grund av fel i leverans eller för talan i mål om klander av utmätning som ägt rum för uttagande av skatt. (Se NJA II 1947 s. 69 ff.)

Bestämmelsen är således avsedd att förstås så att reglerna i 31 kap. RB om ersättning för rättegångskostnader i brottmål skall tillämpas i ett antal mer eller mindre udda mål som handläggs vid allmän domstol i den ordning som gäller för tvistemål och där en myndighet för talan. (Se Fitger, RB s. 18:70 f.) Mål där en statlig myndighet för talan om ett anspråk som påstås tillkomma staten synes däremot inte vara åsyftade, och det oavsett om anspråket  grundar sig på offentligrättsliga eller privaträttsliga förhållanden...

Även om bestämmelsen i 18 kap. 16 § RB inte erhållit den tydlighet som skulle ha varit önskvärd, får det anses att den avsedda innebörden är förenlig med dess avfattning. Det får således antas att bestämmelsen över huvud taget inte är tillämplig på fall där staten själv är part i ett mål och därmed inte på en talan som staten för mot ett bolags ställföreträdare enligt reglerna om personligt betalningsansvar för bolagets obetalda skatter...

 

Om jag förstått HD rätt, är således brottmålsreglerna aldrig tillämpliga på fall där staten själv är part i ett mål.

 

Är HD:s domskäl hållbara?

18 kap 16 § RB har sitt ursprung i l940-talet.

 

HD byggde sin bedömning – som, väl att märka, avvek från både hovrättens och revisionssekreterarens – på en tolkning av förarbetena till 20 § RP.   Själva bestämmelsen fann HD inte ha ”den tydlighet som skulle ha varit önskvärd”.

 

Enligt min mening är inte heller de motiv som HD lutade sig mot  tydliga. Processlagberedningen (PLB) på sin tid anförde först ett antal exempel på fall då brottmålsreglerna skulle tillämpas och nämnde därefter exempel på fall där tvistemålsregler skulle tillämpas, nämligen fall då kronan gjorde gällande bättre rätt till fast egendom eller yrkade skadestånd på grund av fel i leverans eller förde talan i mål om klander av utmätning, som ägt rum för uttagande av skatt.

 

Det är att märka att PLB ställde mål om bättre rätt till fast egendom och om fel i leverans på samma fot som klander av utmätning för skatter.

 

PLBs förslag till 20 § RP var inte det som slutligen antogs. Den lokution som utesluter mål om någons ”enskilda rätt” fanns inte med i det ursprungliga förslaget. Detta löd: ”Är i mål, som ej angår allmänt åtal, allmän åklagare eller annan myndighet enligt lag eller författning behörig föra talan å det allmännas vägnar och är ej särskild föreskrift därom meddelad, äge om … rättegångskostnad vad i nya R.B. är stadgat angående allmänt åtal motsvarande tillämpning …”  PLB menade att uttrycket ”å det allmännas vägnar” uteslöt mål där kronan var part.  Lagrådet höll inte med om det och föreslog, för att stadgandet skulle bli tydligare avgränsat, ett förbehåll för mål som gällde ”kronans eller annans enskilda rätt”. Såsom exempel på sådana mål nämnde lagrådet för sin del endast mål där kronan påstår bättre rätt till fast egendom. Den slutliga lydelsen blev i väsentlig överensstämmelse med vad lagrådet föreslagit.

 

Begreppet kronan på 1940-talet

Vid tiden för PLBs och lagrådets motivuttalanden gjordes åtskillnad mellan staten som ”myndighet” och staten betecknad som ”kronan”; den senare benämningen förbehölls det fall att staten uppträdde på likställd fot med enskilda rättssubjekt. I  Halvar G F Sundberg, Allmän Förvaltningsrätt, 1955, uttrycktes det sålunda:

 

Att staten är att anse såsom ett rättssubjekt är den offentliga rättens utgångspunkt. Statens rättssubjektivitet visas praktiskt därav, att staten kan, betecknad som ”kronan” eller ”Kungl. Maj:t och kronan” eller fiscus eller liknande, uppträda i rättslivet på likställd fot med enskilda rättssubjekt, företagande privaträttsliga handlingar av samma slag som dessa – köp, försäljning, lån – och vidtaga ”andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område”. Staten kan ock genom sina organ framträda med makt att befalla, såsom ”myndighet”, och sålunda företagande offentligrättsliga handlingar, där staten framstår såsom överordnad i förhållande till de enskilda rättssubjekten.

