Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Uttalande_vid_nkmr_agm

 

  • UTTALANDE

Detta uttalande antogs av NKMR's Årsmöte i Göteborg
den 12 juni 1998.



  • U

    nder senare tid har samhällets omhändertagande av barn och unga ökat. Det är framförallt barn till ensamstående kvinnor med låg lön eller socialbidragsberoende, invandrarfamiljer samt familjer med dålig ekonomi. Men även "normala" familjer och styvfamiljer drabbas - med påstående om incest eller misshandel.

    Vissa av familjerna som drabbats har haft ekonomiska problem, en tillfällig livskris, kanske sjukdom, handikappade barn eller skilsmässoproblematik.

    Samhällets ingripande i en familjs liv genom omhändertagande av barn är förödande för föräldrarna och barnen - ja för hela familjen. Barnets band till släkt och vänner och nätverk i övrigt - skolkamrater, dagiskamrater, grannar m. m. skär av effektivt. Ibland får de förtvivlade föräldrarna inte ens veta var deras barn befinner sig.

    Att inte kunna försvara sitt eget barn mot myndighetspersonernas åtgärder är den djupaste kränkningen en förälder kan uppleva inför sitt barn. Att dessutom veta att syskonen i familjen inte ens får vara tillsammans är mycket smärtsamt både för barnen och deras föräldrar. Det är känt att det är inte ovanligt att syskon placeras i olika familjehem.

    Alltför ofta förekommer onödigt brutala och kränkande omhändertaganden av barn. Det är därför fullt förståeligt att fängelser och psykiatriska kliniker fyllts av människor som varit i fosterhem längre eller kortare perioder i sitt liv. Barn som fråntagits sina föräldrar med polis- och/eller andra myndigheters hjälp blir traumatiserade. Rotlösa och känslostympade människor blir inga trygga människor.

    Barn med egna släktingar och nätverk som kan och vill ta hand om dem skall ej utsättas för ett omhändertagande och placering i främmande miljöer.

    Vore det inte befogat att överväga om de pengar som används för familjehemsplacering istället skulle kunna användas till att stärka de utsatta familjernas samhällsställning, utbildning och integrering i samhället? En familjehemsplacering är en mycket dyr åtgärd. Nu är den rätta tiden att tänka i nya banor! Nu när det är en allmänt rådande dålig ekonomi i Norden borde pengarna hellre användas till för samhällsmedborgarna nyttiga ändamål.

    De flesta EU-länderna - till skillnad från

    Danmark, Finland och Sverige - utgår från familjeprincipen, närhetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. Som medlemsstater inom EU måste Danmark, Finland och Sverige anpassa sig till europeisk standard vad gäller familjens betydelse som samhällets grundsten. Detsamma gäller för Norge. Att Norge står utanför EU innebär inte att de är undantagna från gemensam europeisk standard.

     

    Rättssäkerhet

    F

    amiljernas rättssäkerhet vid tvångsomhändertagande av barn måste stärkas. Antaganden och subjektiva värderingar i socialutredningar får inte förvandlas till "sanning" i nästa omskrivning. Såväl positiva som negativa förhållanden för föräldrarna måste belysas objektivt och sakligt. Bedömningar får inte framstå som om de vore faktiska uppgifter. En utredare får inte ha förutfattade meningar om lämplig insats och sedan utforma utredningen och dokumentationen därefter. Utredningarna måste göras förutsättningslösa. Uttalanden som gjorts till familjens fördel av psykiatriker, läkare och terapeuter får inte avfärdas med hänvisning till populärvetenskaplig litteratur. Innan ett omhändertagande sker skall ärendet bedömas av en fristående, oberoende instans där olika sakkunniga får yttra sig. Föräldrarna måste beredas samma möjlighet att anlita experter, betalda av skattemedel, som socialarbetarna.

    I förvaltningsdomstolarna avgörs ärendet på den skriftliga socialutredningen, även om föräldern har full yttranderätt. Advokaten som företräder föräldern får en mycket låg ersättning och förvägras ofta dessutom ersättning för full tid med motiveringen att det inte varit nödvändigt med så stor möda. I jämförelse med skilsmässomål och brottmålsprocesser är det en stor skillnad såväl vad gäller yttranderätt som ersättning till ombuden.

    Att fråntas sitt barn torde dock vara det värsta rättsingrepp som en människa kan drabbas av.

     

    Domstolstrots och sekretess

    D

    e socialamyndigheterna kan slutligen vägra att följa en domstolsbeslut om upphörande av ett omhändertagande - även vad det gäller domslut från Europadomstolen.

    Representanter för de nordiska länderna talar stolt om "öppenhet" och "insyn" i sina kontakter med Europa och europeiska organ. Men tvångsomhändertagande av barn i de nordiska länderna omgärdas av stor sekretess. Vi måste våga tala öppet om samhällets omhändertagande av barn och unga. Domstolarna skall ha öppna förhandlingar i omhändertagandemål om föräldrarna begär det.

    De nordiska länderna vill alltid vara exempel för andra länder - ja, även världens samvete. Det måste vara slut med hyckleriet. Vi måste sätta oss ner och prata om vilket framtida samhälle vi vill ha här i Norden. Vill vi ha ett samhälle där en förtvivlad förälder frågar sig: "Hur hamnade jag i fällan?" Vill vi ha ett samhälle där barns rätt till sina föräldrar inte gäller de familjer som har tillfälliga problem, är arbetslösa eller invandrare eller socialbidragstagare eller bara vågar ha en annan åsikt än socialarbetarna?

