Recension Jan Guillous
bok “Häxornas försvarare”
Av Gustaf Hellsing, odont. dr
Gustaf Hellsing
är odontologi doktor och docent och tf professor vid Karolinska Institutet,
Stockholm.
Artikeln är
tidigare publicerad i Familjebladet 3-4/02.
Den återges här med författarens benägna
tillstånd
|
Jan Guillou har i sin
senaste bok “Häxornas försvarare”, Piratförlaget 2002, tagit upp likheten
mellan 1600-talets häxprocesser och vår tids stora rättsskandaler, framför allt
i incestmål. Det tycks inte finnas gränser för vad vi människor kan fantisera
ihop när ryktesspridningen tar fart. Allra mest fantasifulla tycks barnen vara.
Det är beklämmande är att vi inte kan ta till oss de lärdomar historien ger.
Annars skulle många rättsskandaler under de senaste 20 åren ha kunnat undvikas.
I stället har massmedia gett mycket utrymme åt psykologiska och
psykiatriska så kallade experter som obekymrade om historiska och vetenskapligt
påvisade fakta hävdar att barn inte ljuger. Representanterna för denna i
Sverige fortfarande tongivande uppfattning rekommenderas att läsa de inledande
kapitlen i Guillous bok.
Guillou bekänner klädsamt att hans eget bidrag till kunskapsbilden vad
gäller1600-talet är ytterst blygsamt. Klokt nog har han i stället konsulterat
framstående akademiska forskare inom området. Genomgående får man intrycket av
att Guillou lyckats väl i sitt uppsåt att göra lättläst journalistik av tung
vetenskap. Läsaren får ett intryck av att de ohyggliga sakuppgifterna är
korrekta.
Rättssäkerheten får inte negligeras
Tidigare har Lilian
Öhrström ”Sex, lögner och terapi” (Norstedts 1996) och Lena Hellblom Sjögren ”Hemligheter och minnen Att utreda tillförlitlighet
i sexualbrottmål” (Norstedts juridik AB
1997) visat hur ideologiska dogmer och förutfattade meningar skapat ett
klimat där oskyldiga döms. Att sexuella övergrepp mot barn är så avskyvärda
innebär inte att man får negligera rättssäkerheten. Tyvärr tycks den
mentaliteten ha rått bland utredande experter att hellre fälla tio oskyldiga än
riskera att en skyldig går fri. Våra domstolar har ofta haft alltför stor
respekt för dessa experter. Detta har lett till många justitiemord under 80-
och 90talen.
1600-talet
en intensiv tid
Under
1600-talet var häxjakten intensiv. Vad som frapperar är att det var teologer
som då stod för den mest fanatiska förföljelsen. Prästerna var det som lyssnade
på barnens fantasifulla beskrivningar av blåkullafärder och satanistiska orgier
och sedan såg till att medelst ohygglig tortyr pressa fram bekännelserna.
Läsaren övertygas om att den i våra protestantiska länder så illa beryktade
katolska inkvisitionen var betydligt mer human! När häxerierna så småningom dog
ut var det tack vare insiktsfulla män ur borgarklassen och adeln.
Kyrkoherde
Lars Elvius i Älvdalen inledde och kollegan Elavus Skragge i Mora spädde på med
att den 25 augusti 1669 låta först halshugga och sedan bränna 15 häxor, alla
fällda på grund av angivelser från 36 barn. Dessa risbestraffades på
avrättningsdagen eftersom de i sina vittnesmål angivit sig själva för satanisk
brottslighet. Två dagar senare följde nya massavrättningar i Älvdalen och redan
den 10 december samma år lyckades Skragge få ytterligare 40 vuxna och 15 barn
dömda i Mora.
Barn
piskades
Kyrkoherde
Laurentius Horneus i Torsåker lät piska de barn som inte var samarbetsvilliga i
häxjakten. Om de inte ville vittna mot sina anhöriga lät han hugga upp en vak i
isen och sade att han ämnade dränka dem när han tryckte ner dem i det kalla
vattnet. Han anlitade också två så kallade visgossar, det vill säga barn som
hade förmågan att känna igen häxor och peka ut dem. De fick stå i kyrkporten
där hela församlingen måste passera på väg till högmässan. De som pekades ut
släpades omedelbart till fängsligt förvar. Där väntade förhör under tortyr med
vittnesmål från stora barnskaror. En gosse som pekade ut Hornei hustru tog
tillbaka beskyllningen när han fick veta vem hon var. Han hade varit bländad av
solen när han tyckte sig se häxmärket i pannan!
