När får vi höra en svensk socialsekreterare eller en svensk länsrättsdomare uttala ånger och ångest över att han/hon medverkat i att beröva barn deras föräldrar genom beslut om LVU?

Av Siv Westerberg, jur.kand., med.lic.

 

 

 

 

Med stort intresse har jag läst en artikel i Dagens Industri Weekend (10 - 11/3 2006) med rubriken "Åklagaren gör upp med sitt röda Kina". Artikeln handlar om en kinesisk åklagare som nu i efterhand ångrar att hon medverkat i att åtala personer i Kina som dömts till döden.

 

Grova övergrepp mot mänskliga rättigheter förekommer såväl i Kina som i Sverige. Det ovanliga med denna kinesiska åklagare är att hon i efterhand ångrar sig och känner ångest och sorg över det som hon medverkat i.

 

Den allra senaste tidens i tidningarna skildrade händelser om hur barn råkat illa ut i fosterhem i Sverige visar hur felaktigt det är att skilja barn från deras biologiska föräldrar och placera dem i fosterhem. Jag erinrar om fallet i Gävle där en medlem av en fosterfamilj mördade två unga kvinnor, bägge småbarnsmammor, vilka tidigare varit fosterbarn i hans familj. Jag erinrar om hur för något år sedan en psykiskt sjuk anställd på ett behandlingshem mördade ett där intaget barn som var föremål för vård enligt socialtjänstlagen eller LVU. Jag erinrar om de bägge adoptivföräldrarna som inte sökte läkarvård för den 3-åriga adoptivsonen från Tjeckien med resultat att barnet avled. Jag erinrar om de fosterföräldrar i Sävsjö som sett till att få förmyndarskapet över fosterbarnen men skötte dem så illa att de bägge fosterbarnen nu har tvångsomhändertagits enligt LVU.

 

Det är märkligt att socialsekreterare och domare i länsrätt och kammarrätt inte förstår att socialmyndigheten helt saknar förmåga att bedöma om de biologiska föräldrarna är olämpliga och helt saknar förmåga att korrekt bedöma om ett fosterhem är lämpligt. Praxis i LVU-ärenden är ju att förvaltningsdomstolarna kritiklöst accepterar socialsekreterarnas påståenden - utan någon form av bevis - att det råder missförhållanden i det biologiska föräldrahemmet.

 

Men många socialsekreterare och framförallt många domare är rädda om sina karriärer. Jag föreställer mig att åtminstone några av de unga länsrättsnotarierna måste känna avsky inför förvaltningsdomstolarnas sätt att hantera LVU-mål men av rädsla för sin karriär i framtiden vågar de inte protestera. Kan inte åtminstone några av dessa träda fram och tala om vad som hänt när de arbetat i en förvaltningsdomstol? Och kan inte några pensionerade förvaltningsdomstolsdomare träda fram och erkänna att de inser att de begått allvarliga misstag da de berövat barnen deras biologiska föräldrar genom domar i LVU-mål?

 

 

 

Har avslørt syv justismord
Den pensjonerte dommeren Trygve Lange-Nielsen (82) har fått gjenopptatt sin incestsak nummer syv.
Av Hans Kringstad

Tillbaka till Artiklar

När föräldrar blir offer
Av Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand.

 

  

 

 

I en debattartikel i DN den 8/1 anklagar Dagmar Lagerberg personal inom barnomsorgen och sjukvård att blunda för barnmisshandel. Men den återhållsamhet som den angripna personalen uppvisat är nog väl motiverad. Det borde inte krävas mycket fantasi för att inse vad ett anmälningsraseri skulle få för resultat. Det är illa nog redan som jag skall visa nedan. Självklart måste personalen tänka ordentligt - det finns en osäkerhetsmarginal och föräldrarna behöver inte alls vara skyldiga - eller ens ha brustit i uppsikt - bara för att barn uppvisar skador.

Jag vill därmed inte förneka förekomsten av barnmisshandel. Men den grövsta olyckan som barn drabbas av i dag kommer inte från deras egna föräldrar, utan ofta nog av 'välgörare': socialarbetare, andra myndighetspersoner och välbetalda fosterföräldrar.

Det finns i detta sammanhang skäl att ställa frågor. Har anmälningarna mot barnens föräldrar främjat barnens bästa på något vis? Hur vet man vad som är barnets bästa? Det kan man fråga barnet om 30 år senare och få ett hyggligt vederhäftigt svar! Men inte i den stund då Dagmar Lagerberg vill ha igång den stora apparaten med anmälningar och myndighetsprocess. Hela den svenska lagstiftningen om barn bygger på ren spekulation om vad som är 'barnets bästa.' "Den agalös lever han lagalös dör" var analysen i Havamal. Att verifiera att det nuvarande svenska tillståndet fört till något bättre har ingen ens försökt. Allt är ren spekulation. Vi kommer att kunna läsa memoarböckerna om 50 år om det låg någon sanning i påståendena att det svenska systemet främjade 'barnets bästa'.

Det anmälningsraseri som Dagmar Lagerberg tycks förespråka har blivit möjligt genom den s.k. agalagen, Föräldrabalken (FB) 6:1. Enligt denna lag - som ej är förenad med straff - är föräldrar förbjudna att tillgripa fysisk bestraffning av barn. Lagen trädde i kraft 1979 för att högtidlighålla FN:s Internationella Barnaår. Inga rättsfall finns upptecknade under lagparagrafen men lagen sanktioneras genom misshandelsparagraferna i Brottsbalken 3:5 och 6.

Agalagstiftningen jämställer alla bestraffningar av barn med misshandel. Föräldrar förväntas behandla sina barn som främmande som man möter på gatan.

71 § socialtjänstlagen (SoL) garanterar fullt genomslag för agalagen genom att stadga en ovillkorlig anmälningsplikt för alla som arbetar med barn. Om inte barnet självt anmäler sina föräldrar skall den personal som kommer i kontakt i barnen anmäla när de tror sig se tecken på att det förekommit 'misshandel'. Det händer att personalen provocerar fram berättelser om 'misshandel' - eller sexuella övergrepp. Grannar skall också anmäla.

Att det blivit så har att göra med hur man utbildade den blivande socialbyråkratin på 1970-talet. I 'En liten bok om allmän rättslära' utvecklar Prof. Jacob Sundberg bakgrunden till mentaliteten som då rådde i de lagstiftande kretsarna således: "(..) att man så småningom skall kunna skapa den socialistiska människan, och att den (..) till sist skall kunna förädlas att hon kan ingå i det kommunistiska samhället. För att åstadkomma detta gäller det att skydda barnet från skadliga inflytanden, och de (..) kommer framför allt från familjen."

Det står i god harmoni därmed att den viktigaste följden som agalagen fått är att föräldrar som handgripligen tillrättavisar sina barn kriminaliserats och barnen tvångsomhändertagits och placerats i 'familjehem'.

Dagmar Lagerberg verkar att blunda för detta och för de tragedier som drabbar föräldrarna som blir lagstiftningens offer - och i förlängningen barnen själva som förlorar hem och föräldrar och drabbas av oändliga samvetskval under resten av livet.

Det uttrycktes mycket skepsis när lagen kom till. Justitieministern Herman Kling (1966) framförde: "Med hänsyn till de förpliktelser som åvilar vårdnadshavaren kan inte bortses från att vissa situationer kan uppkomma även i det mest harmoniska familjeförhållande. Föräldrar kan bli tvungna att övervinna ett visst motstånd från barnets sida när det gäller att se till att barnet inte skadar sig självt eller till äventyrs begår brott. Även i övrigt kan barnets beteende inte alltid påverkas i önskvärd riktning utan någon form av kroppslig tillrättavisning. Med hänsyn till det straff- och skadeståndsansvar som kan drabba inte bara barnet utan även vårdnadshavare, om uppsiktsplikten försummas, bör enligt min mening inte varje form av kroppslig tillrättavisning vara förbjuden i lag."

Andra uttalade hur de trodde lagen skulle drabba de rättsvårdande myndigheterna, polis och domstolar. På Länsåklagarmyndigheten i Östergötland förutsåg man som negativ effekt "(..) att man framdeles både i trängda och oträngda fall kommer att springa till polisen med anmälningar om barnmisshandel, när det nu blivit fastslaget att man på intet vis får kroppsligen angripa ett barn. Därigenom kan polis och åklagare komma att få göra utredningar i större antal fall än tidigare och även i åtskilliga fall där några förutsättningar för åtal för misshandel ej visa sig föreligga. En dylik effekt av ett utökat angivelseraseri skulle på intet sätt vara önskvärd och en hel del omotiverade polisutredningar skulle kunna få ordentligt negativa konsekvenser för barnen i många fall."