    Det är skillnad på att värna om barn som far illa och att förutsätta att barn far illa. I dag diskuteras konsekvenserna av vad samhället gjorde för 50 år sedan då åtskilliga tusen människor tvångssteriliserades samtidigt som vi dagligen genom tvångsomhändertaganden skapar ett underlag för en liknande debatt om 50 år. Det är i djupaste mening omänskligt att personal inom socialtjänsten eller mödrahälsovården försöker förmå eller tvinga människor att abortera ett efterlängtat barn och precis lika respektlöst att ta ett nyfött barn från föräldrarna - under anförande av barnets bästa. Barn har framför allt rätt till sina föräldrar.


    NKMR vill verka för familjernas rätt till sina barn.

    NKMR vill verka för barns rätt till sina familjer och släkt.

     

    NKMR's Årsmöte Göteborg den 12 juni 1998.


    Tillbaka till rapporter

    Till Programmet för Årsmötet

    Till NKMR's hemsida

Utredning om vanvård kan bli en bomb

Utredning om vanvård kan bli en bomb

Av Ann-Christine Kihl, reporter





Ann-Christine Kihl är reporter på Vestmanlands Läns Tidning, VLT. Artikeln är tidigare publicerad i VLT den 1 oktober 2009.

Artikeln återges här med författarens och tidningschefens benägna tillstånd.

 

”Barn har tvingats utföra sexuella handlingar på fostermor, fosterfar, institutionsföreståndare och annan personal. De har blivit våldtagna sedan späd ålder, inte en gång utan systematiskt och upprepat.”

 

Citatet är en skärva av den statliga utredning som pågår om övergrepp och vanvård i den sociala barnavården och det råder inget tvivel om att den kommer att slå ned skoningslöst i vår bild av hur det svenska samhället skyddat sina små.

 

 Utredaren Göran Johansson erkände i går att han både har gråtit och sparkat i dörrar av berättelserna om hur samhället svek. Socialchefer och socialpolitiker samlade för konferens i Västerås lyssnade till honom.

 

 – Det här liknar ingenting annat i svenskt utredningsliv. Men det är oerhört meningsfullt. Det land som inte har den moraliska och etiska resningen att gå till botten med sin historia vill jag inte leva i.

 

 Han liknar utredningen vid en sanningskommission med syfte att officiellt erkänna att övergrepp förekommit och för att ge offren upprättelse.

 

 Göran Johansson beskriver bland annat hur det finns pedofiler i materialet. Han tvekar att använda ordet pedofilnätverk, men säger hur det framkommit att flera pedofiler ibland har funnits på samma institution, där socialtjänsten placerat barn.

 

Vittnesmålen handlar om sociala barnavården under 50-, 60-, 70- men även under 1980-talet.

 – Vi har nu levande förövare och vi skulle vilja ringa kommuner och fråga om de fortfarande har fosterbarn i de familjerna.

 

– När det gäller de sexuella övergreppen kommer vi att presentera siffror som varit helt okända för forskarna. Problemet blev känt av socialtjänsten på 1980-talet. Men utredningen visar att vi har haft detta sedan 1920- talet.

 

Det är samhällets tillsyn som har brustit, understryker han. Barnen har placerats och sedan lämnats, glömts bort.

 

 – Mitt intryck är att barn i fosterhem varit mera glömda och mera torterade än barn på institutioner. Den naiva synen på fosterhem och den klassiska idylliseringen av den svenska kärnfamiljen har bidragit, menar Johansson. Kärnfamiljen har snarare varit farlig för många placerade barn.

 

Drygt 1 000 personer som anmält vanvård har intervjuats och utredningen har nu satt stopp för flera intervjuer. I den andra intervjuomgången, som ska redovisas i en delrapport runt jul, utfrågades 404 personer.

 

– 35 av dem tillhörde resandefolket och vi har en hypotes att i behandlingen av resandefolket har socialtjänsten varit en vänlig medarbetare i den rasistiska politik som Sverige förde. ”Om du låter sterilisera dig så släpper vi ut dig tidigare från fosterhemmet”.

 

 Utredning tillsattes 2006

 Regeringen tillsatte Utredningen om vanvård i den sociala barnavården 2006 efter tv-dokumentären Stulen barndom, av Tomas Kanger. 2007 kom den första delrapporten, runt julen 2009 kommer den andra.

 

Slutrapporten kommer när de drygt 1 000 intervjuerna analyserats.

 

Den 18 oktober sänds en ny dokumentär i SVT om övergrepp: Barnhemmets döttrar.



NKMR:s brev ang. tillsättande av en oberoende granskningskommission

 

Skandalen på barnhem i Wales
Av Kerstin Lindman-Strafford

 
Fallet Gudrun. Socialtjänsten "hittade" inte hennes journaler
Artiklarna är publicerade i Länstidningen Östersund den 25 februari och 9 mars 2006

 

Advokat Lennart Hanes skrivelse ang. skadestånd för LVU-offren


Rättsröta och myndighetsmissbruk i barnavårdsärenden.
Föredrag av Kent Sänd vid NKMR:s symposium i Göteborg den 5 juni 2004


Några exempel på vad fosterbarn berättar om vanvård, misshandel och övergrepp i fosterhem.
Siv Westerbergs föredrag vid NKMR:s Symposium i Göteborg, juni 2003


Tjänstemän bör kunna åtalas
Av Ruby Harrold-Claesson



Till Artikelindex




 

 

 

 

USA kritiserar att barn göms i Sverige

 

USA kritiserar att barn göms i Sverige
Av Karin Henriksson

 

 

Karin Henriksson är journalist i Washington, USA. Artikeln är tidigare publicerad i SvD den 26 januari 2000.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Amerikanska kongressen överväger hårda tag för att få Sverige att leva upp till åtagandena enligt konventionen om bortrövade barn.