Dödsdomar
måste godkännas av Kungliga Trolldomstolen i Stockholm för att få verkställas.
Den hade fått kunglig order att pröva en hård lösning och godkände dödsdomarna
av 71 personer. Var tionde invånare i Torsåker – var femte kvinna – avrättades
sedan efter straffpredikan av en kyrkoherde Wattringius! Denne var själv flitig
häxjägare och hade fått en kvinna dödsdömd för att hennes kor hade kommit in på
kyrkogården. Ovanpå detta kom en begäran från sex präster att få avrätta även
de barnvittnen som syndat i Blåkulla. Kungliga Trolldomskommissionens president
Carl Sparre hade varit frånvarande vid de tidigare dödsdomarnas godkännande.
Han var en förnuftig man som blev så upprörd över vad som skett att han lät
ajournera kommissionens verksamhet. Avrättningarna stoppades därigenom och alla
dödsdomar som fällts av präster och hära! ds! rätter i hela Norrland kunde inte
verkställas. Hundratals liv räddades.
12-åring
angav sin mor
En
12-åring, den så kallade Gävlepojken, angav sin egen mor och fick henne bränd.
Han bedyrade att han flera gånger varit i Blåkulla med henne. Sedan flyttade
han till Stockholm och fick snart en mycket läraktig publik bland kvarterets
barn. Han fick rykte om sig att veta så mycket om Blåkulla ”att det var som om
han vore barnfödd där”. Han lärde upp två så kallade Myrapigor som tillsammans
med honom blev anlitade som häxexperter. De kunde bland annat se genom väggar
och känna på sig när häxorna kom. Antalet barnvittnen ökade för var dag.
Överheten (den världsliga) förstod vilket elände som var på väg och försökte
tala förstånd med barnen. Men den breda folkopinionen var stark och under
prästernas ledning skedde oerhörda övergrepp i många svenska församlingar.
Karl
XI hade under denna tid mer angelägna problem att syssla med. Han var i Skåne
för att leda ett till synes hopplöst krig mot Danmark. Det är naturligt att
rikets ledande män i denna katastrofsituation inte ägnade häxjakten så många
tankar. Därmed var det under lång tid fritt fram för prästerskapet och
folkmassan.
Katekesförhör
med barnen
Kyrkoherde
Berelius i Katarina ordnade ”katekesförhör” med barnen. Detta innebar att han
nedtecknade vittnesmål från oändliga rader av barn om resor till Blåkulla.
Kyrkoherden och medborgargardet på Söder skrev sedan till Svea hovrätt och
framhöll att deras barn varje natt fördes till Blåkulla av alla de häxor som en
alltför slapp överhet lät springa omkring på fri fot. Hovrätten måste efter
motvilligt knotande börja syssla med häxmål. Anna Månsdotter hette den först
åtalade. Hon klarade sig till en början bra och försvarade sig skickligt. Men
så kom de vittnande barnflockarna. Samstämmigt berättade de att hon badade
alldeles för ofta (!), att djävulen levererade pengar till henne varje vecka,
att en skräddare börjat spotta blod och dött strax efter det att Anna spottat
på honom o s v. En piga berättade att hon varit sjuk i tr! e ! år efter att ha
slutat sin tjänst hos Anna. En 13-årig flicka hade fått en rädisa av Anna och
efter detta blivit sjuk. Över 50 vittnen framträder med liknande historier.
Anna och två olyckssystrar dömdes till döden.
Därefter
tog hovrätten in några av de bästa berättartalangerna bland barnvittnena för
att få information om hur Djävulen uppfattade avrättningarna. Barnen berättade
då hur rasande Djävulen blivit vid beskedet om att tre av hans bästa häxor hade
avrättats. De smickrade hovrätten genom att hälsa från Djävulen att han
betraktade hovrätten som en skarpsinnig och värdig motståndare och att han
föredrog sådant starkt motstånd.
En
11-årig flicka Kerstin Jacobsdotter utvecklade an annan specialitet, att bli
”anfäktad” på det mest förbluffande och trovärdiga sätt. En illustration av en
sorts inre kamp när häxorna kom för att ta henne. Hon bekände senare att hennes
mor tränat henne i denna konst som liten för att kunna förtjäna allmosor.
