Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Vad är Justitieombudsmannen?

  

Vad är justitieombudsmannen?

Justitieombudsmännen (JO), egentligen riksdagens ombudsmän, är fyra till antalet och väljs av riksdagen för fyra år. De har till uppgift att övervaka att myndigheterna efterlever lagar och författningar, och de utgör därmed en viktig del av riksdagens kontrollmakt.

Ombudsmännen får närvara vid domstols eller förvaltningsmyndighets överläggningar och har tillgång till myndigheters protokoll och handlingar. Domstol och förvaltningsmyndighet samt tjänstemän hos stat eller kommun skall tillhandagå ombudsmännen med de upplysningar och yttranden de begär. Även allmänheten kan inlämna besvär över myndigheters eller enskilda tjänstemäns beslut eller handlande. Ämbetet tillkom genom 1809 års regeringsform.

JO kan utfärda rekommendationer eller uttala kritik mot myndigheter s k prickning, eller anmäla felande tjänstemän till åtal.

JO skall utgöra ett skydd för den enskilda samhällsmedborgaren mot myndigheters maktmissbruk och således torde vara den inhemska garanten för skydd för mänskliga rättigheter.

Faktum är att myndigheterna rättar sig sällan - i vart fall motvilligt - efter JO's beslut.

 

 

Tillbaka till JO-index

 

 Tillbaka till Huvudsidan

 

Vad är släktingplacering ?

 

    • Vad är släktingplacering?

      Av "Doug"

       

       

 

M Vanderpool ställer denna fråga till Join-Hands.com:

Var snälla och förklara för mig vad släktingplacering är?

Frågeställaren får svar av "Doug". Den här artikeln/kommunikationen finns publicerad på Join-Hands.com debattsida. Det finns en länk till originalmeddelandet på NKMR's engelska artikelsida. Vg och se "What is "Kinship Care?"

Översättning: Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

 

    • Släktingplacering är ett mantra som används av socialtjänsten för att beskriva placering av ett barn som har skiljts från sin familj hos någon i barnets släktnätverk.

      Föräldrar och släktingar blir ofta förbryllade över varför social arbetarna anstränger sig så till det yttersta för att undvika att placera barn hos sina mor- eller farföräldrar eller andra släktingar som barnen känner och älskar. Tvärtom föredrar socialen att spärra in barnen hos främlingar eller på institution, kallade "behandlingshem" eller "familjehem".

      Anledningen är enkel, egentligen,. Det handlar helt och hållet om hur systemet finansieras. Institutioner och familjehem får ansenliga summor pengar (ca 90 % av pengarna kommer från USA's federala regering) för varje barn som placeras i omhändertagande systemet. Pengaströmmarna öppnas och utbetalas per barn. Summorna uppgår till mycket mer än de egentliga utgifterna för att ta hand om ett barn, och eftersom pengar är pengar, används de också att finansiera socialbyråerna. Socialkontoren får inte dessa pengar om barn placeras hos sina mor- eller farföräldrar eller andra släktingar.

      Kongressen har tryckt hårt på delstaterna att de skall börja använda sig av "släktingplaceringar" för att avlasta den redan överbelastade och misshandlande fosterhemssystemet. Men, delstaterna har gjort starkt motstånd eftersom det inte lönar sig för dem att anamma systemet. År 1998 var 29 % av fosterbarnen placerade hos sina släktingar (AFCARS, 2000). År 1999 hade siffran gått ner till 26 % (AFCARS, 2000). Nedgången inträffade under den period då antalet barn som togs med tvång från sina hem steg dramatiskt.

      Socialarbetarna påstår att de är ovilliga att placera barn hos sina släktingar på grund av sina förutfattade meningar att "dåliga föräldrar" är produkterna av "dåliga familjer". Socialarbetarna arbetar utifrån det som betecknas den "medicinska modellen" -- en teoretisk utgångspunkt som hävdar att barnmisshandel är en sjukdom. Denna utgångspunkt leder till många felaktiga åtgärder och missräkningar. Bland dessa diskriminering av barnets biologiska familjenätverk. Den medicinska modellen har utstå många attacker från nationella barnavårdsexperter i cirka ett decennium och det finns fullt av vetenskapliga undersökningar som tillbakavisar dess effektivitet på fältet. (Costin, et al., 1996;

      Pelton, 1989; Lindsey, 1994).