Washington, Svd

Sverige är redan utpekat som ett av fem länder som bryter mot Haagkonventionen om bortrövande av barn. Kongressen har uppdragit åt amerikanska UD att samla in material till ännu en rapport _ och att utvidga anklagelserna till brott mot de mänskliga rättigheterna.

Under hösten hölls flera omgångar förhör i kongressen där amerikanska fäder vittnade om svenska myndigheters ovilja att följa domstolsutslag om återlämnande av barn. Representanthusets utrikesutskott väntas kalla till nya förhör när nästa arbetsår inleds i januari för att diskutera åtgärder. USA bromsar diskussionerna med Sverige om ömsesidig rättshjälp, ett fördrag som Sverige vill ha.

Både amerikanska UD och enskilda kongressledamöter har skrivit skarpt formulerade brev till UD i Stockholm, bl a med konstaterandet att det svenska beteendet kan leda till att föräldrar uppmuntras att gömma sig och sina barn i Sverige. Även FN har fäst uppmärksamhet på fallen med barn i Sverige.

- Vi överväger att bredda granskningen och få med bortrövandet av barn i den årliga sammanställningen av brott mot de mänskliga rättigheterna, säger en kongresskälla till SvD med hänvisning till den 2000 sidor tjocka UD-rapporter där sådana övergrepp listas land för land och som alltid får stor uppmärksamhet internationellt.

I genomgången av efterlevnaden av Haagkonventionen från State Departments enhet för barn, som offentliggjordes i april, konstateras att Sverige uppvisat ''ett mönster av icke-efterlevnad''. Chefen för Office of Children's Issues Mary Ryan upprepade dessa anklagelser i kongressförhör och sade att amerikanska föräldrar ''fäst förhoppningar till ett system som svikit dem''.

De övriga länderna som inringades var Österrike, Mexiko, Honduras och Mauritius _ med de tre sistnämnda som ovanligt sällskap för Sverige.

- De flesta fallen i USA gäller Kanada eller Mexiko. Med Mexiko har vi mycket dåliga erfarenheter, medan de är utmärkta med Kanada _ men förväntningarna om att europeiska länder skulle vara som Kanada stämde inte, kommenterar Nancy Hammer, ansvarig för internationella avdelningen på ideella organisationen National Center for Missing and Exploited Children, NCMEC, som bidragit till att över 47000 barn återbördats.

- Och, ja, det är riktigt, det finns en föreställning om att Sverige inte följer Haagkonventionen, fortsätter Nancy Hammer och tillägger att svenska myndigheter tycks tro att det rör sig om en ung kvinna som hamnar i knipa och behöver hjälp - och att åtagandena enligt Haagkonventionen därmed försätts i andra hand.

Frågan om bortrövade barn ligger många varmt om hjärtat, däribland presidenthustrun Hillary Rodham Clinton. Det är också ett ärende av det slag som amerikanska kongresspolitiker gärna tar tag i. De är heller inte opåverkade av engagemang från enskilda, exempelvis hustrun till den brittiske USA-ambassadören lady Catherine Meyer som skildrat sina egna bittra erfarenheter i boken ''They Are My Children Too'' och som tillsammans med Hillary Clinton deltog i en ceremoni för NCMEC.

Intrycket av kontakter med svenska tjänstemän blir att det finns en djup kulturskillnad mellan Sverige och USA. I Sverige råder en stark övertygelse om betydelsen av långvariga band mellan barn och vårdnadshavare. I amerikanska ögon förvandlas detta lätt till en Moment-22-situation där barnen måste vara kvar hos mamman för att hon haft dem så länge. I USA gäller en mer ''legalistisk'' syn med stor respekt för domstolsutslag och det finns vidare skrifter där barnpsykologer framhåller att avbrutna kontakter med en förälder kan vara lika allvarligt som andra människorättsbrott.

- Eftersom det inte finns något enhetligt sätt att se till att civila domstolsbeslut följs var det en ihålig seger, kommenterade Mary Ryan ett specifikt fall med det den vanligaste invändningen mot det svenska rättsväsendet.

En grupp amerikanska fäder arbetar enträget för sanktioner mot Sverige. Så långt vill troligen inte lagstiftarna gå, även om den demokratiske kongressmannen Brad Sherman i allmänna ordalag talade om att försöka kanalisera Volvoimporten till en avlägsen hamn i Alaska. På senatssidan, kammaren med störst tyngd, har särskilt Joseph Biden, den högst rankade demokraten i utrikesutskottet, engagerat sig. Även den mäktige republikanske ordföranden Jesse Helms, en hök som inte tillhör Sverigevännerna, följer de här ärendena. Det är senaten som ratificerar internationella avtal som USA träffar och här finns det möjligheter att ''bestraffa'' Sverige.


Sverige nonchalerar umgängesrätten

Barnets mänskliga rättigheter till familjeliv

Tillbaka till Artikelindex

Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling?

 

Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling?