Riksåklagaren
2002
Riksåklagaren
Klas Bergenstrand kom under 2002 med nya direktiv till landets åklagare. Det
ska inte längre räcka med barnets berättelse om sexuella övergrepp för att ge
en fällande dom. Med tanke på vad som här beskrivits borde en sådan ändring
vara självklar för att öka rättssäkerheten. Även modern forskning har klart
visat hur otroligt fantasifulla barn kan vara. Ledande frågor från polis,
socialsekreterare eller psykolog kan få barn att berätta de mest otroliga
historier om satanism och sexuella orgier.
Polisinspektör
Monica Dahlström-Lannes, en av
Socialstyrelsens experter (”Mot dessa våra minsta. Sexuella övergrepp mot
barn”. Gothia 1992), reagerade skarpt och trendigt mot denna reform. Hon
skrev i en insändare (SvD 7/8 2002) att den är ett svek mot de allra minsta. RÅ
anser också att barns tillbakatagande av av en beskyllning antyder att det inte
är trovärdigt. Dahlström-Lannes skriver att ”visst kan barn ljuga men att barn
återtar sin sanna berättelse är långt ifrån ovanligt… Om det inte finns ett
mycket klart och tydligt stöd för barnet och ett omedelbart ingripande där hela ansvaret (min kursivering) för det
som hänt läggs på fadern, kommer flickan att följa den normala gången och ta tillbaka
sitt påstående. Flickan säger att hon hittat på det hela och ger olika
förklaringar till att hon velat hämnas på fadern.”
Dahlström-Lannes
har tydligen svårt att tänka sig att ett barn skulle kunna hitta på att
falskt anklaga sin far och sen ångra sig
och ta tillbaka anklagelsen. Hon har nämligen aldrig mött några fantasifulla
barn, inte mött några lögnaktiga flickor, inte mött några hysteriska mammor,
inte heller några oskyldigt anklagade män! Det är naturligtvis tvärtom mycket
sannolikt att barn ibland kan fantisera en historia för att sedan när det
fattar konsekvenserna ångra sig och ta tillbaka anklagelserna. Detta har flera
gånger hänt men myndigheterna brukar inte godta återtagandet utan låta domen
stå fast. Det är en logisk kullerbytta att hävda att när barnet tar tillbaka
sina anklagelser ljuger det men inte när det anklagar. Dessutom; en
socialsekreterare som tar Dahlström-Lannes på orden och genast lägger hela
ansvaret på fadern blir ingen opartisk utredare.
Docklekar
återger "Blåkulla"
Guillou
beskriver också en moder som iakttog sin sjuåriga dotter när denna lekte med
dockor och fann att dockleken i själva verket var en återgivning av det som
förekom i Blåkulla. Vid utredningar av
sexuella övergrepp använder sig poliser och psykologer i vår tid av en liknande
metodik. Åter söker sig tankarna till Monica Dahlström-Lannes som har
Socialstyrelsens förtroende att undervisa poliser och socialsekreterare i
konsten att förhöra barn. Hon rekommenderar dem oförskräckt att observera barns
lek med dockor. Detta tillåter dem självfallet att i likhet med modern på
1600-talet dra vilka slutsatser som helst. All seriös forskning liksom det
sunda förnuftet fördömer metoden. Ändå tillämpas den i dag av psykologer med
psykodynamisk inriktning. Jag kritiserade f! ör! övrigt i Familjebladet nr 3-4
2001 sidan14 en annan polisinspektör som sade sig under ca 700 barnförhör om
året ta fram dockorna.
Den
djävulska pedofilsekten i Bjugn
Jan
Guillou tar också upp Blåkulla, häxpanik och barnvittnen i vår tid. Först den
djävulska pedofilsekten i Bjugn, ett litet samhälle utanför Trondheim. En före
detta socialarbetare Laila Vielfaure hade sett en amerikansk film om
sexövergrepp. Då kände hon sig kallad och blev närmast handelsresande i detta
ämne. Den 27/2 1992 höll hon föredrag i Bjugn
”Amerikanska undersökningar” hade visat att sexuella övergrepp mot barn
är ohyggligt mycket vanligare än man kunde tro. Vielfaure hävdade att var
sjätte flicka och var sjunde pojke i Norge utsatts för incest. Därför måste man
ständigt vara på sin vakt och lära sig känna igen vissa tecken på att barn
varit utsatta för incest eller sexövergrepp från någon vuxen utanför familjen.
Säkra tecken var koncentrationssvårigheter i skolan, sängvä! tn! ing, barnsligt
språk, kiss- och bajsskämt, sömnsvårighet eller mardrömmar, huvudvärk,
urinvägsinfektioner, extrem renlighet, aggressivitet, överdriven kärvänlighet
och klängighet, magsmärtor och ont i halsen.
Som
man kunde förvänta sig dröjde det bara någon vecka efter föredraget tills de
första säkra tecknen konstaterades. Föreståndarinnans eget barnbarn
rapporterade att han sett ”tissen” på Ulf, den ende manlige anställde på
Botngård barndaghem. Han var tillfälligt bortrest men övrig personal som redan
var övertygade om hans skuld förberedde en spaningsinsats när han kom tillbaka.
Tillsammans med fyra kvinnor hade han ansvaret för arton barn. Dessa fyra fick
i uppdrag att spionera. Här följer några exempel på graverande
observationer. När Ulf hälsat på barnet
A hade detta inte svarat. Ett barn hade klängt i hans livrem och då hade han
strukit barnet över håret men avbrutit sig när han ”upptäckts” av en kollega.
Han smekte en flicka på låret. Ett barn hade sett sorgset ut och ”stirrat med
stora rädda ögon”. Ulf hade också skalat en apelsin på ett misstänkt sexuellt
sätt och därefter kallat klyftorna för båtar när han stoppade dem i munnen på
flera barn. Det ekivoka apelsinskalet beslagtogs och överlämnades senare till
polisen som bevismaterial.
Så
småningom kom medgivanden
Psykologerna
förklarade nu för föräldrarna att barn som utsatts för sexuella övergrepp
nästan alltid var ovilliga att genast erkänna. Som de förutskickat började
barnen så småningom göra medgivanden. De fotograferades i underlivet,
konfronterades med ”specialtillverkade” dockor. Mattor och en del barnkläder
undersöktes kriminaltekniskt för att man skulle finna något av den sperma som
Ulf, nu enligt samstämmiga barn, sprutade omkring sig i tid och otid på allt
och alla i daghemmet. En pojke berättade att hans mun tejpats varpå Ulf bundit
honom med en tråd och våldtagit honom. Minst tio barn hade nu erkänt. Andra att
de kastats högt upp i luften eller ut genom fönstret, att Ulf ofta var naken på
dagis, att det ständigt kom något vitt utsprutande ur hans kiss. Psykologerna
intygade att allt detta var sanning. Nu släppte alla fördämningar. Ulf påstods
ha flera sam! li! ngar av nakenfotografier på nakna barn, en flicka berättade
att hon fått torka upp Ulfs sperma från golvet med sitt hår etc. Nu anhölls
Ulf, husrannsakan gav inget stöd för de påstådda orgierna där och Ulf släpptes
igen.
Nu
blev barnen än fantasifullare. Under sexorgier hemma hos Ulf hade flera vuxna
deltagit. Männen stod på led och onanerade och kvinnorna samlade sperman i
skålar. Fem vuxna identifierades, bland dem länsan. Antalet växte sedan till
13, varav fyra var anställda på dagiset.
Barnens
beskrivningar eskalerade alltmer. Sabbatsorgier i maskeradkostymer á la
Fantomen med mera. När barnen berättade om hur kaniner utsatts för oralsex var
polisen dock tveksam om trovärdigheten.
Rättegången
varade i 43 dagar. Psykologer vittnade under ed på att barnens berättelser var
tveklöst sanna. Till slut friade de tio jurymedlemmarna Ulf med betryggande
majoritet.
Senare
forskning har visat att de ”underlivsskador” somliga barn hade endast är
naturliga varianter som ofta återfinns hos friska barn och inte alls skador.
Beträffande psykologernas vittnesmål är det ännu ett tecken på hur
ovetenskapligt psykodynamiskt orienterade psykologer arbetar.
En
tragisk påföljd av Bjugnskandalen var att länsman inte klarade pressen utan
begick självmord.
USA
en föregångare till Bjugn
I
USA har flera liknande skandaler föregått Bjugn. Vid olika rättegångar har upp
till tusenåriga fängelsestraff utdömts. Flera av de dömda har efter långa
fängelsevistelser fått upprättelse. Domstolen har då konstaterat att barnen
varit manipulerade av så kallad expertis och aktivistiska föräldrar.
”Bevisningen” har bestått av barnens berättelser. Psykologer som specialiserat
sig på barnövergrepp har sedan ”vetenskapligt” garanterat att barnen talat
sanning. Psykologerna har dessutom tagit fram sina ”anatomiskt korrekta” dockor
och tillämpat så kallade projektiva tests, en kvasimetod som i Sverige lärs ut
på Ericastiftelsen.
Förträngda
incestminnen
Guillou
tar också upp föreställningen om förträngda incestminnen som grasserat i USA
och mellan 1985 och 1995 var en gällande svensk juridisk och vetenskaplig dogm.
Den blev en god födkrok för psykoanalytiskt orienterade psykiatriker och
psykodynamiskt orienterade psykologer runt om i västvärlden. Efter kanske 50
kostsamma seanser har många medelålders kvinnor blivit övertygade om att fadern
upprepade gånger förgripit sig sexuellt under barndomen. Det har då inte hjälpt
att övriga familjemedlemmar bestämt hävdat att det absolut inte finns någon
grund för påståendena. Otaliga familjetragedier har utspelats i hela
västvärlden med denna bakgrund. Förnuftet har dock segrat på senare år sedan
bland annat ett flertal psykoanalytiker som återuppväckt minnen blivit
avslöjade och dömda att betala stora skadestånd.
Thomas
Quick
Guillou
tar också upp omständigheterna kring Thomas Quick. Hur har denne
exhibitionistiske psykopat kunnat bli dömd för seriemord där aldrig hållbara
bevis presterats? Hans förträngda minnen av incest i barndomen och senare det
ena brutala mordet efter det andra har gradvis lockats fram av psykologer och
terapeuter som han kom i kontakt med i början av 90-talet. Åtminstone 35 mord
har han tagit på sig. Det märkliga kan tyckas vara att det rättsliga etablissemanget
tagit Quick på allvar. Men det har bland annat betytt en RÅ-befattning för van
der Kwast som satsade sin karriär på Quick. Advokatens funktion är att
tillgodose sin klients intressen. Alltså samarbetade van der Kwast och advokat
Borgström (nuvarande JämO) framgångsrikt för att få honom dömd. Alltfler röster
höjs för att Quick inte är skyldig till något enda mord. De 35 mördare som
verkligen begått dåden går i så! f! all fria, en obehaglig tanke. Föräldrarna
till de barn som Quick dömts skyldig till att ha mördat är förtvivlade då de
anser att han omöjligen kan ha gjort det.
Polisen
gräver efter massgravar
Den
9 februari 1993 meddelade pressen att polisen grävde efter massgravar utanför Södertälje.
Ett 30-tal barn skulle ha mördats av en djävulsdyrkande sekt efter sexuella
övergrepp och satanistiska riter. Docenten vid Uppsala universitet Eva Lundgren
(senare professor och chef för internationella sekretariatet för genusforskning
i Uppsala!) förklarade i TV-nyheterna Rapport att det fanns vetenskapliga
belägg för de påstådda händelserna. Hon påstod sig själv ha bevis för detta.
Självfallet kastade sig massmedia då över godbiten. Inga barn hittades där de
angivits vara begravda men dementier ges inte mycket utrymme i
sensationspressen.
Guillou
slutar med att konstatera att vi är blinda för Blåkulla i vår egen tid men kan
förfasa os över forna tiders häxjakt. I denna slutsats instämmer undertecknad.
Katastrofen i Bjugn största
rättsskandalen i Norge
av Knut Ahnlund
Rättsröta i behandlingen av
misstänkta för sexualbrott
av Knut Ahnlund
Hemligheter och minnen Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål.
Recension: Hemligheter och
minnen. Svårigheterna med tillförlitligheten i sexualbrott
av Max Scharnberg
Presentation av "På den
anden side. 10 anderledes inlæg i pædofili-debatten"
Pædagogisk Medhjælper Forbund
Bjugn-sakens psykologi
av Ole Texmo
Recension: Sex, lögner och
terapi. Psykologer medverkar i moderna
häxprocesser
av Ebbe Schön
Tillbaka till Artiklar
Tillbaka till Bokindex
Tillbaka till Huvudsidan