 

I Håkan Strömbergs 1976 utgivna Allmän Förvaltningsrätt upprätthålls samma vokabulär: ”Statens egenskap av juridisk person framträder främst i sådana sammanhang, där staten uppträder som privaträttsligt subjekt, t.ex. som ägare av fastigheter, som avtalskontrahent eller som part inför allmän domstol. I sådana fall brukar staten betecknas med termen ’kronan’ (fiscus)”. I samme författares 1992 utgivna Allmän Förvaltningsrätt har denna terminologi övergått till att vara historia; Strömberg anmärker att staten som privaträttsligt subjekt ”tidigare brukat betecknas med termen ’kronan’ (fiscus)”.

 

Man torde kunna utgå från att lagrådet i sitt yttrande över PLBs förslag till 20 § RP tillämpade den terminologi som var vedertagen vid den tiden och således med ”kronan” och dess ”enskilda rätt” endast avsåg fall där staten uppträder som privaträttsligt subjekt.

 

Exekutionsrätten på 1940-talet

Men hur kunde då PLB som ett exempel på mål där kronan är part nämna mål om klander av utmätning för uttagande av skatt?

 

Förklaringen kan också på denna punkt yppa sig om man går tillbaka till den tid då uttalandet gjordes.

 

När PLB arbetade, gällde ännu 1877 års utsökningslag. Förfarandet vid indrivning av skatter och böter var principiellt likartat med den privaträttsliga exekutionen. Enligt Olivecrona definierade somliga författare exekutionen som förverkligande av privaträttsliga anspråk, medan andra talade om förverkligande av privaträttsliga och offentligrättsliga anspråk. Huruvida man valde den ena eller den andra definitionen var, menade Olivecrona, en rent framställningsteknisk fråga (Olivecrona, Utsökning, 1945, s 69). Talet om ”förverkligande” av ett anspråk sågs med ett modernare, mera kritiskt betraktelsesätt som en fiktion, ty en dom kunde ju vara oriktig; exekutionsanspråket var helt oberoende av det materiellträttsliga anspråket (Olivecrona s 78). Med detta synsätt blev det ointressant vilket materiellträttsligt anspråk som föregått exekutionsanspråket.

 

Utmätning gick med PLBs eget ordval ut på ”realiserandet av redan fastställda rättigheter” (SOU 1944:10 s 405). Överexekutor upptog klagan över utmätningsmans åtgärder. Sådana mål var vanliga och rörde framför allt klagan av tredje man som påstod sig vara ägare till den utmätta egendomen (Olivecrona s 24).

 

 

Slutsatser

HDs tolkning att 18 kap 16 § RB ”över huvud taget inte är tillämplig på fall där staten själv är part i ett mål” har inte något stöd i förarbetena till 20 § RP. Tar man fasta på innebörden av uttrycken ”kronan” och ”enskild rätt” på den tid då bestämmelsen utformades, så är den bärande tanken i stället att de vanliga reglerna om rättegångskostnader i tvistemål skall gälla bara i mål där staten uppträder som privaträttsligt subjekt. I annat fall skall brottmålsregler om rättegångskostnader tillämpas.

 

I mål som gäller ställföreträdaransvar för skatter kan staten inte jämställas med enskild part, eftersom en sådan talan inte kan föras av någon annan än staten.

 

Beträffande tvistemål som gäller skadestånd för fel eller försummelse i myndighetsutövning, där staten eller en kommun är svarande, är det svårare att bestämt uttala sig i frågan om en myndighet kan uppträda som privaträttsligt subjekt. Man kan se det så att målet gäller skadestånd kort och gott, och i så fall kan staten förstås jämställas med enskild part. Ser man det i stället så att målet gäller myndighetsutövning, blir svaret det motsatta.

 

Vad gäller mål om skadestånd för fel eller försummelse vid myndighetsutövning kom allmänna lagregler till stånd på 1970-talet. Dåvarande justitieministern, Lennart Geijer, framhöll att den som tillfogats skada av en myndighet som försatt honom i en tvångssituation hade ett ännu mer berättigat anspråk på ersättning än när en motsvarande skada tillfogats honom av en enskild person  (lagrådsremiss 1971 angående skadeståndslag s 302).

 

1989 upphävdes den s k standardregeln, dvs den bestämmelse i skadeståndslagen som inskränkte statens och kommunernas skadeståndsansvar för fel och försummelser vid myndighetsutövning till fall där ”de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning”. I det lagstiftningsärendet framhölls att det torde vara svårt för en skadelidande att ha förståelse för regeln och att den hade gett uttryck för en snål inställning (prop 1989/90:42 s 12). Man borde värdera myndigheters handlande inte ur deras eget perspektiv utan ur allmänhetens synvinkel (ib s 15).

 

I vissa fall har införts särskilda regler om rättegångskostnader som går ut på att underlätta för den enskilde att söka sin rätt i domstol utan att i händelse av misslyckande riskera betungande ansvar för motpartens kostnader. T ex kan i arbetstvister förordnas att vardera parten skall bära sin kostnad, om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. (5 kap 2 § 1 st lagen om rättegången i arbetstvister). I de flesta tvistemål, där en konsument står mot en näringsidkare, är värdet av det som yrkas inte mer än halva basbeloppet, och då gäller särskilda bestämmelser som kraftigt begränsar den vinnande partens möjlighet att få ersättning för rättegångskostnad (18 kap 8 a § jämförd med 1 kap 3 d § 1 st RB). Sedan 1989 kan en enskild part i vissa fall få ersättning för sina rättegångskostnader i skattemål, medan någon motsvarande rätt till ersättning för hans motpart inte har införts (lag 1989:479 om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m.).

 

Det rimmar illa med den nu berörda utvecklingen i modern lagstiftning att 18 kap 16 § RB tolkas på det sätt HD fastslog i rättsfallet NJA 2001 s 288.  Enligt min mening talar starka rättspolitiska skäl för att det allmänna själv bör stå sina kostnader såväl i mål om ställföreträdaransvar som i i mål där en enskild söker sin rätt gentemot staten eller en kommun på den grund att han lidit skada genom fel eller försummelse i myndighetsutövning. Med hänsyn till den betydelse frågan har - så som det visat sig i Gottsundafallet - bör en utredning komma till stånd för att kartlägga i vilka fall staten eller en kommun bör anses uppträda som privaträttsligt subjekt i ett tvistemål och har rätt att av en enskild få ersättning för rättegångskostnad. 18 kap 16 § RB bör få en sådan utformning att 31 kap RB regelmässigt skall tillämpas när en myndighet för talan i ett tvistemål.

 

 

Gottsundafallet kräver lagändring. Av Brita Sundberg-Weitman

 

Fosterbarnet JO glömde bort. Att inte väcka åtal i Gottsundafallet en gåta. Av Brita Sundberg-Weitman

 

Fosterbarns rättslöshet. Av Brita Sundberg-Weitman

 

Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

 

 

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

NKMR

För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

2002-10-23

 

Till Ordföranden i socialutskottet

Sveriges Riksdag

100 12 Stockholm

 

 

För distribution bland samtliga ledamöter i socialutskottet

 

Motion angående socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU)

 

Undertecknad, Ruby Harrold-Claesson, jur. kand, ordf. i NKMR, vill härmed framställa följande underlag till en total omstöpning av socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU).

 

Presentation av NKMR

NKMR är en internordisk människorättskommitté som bildades den 30 november 1996 på Christiansborg i Köpenhamn. NKMR arbetar för respekt och skydd av barns och deras rätt till privat- och familjeliv dvs tillämpning av Europakonventionen artikel 8 och FN:s Barnkonvention artiklarna 3, 5 - 12 och 16. NKMR:s styrelse består av sju (7) medlemmar och en suppleant - samtliga från de nordiska länderna. Styrelsemedlemmarna är samtliga professionella och huvudparten av är jurister. För vidare information om styrelsen, NKMR stadgar etc var god att besöka vår hemsida: www.nkmr.org där vi publicerar på sju (7) olika språk. NKMR:s hemsida på Internet är flitigt besökt. Vår besöksstatistik visar 538 414 besök (22/10 2002), 20 000 besök hittills i oktober och i september 2002 hade vi 24 810 besök.

 

NKMR:s verksamhet

I Sverige och de nordiska länderna har tusentals barn blivit utsatta - och utsätts fortfarande - för onödiga och godtyckliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv då de har tvångsomhändertagits av socialtjänsten med bistånd av de sociala nämnderna förvaltningsdomstolarna och placerats i familjehem. Europadomstolen har funnit Sverige skyldigt för kränkning av barns och deras föräldrars mänskliga rättigheter i åtskilliga fall som har anmälts dit.

 

Tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar är skadliga för barnen och deras föräldrar och släktingar och de är mycket kostsamma för samhället. Av uppgifter från Socialstyrelsen framgår att en fosterhemsplacering kostar ca en miljon kronor per år. Domstolsprocesserna är också kostsamma. Sverige har dessutom blivit dömt att betala kostsamma förlikningar och skadestånd i Europadomstolen. T ex kostade en förlikning med familjen Lindelöf, Stockholm, 2,1 miljoner skattekronor. Lidandet för barnen och deras föräldrar och släktingar går inte att uppskatta i pengar.

 

Motionen

NKMR framställer inte en färdig motion utan ett underlag till en total omstöpning av socialtjänstlagen (SoL) och Lag om vård av unga (LVU).

Socialtjänstlagen

NKMR finner att socialtjänsten, trots att den har funnits under så lång tid, inte mäter upp till den standard som man normalt kan begära av en sådan verksamhet. Socialtjänstlagens portalparagraf stadgar:

"Samhällets socialtjänst skall på demokratins och solidaritetens grund främja människornas ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet.
Socialtjänsten skall under hänsynstagande till människors ansvar för sin och andras sociala situatio inriktas på att frigöra och utveckla enskilda och gruppers egna resurser.

Verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet.

När åtgärder rör barn skall särskilt vad hänsynen till barnets bästa kräver."

 

Denna vackra målsättning till trots, använder socialtjänstens personal sig av brutala metoder vid erbjudanden om hjälpinsatser för barn. Socialtjänsten använder sig om hotelser mot föräldrarna för att tvinga dem att lämna sina barn frivilligt. Uttalanden som "Om Du inte skriver på en frivillig placering kommer vi att ta barnet med LVU" är mycket vanligt förekommande i socialtjänstens kontakter med utsatta barnfamiljer.

 

Det måste slås fast att olaga hotelser utgör brott oavsett huruvida dessa framställts av privata individer eller representanter för myndigheter. Sådant tillvägagångssätt är inte acceptabelt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.

 

Släktingplacering

NKMR anser att barnets släkt och närverket runt honom/henne skall utredas först när socialen överväger huruvida ett barn behöver vårdas i ett annat hem än sina föräldrars hem.
Den 1 januari 1998 trädde lagändringen i 22 § Socialtjänstlagen. Lagen fick ett 4:de stycket enligt vilket mor- och farföräldrar eller andra släktingar "bör" utredas på samma sätt som dem som socialtjänsten utser som fosterhem till LVU-ade barn. Lagen ändrades den 1 juli 1999 och den nya lydelsen är att mor- och farföräldrar eller andra släktingar " skall" utredas på samma sätt som dem som socialtjänsten utser som fosterföräldrar till tvångsomhändertagna barn. Det är alltid socialtjänstens personal som avgör och trots att lagen har funnits i fyra (4) år är efterlevnaden praktiskt taget obefintlig. I en intervju Året Runt nr. 41, 2001 framhöll Socialstyrelsens GD Kerstin Wigzell att "lagändringen inte slagit igenom ännu".

 

Av RRV 2002:6 sid 116 framgår följande: "(...) trots lagändringen från 1998 om släktingplaceringar, har inte antalet placeringar av barn hos anhöriga ökat." I DN 2002-10-01 10-02 omtalar Kerstin Wigzell att under år 2000 omhändertogs 18 000 barn. En tredjedel av placeringarna misslyckades. Hon angav också att barn som vårdas genom samhällets försorg klarade sig inte alltid bättre än barn som vuxit upp i riskfamiljer. Tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn ger således inte önskat resultat. Kostnaderna för verksamheten behandlas senare.

 

Respekt för lagar och förordningar

Medborgarna och andra bosatta i Sverige förväntas att rätta sig efter lagar så fort de trätt i kraft och helst innan de hunnit träda i kraft. Socialtjänstens personal vägrar ståndaktigt att rätta sig efter lagar och förordningar. Av olika vetenskapliga utredningar bl. a avhandlingar och examensarbeten vid Göteborgs Universitet 1986 och Högskolan i Örebro 1988 - 2000 framgår att socialtjänstens personal bryter mot SoL, LVU och även grundlagens bestämmelser om saklighet och opartiskhet. Att socialtjänstens personal bortser från domar avkunnade i olika förvaltningsdomstolar, t o m Regeringsrätten och Europadomstolen, är känt. I ett särskilt yttrande i domen Eriksson v. Sweden yttrade Norges delegat i Europakommission enligt följande:

"Finally, I find it very surprising that under the Swedish system a social council can in practice disregard and even obstruct the judgment of the

Supreme Administrative Court

without resulting sanction."

Således står socialtjänstens personal över lagen eftersom de kan negligera lagarna och domarna oavsett vilken domstol som avkunnat dem. Att "lagändringen (22 § 4 stycket SoL) inte slagit igenom ännu" hos socialtjänstens personal och att angivna myndighetspersoner visar en total brist på respekt för lagar och förordningar är inte acceptabelt i ett civiliserat demoktratiskt samhälle om Sverige vill räknas som sådant.

 

Legitimation samt straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvar

Begreppet "tjänsteman" (jfr engelska civil servant) innebär att myndighetspersonerna skall tjäna folket. De avlönas av pengarna som medborgarna i Sverige tvingas betala oavsett om de vill eller inte. Men, i stället för att vara folkets tjänare har myndighetspersonerna givits en härskarmakt över folket. Att unga nyutbildade socialsekreterare som endast har textbokskunskaper men som själva inte har barn och således saknar erfarenhet av föräldrarskap ges makten att diktera villkoren för och bestämma över en fyrtio år gammal flerbarnsmor är således fullkomligt absurt. Detta är inte godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.

 

Således måste det krävas utbildning, erfarenhet och legitimation som gör socialsekreteraren personligen straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för de åtgärder hon vidtar gentemot barnfamiljer.

 

 

Lag (1990:52) om vård av unga (LVU)

Sven Hessle, sedermera professor, skrev ett inlägg i debatten som Birgitta Wolf initierade i Svenska Dagbladet sommaren 1984 kring tvångsomhändertagandet och fosterhemsplaceringen av Alexander Aminoff. Svenska Dagbladets debattredaktör Fredrik Braconnier vägrade publicera Sven Hessles inlägg. Inlägget finns publicerat dels i Birgitta Wolfs bok "Fallet Alexander - Ett beslagtaget barn" dels på NKMR:s arkivsida på Internet. Sven Hessle skrev bl. a följande:

"Det största ingrepp som ett samhälle kan förfoga över mot enskilda medborgare är att frånta en vuxen sitt föräldraskap. Att beröva exempelvis en moder möjligheten att utöva föräldraansvar över sitt barn innebär inte bara att samhället skär av hennes rättigheter att via barnen slå över en brygga mellan historien och de framtida generationerna. Det innebär också att samhället ger barnet budskapet att förneka sin moder, för att istället ta till sig en annan främmande person som sin nya förälder. Att frånta en vuxen föräldraskapet är sålunda en slags dödförklaring av levande personer, vilket riskerar att drabba barnen värst. Det är därför sådana samhällsåtgärder är så sällsynta. Åtminstone i andra länder."

 

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg uttalade följande obiter dictum i målet Olsson v. Sverige: "Nothing says that the child will be better off because he is taken into care." (Inget säger att barnet kommer att få det bättre på grund av att han har tvångsomhändertagits för samhällsvård.)

 

Systemet för tvångsomhändertagande av barn skapar motsättningar mellan barnens föräldrar och socialtjänsten. Således kan motsättningar mellan föräldrarna och socialtjänsten leda till att barn tvångsomhändertas och placeras i fosterhem.

 

Barnets bästa

I LVU förekommer begreppet "barnets bästa". Detta innebär att barnet skall skyddas av myndigheterna mot sina föräldrars övergrepp eller oförmåga att skydda mot andra faror, men inte vice versa. Myndigheterna har således tolkningsföreträde beträffande innebörden av "barnets bästa". Tolkningen verkställs av deras egna experter.

LVU § 2 föreskriver att förutom fysiska, psykiska eller sexuella övergrepp och/eller vanvård, kan ett beslut om barnomhändertagande även grundas på "...något annat förhållande i hemmet..." som kan orsaka en "påtaglig risk" för "barnets utveckling". Som exempel nämns "sjuklig symbiotisk relation" i förarbetena. Detta är inte i överensstämmelse med FN:s Barnkonvention vilket även påpekats i Statens Offentliga Utredningar (SOU 1986:20). I angivna SOU har förordats att formuleringen: "...något annat förhållande i hemmet..." skulle strykas för att paragrafen skulle bli förenlig med andan i Barnkonventionen. Förslaget föranledde emellertid inte dåvarande justitieministern (s) att vidta någon som helst åtgärd.

Lagen föreskriver att insatser för barnen skall påbörjas utanför det egna hemmet. Samtidigt hävdas det att målsättningen bakom ett tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening av familjen. Här har lagstiftaren tänkt fel. Insatserna har största möjligheter att lyckas om de sätts in där det etiska bandet finns dvs i familjen. I en intervju med socialministern Lars Enqvist i P1:s Studio Ett den 17 november 2001 sade han följande:

"Även om 20 % av de barnen som placeras saknar föräldrar (...) så vet jag att många placeras trots att det faktiskt skulle kunna finnas ett alternativ att stanna hemma i fall man kunde ge det stöd till familjen till mamma eller pappa och till barnen, som socialtjänstlagen tänker sig. Detta är så enkelt att man faktiskt måste slås för att kommunen satsar pengar på detta."

 

Och, även om barnets biologiska föräldrar är så nergångna att de inte kan ta hand om sitt barn, borde barnet inte avlägsnas från släktkretsen eftersom det finns alltid en frisk kärna någonstans inom varje släkt. (Se ovan Släktingplacering).

 

Vad gäller uttalandet att "målsättningen bakom ett tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening av familjen" inställer sig följande fråga: Om nu målsättningen bakom ett tvångsomhändertagande är den slutgiltiga återförening av familjen varför skiljer barnen och deras föräldrar åt överhuvudtaget? Vem som helst inser att separation föranleder att klyftor skapas och irreparabla skador kan uppkomma därav.

 

I åtskilliga fall blir barn omhändertagna pga anonyma anmälningar och uppdiktade historier.

Barn hämtas med polishandräckning och kvarhålls på hemlig ort långt borta från sina nära och kära. Tillvägagångssättet skiljer sig ingalunda från regelrätta kidnappningar. Psykoterapeuten och psykoanalytikern David Benelbaz i Göteborg betecknar kidnappning som en tortyr som skapar otrygghet. Barn som tvångsomhändertas under sådana traumatiska förhållanden som socialtjänsten tillgriper utsätts för stor risk för sin hälsa och utveckling.

 

Umgänge

Socialtjänsten meddelar regelmässigt umgängesrestriktioner mellan tvångsomhändertagna barn och deras föräldrar. Av förarbetena till 14 § LVU (prop. 1979/80:1 s. 601 f och prop. 1989/90:28 s. 74 och s. 115) framgår bl. a. följande:

"Ett beslut om vård enligt LVU bör inte leda till andra begränsningar i föräldrarnas umgänge med den unge än som är nödvändigt för att genomföra vården. (...) Bestämmelserna om begränsningar i umgängesrätten bör tillämpas restriktivt. Ett beslut om utövande av umgänge far således aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl. En nära och god kontakt mellan föräldrarna och barnet under vårdtiden är oftast en viktig förutsättning för att barnet skall kunna utvecklas väl i familjehemmet och på sikt kunna återförenas med föräldrarna."

 

Av förarbetena till LVU (prop. 1989/90:28 s 73 f och s 88) framgår bl. a att socialnämnden har ett ansvar att följa vården och se till att umgängesrestriktioner inte består längre än nödvändigt.

 

I Socialstyrelsens Allmänna råd 1981:2 s 112 f anges bl. a följande:

"Beslutade begränsningar i umgängesrätten skall självfallet inte bestå längre än vad som vårdändamålet kräver. Omständigheterna och vårdaspekterna i det enskilda fallet får bli avgörande för vilka begränsningar nämnden beslutar om. Om barnet reagerar t.ex. med oro i anslutning till besök av föräldrarna kan det finnas anledning att överväga om det ska medföra några konsekvenser för umgänget, såsom att det ökas eller minskas eller att formerna för umgänget ändras."

 

Lagstiftaren har klart uttalat att ett beslut om utövande av umgänge far aldrig fattas slentrianmässigt eller av bekvämlighetsskäl. Att barnen reagerar med oro inför umgängestillfällena och vägrar återvända till familjehemmet efter umgänge med sina föräldrar är helt naturligt. Socialtjänsten tolkar alltid barnets gråt när han/hon måste ta avsked av sina föräldrar efter umgängestidens slut som en anledning att ytterligare begränsa umgänget.

Barnen vet var de hör hemma och de vill tillbaka dit. Det är dessutom ytterst sällan som socialtjänstens försök att omplantera barn i främmande familjer lyckats!

 

Umgängessabotage och främmandegörande av föräldrar - PAS

I socialtjänstens metoder att kvarhålla de tvångsomhändertagna barnen i fosterhemmen ingår strategin att så mycket som möjligt hålla barnen och föräldrarna åtskilda. Barnens och föräldrarnas umgänge saboteras genom plötsligt inställda umgängestillfällena antingen genom påhittade sjukdomar hos barnen samtidigt som barnen informeras om att deras föräldrar hade inställt umgänget eller dyl. Barnen blir också hjärntvättade att ta avstånd från sina föräldrar, varefter socialtjänsten använder barnens avståndstagande från föräldrarna för att rättfärdiga ytterligare inskränkningar i deras umgänge eller även vårdnadsöverflyttning genom Föräldrabalken 6:8.

 

Europadomstolen har i ett antal domar sedan år 2000 bl. a Kutzner v. Tyskland den 26 februari 2002 uppmärksammat problematiken med främmandegörande av föräldrar. Europadomstolen fann Tyskland skyldigt för kränkning av familjens mänskliga rättigheter garanterade i Artikel 8.

 

Umgängessabotage och främmandegörande av föräldrar - Parental Alienation Syndrome (PAS) utgör ett brott mot barn och deras föräldrar oavsett om det är en statlig/kommunal myndighet som verkställer övergreppet.

 

Sådant tillvägagångssätt är inte acceptabelt i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.

 

Tvångsomhändertagande av invandrarbarn

Invandrarnas utsatthet i Sverige vad gäller skydd för deras rätt till respekt för privat- och familjeliv lämnar mycket att önska. Huvudparten av barnen som tvångsomhändertas och placeras i fosterhem är invandrarbarn. Antalet omhändertaganden av utländska barn står inte i proportion med invandrarnas antal. Invandrarföräldrar som vill lämna Sverige hindras att ta sina barn med sig. De tvingas antingen att överge sina barn i Sverige eller stanna här endast för att få träffa sina barn ett par gånger i månaden.

 

Detta är inte nödvändigt eller godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.

 

Haverier

Socialstyrelsen har i sin rapport "Sammanbrott i familjehem", konstaterat att 44 % av placeringarna avbryts oplanerat. Därav måste vi i likhet med Socialstyrelsen dra slutsatsen att "en fosterhemsplacering är en insats som med stor säkerhet kommer att bryta samman". Likväl framhärdar ändå socialsekreterarna, socialnämnderna och förvaltningsdomstolarna att döma barn och ungdomar till fosterhem- eller institutionsvård. OBS! Siffran över haverier för barn placerade i släktinganknutna hem är 2 - 4 %.

Socialsekreterarna nonchalerar den forskning som finns på området. På vilket annat område kan de anställda nonchalera forskningen inom sitt område? Hjalmar Söderberg sade en gång: Vissa saker måste man vara fackman för att inte förstå!

Kvällen den 23 oktober 2002 visade Uppdrag Granskning ett mycket uppskakande och nedslående reportage över resultatet som har uppnåtts för de ungdomar som socialtjänsten m. fl hade placerat på behandlingshem. Reportaget visade att samhällets insatser som har kostat skattebetalarna åtskilliga miljarder var ett totalt misslyckande!

 

Här föreligger det således ett systemfel : en lag som ger för stort tolkningsutrymme till en socialtjänst med förlegad människosyn är skadlig. En sådan lag är inte nödvändig i ett civiliserat, demokratiskt samhälle. Lagen måste utmönstras eller åtminstone underkastas en total omstöpning.

 

Upphörande av vård

21 § LVU stadgar: "När vård med stöd av denna lag inte längre behövs, skall socialnämnden besluta att vården skall upphöra."

 

Åter igen ett lagstadgande som socialtjänsten bryter emot med socialnämndens och förvaltningsdomstolarnas goda minne. Socialtjänsten förefaller i stor utsträckning lova bort de tvångsomhändertagna barnen till fosterföräldrarna under hela barnens uppväxttid. LVU lämnar inget utrymme för uppväxtplaceringar. Omprövningen av tvångsomhändertagandet som enligt lagen skall äga rum var sjätte månad förvandlas således till ett spel för galleriet.

 

Alltför ofta inträffar det att socialtjänsten vägrar återlämna de tvångsomhändertagna barnen till deras föräldrar även efter det att föräldrarnas liv har normaliserats och förändringen visar sig vara varaktig. Socialtjänsten använder då argumentet att barnen "har rotat sig i sina familjehem och därför bör de inte flyttas hem till sina föräldrar". Anmärkningsvärt dock att socialtjänsten inte använder samma argument vad gäller barn som under hela sin uppväxttid  - dvs fem, tio eller tolv år - har bott hos sina biologiska föräldrar!

 

SOU 2000:77 Omhändertagen

I SOU 2000:77 - Omhändertagen förespråkar regeringens enmansutredare att barn som har vistats i fosterhem i mer än två år skal tvångsadopteras bort. NKMR har lämnat ett remissyttrande där bl. a det här angivna förslaget förkastas.

 

Angiven SOU är inte godtagbar i ett civiliserat, demokratiskt samhälle och torde således inte bifallas av riksdagen.

 

NOU 2000:12 Barnevernet i Norge

NOU 2000:12 Barnevernet i Norge är en totaluppgörelse med det norska barnevernet. Missförhållandena som dokumenteras i angivna NOU är som en karbonkopia av de missförhållandena som dagligen avslöjas i svensk socialtjänst vad gäller tvångsomhändertaganden av barn och ungdomar.

 

NKMR uppmanar därför socialutskottet att inforskaffa denna gedigna utredning av norska barnevernet och även ombesörja en översättning av dokumentet för att göra det mer lättillgängligt för samtliga riksdagsledamöterna.

 

Avslutningsvis vill jag hälsa socialutskottets ledamöter att avlägga besök på NKMR:s hemsida på Internet. I en artikel med titel "Advokat slakter barnevernet"  publicerad 10.12.01 i den norska tidningen Adresseavisen, som kan nås via NKMR:s artikelsektion, gick advokaten Venil Thiis till frontalangrepp på norskt barnevern. Hon yttrade sig enligt följande:

"Autoritært, hjerteløst, nedlatende, lite kompetent og lite opptatt av barnet. Foreldre og barns rettssikkerhet er en illusjon."

 

Orden gäller lika mycket för svensk socialtjänst och systemet för tvångsomhändertagande av barn och ungdomar i Sverige. Detta är inte nödvändigt eller godtagbart i ett civiliserat, demokratiskt samhälle.

 

Olofstorp, dag som ovan.

 

 

 

Ruby Harrold-Claesson,

Jur. kand,

Ordf. i NKMR

 

 

NKMR:s remissyttrande över SOU 2000:77 Omhändertagen

 

NOU 2000:12 Barnevernet i Norge

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Münchhausen-by-Proxy experten granskas

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Barnhälsoexperten, professor Sir Roy Meadow

Under granskning

 

Den brittiske barnhälsoexperten, Sir Roy Meadow, vars vittnesmål ledde till att två oskyldiga mammor blev åtalade för mord är nu själv föremål för granskning.

Sir Roy Meadow hävdade i domstol att båda Trupti Patel och Sally Clark hade dödat sina barn.

 

I början av juni 2003 blev Trupti Patel frikänd från mordåtalet kring hennes tre nyfödda barn och advokaten, Sally Clark - som var dömd för mord på sina två söner - släpptes i januari efter att ha tillbringat tre år i fängelse.

 

Medicinska Rådet avser nu att väcka åtal mot "Sir Roy" som är professor i pediatrik och barn hälsa, sedan han lämnade falsk statistik i Clark-rättegången. Han hade berättat för juryn att sannolikheten att hon skulle förlora två barn i plötslig spädbarnsdöd var 73 miljoner till en. Han senare medgav att detta var felaktigt. Statistikerna säger att risken är snarare 100 till en.

 

Barnläkaren har även blivit ifrågasatt för sin omtvistade "Meadows Lag" enligt vilken: "En plötslig spädbarns död är en tragedi, två är misstänksam och tre är mord om inte annat bevisas."

 

Dr David Drucker, vars forskning visar att plötslig spädbarnsdöd kunde vara orsakade av felaktiga arvsanlag, hävdar att Meadows Lag är "totalt fel".

 

Dr Drucker, som hade kontaktats av polisen i Patelfallet, framhåller att han anser att Sir Roy Meadow har helt fel. Dessa dödsfall är vanligare än man föreställer sig.

 

 

Frikänd - Trupti with husband Jay Patel

 

 

Enligt en artikel i The Sun uttalade sig David Drucker följande om Roy Meadow: "I Sally Clark-fallet anger han sig själv som en expert i statistik, men han är barnläkare. Det var rättsvidrigt till upphöja sig själv till expert i statistik när han inte var det."

 

Organisationen för studier i spädbarns död har också dömt ut Roy Meadows vittnesmål.

Sarah Kenyon som är taleskvinna för organisationen sa: "Vi får information om att en familj varje år drabbas av ett andra plötsligt spädbarnsdödsfall. Alltså, hans påstående om en i 73miljoner är klart fel. Majoriteten av plötsliga spädbarnsdöd är naturliga."

 

En talesman för Medicinska Rådet uttalade sig enligt följand: "Ett antal klagomål har framställts mot Dr Roy Meadow. Vi undersöker för närvarande huruvida han skall ställas till svars."

 

70-åriga Roy Meadow, var en gång en högt ansedd expert på dödsfall bland barn. Han var den första läkaren som myntade begreppet Münchhausens syndrom by Proxy - ett tillstånd där mammor hittar på olika symtom för att dölja barnmisshandel.

 

 

Roy Meadow som tidigare arbetade vid St James's University Hospital i Leeds gick i pension 1998 och blev adlad för sina tjänster i barn hälsa. Han är skeptisk till att plötslig spädbarnsdöd är genetisk. Han sa: "Det finns inget bevis för att plötslig spädbarnsdöd drabbar vissa familjer, men det finns gott om bevis att barn misshandel gör det."

 

Domstolens frikännande av Trupti Patel kunde nu bana väg för resning för fyra andra mammor dömda för mord - delvis på bevis framställda av Roy Meadow.

 

Granskningen av barnläkaren Sir Roy Meadow inger hopp för de svenska - och andra nordiska - mammorna vars barn har tvångsomhändertagits och fosterhemsplacerats på grund av utlåtanden av svenska barnläkare som utger sig för experter i Münchhausen by Proxy.

 

 

Münchhausen by Proxy - Gal mor eller gal diagnose? 
Av Sören Friis Smith

Münchhausen syndrome by proxy - Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?
Artikelserie i DN av Malin Nordgren

Jimmy Söderbergfallet. Munchhausen by Proxy eller kroppslig sjukdom?
Föredrag av Donald Söderberg

Farlig, eller farliggjord mamma?
Av Lena Hellblom Sjögren

Anförande av Maud Olofsson vid NKMR:s symposium i Göteborg den 1 juni 2002

Ett antal artiklar om Münchhausen-by-proxy finns i vår engelska sektion "Articles"

Whores of the Court. The Fraud of Psychiatric Testimony and the Rape of American Justice
by Margaret A. Hagen

 

Tillbaka till Artiklar