- liten handledning i hur svenska staten tvångsomhändertar barn.

av Peter Klevius, Fil. Kand, Antropolog

 

 


Artikeln är tidigare publicerad i RFFR-tidningen Familjebladet nr 1/97. Artikeln har omarbetats och utökats av författaren. NKMR publicerar §§ 1 - 12 av texten till Lag om vård av unga - LVU- återges separat, som en service till våra läsare. NKMR har en länk till Lagboken som återger texten till Socialtjänstlagen, men texten till LVU lyser med sin frånvaro.

 

Det centrala i tanken om mänskliga rättigheter är att individen skall ha ett fullgott skydd mot statsmakten. Den tyska nationalsocialismen och den sovjetiska statssocialismen har därvid setts som något av ärketyper för hur en övergreppsstat ideologiskt kan vara uppbyggd.

En viktig faktor för statskontroll är angiveri. I det forna genommilitariserade DDR var det vanligt att ange grannen till Stasi, d.v.s. till den institution vars främsta uppgift det var att skydda staten mot dess medborgare. Ofta med förödande resultat för den angivne trots att denne sällan utgjorde något reellt hot. Anmälaren kunde vara anonym och riskerade heller inget straff om det saknades substans bakom anmälan. Det väsentliga var att skydda staten.

I Sverige är det inte den militära utan den sociala staten som kommit att spela huvudrollen. Denna utveckling har långa anor och utgör en sammansatt produkt av sekularisering, modernitet, socialism och psykologism. Ett genomgående drag har varit statens speciella intresse för föräldraskap och barn. Vägen som har gått från rashygien till social hygien har kantats av tvångssteriliseringar och tvångsomhändertaganden.

Hur många barn som i Sverige fått sina liv förstörda genom anmälningar, patologiserande utredningar och människorättskränkande fosterhemsplaceringar finns det naturligtvis inga statsanslag för att utreda men redan isbergets topp, d.v.s. de skandaler och övergrepp som sipprat ut från för det mesta socialstatsvänliga media ger all anledning till oro.

Genom att tvinga barn i fosterhem förgriper sig staten på ett flagrant sätt mot en av de djupaste mänskliga rättigheterna, d.v.s. rätten till familj och släkt. Denna sociala lobotomering innebär oftast ett livsförlopp under barnets egentliga potential. Att påstå att dessa övergrepp sker för barnets bästa är i de flesta fall oerhört cyniskt. Det finns faktiskt inget kvantitativt empiriskt stöd för denna övergreppskultur (jfr t.ex. Vinnerjung 1996, Fosterbarn som vuxna).

I dag när steriliseringar i princip inte längre är aktuella går det an för statens representanter att skenheligt be om ursäkt för gångna tiders makthavares övergrepp samtidigt som man blånekar till att dagens tvångsomhändertaganden m m skulle vara människorättskränkande.

Vi pumpar in tiotals miljarder i en verksamhet som i bästa fall knappt producerar någonting alls utom sysselsättning och i sämsta fall tragedier och lidande för barn och föräldrar. Att säga detta om socialbyråkratin är i dag dock en hädelse av förmodligen samma dignitet som när Kopernikus påstod att jorden var rund. Den dogmatiska liturgin om ett orubbligt samband mellan skattemedel och barns välfärd har tystat och omöjliggjort alla alternativa förklaringar. Att botemedlet i själva verket är (åtminstone delvis) orsaken till sjukdomsförloppet är svårt att acceptera. Det vore betydligt lättare och framförallt mera trovärdigt att kritisera t.ex. militärutgifter än att gå emot socialstatens ortodoxa och obevisade tolkning av "barnens bästa".

Tjänstemäns envägsansvar och en process som initierar till missbruk är inte alls ovanligt inom offentlig förvaltning. På andra håll i världen yttrar detta sig ofta i form av mutor men hos oss snarare i olika former av sanktionerat myndighetsmissbruk. Då det gäller frågor om barn, emanerar detta framförallt från lagtexten i LVU som ger myndigheter i princip öppen fullmakt att göra vad de vill med föräldrar och barn. Om en tjänsteman inte griper in för att omhänderta ett barn kan hon/han dessutom riskera allvarliga repressalier. Om hon däremot tar ett barn för lättvindigt eller på oklara grunder, eller kanske i ren spekulation, är risken för repressalier små.

LVU betyder egentligen lagen om tvångsvård av barn och ungdomar. Socialstatens representanter försöker dock sprida dimridåer kring denna förödande farliga och i myndighetsutövningen ofta barnfientliga lag genom att utelämna ordet tvång och i stället omskriva det till "lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga". Lagen är dessutom, enligt statens egna experter (se nedan), utformad på ett sätt som direkt strider mot FN's Barnkonvention, inte minst då det gäller intentionen i den senare.

De flesta som läser detta och inte är insatta i förhållandena kommer knappast tro det är sant. Det visar bara hur dåligt vår s.k. demokratiska lagstiftning fungerar och hur svagt lagarnas utformning och konsekvenser är förankrade i allmänheten. I själva verket är LVU utvecklad för att tillgodose myndigheternas och statens behov snarare än barnens. LVU är ett viktigt ekonomiskt instrument för den genomkommersialiserade socialstaten. Att penningflödet består av skattemedel och att verksamheten är centralstyrd gör bara statsmonopolkommersialismen så mycket farligare.

LVU-vården skadar ett stort antal barn varje år. Självstympande flickor och kriminella pojkar inom samhällsvården tolkas som resultatet av sina hemmiljöer fastän de i de allra flesta fall blivit destruktiva just p.g.a. den oro, vård och omsorg som socialstaten levererat och som samtidigt lobotomerat föräldraskapet. Även en s.k. dålig hemmiljö ger dock oändligt mera sammanhang och kontinuitet för ett barn än rå och genomkommersialiserad fosterhems- och institutionsvård. Opartiska utvärderingar av samhällsingripanden mot barn saknas nästan helt i Sverige. Ett möjligt undantag utgör Vinnerjungs ovannämnda registerdata jämförelse. Det omvända synsätt som presenteras här och som väl stämmer överens med empiri är dock tabuförklarat inom socialstaten. Tanken att medicinen kan vara sjukdomsalstrande är inte populär bland medicinmän och försäljare av staliga och kommunala s.k. "tjänster".

För att tillgodose samhällets behov av tvångsinterveneringsmöjligheter är lagen utformad så att i princip vilket barn som helst kan omhändertas på rent subjektiva grunder. Ändå kallas dessa grunder objektiva därför att de uttalats av legitimerade psykodynamiska psykologer. Dina barn kan även tvångsomhändertas om du motsätter dig något förslag från socialtjänsten? En mor som begärde tillfällig hjälp motsatte sig att hennes barn skulle gå i en annan skola än den barnet redan gick i och där han trivdes. Följden blev tvångsomhändertagande enligt LVU (lagen om tvångsvård av unga). Att inte gå med på socialtjänstens förslag, oavsett hur stolliga de kan vara, likställs i lagen med att undanhålla sitt barn behövlig vård. Observera även att psykodynamisk flumpsykologi räknas som lika konkret och viktig för ett barn som konventionell medicinsk hälso- och akutvård. Efter att tvångsomhändertagandet blivit fastställt i domstol flyttades barnet tillbaks till den ursprungliga skolan samtidigt som LVU:t mot modern kvarstår.

Visste du att samma gäller även om du trakasseras av någon oavsett du försökt få slut på trakasserierna? I praktiken innebär det t.ex. att en förälder som trakasseras, förföljs och kanske misshandlas av sin exmake/sambo/barnets far/eller annan person, kan få sitt barn tvångsomhändertaget bara på denna grund.

Bakom detta ligger tanken (bortsett från rent statsideologiska motiv) att det i första hand är barnet som enskild individ som samhällsskyddet skall inrikta sig på. Att föräldrars rättigheter skall komma i andra hand. har blivit något av en stolt slogan för företrädarna för samhällets barnskydd. Logiken blir dock helt absurd i praktiken eftersom barn inte är ensamma individer utan alltid på något sätt är kopplade till sin omgivning - i första hand sina föräldrar.

Visste du att den vanligaste orsaken till tvångsomhändertagande är något som endast en psykodynamiskt skolad psykolog kan se och som i förabetena till lagtexten kallas "sjuklig symbios" (ungefär att föräldern tycker för mycket om sitt barn) och som diagnosticeras enligt en omstridd och ovetenskaplig metod (se även Lennart Sjöberg, Max Scharnberg m. fl.).

Låter detta konstigt. Fortsätt och läs för det blir ännu konstigare och också mer skrämmande, tyvärr, desto djupare man tränger.

Socialstaten utgör i sig själv, ett tvingande system där hälften av arbetstagarna enligt en nyligen publicerad rapport inte vågar gå emot sina kolleger (detta är ett genomsnitt - inom känsliga och ofta sekretessbelagda områden som t ex sociala frågor ligger siffran förmodligen avsevärt högre). Det är lätt att förstå hur utsatt medborgaren kan vara i en dylik miljö. Statens beslutsunderlag vilar dessutom på utredningsresultat som i de flesta fall "är gripna ur luften" enligt Marja Lemne på ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi). Sammantaget inger detta föga förtroende för statens kompetens och förmåga att tillvarata barnens verkliga intressen.

Socialstatens tjänstemän utgör sålunda, tack vare benhård (skräck) kollegialitet kryddad med ett avsevärt godtycke, en oberäknelig och i det närmaste opåverkbar sluten enhet.

Tyvärr är det så att den vars uppgift det är att granska myndigheterna dvs "Länsstyrelsen ingår i familjen" (citerat ur Studio Ett i P1 tisdagen den 9.3.99 om hur Länsstyrelsen nonchalerar anmälan om myndighetsmissbruk i miljöfrågor.) De flesta verkar eniga om att problemet då det gäller frågor om barn är än värre.

När ett barn väl omhändertagits får han/hon det statistiskt inte bättre i samhällets vård. Och i de fall då ingripandet är utan grund och alltså inte har skett för att skydda barnet, får barnet vanligen det avsevärt sämre än om det hade blivit kvar i sitt föräldrahem. Eftersom barnets biologiska rötter dessutom vanligen har slitits av i hanteringen, ofta t.o.m. avsiktligt, har barnet, då det närmar sig vuxenlivet och rymmer eller sparkas ut från familjehemmet, ingen släkt att knyta an till.

 

Vad innebär texten i den människorättskränkande lagparagrafen LVU § 2?

Först och främst kan förståelsen av LVU vara betjänt av att "barnets bästa" indelas i ett aktivt barnets bästa (avser barnets allmänna livskvalité och standard - barnets vilja beaktas i någon mån, ofta dock manipulatoriskt) och i ett passivt barnets bästa (skyddsaspekten aktualiseras och barnets vilja beaktas därför inte). Termerna "aktivt" och "passivt barnets bästa" lanserades av Johanna Schiratzki i sin doktorsavhandling 'Vårdnad och vårdnadstvister', Norstedts Juridik, 1997.