      Så länge Kongressen inte gör om sättet att distribuera fosterhemspengarna (Title IV-E and Title XX) kommer socialförvaltningarna att fortsätta att spärra in barn hos främlingar eller på institutioner. Det lönar sig helt enkelt inte att placera barn hos släktingar, som vill ge barnen en kärleksfull vård i stället för köpt vård. Är detta förbryllande? Låt mig förklara.

      Allokerade pengar (Title IV-E entitlements) i likhet med andra pengar som kommer från den federala budgeten, förutsätter att delstaterna skall skjuta till en viss andel. Det bästa sättet för delstaterna att öppna som floden av federala "hårdvaluta" är att avsätta nästan alla sina budgetar till att betala fosterhemsvårdare, institutioner etc. På så sätt står det delstaterna fria att använda den primära pengakällan -- pengarna från federalstaten -- att täcka alla andra utgifter på sina budgetar. T. ex, Maryland förbrukade 96 % av sina 94 614 355 dollar statsbudget på fosterhemsvård och adoptioner. Den resterande 4 % användes för att täcka administrationskostnaderna (Urban Institute, 1999:47). Nebraska, där Ron från vår nyhetsgrupp finns, använde 82 % av sin delstatsbudget av 30 millioner dollar på fosterhemsvård och ytterligare 5 % på adoptioner(Urban Institute, 1999:61). Resterande 13 % användes för att administrera fosterhemsvården.

      Du kanske gissar att delstaterna avstår från att betala släktingar som tar hand om släktingbarn.

      Medan "släktingplacering" framstår som det mest framkomliga och humana sätt att ta hand om barn som genom tvång flyttats från sina föräldrar, klingar det illa med socialtjänstens agenda att få ut så många federala dollar som möjligt.

      Jag hoppas att detta har hjälpt Dig på traven

      Doug.

       

      Litteraturanvisningar

      Costin, Lela B., Karger, Howard J. et. al. (1996) The politics of child abuse in America, New York: Oxford University

      Lindsey, Duncan (1994) The welfare of children, New York: Oxford University

      Press

      Pelton, LeRoy (1989). For reasons of poverty. New York: Praeger.

      The Urban Institute (2000). State child welfare spending at a glance. New

      York: Author. Available online.

      US Department of Health and Human Services (2001). The Adoption and Foster

      Care Analysis and Reporting System: AFCARS Report 4 and 5. Washington,

      D.C.: Author. Available online at:

www.acf.dhhs.gov/programs/cb

 

Articles

Family Care or Foster Care? How State Policies Affect Kinship Caregivers

 

Förtäckta adoptioner - Två fall

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Vad är barnaga?

Vad är barnaga?

Av Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

 

 

 


Lena Hellblom Sjögren är legitimerad psykolog och fil.dr. Hon är flitigt anlitad i de nordiska länderna såsom en samvetsgrann vittnespsykolog att utföra vittnespsykologiska undersökningar och sakkunnigutredningar i mål om incest och sexuella övergrepp på barn och i vårdnadsutredningar.

Inlägget är skrivet som ett led i den pågående aga-debatten som uppkom till följd av domen i Varbergs tingsrätt där en styvfar blev frikänd från "brottet" att ha örfilat 15-åringen som spottade honom i ansiktet.

Det återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

Självklart ska inte vuxna bruka upprepat eller hårt våld mot barn.

 

Men är en örfil barnaga? Riksdagsledamoten (s) Helena Frisk krävde i (Örebro-Kuriren 20 oktober-04) att styvpappan som vid ett tillfälle på en p-plats givit sin styvdotter en örfil skall dömas för barnaga. Hon skrev att den 15-åriga flickan spottat på styvfadern efter att han vägrat henne en dvd-skiva.

 

Att döma en pappa som givit en trilskande spottande tonåring för barnaga innebär tyvärr inte att denna tonårings eller andra ungas rättssäkerhet garanteras, så som Frisk gav uttryck för. Det ger i stället signaler om att samhället ger barnet/barnen rätt att inte respektera sina föräldrar som auktoriteter. Samma samhälle omhändertar barn som i sina fosterhem och behandlingshem kan utsättas för både fysisk och psykisk aga utan att det tas på allvar. Kan det bero på att de omhändertagna barnen har samhället, det förutsatt goda samhället, som föräldrar?