Ledarskribenten i tidningen DAGEN den 17/11 1978 uppmanade justitieminister Sven Romanus att dra tillbaka propositionen eftersom "hädanefter förvandlar man en god del av svenska folket till brottslingar. (...)." Vad jag förstår har dessa farhågor fullt ut besannats.

Det påstående vill jag illustrera med några fall ur livet. De drabbade föräldrarna är framför allt invandrare, men svenska föräldrar har också blivit offer. Invandrarföräldrar drabbas dock hårdare eftersom de är vanligen uppvuxna i sin egen kultur som ger stort utrymme åt visdomen i Havamals ord. De faller då lätt offer för den svenska mentaliteten, inte minst därför att de är i botten oberörda av den svenska socialretoriken och litar mera till sitt eget sunda förnuft.

 

1 - Södertäljefallet (Mål nr B 63/82, DB 462)

Abdulmesih Ok, en turkisk medborgare, var ute och handlade på Obs! i Södertalje med sin dotter tvååriga dotter och hennes mormor. Flickan ville inte åka i shoppingvagnen, så hon fick gå. När hon började plocka saker från hyllorna och ställa till oreda lyfte fadern henne tillbaka på vagnen. Hon skrek och sparkade av sig stövlarna.

En förbipasserande kvinna polisanmälde att fadern hade slagit flickan. Mormodern vittnade om att han inte hade slagit flickan, men fadern dömdes mot sitt nekande.

Få tror att rättvisan är fullkomlig. Många menar att de svenska domstolarna är otympliga och stelbenta. Någon advokat hade inte turken. Om han fick sin rätt eller inte kan man inte veta. Men det vi vet är att den tidigare ostraffade fadern blev kriminell. Och man har alla skäl att fråga sig vad hände med barnet.

 

2 - Götenefallet 1988

En fyraåring född i ett israelisk-svenskt blandäktenskap var hos dagmamman. Barnet frågade dagmamman om hennes pojke skulle få smisk, eftersom han hade gjort något 'jättebusigt'.

Dagmamman tog detta som tecken på att fyraåringen 'misshandlades' hemma så hon gjorde en rapport till sin chef, som i sin tur gjorde en formell anmälan till socialnämnden i Götene. Socialnämndens ordföranden beslöt med tillämpning av 6 § LVU om omedelbart omhändertagande av barnen i familjen. De fördes till sjukhus där de kvarhölls för läkarundersökning. T.o.m. ett av familjens barn som var autistiskt och därför bodde hos en annan familj några mil bort, rycktes upp från sin bostad och fördes till sjukhuset. Socialnämndens ordförande vägrade att släppa fallet, trots att en serie läkarintyg visade att inte ens fanns ett blåmärke på något av barnen.

Slutet på historien blev att den internationella familjen fann det för gott att fly utomlands med sina barn. Man har skäl att fråga sig: vad som var barnens bästa? Det får vi veta om 50 år. Men det är svårt att se att ingripandena på något vis var det.

 

3 - Sandvikenfallet (Rättsfall från hovrätterna 1992:13)

En far och hans femåriga son i Sandviken led av atopi, en hudsjukdom som ger sår på kroppen. Såren upptäcktes av utomstående.

I april 1983 blev pojken omedelbart omhändertagen med stöd av LVU på grund av misstanke om att fadern skulle ha tillfogat pojken skadorna med glödande cigaretter. Rättsläkaren intygade att fadern måste ha vållat skadorna. Nya sår uppkom även när pojken var ensam på sjukhuset och han remitterades till en hudspecialist. Polisanmälan mot fadern avskrevs på grund av specialistens utlåtande. Men läkaren ville inte ändra sin uppfattning. Socialens utredare insinuerade att pojkens sår var brännskador liksom att han skulle känna sig hotad av fadern hemma. Socialförvaltningen begärde att omhändertagandet av pojken skulle bli definitivt.

Pojkens föräldrar hade dittills levt i ett lyckligt förhållande och familjen var harmonisk. De hade många vänner. Icke desto mindre ansåg sig socialtjänstens personal kunna ställa som villkor för modern, om modern ville ha tillbaka sitt LVU-barn, att föräldrarna skulle skilja sig. Skilsmässan genomfördes och fadern fick nervsammanbrott. Hans medicinska funktionsnedsättning bedömdes som hundraprocentig. Från att förut ha varit fullt yrkesverksam blev han sjukskriven med stadigvarande men och förtidspensionerades.

Man har här som i de andra fallen all anledning att fråga sig vad som var barnets bästa. Det är svårt att se att socialnämndens ingripande var det. Att fadern småningom i Svea hovrätt i någon mån fick rätt mot sina plågoandar som vållat honom detta lidande måste vare en klen tröst för barnet vars bästa skulle tillgodoses.

 

4 - Göteborgsfallet 1994

På ett daghem i Göteborg läste en anställd en 'saga' om hur barn blir till dvs sexualundervisning för barn i sexårsåldern. En passus i 'sagan' handlade om samlag och den anställda berättade för barnen att de vuxna pussas och kelas under kärleksakten. Flickan lär ha sagt "det gör min pappa med mig".

På daghemmet anmälde man misstänkt sexuellt utnyttjande av flickan till socialtjänsten. Flickan omhändertogs omedelbart och placerades på ett barnhem. Pappan - en styvfar - anhölls men häktningsframställan vann inte bifall och förundersökningen lades ned efter ca ett år. Däremot biföll förvaltningsdomstolarna flickans omhändertagande enligt LVU.

Modern begärde förgäves upphörande av LVU. Hon förespeglades av socialtjänsten att hon kunde få tillbaka sitt barn om hon skilde sig från styvpappan. Det gjorde hon, men flickan fick hon inte tillbaka. Familjen är för evigt splittrad.

Vad var barnets bästa? Här som i de andra fallen är det lika svårt att se att socialmyndigheternas ingripande skulle vara till barnets bästa. Att det var en katastrof för familjen som sådan är däremot lätt att se. Föräldrarna hade blivit offer.

Detta var fyra fall i en oändlig serie. Exemplen kan mångfaldigas, även om jag inte kan kvantifiera. Den anmälningsplikt som Dagmar Lagerberg ivrar för är det kanske viktigaste elementet som banar vägen för fall som de nu redovisade.

Rätten till respekt för privat- och familjelivet är en grundläggande mänsklig rättighet som dessutom är lagfäst i Sverige genom lagen om Europakonventionen, SFS 1994:1219. Det framstår därför som ansvarslöst att driva den typ av propaganda som Dagmar Lagerberg för. Vi påminns härigenom om att socialbyråkratin har betydande egenintressen i det svenska systemet - anmälningar ger arbete och inkomster och mer arbete ju fler ingripanden som görs mot föräldrar. Det är svårt att tro att det överhuvudtaget kan vara till barnets bästa att hamna i händerna på denna socialbyråkrati. Det är betydligt lättare att tro att de naturliga föräldrarna har en naturlig kärlek till sina barn och vill deras bästa.

 

Tillägg

I en gemensam artikel med titeln "Ungdomar måste mötas av fast reaktion" skriven av justitieministern Gun Hellsvik och skolministern Beatrice Ask publicerad under "Brännpunkt" i Svenska Dagbladet söndagen den 5 september 1993, anser författarna att Sverige behöver en ny familjepolitik.

Ministrarna skriver:

"Sedan några år tillbaka finns en gryende samhällsdebatt om moraliska och etiska frågor. (...) Vi börjar nämligen se resultaten av den allmänna hållningslöshet som socialdemokraterna under 60- och 70-talen upphöjde till en politisk idé. Det gällde synen på familjen, på skolan och undervisningen men också på rättssamhället i stort.

Det finns vissa grundläggande idéer som vi tror att de flesta människor i vårt land i princip instämmer i: Vuxna människor har ett ansvar att lära de yngre vad som är rätt och fel. Föräldrar har ett särskilt sådant ansvar gentemot sina barn.....Unga människor som överträder normer måste lära sig att ta konsekvenserna av detta och kunna räkna med att möta en fast reaktion. Staten skall på alla sätt underlätta för föräldrar och bl a lärare att fullgöra sina fostrande uppgifter".

"Avoghet mot familjen
Det har allt sedan 60-talet hos socialdemokraterna funnits en svårförklarad avoghet mot familjen och en ovilja att låta skolan fullgöra sin viktiga normförmedlande roll. Föräldrar fick veta att de "snöpte barnen i deras utveckling. De fick klart för sig att barnen mådde bäst om de togs om hand av pedagogiskt utbildad personal i offentliga institutioner...Föräldrarna ansågs alltså okunniga och närmast till skada för barnen...."

"Slutligen är det nödvändigt att då barn eller ungdomar överträder föreskrivna regler skall de mötas av en fast reaktion hemma och i skolan. Mot denna bakgrund är ett antal förändringar nödvändiga i vårt land.

Därför behöver vi en ny familjepolitik som visar att ansvaret för barnens tillsyn och fostran är föräldrarnas....

Det är hög tid att låta föräldrar och skolpersonal ta ansvar för de unga i vårt samhälle. Försummar vi det sviker vi våra barn!"

 

En familjs mardröm

Anmälningarna kan komma från förvirrade personer

Tillbaka till Artikelindex

Till Pågående rättsfall

 

När pressen hindrar öppenhet

I artikeln nedan hävdar DN-redaktör Mats Bergstrand att pressen fungerar som ett hinder för det offentliga samtalet, inte som en garant för detsamma. Erfarenhetsmässigt kan jag och många inom NKMR hålla med honom, trots att det finns vissa lovvärda undantag. Det specifika fallet som Mats Bergstrand tar upp handlar om falska anklagelser om sexbrott, ur den synvinkel att publicitet skulle skada den misstänkte och hans familj. Detsamma hävdar åtskilliga tidningar som vägrar att publicera information om fall av onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn. Men jag vågar ifrågasätta om inte motsatsen skulle gälla rapportering kring onödiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av barn eftersom man därigenom skulle visa för den skattebetalande allmänheten hur socialtjänstens personal på grund av prestige och maktfullkomlighet slösar med deras pengar - till skada för barnen och deras familjer, men till otillbörligt berikande av icke-nogräknade fosterföräldrar och entreprenörer inom behandlingshemsindustrin.

Jfr t. ex Götenefallet - Kampen om barnen, GT granskar Götenefallet och Götenefallet - Tre insändare

 

 

 

När pressen hindrar öppenhet

Av Mats Bergstrand

Jag pratade med den kände författare och akademiker som slängdes i Mijailovic-cell misstänkt för sexbrott mot barn. Hastigt häktad och lika hastigt släppt och frikänd. Mitt ärende var att erbjuda honom möjlighet att berätta sin historia på DN Debatt. Här fanns viktiga samhällsfrågor om rättssäkerhet och tolkning av barns vittnesuppgifter att diskutera.

DN 2005-10-08.

 

 

 

"Lättvindiga anklagelser om sexbrott raserar liv"

Av Thomas Olsson

 

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Några tankar om filmen "Den bästa av mödrar".

Av Siv Westerberg, Jur.kand., med.lic. Göteborg

 

 

 

 

 

 

 

Jag har sett filmen Den bästa av mödrar som handlar om ett finskt krigsbarn som kommer till Sverige.

 

Detta är inte en recension av filmen. Det finns redan i tidningarna flera recensioner av denna film och den har med all rätt fått lysande recensioner. Jag instämmer helt i att det är en utomordentligt bra film och den lämnar viktig information om händelser i Sverige på 1940-talet, händelser som inte skall glömmas bort.

 

De tankar som kom för mig när jag såg filmen har sin bakgrund i följande. Jag är visserligen född och uppvuxen i Sverige och har alltså haft förmånen att aldrig leva i ett land i krig. Jag var 7 år när andra världskriget bröt ut och jag har mycket tydligas minnen av vad som hände i Sverige och vad som skrevs om i tidningar och diskuterades under andra världskriget när jag var barn. Jag har också mycket tydliga minnen av de finska krigsbarnen som kom till Sverige då. Det andra som gör att filmen Den bästa av mödrar intresserade mig så mycket är att jag som jurist har arbetat mycket med att biträda föräldrar vars barn på felaktiga grunder tvångsomhändertagits enligt LVU och placerats hos främmande människor, alltså i fosterhem och barnhem.

 

Det kom ju 70 000 finska krigsbarn till Sverige under andra världskriget och det var nog världshistoriens största barnförflyttning. I den skola där jag gick fanns under en kortare tid ett finskt krigsbarn och jag kände flera svenska familjer som tog emot ett finskt krigsbarn. Idag cirka 60 år senare vet vi genom att dessa före detta finska krigsbarn i Sverige trätt fram och i vissa fall skrivit böcker om sin barndom och vad som hände sedan att det i stor utsträckning var ett enda stort misslyckande att flytta barn från deras finska föräldrar till svenska fosterhem. I stor utsträckning har dessa barn känt sig rotlösa under resten av livet och inte riktigt vetat om de hör hemma i Sverige eller i Finland. En doktorsavhandling från Umeå Universitet år 1994 skriven av Lillemor Lagnebro med titeln Finska krigsbarn visar på ett tydligt sätt att det verkligen inte var en särskilt lyckad aktion att flytta alla dessa barn från sina hem.

 

Nu måste man ju emellertid komma ihåg att detta skedde i allra bästa välmening. Ett av huvudargumenten var ju att barnen skulle slippa uppleva kriget i Finland.

 

Som jag minns det från min barndom så var de barn som kom från Finland ingalunda några utmärglade barn. De föreföll att vara i god fysisk kondition och ingalunda nermagrade som något tecken på brist på mat.  Och om det skulle ha varit brist på mat i Finland så måste det väl ha varit betydligt enklare att transportera mat till Finland via båt eller tåg än att transportera 70 000 barn utan sina föräldrar och med bara en namnlapp om halsen till Sverige.

 

Vi skall också komma ihåg att de svenska familjer som tog emot finska krigsbarn i sina hem gjorde detta med de allra bästa avsikter och i syfte att hjälpa som de uppfattade ett barn i nöd. Det var inte tal om att dessa familjer skulle få någon ersättning i pengar utan det var fråga om ren välgörenhet med de bästa avsikter. Inte desto mindre blev resultatet i många fall minst sagt misslyckat på lång sikt och på kort sikt också för den delen för många av dessa barn längtade ju förtvivlat hem till sina föräldrar i Finland. Detta att dessa familjer gjorde det som en ren välgörenhet med de bästa avsikter skiljer sig markant från vad som sker när svenska familjer idag tar fosterbarn. Idag tar svenska familjer fosterbarn i den absoluta majoriteten av fallen enbart för att tjäna pengar på de orimligt höga fosterbarnsersättningar som utgår.

 

Resultatet är även här förskräckande dåligt av att placera barn hos främmande människor och beröva barnen deras föräldrar.

 

Det är märkligt att svenska myndigheter inte har tagit lärdom av det olyckliga resultatet av att transportera barn från Finland till Sverige och beröva barnen deras biologiska föräldrar. Det är märkligt att inte svenska myndigheter förstår att det är precis lika olämpligt att ta svenska barn från deras föräldrar och sätta dem i fosterhem som inte har annat intresse av dessa barn än att fosterföräldrarna skall tjäna pengar på dem. Hur olämpligt det är visas av att nästan hälften av dessa fosterhemsplaceringar havererar, antingen genom att fosterbarnet flyr från fosterhemmet när det gäller äldre fosterbarn och socialmyndigheten slutligen tröttnar på att ständigt polishämta dessa barn till fosterhemmen eller att fosterföräldrarna helt enkelt tröttnar på att ha fosterbarnet.

 

En del av de här finska krigsbarnen som kom till Sverige var så små att de redan efter något år hade glömt bort sina biologiska föräldrar. I vissa av dessa fall slutade det hela med att den svenska fosterfamiljen adopterade dessa barn. Jag hörde i min barndom talas om en familj som hade tagit en liten finsk pojke som krigsbarn och han var jämnårig med deras egen enda son. Så småningom adopterade de den här finska pojken. När de bägge pojkarna kom upp i tonåren visade det sig att deras egen biologiska son utvecklades synnerligen gynnsamt medan det finska adoptivbarnet blev en ungdomsbrottsling. I det läget begärde adoptivföräldrarna att få häva adoptionen och fick bifall till detta. På den tiden gick det ju att häva en adoption vilket lyckligtvis inte går idag. Jag minns att jag reagerade med förskräckelse när jag hörde historien. Först hade alltså den svenska familjen berövat pojken banden med de biologiska föräldrarna i Finland genom en adoption. Och nu berövade de honom även banden med adoptivföräldrarna vilket resulterade i att han stod alldeles ensam i livet.

 

Jag nämnde tidigare att huvudskälet till förflyttningen av 70 000 barn var att de finska barnen skulle slippa undan kriget.

 

Nu är jag emellertid av den bestämda uppfattningen att flertalet barn inte är rädda för krig. Det är de vuxna människorna som är rädda för kriget och oroar sig för de konsekvenser kriget skall få för dem och deras familj. Vad barn är rädda för är att de skall bli skilda från sina föräldrar genom olika åtgärder under ett krig. Barn vill vara tillsammans med sina biologiska föräldrar vare sig det är krig eller fred. Jag var alltså 7 år när kriget började och många svenskar var ju särskilt när Norge och Danmark ockuperades oerhört rädda för att kriget skulle bryta ut i Sverige. Jag minns från våren 1940 hur det i det hyreshus vi bodde i dagarna kring ockupationen av Norge och Danmark ordnades så att de vuxna männen i hyreshuset turades om att hålla vakt vakna under nätterna för att vid ett flyglarm kunna springa runt till alla grannar och väcka dem och se till att de kom ner i skyddsrummet som var hyreshusets källare. Jag minns att vi på kvällarna lade fram varma kläder och matsäck färdigt att ta med sig ner i skyddsrummet. Jag tyckte bara att det lät spännande och jag oroade mig inte alls för ett eventuellt flyglarm. Den enda gång under kriget då vi faktiskt fick gå i skyddsrum i någon timma så tyckte jag det var väldigt spännande. Jag hade svårt att förstå att en av grannarna, en vuxen kvinna, satt och grät i skyddsrummet.

 

Min far var inkallad långa tider och många gånger under andra världskriget. Jag har inget minne av att jag någonsin snuddade vid tanken att det fanns en möjlighet att han skulle kunna stupa i kriget om det blev krig i Sverige. Jag tog hans upprepade inkallelser till militärtjänst fullständigt naturligt för det var ju så många män som var borta från sina hem och ute i militärtjänst. Jag minns att jag och min mor och mina syskon vid något tillfälle följde honom till tåget då en mängd uniformsklädda män skulle resa ut i militärtjänst. Jag såg att några av de kvinnor som följde sina män till stationen stod på perrongen och grät och jag minns att jag funderade över varför de grät.

 

Mycket snart efter krigsutbrottet började jag och min tvillingsyster sy nya dockkläder till våra dockor. Vi sydde bruna uniformer till några av dockorna och gråa uniformer till de andra dockorna och så lekte vi att det var krig. Och populära leksaker blev mycket snabbt kanoner och tanks. Det hela var mycket spännande och intressant och ett nytt inslag i våra lekar.

 

Jag var som sagt inte alls orolig att det skulle bli krig i Sverige. Vad jag däremot var orolig för var att om det blev krig i Sverige skulle jag kanske nödgas skiljas från mina föräldrar och kanske resa till någon sorts läger för evakuerade barn. Den här oron kom bland annat av följande. I min skola delade lärarinnan ut till barnen blanketter som de skulle ta hem till sina föräldrar. Jag minns än idag att blanketten var blå. På blanketten stod det att vid en eventuell evakuering skulle barnet vara försett med utrustning i form av klädombyten och sängkläder. Och så räknades det upp vari dessa klädombyten och sängkläder skulle bestå. Så skulle föräldrarna skriva på att barnet hade dylik utrustning eller anteckna vad barnet saknade av utrustningen ifråga.

 

Det här blå papperet gjorde mig verkligt orolig. Om det blev krig så skulle alltså barnen skickas iväg från föräldrarna. Men då fick jag lugnande besked från min mor. Det var tydligen så att varje vuxen person i Sverige hade från myndigheterna fått förfrågan vad de skulle arbeta med av för landet värdefullt arbete om det blev krig. Riktigt hur det här bokfördes vet jag inte men min mor berättade följande. Mina föräldrar hade som goda vänner att par makar som bägge arbetade inom sjukvården. De hade två barn som var ungefär jämnåriga med mig och mina systrar. Vid ett krigsutbrott skulle dessa bägge makar givetvis omedelbart ha tjänsteplikt och arbeta inom sjukvården och nödgas lämna bort sina barn någonstans medan de själva arbetade. Då hade min familj och denna familj kommit överens om att vid ett krigsutbrott skulle min mor ta sina egna tre barn och den här vänfamiljens två barn och omedelbart bege sig till vårt sommarställe långt ute på landet. Vid ett krig är det ju städer som bombas och inte små bondbyar. Min mor skulle alltså ansvara för dessa fem barn och det tyckte bägge familjerna var en utmärkt lösning. Och denna lösning lugnade ju mig helt och hållet. Ett krig skulle inte innebära att jag skulle skiljas från min mor.      

 

Nu kanske någon invänder att detta är ju minnen och upplevelser som jag haft i ett icke krigförande land. Men jag vidhåller att inte ens barn i krigförande länder hyser den oro för krig som vuxna människor hyser. Och det grundar jag på följande. Som student på 1950-talet har jag studerat vid flera både svenska och utländska universitet. Jag har då kommit i kontakt med jämnåriga studenter som varit barn under kriget i länder som var i krig. Ingen av dessa har någonsin då vi diskuterat kriget och efterkrigstiden berättat om någon oro för kriget som de hyst som barn. De har berättat om att det efter kriget var ont om mat och man fick en dålig och ensidig kost. Någon berättade om valutareformer efter kriget. En student av baltiskt ursprung berättade hur han som tolvåring kom med föräldrar och syskon som flykting i en öppen fiskebåt över Östersjön från Baltikum till Sverige. Han omnämnde händelsen som ”mitt livs stora äventyr.”

 

Jag menar alltså att den här förflyttningen av 70 000 barn från deras föräldrar i Finland till svenska mer eller mindre tillfälliga fosterhem var ett enda stort misstag som byggde på bland annat den felaktiga föreställningen att barnen hyste skräck för kriget i Finland.

 

I vissa fall blev de finska barnen en besvikelse för de svenska fosterföräldrarna. Barnen längtade oavbrutet hem och kände sig inte alls som någon medlem i den svenska familjen.

 

I andra fall kom barnet under åren som följde efter kriget att pendla mellan det svenska fosterhemmet och det finska föräldrahemmet. Barnet visste till slut inte alls var det hörde hemma och kände sig rotlöst på alla sätt. Detta har ju skildrats av nu vuxna före detta finska krigsbarn.

 

En barnförflyttning från de biologiska föräldrarna som skedde i allra bästa välmening och där barnen togs emot av svenska familjer som ville göra en god gärning misslyckades alltså och ledde till mänskliga tragedier.

 

Och det som sker nu då tusentals svenska barn tvångsomhändertages enligt LVU och placeras som försörjningsobjekt för i vissa fall kriminella och i varje fall helt känslokalla fosterföräldrar är en katastrof. Det är hög tid att svenska myndigheter, svenska socialsekreterare och svenska förvaltningsdomstolsdomare tar lärdom av tragedierna med de finska krigsbarnen och inte så lättvindigt skiljer barn och föräldrar åt.

 

Till sist vill jag berätta om vad jag minns från andra världskriget beträffande norska flyktingar som kom till Sverige. Efter den tyska ockupationen av Norge kom ju över svensk-norska gränsen en del norska flyktingar till Sverige. I vissa fall ställde svenska familjer upp med att som gäster i sina hem taga emot sådana norska flyktingar. Jag minns att i en av mina släktingars familj blev som en ren välgörenhetsåtgärd två norska mödrar och deras små barn mottagna som gäster under en tid. Jag minns att min reaktion när jag hörde talas om detta var att vad konstigt att man inte gjorde på samma sätt med de finska barnen, nämligen att man lät både mödrar och barn komma till Sverige och bo i en svensk familj.

 

Böcker

 

Tillbaka till Artiklar