Det aktiva barnets bästa handlar, som jag ser det, om att, vid beslut om barnets förhållanden där skyddsaspekten inte är aktualiserad, i görligaste mån ta hänsyn till barnets vilja samt att dess situation sammantaget är den bästa möjliga. Vid passivt barnets bästa är det uteslutande fråga om att skydda barnet från någon risk för dess hälsa eller utveckling. Detta har mången förälder som råkat ut för LVU svårt att inse. Föräldrarnas liksom även barnets vilja och åsikter saknar helt betydelse vid bedömning av skyddsaspekten enligt LVU.

 

"Barnet är ett självständigt, sina egna rättigheters subjekt."

Barnet är en ensam individ och som sådan i fokus för skyddsaspekten. Vad, hur, om eller varför någon gjort något mot barnet är i LVU oväsentligt, det viktiga är att barnet skyddas mot dess föräldrar och deras oförmåga att skydda det (LVU § 2) alternativt skydda barnet mot dess egen destruktivitet (LVU § 3). LVU är ju uttryckligen en tvångslag som ger det allmänna rätt att intervenera i familjens privatliv. Detta skydd avser alltså även skydd mot förälders eventuella oförmåga att skydda barnet (t ex mot tredje person). Det kan även vara fråga om "oförmåga att se barnets behov" samtidigt som föräldern påstås "använder barnet för sina egna behov". Observera att LVU i sin skyddsaspekt riktar sig uteslutande mot föräldrar och barn men inte mot andra personer som kan utgöra en fara för barnet. Den ideologiska tanken bakom LVU är att åtgärderna skall riktas mot kärnfamiljen.

 

Något annat förhållande i hemmet

LVU § 2 "... något annat förhållande i hemmet..." specificerat i förarbeten och kommentarer som: "där föräldern lever i sjuklig symbios (?) med barnet".(Jmf. t ex Nordströms & Thunveds sammanfattning i Nya Sociallagarna s.157)

Detta rekvisit i LVU § 2 är det mest använda och minst kontrollerade!

Ordet symbios i psykodynamisk terminologi har en oklar och varierande betydelse. Med sjuklig symbios avses ungefär neurotisk bindning mellan individer. Något vetenskapligt och objektivt sätt att avgöra detta har inte presenterats. Utmärkande för det sjukliga (neurotiska) anses dock bl.a. vara ofullständig insikt i problematiken (sic). Grunderna för domstolsbelut om tvångsomhändertagande avviker ofta från det som initierat processen. Så är det t.ex. få fall av misstänkt incest som utgör grund för omhändertagande enligt LVU. I stället är det BUP-undersökningen i samband med § 50-utredningen som, utan att behöva ta upp frågan om incest, med hjälp av psykodynamiska formuleringar, utgör de faktiska grunderna i domskälen. Formuleringar som "inte förstår barnets behov", "sätter sina egna behov framför barnets" etc är vanligt förekommande.

 

Enligt SOU 20/1986 är LVU inte förenlig med FN:s Barnkonvention

Uttrycket "annat förhållande i hemmet" (som i praktiken alltså oftast är en psykodynamisk diagnos) formulerad på varierande sätt men med huvudbudskapet att föräldern inte har tillräcklig insikt och förmåga att tillgodose barnets behov, finns inte i Barnkonventionen där i stället rätten till kontinuitet påtalas. Expertgruppen föreslår att formuleringen skulle slopas. Förslaget förkastades dock sedermera av justitieministern (s). Detta är ett flagrant exempel på hur ideologiska aspekter påverkar lagstiftningen i alltmera människorättskränkande riktning.

 

Förhållanden som kan ligga till grund för tvångsomhändertagande får inte vara subjektiva utan konkreta.

Subjektiva omdömen får enligt förarbetena till SoL § 51 medtas i § 50-utredningen. I praktiken innebär det att socialsekreteraren kan skriva ned hur komprometterande och okontrollerade beskrivningar som helst. Sammantaget bidrar dessa till att inför nämnden utmåla föräldern och hemsituationen i önskad riktning. Subjektiva uppgifter (tyckanden) får dock inte ligga till grund för domstolens bedömning om behovet av tvångsomhändertagande enligt LVU. Här skall endast konkreta förhållanden gälla. Tyvärr räknas även psykodynamiska psykologutlåtanden hit. Omdömen från föräldrar, syskon, släktingar och bekanta räknas däremot som subjektiva, särskilt om de motsäger skyddsaspekten. Observera att "det konkreta förhållandet" ofta utgörs av en utsaga eller ett intyg signerat av en leg. psykolog. Äktheten och trovärdigheten kan domstolen, lika lite som då det gäller fingeravtryck eller röntgenplåtar, omöjligen sätta sig in i. I stället blir det en fråga, om uppkommen, för andra experter t ex via HSAN eller Etikrådet att på någons begäran undersöka. Domstolen gör det inte endast pga att svarande (föräldrarna) i målet ogillat utsagan.

 

Socialtjänstens tjänstemän och psykologer är psykodynamiskt skolade.

I Sverige råder en utpräglat psykodynamisk tradition kring socialtjänstens arbete. Socionom- och psykologutbildningen är till överväldigande del psykodynamiskt influerad. Detta avspeglar sig alldeles särskilt i tvångsomhändertaganden av barn. En svensk sociolog (Hessle) har jämfört Sverige med Japan och konstaterat att medan man i Sverige huvudsakligen baserar omhändertaganden på subjektiva (läs: psykodynamiska) grunder så är förhållandet i Japan det motsatta. Där är följaktligen också antalet omhändertagna barn sex gånger färre än i Sverige.

 

Domstolen: Om konkret bevisning föreligger måste barnets passiva bästa skyddas. Hellre fälla, dvs. rädda (= omhänderta) barnet, än fria dvs. låta barnet stanna hos sina föräldrar.

Ett övervägande i domstol om LVU innebär i sig att skyddsaspekten (dvs det passiva barnets bästa) skall bedömas. Misstanke föreligger alltså redan om att barnet behöver skydd i sin hemmiljö. För att, vid oklara eller svagt underbyggda fall, undvika att barnet trots allt far illa i sitt hem verkar myndigheter och domstolar se det som säkrast att omhänderta det i alla fall. De sociala myndigheterna överlåter därmed ansvaret till domstolen som i sin tur avbördar sig det genom hänvisning till lagtext, förarbeten och barnets säkerhet. Tyvärr blir inte lagstiftaren, som har det yttersta ansvaret, konfronterad.

 

Europadomstolen granskar ej LVU pga "den nationella marginalen".

Kriterierna som ligger till grund för svenska tvångsomhändertaganden har aldrig prövats i t.ex. Europadomstolen eftersom konventionstexten möjliggör långtgående nationella tolkningar inom ramen för inhemsk lagstiftning. Kommissionen och domstolen brukar uttrycka det som att ingenting framkommit som skulle tala mot att lagstiftningens och åtgärdernas syfte varit att skydda barnet.

 

Ingen eller ringa hänsyn tas till släktskap

Socialtjänsten behöver inte beakta släktingars omdömen eller åsikter i frågor om barns vårdnad och liv. En av hörnstenarna i socialstatens ideologi är i stället sprängning av släktband för att individen skall kunna frigöras från förtryck. Den moderna potentiella förtryckaren enligt socialstatsideologi är föräldrar och män. Föräldrar förtrycker barn och män förtrycker kvinnor, särskilt i heterosexuella relationer. Därför anses dessa potentiella övergreppsmänniskor som lovligt byte för lagstiftarens skarpa skott. Starka och för staten konkurrerande bindningar människor emellan kan sålunda elimineras samtidigt som individerna görs mer beroende av staten än av varandra. Statsideologin handlar alltså om att förstora statens marknadsandelar på bekostnad av intima band mellan medborgarna (vanligen släktband men även band mellan partner av olika kön d.v.s. den vuxna stommen i kärnfamiljen). Att intimiteten mellan familjemedlemmar i Sverige successivt minskat i modernismens spår och alldeles särskilt under de senaste decennierna, ligger i linje med den vilsenhet många ungdomar upplever i dagens Sverige.

 

Folk bygger på etnicitet som i sin tur grundar sig på stam och släkt.

Man kunde säga att svenska staten utfört ett planerat och systematiskt folkmord på sina egna medborgare genom ett ideologiskt motiverat, lättsinnigt förhållningssätt till biologiskt släktskap. Gen, första delen i ordet genocid, stod i urgammal indoeuropeiska för biologiskt (re)producerat släktskap (jmf engelskans kin och svenskans kön som bägge härstammar från gen). Hur många släktlösa individer finns det i dagens Sverige? Ingen vet, allra minst Socialstyrelsen. Men även de som tror sig ha släktskapet i behåll kan ha råkat ut för en intellektuell hägring bestående av uttunnade och egentligen till intet förpliktande släktrelationer.

 

Barn utgör det viktigaste marknadsintresset för Socialstaten, Sveriges i särklass största företag. Socialstaten har monopolställning och närmast obegränsad tillgång på kapital samt agerar utan konkurrenter eller krav på resultat.

Tvångsomhändertagandena i sig kostar uppskattningsvis (det finns inga säkra siffror tillgängliga och Socialstyrelsen ser det inte heller som angeläget att vi skall känna till det) 20-30 miljarder (jmf. miltärbudgeten på ca 40 miljarder) men, skadeeffekterna inräknade, förmodligen mångdubbelt mer. De verkligt stora pengarna ligger dock i den makt till "frivilliga" insatser och resurser som staten, tack vare blotta förekomsten av LVU:s totala maktrekvisit har tillgång till. I skuggan av LVU kan hela socialbyråkratin försvaras och expandera inom område efter område med särskild förkärlek till de omyndiga, dvs barnen. Barn fungerar i själva verket alltså som täckmantel för tillgång till skattemedel. När du nästa gång hör om problem bland barn- och ungdomar som man säger sig kunna lösa genom att socialbyråkratin tilldelas större resurser, kan problemen i själva verket vara det omvända, d.v.s. bero på att verksamheten redan erhållit för stora resurser.