 

Vilken riksdagsledamot vill bry sig om de omhändertagna barnens utsatthet och brist på rättssäkerhet? Vågar någon ifrågasätta vanvården i välfärden, administrerad av en socialtjänst med större dömande kraft än någon domstol, över det som är väsentligast i livet, nämligen möjligheten för barn att få leva med sina föräldrar?

 

 

 

Varbergs tingsrätts dom om örfilen på Ge-Kå:s parkeringsplats.

En serie artiklar publicerade i olika tidningar den 14 - 18 oktober 2004.

 

Till tolkningen av barnets bästa
Av Tryggve Emstedt

 

När föräldrar blir offer
Av Ruby Harrold-Claesson

 

Fessée: Ils sont fous ces Suédois !
Jean-Francis Held


Smacking : Those Swedes must be crazy!
By Jean-Francis Held

 

Sweden's smacking ban: more harm than good
By Robert E Larzelere

 

 

 

Skole og opdragelse
Av Marianne Haslev Skånland

 

Respektlösa elever
Av Ruby Harrold-Claesson


Tillbaka till Artiklar

Vad är det för fel på RORSCHACHTESTET?

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET?
Av Lennart Sjöberg, professor


 

Lennart Sjöberg är professor i Psykologi vid Handelshögskolan vid Stockholms Universitet. Han är också vetenskaplig föreståndare för Stiftelsen för Rättspsykologi.

Artikeln finns publicerad som pdf-fil på Stiftelsens hemsida. Den publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

I början av 1900-talet var det en spridd sällskapslek att visa bilder åstadkomna av bläckplumpar och sedan föreslå vad de föreställde. En viss Hermann Rorschach var med om sådana lekar. Han utbildade sig till psykiatriker, fick anställning i Zürich, och tog upp idén med bläckplumparna som ett forskningsprojekt. Han valde ut 10 tavlor som han ansåg speciellt intressanta och visade dessa för hundratals patienter. I en bok som kom ut 1921 beskrev han resultaten. Det fanns stora variationer, t ex med avseende på svar som beskrev rörelser, om svaren handlade om hela bilder eller bara delar, hur färg påverkade, etc. Rorschach menade att på grundval av dessa svar kunde han avgöra om en patient var utåt- eller inåtriktad, ett begreppspar som var besläktat med tänkandet hos hans psykiatrikollega Jung, men ändå annorlunda.

Rorschach själv dog redan 1922 men hans test väckte ett visst intresse i Schweiz och kanske även i andra europeiska länder. Efter ca 20 år kom testet att röna ett starkt ökande intresse i USA till följd vissa karismatiska ledargestalters verksamhet. Främst bland dem var Bruno Klopfer, psykoanalytiker som emigrerat till USA. Klopfer och andra lanserade Rorschachtestet som ett “projektivt” test. Idén var att de mångtydiga bläckplumparna skulle ge tillfälle till den testade att uttrycka sin personlighet och sitt undermedvetna i sina svar. Dessa skulle sedan kunna tolkas av psykologen som med deras hjälp kunde avslöja sidor och egenskaper hos den testade som denne själv var omedveten om, men som var av stor betydelse. Särskilt viktigt var det att man med testet kunde hitta dolda tendenser till psykisk sjukdom och abnormitet. Klopfer fick många efterföljare och hans tes att testet var en “psykologisk Röntgenkamera” blev klassisk och vann tilltro i vida kretsar. Testet spreds inom klinisk psykologi och psykiatri, bland barn och vuxna, men också till arbetspsykologin, där det kom att användas bl a för urval av personal.

Ett test med så stora pretentioner stimulerade givetvis till forskning. Var det verkligen sant att testet kunde göra prognoser och diagnoser av viktiga förhållanden, på ett sätt som var nästan omöjligt för att andra metoder? Räckte det med att visa 10 tavlor med mångtydiga bläckplumpar för att avslöja människors innersta hemligheter? Åtskilliga forskare gav sig i kast med att utvärdera testet under decennierna efter andra världskriget. Det blev emellertid många negativa resultat och de få positiva kunde oftast inte replikeras i oberoende nya undersökningar. Dessutom saknades normer, dvs man visste inte om ett visst svar var normalt eller ett sällsynt tecken på en viss inre problematik. Detta ledde till att testet började falla i vanrykte och psykologerna vände sig till andra metoder som utprövats och validerats på ett mera övertygande sätt, främst då självrapportformuläret MMPI.

På 70-talet kom den amerikanske psykologen John E. Exner in i bilden. Han ville fånga upp det bästa i Klopfers och andras system, konstruera normer och etablera testets tillförlitlighet på ett invändningsfritt sätt. Så tillkom hans “Comprehensive System” (CS) som numera helt dominerar scenen. Det tycktes ändå till för några år sedan som om Exner hade räddat Rorschachtestet från att överges och återgett det dess vetenskapliga respektabilitet. Det är också numera ett oerhört spritt test över hela världen och varje år testas miljontals personer med testet, inom psykiatrisk vård och rättsväsendet, men även i andra sammanhang. Allt tycktes fungera väl, tills forskningen hann ikapp och bilden blev helt annorlunda.

Om denna fascinerande - och skrämmande - utveckling handlar en nyutkommen bok av James Wood, Teresa Nezworski, Scott Lilienfeld och Howard Garb med titeln “What’s wrong with the Rorschach? Science confronts the controversial inkblot test” (Jossey-Bass, 2003). I denna omfattande, detaljerade och mycket väl dokumenterade bok beskrivs de första faserna i testets utveckling i Schweiz och USA, varefter författarna går in på den kritik av Exners system som nu fått vind i seglen och tycks växa sig allt starkare. Så vad är det för fel med den moderna Rorschachmetoden? De är ganska många och mycket allvarliga.

För det första finns inga tillförlitliga normer. Visserligen har Exner rapporterat data från 700 normala personer, men dessa har sedan visat sig vara betydligt färre (479). Dessutom, och det är värre, är Exners normgrupp betydligt mindre belastad med tecken på psykisk abnormitet än andra forskares normgrupper, som tillkommit först ganska nyligen. Det verkar som om praktikerna i decennier har kraftigt överskattat abnormiteten hos dem som de testat. Ca 80 % av fullt normala personer klassificeras enligt Exners system som psykiskt sjuka. Det är lätt att inse vilka allvarliga konsekvenser detta får och har fått. I boken beskrivs ett fall där en kvinna miste vårdnaden om sin lille son på grundval av en Rorschachtestning, som hon genomgått, utvärderad enligt Exners normer. Sonen hade utsatts för sexuella övergrepp av fadern, men denne fick ändå vårdnaden. Många domare och förvaltningstjänstemän tycks ha en fast och grundmurad tilltro till detta test.

För det andra har testet bara validerats i ett fåtal avseenden. Det samvarierar med intelligens, främst på grund av att personer med större ordförråd (en aspekt på intelligens) ger flera och utförligare svar på Rorschach, vilket är föga upphetsande. Det kan även användas för att konstatera om en person lider av psykotiska tankestörningar, som förekommer hos schizofrena. Det vore ju märkligt om det inte skulle gå att få fram ett sådant samband. Men f ö finns inga tillförlitliga data på att Exners alla index och variabler (ca 150 stycken!) skulle vara giltiga för sina syften. Så är t ex testets mått på depressivitet orelaterat till faktisk depression. (Rorschachanhängarna låter sig inte påverkas av sådana resultat - de menar att de kan mäta en sorts “implicit” depression som inte ens patienten själv är medveten om. Tro det den som vill). MMPI-skalan som mäter många variabler som Rorschach à la Exner också påstår sig mäta, ger resultat som är orelaterade till Rorschach och MMPI har bättre psykometriska egenskaper och är betydligt billigare att använda. Rorschach tycks inte heller ge något tillskott av värde utöver vad andra metoder bidrar med. Det bör tilläggas att både Rorschach och MMPI har gett en genomsnittlig validitet på ca 0.3 i sammanställningar av många, bokstavligen hundratals, undersökningar. På den nivån är uttalanden om enskilda personer mycket kraftigt felbemängda.

Exners svar på kritiken av testets validering är att han och hans grupp har genomfört “tusentals” studier där sådan validering skulle ha dokumenterats. Dessa studier finns emellertid ej tillgängliga för oberoende forskare. Wood och medförfattare har ej lyckats att få del av dem. Detta tyder givetvis på att Exner bluffar. Varför skulle hans annars inte lämna ut sina resultat? Det är också viktigt att resultat publiceras i tidskrifter där de underkastas “peer review”, alltså ingående granskning av oberoende forskare som anonymt uttalar sig om arbetena. Att man presterat en mängd interna rapporter som inte ens lämnas ut till utomstående är oacceptabelt och kan inte tas som stöd för att testet skulle ha validerats. I synnerhet är det ägnat att väcka misstankar när andra och oberoende forskare har publicerat negativa resultat.

För det tredje kan Rorschachsvaren simuleras och den testade kan styra resultaten i den riktning han eller hon önskar. Det påstås ofta att detta ej skulle vara möjligt men det är alltså fel, enligt ganska omfattande forskning. Simulering av psykisk abnormitet är enkelt men det går också att simulera motsatsen. Kanske är den utbredda myten om att testet ej kan simuleras speciellt farlig av dessa skäl - ingen tror ju att vanliga frågeformulär inte kan simuleras och därför tas dessa med en vederbörlig nypa salt. Rorschachtestet, med all sin mystik och sin egendomliga jargong, tycks inbjuda till att man ödmjuk bugar inför den överväldigande “vetenskapligheten”.

För det fjärde är tillförlitligheten hos själva utvärderingen av svaren (“scoring”) tveksam. Om två olika bedömare gör helt olika bedömningar av ett protokoll är det givetvis värdelöst och resultaten måste betraktas som ren slump. Och slumpen kan inte ha samband med något annat, sådana test är värdelösa. Nu är det inte riktigt så illa ställt med Exners version av Rorschach, men inte heller så bra som han själv påstått. Under många år trodde läsare av hans böcker att tillförlitlighetsvärden han presenterade var korrelationer (han skrev t ex .85 vilket är ett vanligt sätt att skriva en korrelation), men nyligen framkom att han menade procent överensstämmelse. (Vem skriver procent i den formen? Jag har aldrig sett det). Är detta en viktig skillnad? Ja, sannerligen, ty hög överensstämmelse får man även vid slumpmässig relation mellan två bedömare bara på den grunden att ett visst “tecken” ( t ex ett rörelsesvar) är ovanligt. En siffra som .85 kan alltså beskriva ett helt slumpmässigt system för utvärdering! När Exners siffror räknades om fann man att många av hans index utvärderades med betydligt lägre tillförlitlighet än vad som är önskvärt, i synnerhet när det gäller att uttala sig om enskilda personer (vilket oftast är fallet i praktiken).

I USA åberopas Rorschach/Exner-testet ofta i domstolar och i andra rättsliga sammanhang, t ex vid vårdnadstvister. Detta sker trots att ingen forskning stödjer antagandet att vissa personlighetsdrag är förknippade med att man är en bättre förälder, så länge det rör sig om fullt normala personer. Rorschach är emellertid ett bra sätt att förklara någon olämplig eftersom 80 % av full friska personer visar sig ha abnorma drag enligt detta test. Det är därför en bra idé att locka motparten att genomgå Rorschachtestning och själv avstå, eller simulera svaren enligt någon av alla de läroböcker som enkelt finns att tillgå. I detta ovärdiga spel deltar psykologer och de tjänar stora pengar på det. En annan variant är det spel som spelas av personer som begått mycket allvarliga brott och som hoppas klara sig undan hårda straff med hjälp av en psykiatrisk diagnos. Det är lätt att framstå som fullständigt galen på Rorschachtestet. Wood och medarbetare ger i ett kapitel goda råd till advokater om hur de kan utsätta Rorschachtestare för en ingående kritisk granskning på grundval av aktuella forskningsresultat. Eftersom praktiserande psykologer sällan har intresse eller tid att följa med i forskningen är det ganska lätt att exponera deras inkompetens.

Forskningen har dominerats av undersökningar av enskilda variabler eller index, i stil med depressionsindex. Men Rorschachtestet syftar mycket längre än så. Man vill ge en “integrerad bild” av den testades “hela personlighet”. Detta skulle alltså kunna åstadkommas efter ca 30 minuters testning med de 10 tavlorna. Numera kan denna typ av rapport också skapas med hjälp av datorprogram, t ex det som kallas Ror-Scan och som säljs av Exners företag till det facila priset av 600 dollar. In matas alltså den testades svar på tavlorna och ut kommer en fantasifull och blommande beskrivning av personligheten. Denna kan sedan användas till lite av varje och av många brukare, för att göda deras egen fantasi och dra slutsatser om den stackars testade personen. Den som emellertid inte kan medverka mera är den testade själv. Vad han eller hon säger är ovidkommande. Testet och datorn vet bäst.

Att miljoner människor över hela världen varje år får sina livsöden påverkade av denna humbug är en tragedi. Hur har det kunnat bli på det här sättet? Wood och medarbetare beskriver hur Rorschachtestets popularitet växt allt eftersom den kliniska psykologin expanderat i USA (och många andra länder, men de går bara in på förhållandena i USA). En viktig fas i utvecklingen var på 40- och 50-talen när vad de kallar “Rorschach wizards” framträdde i USA. Dessa, Bruno Klopfer var en av dem, påstod att de kunde, utifrån enbart svaren på testet, uttala sig om allt av vikt som rörde en person och de kunde också i vissa fall visa att de lyckades. Detta stämde ingalunda med den samtida forskningen, men ändå gick det alltså och många blev djupt övertygade för att inte säga troende av sådana demonstrationer. I boken, och i tidskriften Skeptical Inquirer (Nr. 4, 2003), har Wood och medarbetare visat hur sådant kan åstadkommas med enkla knep som i århundraden praktiserats av spågummor och andra charlataner.

Varför skulle egentligen svaren på vad bläckfläckar liknar säga något av intresse om en person? Tillfälligheter, sinnesstämning och hur man uppfattar testet och testsituationen har befunnits styra vilka svar som ges. I annan psykologisk forskning har man i många sammanhang funnit att det inte finns några tydliga samband mellan beteenden som är vitt skilda innehållsmässigt, t ex hur man fantiserar om en bläckfläck å enda sidan, hur noggrann man är i sitt arbete å den andra. I början av 1900-talet var man ännu inte klar över detta och många trodde att “personligheten” penetrerade allt vårt beteende och alla våra känslor. Därför skulle ett test som Rorschach vara idealiskt. Nu vet vi att det inte alls är på det sättet. Därför bör Rorschachtestet förvisas till ett museum för misslyckade psykologiska idéer.

Stockholm, 24 augusti 2003

 

 

Mot bättre vetande. Av Lennart Sjöberg

 

Viktig ny kritisk analys av RORSCHACHTESTET

 

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ RORSCHACHTESTET? Av Lennart Sjöberg
 

Artiklar

 

Böcker

 

Utvärdera barns situation i det nya samhället

UTVÄRDERA barns situation i det nya samhället

Av Jan-Olof & Gudrun Larsson

 

 

 

 

 

Makarna Jan-Olof & Gudrun Larsson har ingående och nära kännedom av systemet som de beskriver i denna debattinlaga som publicerades i Fria Ord på Göteborgs-Postens nätupplaga den 19 juni 2002 och åtskilliga andra tidningar t. ex Sundsvallstidningen under rubriken ORDET NU, Avdelningen Politik, Smålandsposten, Norra Västerbotten, Hälsingborgs Dagblad, Barometern och Trollhättans Tidning.

Inlägget publicerades under psydonymet "Smulan", men på NKMR:s artikelsida väljer de att framträda med sina namn.

Artikeln återges här med Jan-Olof & Gudrun Larssons benägna tillstånd.

 

 

 

 

”UTVÄRDERA barns situation i det nya samhället” är rubriken på denna sida och kan återspegla historisk empirisk kunskap om metoder som använts,  men som även i nutid används i vårt land socialstaten Sverige.

***

 

ALVA MYRDAL som också utgör föremålet för en debattsida här på GP Fria Ord (tack för de fria orden) kom in i den svenska regeringen under Tage Erlanders tid. Hon var kanske en förespråkare för den ”Sociala Välfärdsstaten” kvinnorna skulle ut och arbeta och man skulle ordna med kollektivhus och barnstuga åt barnen. Jämlikhet var ett ord som växte fram och när allt började ta fart blev det en enorm retorik om välfärdsstaten. Modellen byggde på att alla skulle ha arbete vård skola och omsorg, en fin socialpolitik kanske många tycker.

***

 

VÄLFÄRDSSTATEN och dess modell byggdes på ekonomisk och materiell välstånd, lindra fattigdom och utjämna livsinkomster och investera i humankapital, öka den ekonomiska tryggheten och jämna ut konsumtionen över livscykeln. Välfärdstaten skulle vara civilisationernas höjdpunkt. Blev det så, eller hur blev det?

***

 

DEN SOCIALA DOKTRINEN gick ut på att de styrande ”patronerna” är överordnad de styrda ”klienterna” men det råder ett ömsesidigt beroende mellan de två. Patronerna erbjuder klienterna något som dessa inte kunnat prestera själva t.ex. säkerhet, trygghet i hotfulla situationer, liksom organisation och ledarskap av skyddet, mot att klienterna betalar med arbete, skatt och värnplikt men också med lojalitet och lydnad.

***

 

VÄRDERINGAR kan vara olika, men man kan fråga sig vilka värderingar den Svenska socialstaten har? Civilisationers höjdpunkter kan baseras på konst och litteratur, i religion och etik men också i teknikens och vetenskapens framsteg. Värdighet mellan människor i en civilisation skapar respekt och tillit och kan ses som en Triumph.

***

 

FINNS DENNA värdighet som är kopplad till respekt i vårt land socialstaten Sverige? När man genom gränsöverskridande metoder av de politiska sociala redskapen omhändertar barn och bryter ner deras identitet och samtidigt har tron att människor skall ha respekt och tilltro till de sociala redskapen som på totalitärt vis skadar och samtidigt förstör ekonomin?

I jämlikhetens och solidaritetens namn har skolan förändrats, eleverna får inte agas eftersom man självklart inte kan slå in kunskap. Man tog bort betygen i ordning och uppförande och man avskaffade kristendomslektionerna, sedan har man börjat ta bort betygen i enskilda ämnen. Men är det värdighet att se allt våldet utvecklas i skolorna med mord och misshandel mellan skolornas elever? Var det inte aga man förbjöd? Var det inte kunskap man skulle förmedla?   

***

 

VÄRDIGHET behöver inte betyda jämlikhet utan istället att man respekterar olika åsikter och teorier. Fattigdom behöver inte betyda att man mister sin värdighet eftersom det beror på att människor kan ha inre rikedomar. Likväl kan man förlora sin värdighet genom andlig fattigdom och gränsöverskridande handlingar trots politisk makt och/eller ekonomisk rikedom.

***

 

I SOCIALSTATEN SVERIGE har många föräldrar inte tid och ekonomi att ta hand om sina barn, samtidigt som man byggt up kollektiva barnstugor (dagis mm) allt i spåret av socialpolitiker som blivit sedda som gudar med sin nya social ingenjörskonst och sina förfinade redskap.

***

 

PÅ GUSTAV VASA tid 1500 talet, ordnades med att kungen i kraft av sitt gudomliga uppdrag skulle dra försorg om de fattiga och nödlidande. I praktiken fanns då det CIVILA samhället där släkten, bygdegemenskapen, skrået, kyrkan och klostren, brödraskapen, Ordnarna som också var välfärdens organ. I vårt något modernare tid växte Röda Korset och Rädda Barnen fram som välgörenhetsorganisationer.

***

 

ATT ÖPPET redovisa sina värderingar innan man redovisar sina samhällsvetenskapliga forskningsresultat och metoder borde vara en huvudregel. Preferenser och referenser fås av forskning och på universiteten ifrågasätts det inte alltid av eleverna vad värderingarna står för. Man kan likna detta vid att beskåda verkligheten sittande inne i en bur, verklighetsuppfattningen blir då aningen randig!

***

 

ALVA MYRDAL gav bifall åt steriliseringspolitiken eftersom barnbidragen och bostadsbidragen kunde sättas i system och utnyttjas av imbecilla och sinnesslöa som kunde livnära sig på att skaffa barn.

Den sociala förfinade ingenjörskonsten fortsatte med allt fler raffinerade metoder såsom kollektiva barnstugor och dagis mm. familjen som fostrande institution avskaffades och samhället skulle överta allt från födseln till kistan. Idag har vi LVU och en lagstiftning som bygger på en kultur där man ser verkligheten aningen randig! Många har blivit förblindade av systemet och många identifierar sig med detta efter graden av rädsla för sociala eller ekonomiska repressalier av systemet. Systemet har fallit offer för sin egen mytologi att alla skall klara sig själva genom arbete och skatter och att staten löser alla problemen. Individualismen togs bort och kollektivism blev honnörsord.

***

 

POSITIVT kan framställas som något negativt och tvärtom och har kopplingar till konvertering och hjärntvätt. Men att Socialstaten Sverige, som påstår sig efterleva FN-konventionerna omhändertar barn med stöd av LVU-lagen eftersom barnen eventuellt kan skadas, alltså helt godtyckligt, istället låter barnen skadas under LVU och undanhåller skadorna från föräldrarna samt bryter ner barnens identitet, då har Socialstaten Sverige förlorat sin värdighet och kan inte räkna med någon respekt och tilltro till sina politiska redskap.

***

 

KOMMUNERNAS UTREDNINGAR när det gäller dagens omhändertaganden av barn och därigenom splittring av familjer byggs ofta upp av socialassistenter där utredningarna saknar relevans och verklighetsuppfattning. Man föredrar kanske hellre ett omhändertagande eftersom de ekonomiska och praktiska resurserna saknas i kommunerna, och då träder staten in med pengarna. I kväll kunde man höra på TV-nyheterna att regeringen beklagade sig över att kommunernas familjehem inte klarar uppgiften eftersom att barnen rymmer från LVU-hemmen. Nyheten presenterades i en anda av att de flesta barn därför omhändertas eftersom föräldrarna har sprit eller drogrelaterade problem eller psykiska besvär.

Med den inställningen, kommer både regering och sociala myndigheter att hamna i en ”never ending story”.  I vårt land har de flesta någon form av psykiska problem, inte minst med tanke på alla som är utbrända inom sjukvården, skolväsendet, polisväsendet och försäkringskassan, för att inte tala om alla utbrända socialassistenter som gör utredningarna. Psykofarmaka skrivs ut i både tid och otid och konsumtionen har drastiskt ökat i socialstaten Sverige. Vad man inte talar högt om är hur man skriver ut psykofarmaka d.v.s. knark till barn och ungdomar som därefter blir malda i kvarnarna och blir omhändertagna. Vad man inte talar om är hur man bränner ut de biologiska föräldrarna som fått sina barn omhändertagna och när man bränt ut dem använder man utbrändheten och de psykiska problemen mot dem i sina utredningar. Detta är att skapa problemen och sedan komma med lösningarna alltså manipulativa utredningar och svartmålning.

***

 

INSIKTEN som politikerna borde ha om folkhemmets tillstånd, borde ge vilken politiker som helst kalla kårar efter ryggraden. Eftersom man istället för att åtgärda grava systemfel som misshandlar och skadar, sänder ut handlingar från länsstyrelser att FN-konventionerna inte gäller. På totalitärt vis fortsätter man istället misshandla barn i ljuset av "BARNETS BÄSTA". Detta är en brottslig akt och handling och skapar ingen respekt och tilltro för de politiska verktygen.

 Psykopati är ett tillstånd och begrepp inom psykiatrin som avser en störning som varken är psykos eller neuros. VARFÖR har politikerna låtit ”Moder Svea” få sådana störningar med sin sociala ingenjörskonst att känslokyla, oförmåga till långsiktig planering och tendens att utnyttja medmänniskor hänsynslöst och skamlöst som nu görs med LVU?

***

 

LYFTA SIG I HÅRET är vad som ibland behövs för att kunna se vad som händer med sitt eget system. Tyvärr är det inte alltid en trevlig uppgift att analysera och göra konsekvensanalyser. Det är kanske inte alltid så trevlig läsning för läsarna som eventuellt tar del av rapporter mm. Men det kan vara nödvändigt för att få bort farliga, omänskliga och ekonomiskt samhällsomstörtande metoder.

***

 

SYSTEMKRITIKER finns de egentligen?!

 

 

 

 

Hög tid för utvärdering och analys för utsatta barns situation i det nya samhället. Av Jan-Olof & Gudrun Larsson

 

Alvorlige grunner till omsorgsovertagelse? Av Marianne Haslev Skånland

 

Tvångssterilisering i går - Tvångsomhändertagande av barn i dag. Av Susanna Svensson

 

Utgör LVU en påtaglig risk för barns hälsa och utveckling? Av Peter Klevius

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer. Av Lisbeth Lindeborg

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter