Tragedier vid tvångsomhändertaganden

Barnmålen vid domstolen i Strasbourg betraktas som något specifikt svenskt

(Tidigare publicerad i Arbetet Nyheterna 28 januari 1997)

Sammanfattning

Ett stort problem då föräldrarna klassas som olämpliga är att förvaltningsdomstolarna hellre tror på socialsekreteraren än på föräldern som kämpar får att hålla sin familj samlad, skriver jur. kand Ruby Harrold-Claesson, ordförande i nordisk Komité for Menneskerett, med anledning av Siv Westerbergs tidigare artikel. Sverige har uppnått stor ryktbarhet internationellt och kallats för Kinder Gulag p.g.a. LVU, skriver Harrold-Claesson.

*

Siv Westerbergs debattartikel (20/1) aktualiserar åter igen problematiken kring tvångsomhändertagande av barn. Som praktiserande jurist har erfarenhet av liknande fall. Dessvärre måste jag påpeka att liknande tragedier för barn och deras föräldrar, som i Dionnefallet, utspelar sig än i dag - här och nu i Sverige och i våra nordiska grannländer.

Sociallagstiftningen i de nordiska länderna - där Sverige intar en tätposition - ger de sociala myndigheterna stor handlingsfrihet att tvångsomhänderta barn, skilja dem från sina nära och kära och placera dem hos helt främmande människor. Som i fallet Dionne åberopar man önskan att hjälpa och skydda barnen.

Dionne fallet utspelade sig för 60 år sedan på andra sidan Atlanten och resultatet blev en tragedi för barnen och deras familj. I en intervju 1994 har systrarna Dionne anfört att separationen från föräldrar och syskonen under deras tidiga liv är anledningen till att deras liv som vuxna har misslyckats.

Här i Sverige och i Norden medför omhändertagande samma tragedi för barnen då de blivit vuxna. Så varför vill inte lagstiftaren lära sig av de tidigare misstagen som har begåtts? Politikerna måste ta sitt ansvar. Samhällets resurser skall användas för att hjälpa och stödja ej stjälpa och bryta ned medborgarna.

Ett stort problem i sammanhanget då föräldrarna klassas som olämpliga är att förvaltningsdomstolarna tror hellre på socialsekreteraren och socialnämnden än på föräldern som kämpar för att hålla sin familj samlad.

Sverige har uppnått stor ryktbarhet internationellt och kallats för Kinder Gulag pga LVU. Barnmålen betraktas i Strasbourg som något specifikt svenskt - en svensk skötessynd. Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen (EMRD) just pga dessa barnmål. Åtskilliga liknande mål är anhängiga i Strasbourg. En fällande dom i EMRD är liktydigt med att en rättighetskränkning har skett. Också Norge och Finland som tillägnat sig samma syn som de svenska sociala myndigheterna har fällts i EMRD.

EMRD-domarna Pettiti, Matscher och Russo betecknade föräldrarnas mångåriga kamp att befria sina barn från de sociala myndigheterna (Olssonmålet) som "en kränkning av deras heligaste rättigheter." De tre domarna uttalade sig kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över Regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna.

I ytterligare en fällande dom mot Sverige - Erikssonmålet - uttalade sig den norska delegaten i Europakommissionen Gro H Thune enligt följande: "Jag finner det mycket underligt att en socialnämnd i det svenska systemet i praktiken kan strunta i och även motarbeta en dom från Regeringsrätten utan att någon påföljd utdöms." Själv vill jag tillägga - och även domar från Europadomstolen. Sverige, Danmark och Finland är numera medlemmar i EU och måste av detta skäl ta hänsyn till - och anpassa sig till - förhållandena i de övriga europeiska länderna. Norge likaså.

I de katolska länderna i kontinentala Europa erkänner man existensen av en Rätt som är högre än den som dikteras av lagstiftningsmakten. Den Europeiska konventionen angående de mänskliga rättigheterna (EMRK) är en kodifiering av den Rätten. EMRK är den minimistandard som måste garanteras av staterna. I kontinentala Europa är Familjen erkänd som samhällets grundsten och den åtnjuter starkt skydd och stöd från Staten. I välfärdsstaten Sverige har man en avog inställning till Familjen.

Vid den Familjeriksdag som anordnades av Riksförbundet för Familjers Rättigheter (RFFR) den 22 november 1996 beklagade sig Kaj Fölster socialpolitiker i Tyskland tillika Alva och Gunnar Myrdals dotter, typiskt nog med sin svensksocialistiska syn, över den tyska familjens starka ställning och att det är praktiskt taget omöjligt att tvångsomhänderta barn där.

Medierna i de nordiska länderna har under flera år rapporterat om åtskilliga fall där barn har tvångsomhändertagits - med ödesdigra följder för barnen och deras familjer. Siv Westerberg pläderar för åtal mot felande socialtjänstemän. Jag instämmer. Hittills har endast två fall lett till åtal. Dessa är fallet med Ahni's nyfödda tvillingar på Gotland (Svart eller Vitt, TV4) och fallet med Kåres och Anettes dotter.

1994 proklamerades av FN:s generalförsamling som Internationella Familjeåret. Med utgångspunkt i temat "Familj: resurser och ansvar i en föränderlig värld" inbjöds medlemsländerna att medverka med insatser, som skulle främja respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna under mottot "I familjen läggs grunden för ett demokratiskt samhälle". Samma år startades i Danmark en klientorganisation "Bisidderforeningen" för att tillvarata familjers och barns rättigheter vid omhändertagande. I Sverige finns sedan början av 1980-talet RFFR. Den diskriminering som släktingar möter från socialmyndigheternas sida då fråga om vårdnaden av föräldralösa barn uppstår, ledde till bildande av "Mormorsupproret". Sex motioner i ämnet ingavs i riksdagen i höstas.

Fällande domar i Europadomstolen, FN.s Internationella Familjeår och mediareportagen till trots fortsätter den kränkande och skadliga praxis att tvångsomhänderta barn i Norden. Visserligen kan jag inte kvantifiera men ett fall, där ett barns och dess familjs mänskliga rättigheter har kränkts genom tvångssomhändertagande och separation, är ett fall för mycket.

Problemen med omhändertagande av barn i de nordiska länderna har uppfattats som så allvarliga att särskilda organisationer har bildats för att skydda barn och deras familjer mot de sociala myndigheterna. I november 1996 bildades Nordisk Komité for Menneskerett (NKMR) för skydd av familjers rättigheter. NKMR:s huvudsakliga ändamål är att säkerställa barns och deras familjers rätt till privat- och familjeliv, samt att bevaka respekten för familjernas rättssäkerhet hos myndigheter och domstolar. I NKMR's uppdrag ingår att rapportera om misstänkta fall av kränkningar av barns och deras familjers mänskliga rättigheter i Sverige, Norge, Danmark och Finland till FN, FN:s Barnkommitté och Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna.

Det är av stor vikt för varje enskilt barn, dess föräldrar och familj och i förlängningen för hela samhället, att få inpräntat att alla barn har rätt till sitt ursprung och att det finns en oförstörbar, speciell samhörighet mellan biologiska släktingar, som har med rötter och identitet att göra. De sociala myndigheterna i nordiska länderna måste respektera barns och föräldrars gemensamma rätt till varandra och rätten till övriga släktingar skall värnas - i syfte att undvika tragedier liknande den som Dionne femlingarna utsattes för.

Ruby Harrold-Claesson, jur. kand.

Ordf. Nordisk Komité for Mennskerett.