 

Sammanfattning

Till skillnad från många andra som kritiserat tvångsomhändertagande av barn anser jag alltså inte att huvudproblemet är de fysiska personer (socialarbetare m.fl.) som råkar befinna sig i systemet utan de juridiska arrangemang som sammantaget upprätthåller detsamma. Systemet är en direkt invit till antagonism mellan klient/medborgare och socialarbetare/myndighet. Föräldrar har ibland även svårt att till fullo inse betydelsen av den juridiska skyddsaspekten och synen på barnet som en ensam individ och socialarbetaren förstår/inser inte alltid relevansen av barnets släktband via föräldrarna samt hur barnets möjlighet att odla dessa avgör släktskapets framtida betydelse för barnet som vuxet och dess eventuella barn. Lagstiftarens syn på barnet som en ensam individ som måste skyddas mot sitt ursprung kolliderar med föräldrarnas syn på sig själva som anklagade för att ha gjort barnet illa. Denna kollision är dock i grunden ideologiskt medveten hos lagstiftaren (dvs. de krafter inom lagstiftningsarbetet som förmår driva igenom just dessa aspekter). Lagstiftarens önskemål, oavsett hur irrationella, förädlas i Sverige av lagtekniskt mycket kompetenta jurister vilket medför att lagtexten/förarbetena till LVU utgör en logisk och tekniskt högkvalitativ lagprodukt som dessvärre härbärgerar ett otäckt arv från det förgångna. Till detta kommer politikern vars främsta levebröd är just statens existens och som, oavsett partifärg, aldrig kan ifrågasätta åtgärder rubricerade "för barnens bästa" utan att göra harakiri. Lagstiftning under kategorin "för barns och kvinnors bästa" påminner alltså något om fästingens hullingförsedda mandibel, lätt att få igenom och omöjlig att få bort. Den är dessutom alienerande till sin natur eftersom den understryker det individuella på bekostnad av det socialaltruistiska som främst återfinns inom biologiskt släktskap.

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Andra artiklar av Peter Klevius:

Antikrists Änglar

Där lagen slutar tar tyranniet vid


Till Fastsettelse av omsorgssvikt

Tillbaka till Artikelindex

 

 

Upprattelseutredningen_ministern_lovar_skarpta_rutiner

Ministern lovar skärpta rutiner

”Många kommuner följer inte upp omhändertaganden”

Av Snezana Bozinovska 

 


Snezana Bozinovska är journalist Göteborgs-Posten. Artikeln är tidigare publicerad i G-P den 1 februari 2011. Den ingår i en serie artiklar av samma författare som inleddes den 31 januari 2011.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

Göteborg: Folkhälsoministern Maria Larsson tycker det är ett stort misslyckande att övergreppen mot omhändertagna barn fortgår. – Jag kan bara beklaga att vi inte lyckats bättre.

GP avslöjade i går att vanvård, våld och sexövergrepp fortfarande förekommer i den sociala barn- och ungdomsvården. Det visar en kommande utredning som ska presenteras för Maria Larsson inom kort. Det som är allvarligt är att kommunerna saknar rutiner för att förebygga, upptäcka och åtgärda missförhållanden. På den punkten lovar Maria Larsson skärpta rutiner:

– När ett barn omhändertas tar samhället på sig ett jättestort ansvar. Tyvärr är det många kommuner som inte följer upp hur det går efteråt. Mitt ansvar är att se till att kommunerna har ett bra uppföljningssystem, säger Maria Larsson.

 

Den sociala barn- och ungdomsvården tillhör Maria Larssons mest prioriterade områden. Även om det fortfarande inte fungerar bra, anser hon att det sakta går framåt för att förbättra villkoren för de omhändertagna barnen. Maria Larsson nämner en försöksverksamhet med tillsynsombud för unga som är placerade i familjehem som exempel. Ombuden ska vara en pålitlig vuxen som de placerade kan ta kontakt med när de vill. Socialstyrelsen måste numera också göra tillsynsbesök på alla HVB-hem i landet minst två gånger per år. Ett av besöken ska vara oanmält och barn som vistas där ska få komma till tals om de vill. Samtalen ska ske i enrum. 2010 lyckades dock inte Socialstyrelsen med det här uppdraget enligt Maria Larsson, men i år förväntar hon sig att man ska klara det.

 

Då det gäller familjehemmen vill Maria Larsson att kontrollen ska bli bättre av vilka som får ta emot barn. Men också att kommunerna ger familjehemmen utbildning, stöd och handledning av vad det innebär att ta hand om barn med svårigheter.

 

Det finns ytterligare förslag som barnskyddsutredningen lämnat för att stärka ställningen för placerade barn, till exempel att en särskild socialsekreterare utses som ska besöka barnet minst fyra gånger om året. Men den utredningen verkar ha hamnat i byrålådan. Något Maria Larsson inte håller med om.

 

– Det finns flera bra förslag som jag tänker genomföra under den här mandatperioden.

Vilket ansvar har du för de omhändertagna barn som redan blivit utsatta?

– Jag uppmanar alla barn och ungdomar som inte blir lyssnade på att kontakta Socialstyrelsen.

Om brott har begåtts ska de anmälas. Jag vill också säga att det aldrig är barnens fel. Vi vuxna är för dåliga på att lyssna.

 

Att omhändertagna barn utsätts för allvarliga missförhållanden är ingen nyhet för Barnomsbudsmannen (BO). BO har tidigare påpekat för regeringen att placerade barn är extra utsatta.

 

– Få av de här barnen vet att de har rättigheter och är väldigt utlämnade, säger Barnombudsmannen Fredrik Malmberg.

Efter GP:s avslöjande agerar BO med att kalla tio kommuner till samtal om den sociala barnavården. BO vill veta hur kommunerna gör när de följer upp barn som är omhändertagna samt vilken eftervård som erbjuds.


Låt inte barn fara illa
Ledare, Göteborgs-Posten, gp.se - 2011-01-31


Samhället fortsätter svika barn
Av Snezana Bozinovska, Göteborgs-Posten, gp.se - 31 januari 2011


Glömmer aldrig kränkningarna
Av Snezana Bozinovska, Göteborgs-Posten, gp.se - 31 januari 2011


Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter