Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Vänersborgsfallet - Det ensamkommande flyktingbarnet

Vänersborgsfallet - Det ensamkommande flyktingbarnet

 

Socialnämnden i Vänersborg placerade ett ensamkommande flyktingbarn i fosterhem under sommaren 2007. Eftersom flickan saknar vårdnadshavare i Sverige har hon förordnats en god man som ställföreträdande förälder för henne. Under hösten omhändertogs hon enligt LVU och flyttades till ett barnhem.

En serie artiklar publicerade i TTELA.se 2007-12-05 --

 

 

 

Förundersökning mot familjehemsmamma nedlagd

TTELA

VÄNERSBORG: Förundersökningen mot den familjehemsmamma som polisanmäldes av socialnämnden i Vänersborgs kommun i höstas har lagts ned. Enligt åklagaren finns det inga bevis för att hon har begått något brott.
TTELA.se - 2008-05-30

 

 

Kommunen entledigade god man för tidigt

Av Simon Rothelius

VÄNERSBORG: En god man i Vänersborg entledigades innan beslutet om att ersätta honom med en särskild förordnad vårdnadshavare börjat gälla.
Nu får kommunen bakläxa av Vänersborgs tingsrätt.
Den 2 april i år utsåg Vänersborgs tingsrätt en särskild förordnad vårdnadshavare åt en tonårig flicka från Somalia som kommit till Sverige utan sina föräldrar.
13 dagar senare entledigade överfömyndarnämnden i Vänersborg flickans gode man James Bucci från hans uppdrag.

TTELA.se - 2008-05-28

 

 

God man fick ingen information

Av Simon Rothelius

VÄNERSBORG: Socialförvaltningen i Vänersborg undanhöll viktig information om en familjehemsplacerad flicka från hennes gode man.
Nu kritiseras kommunen av länsstyrelsens socialenhet.
- Det har brustit i kunskap om vad ett godmanskap innebär, medger den ansvariga chefen Sonja Nyström.

TTELA.se - 2008-05-10

 

 

Nya anmälningar i familjetvist
Av Simon Rothelius

VÄNERSBORG: Vänersborgs kommun och den ansvarige gode mannen tvistar vidare om händelsen i höstas när en tolvårig flicka flyttades från ett familjehem.
Kommunen anser att den gode mannen är olämplig som vårdnadshavare. Samtidigt har den gode mannen anmält kommunen till länsstyrelsen.

TTELA.se - 2008-01-26


Socialnämnden får kritik av länsstyrelsen
Av Simon Rothelius

Socialnämnden i Vänersborg gjorde flera fel i samband med att en tolvårig flicka placerades i ett familjehem tidigare i år. Det konstaterar länsstyrelsen.
Enligt myndigheten fick inte familjen det stöd den behövde för att klara uppdraget.

Ttela.se - 2007-12-05


 

Andra artiklar om Vänersborg

 

Socialsekreterare misstänks för tjänstefel

Nyhetsartikel i TTELA


Socialnämnden får allvarlig kritik

Av Jan Björk

Paragraf 15 b

Av Magnus Wennerholm, Peter Lindgren och Susanne Edmark

 

"Dokument om Arenan mörkas"
Nyheter TTELA


"Allt som är värt att veta är offentligt"
Nyheter TTELA

 

TTELA har de hemliga protokoll

Nyheter TTELA


JO utreder diarieföringen av dokument

Nyheter TTELA

 

JO beslut

Misstag eller medvetet mörkande?
Av James Bucci


Tvingas rätta till protokoll

Nyheter TTELA


Hemliga protokoll avslöjas
Av Wiveca Ström


Tillbaka till Artiklar

 

 

 

Välfärdsstatens tysta förlorare

Välfärdsstatens tysta förlorare
Av Lennart Hane, Advokat, Stockholm

 

 

 

 

Advokat Lennart Hane är en flitig samhällsdebattör. Han har skrivit flera artiklar och böcker, och han är en ofta anlitad föredragshållare och föreläsare.

Det här inlägget i Oskarshamnsfallet sändes till DN, men DN har vägrat att publicera det. En kortare version av artikeln publicerades i Barometern.

Artikeln återges här med Lennart Hanes benägna tillstånd.

 

 

 

Med rubriken "SVT döljer medvetet sanningen" i Oskarshamnsfallet om två föräldrars rättslöshet inför ett tvångsomhändertagande av deras son går socialdirektören Hjördis Flodström Nilsson till angrepp mot programledaren Janne Josefsson med den klassiska metoden att undvika debatt i sak genom personangrepp. Hon beskyller Josefsson för vedervärdigt och skamligt agerande utan att på ens en enstaka mening beslå honom med lögnaktiga, felaktiga eller tendensiösa uppgifter. Att en socialdirektör som privatperson eller som representant för Socialstyrelsen, vilket får läsaren ej veta, så häftigt agiterar för en sjuk sak finner sin förklaring i förhållanden som kanske är okända för det stora flertalet.

 

Med min mer än 40-åriga erfarenhet av rättsprocesser om tvångsomhändertagande av barn jämte vissa olustbetonade erfarenheter av Hjördis Flodströms Nilsons desinformationsmetoder vill jag först betona TV-programmets stora förtjänster för presentationen av fakta i fallet samt framför allt för fokuseringen på de tvivelaktiga grunderna för själva omhändertagandet, vilka med all rätt upprört en häpen allmänhet samtidigt som det ifrågasatta expertskrået går till motangrepp. Enligt det härskande etablissemanget är det nämligen tabubelagt att diskutera om det går rätt till när ett barn omhändertas för samhällsvård. När sådana frågeställningar då och då slår igenom en till synes väl sammanhållen mediacensur stoppas diskussionerna med imponerande beskäftighet.

 

Jag är ej förvånad över socialdirektörens osakliga stöd för myndigheternas övergrepp på föräldrarna Karin och Lasse och deras son Carl.

Under de senaste drygt tre decennierna har två genomgripande lagändringar genomförts, 1966 års barnavårdslag och 1980 års socialtjänstlag jämte kompletteringar i lagen om vård av unga, utan dramatiska förändringar i lagreglernas inriktning på statsmakten skyldighet att icke minst i omtanke om barnen skydda familjen.

 

Den för barnen katastrofala förändringen infördes så att säga i lönndom genom att den psykologiska expertisen och de psykologiska värdeskalorna tilläts dominera bedömningen utan att domstolarna på minsta sätt var rustade därför. Förändringen inleddes 1975. I en dom godtog Kammarrätten i Stockholm att prognosen om riskerna för en 10-årig flickas känslomässiga utveckling var katastrofala om hon ej separerades från sin mor, en ensamstående skötsam kvinna utan sociala problem men som det påstods av experten - en barnpsykiatriker - hade betydande svårigheter att ge sitt barn ett emotionellt gensvar. Kammarrätten hade naturligtvis ingen möjlighet att bedöma om barnpsykiatrikerns prognos var sann eller falsk men tog starkt intryck av de ödesdigra slutsatserna. Därmed hade de psykologiska teoriernas prognoser ersatt kraven om bevisade konkreta och allvarliga faror för att faktiskt på relativt kort sikt bli det avgörande och efter hand det enda beviset för föräldrars misslyckande.

 

Domstolkontrollen liksom rättssäkerheten sattes ur spel vilket i Josefssons program exponeras av den aningslöse rådmannen i Länsrätten som bekände att de litade på psykologen/experten.

 

Häri ligger poängen och förklaringen till Hjördis Flodström Nilssons häftiga utspel. Hur länge skall vi lita på de psykologiska experterna, är deras psykologiska teorier vetenskapligt utprovade, är det möjligt att prognostisera den känslomässiga utvecklingen hos det uppväxande släktet eller hör detta till de delar av livet som är och måste få vara okända?  Frågeställningar som tycks ge en hotbild mot de många som får sin bärgning av dessa prognoser, ingalunda bara psykologen som fick en affärsuppgörelse på 900 000 kr, en summa som onekligen förklarar att dessa undersökningar bör följa beställarens målsättning - jag har på dryga 40-talet liknade undersökningar aldrig råkat på en psykologutredning som gått emot beställarens misstro mot föräldrarna.  Min erfarenhet år att psykologerna ej givit någon kvalitativ förstärkning av bedömningsunderlaget för dessa för familjen ödesdigra ingrepp.

 

Janne Josefsson har förtjänstfullt även uppmärksammat hur socialnämnden, socialsekreterarna och de administrativa domstolarna trotsar lagregler genom att förneka dess existens. Hjördis Flodström Nilsson bidrar till denna tystnadens konformitet genom att också hon förtiga förbrytelsen.

 

Detta är faktiskt det allvarligaste avsnittet i Janne Josefssons program som berör det enligt min mening vidrigaste inslaget i förvaltningsorganens grymheter mot barnen såsom även  i detta fall - barnbarnen.

 

Bakgrunden är den att efter stridigheter i riksdagens socialutskott med socialdemokraterna som motståndare kunde det s.k mormorsupproret vinna majoritetens gehör för lagändringar. Den närmast självklara tanken var att om föräldrarna till följd av sjukdom eller av andra orsaker ej kunde ansvara för barnen så skulle socialmyndigheten placera barnen hos deras älskade far- eller morföräldrar. En utskottsmajoritet i riksdagen lyckades 1999 framtvinga en regel i Socialtjänstlagen § 22 som föreskriver att "vid placering av barn skall i första hand övervägas om barnet kan tas emot av någon anhörig eller någon annan närstående". Bestämmelsen visade sig snabbt få förödande konsekvenser på socialbyråkratins makt och i ett ytterst märkligt samförstånd sopades bestämmelsen under mattan. Även Karins föräldrar, Carls morföräldrar är ickepersoner för Oskarhamns socialförvaltning, socialchef och socialsekreterare möjligen för att de tycks veta att detta missförhållande korrigeras ej av förvaltningsdomstolarna, icke av legala skäl utan av andra mera förborgade.

 

Hjördis Flodström Nilsson försöker ge intryck av att ha expertkunskap för att hon på begäran av Socialstyrelsen medverkat i studien "Barnet i Rättsprocessen", en totalstudie av samtliga Kammarrättsdomar i LVU - mål 1992. Jag har goda möjligheter att bedöma hennes föregivna expertkunskaper som myndighetsföreträdare och debattör eftersom jag hjälpte en 6-årig pojke att återförenas med sin mor efter en ytterligt osmaklig rättegång i Kammarrätten i Stockholm, som med 3 röster mot två avgjorde en lyckosam och egentligen självklar återförening mellan mor och son. Socialstyrelsen kritiserade Kammarrätten som via massmedian anklagades för att "döma barnet till misshandel", vilket aningslösa journalister godtog som en god nyhet. Fallet rörde en 6-årig pojke som hade många blåmärken på benen på grund av en livlig men osäker motorik förenad med att han ville klara samma gymnastiska äventyrligheter som hans fyra år äldre broder, plötslig visade sig ha ett blåmärke även på kinden. Obevisat om han fått det av kamrater eller personal på daghemmet eller vid umgänge med hans frånskilde far eller av annan orsak så anklagades modern därför. I länsrätten och kammarrätten vittnade experten, en psykolog som mot högt arvode gjorde s k sandlådeobservationer i sin bostad och utan någon kännedom om pojkens levnads- och hemförhållanden kunde bestyrka att pojken levde mycket farligt, så farligt att han var en självmordskandidat. Liknande katastrofala risker prognostiserade psykologen i Oskarhamnsfallet. Kammarrätten blev dock mindre imponerad av expertens katastrofteorier. Socialstyrelsen upplevde Kammarrättens tilltagsenhet som ett hot mot förhärskande expertvälde och gav sig själv förevändningen att som s. k studie ovederhäftigt chikanera domstolen med press och radiopropaganda mot domstolarnas behandling av bevisningen.

 

Hennes osakliga och selektiva angrepp på Janne Josefssons väldokumenterade avslöjanden över ruskiga brister i grunderna för omhändertagande av barn liknar Socialstyrelsens angrepp på Kammarrätten. En sjuk sak kan knappast försvaras av annat än lögner.

 

Cave canem! Det var onekligen klokt av Janne Josefsson att rata "experten" Hjördis Flodström Nilsson.

 

För dumma för att ha barn. En serie artiklar om Oskarshamnsfallet m. fl fall

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

Vad göra som förälder? Hur pass mycket eller lite har vi föräldrar rätt att uppfostra våra barn?

Vad göra som förälder? Hur pass mycket eller lite har vi föräldrar rätt att uppfostra våra barn?
Av Lucia  


 


Inlägget är tidigare publicerat i Lucys Blogg, "Föräldrars rätt i samhället?" - http://metrobloggen.se/lucysblogg, 2009-10-15.

Enligt lag
SFS 1979:122, som infördes i Föräldrabalken 6:3, "Om vårdnaden"

betecknas alla fysiska åtgärder mot barn, som används av föräldrar för att ändra barns beteende, som barnmisshandel. Stadgandet i Föräldrabalken är inte en  leder till att föräldrarna arresteras, häktas, åtalas, lagförs och döms och deras barn tvångsomhändertas och placeras i fosterhem bland vilt främmande människor vilket ju är betydligt mer skadligt och traumatiserande än föräldrarnas åtgärder


 



Eller är det som en person sa till mig: "barnen är inte våra dom är statens"? Men då tycker jag att om så är fallet så kan väl staten sörja för våra barn, för så som det ser ut idag i vårt samhälle är det nog inte lätt att vara barn.

Det klagas över att våra barn ränner ute och att det inte längre finns någon respekt för andra. Det är inte alltid föräldrarnas fel. Det är faktiskt samhällets fel, för vi får inte uppfostra våra barn.

I går kom min 12 åriga dotter hem från skolan och säger till mig: "vet du mamma jag kan ge dig problem med de sociala för jag behöver bara gå dit och säga att du slår mig och då får du en polisanmälan på dig."

Jag svarade: "men jag slår ju inte dig". Hon svarade mig: "det spelar ingen roll dom tror mera på mig för det är barnens rätt."

Tala då om för mig vart vi är på väg när vi inte får säga våra barn att inte ränna ute sent på kvällarna eller att inte röka eller dricka lika så att inte skolka från skolan. Jag då som är emot aga men ändå vill uppfostra barnen så är ju det svårt för jag ska ju hela tiden tänka på att min dotter kanske vaknar en morgon och för att hon inte får som hon vill ska jag vara rädd för att få en anmälan över mig.

Hur är det tänkt att jag ska lära mina barn vad som är rätt och fel om jag inte får säga när det är något som är fel eller att när de har burit sig illa åt får utegångsförbud?

Det funkade för våra föräldrar när vi var små. Det har vi inte tagit skada av så varför skulle våra barn göra det?

Pratar med andra föräldrar som är förtvivlade som har blivit anklagade för både de ena och de andra. Men ingen tycks lyssna på föräldern utan det lyssnas bara till barnet. Men om barnen ljuger?

Det är inte lätt att vara förälder i dagens samhälle.

Är det dit vi är på väg, att vi ska vara rädda för våra barn?



vad göra som förälder?
Av Lucy, lucysblogg - 2009-10-15


Svårt att föra klok debatt om barnaga
Av Andreas Fischer, Vallentuna, Svenska Dagbladet den 17 september 2011-09-14, sid 23


Roland Jansson: ”Vi måste kunna ta våra barn i nacken”

Debatt, Sveriges Television, Svt.se - 8 september, 2011

Vad är barnaga?
Av Lena Hellblom Sjögren


Tillbaka till Artiklar

Tillbaka till NKMR:s Entrésida



 

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far?

 

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far?

Av Per Mindus, leg. läkare

 

 


Per Mindus var biträdande överläkare på psykiatriska kliniken, Karolinska sjukhuset. Artikeln är tidigare publicerad i Läkartidningen nr 16/81.

Den återges här med det benägna tillståndet av Per Mindus efterlevande.

NKMR:s kommentar
Artikeln är en mycket tidig, klarsynt och välunderbyggd presentation av det av amerikanen Dr. Richard Gardner under mitten av 1980-talet lanserade begreppet Parental Alienation Syndrome (PAS) eller Främmandegörande av förälder.

Per Mindus artikel gäller umgängessabotage som utövas mot barn där en bo-föräldern hindrar normala kontakter mellan barnet och den andra föräldern och de ödesdigra effekterna som detta har för barnet. Budskapet i artikeln är emellertid i högsta grad tillämpligt på tvångsomhändertagna barn i de fall där socialarbetarna och fosterföräldrarna - med förvaltningsdomstolarnas välvilliga bifall - saboterar umgänget mellan de fosterhemsplacerade barnen och deras biologiska föräldrar.

 

 

 

Dagligen utspelas i Sverige gisslandramer som är grymmare än de som nyligen avslutats i Iran. Det gäller barn som efter föräldrarnas separeration hindras att träffa den förälder som inte har vårdnaden. Hittills har det i regel varit mödrarna som tilldömts vårdnaden, och umgängessabotage innebär därför oftast att barnet inte får träffa sin far. Resultaten av undersökningar om vilka skador detta kan medföra borde vara skakande 1äsning för alla som tror att fäder har mindre betydelse för barns utveckling. Umgängesproblem kan beröra läkaren såväl privat som professionellt, påpekar biträdande överlikare Per Mindus, psykiatriska kliniken, Karolinska sjukhuset.

 

Statistiska centralbyrån registrerade under 1979 13 776 skilsmässor mellan föräldrar med barn under 18 år. Härutöver förekommer ett okänt antal fall där "samboende" föräldrar till minderåriga barn separerar. Skilsmässa/separation medför alltid påfrestningar för barnen, inte minst för de ca 20 procent av alla barn som lever åtskilda från den ena föräldern. I en del fall beror detta på umgängesproblem.

 

En form av umgängesproblem kallas "hugskotts-umgänge". Den umgängesberättigade - en hemsk term som bara ger uttryck för förälderns men inte för barnets rätt till umgänge - önskar endast ett oregelbundet umgänge med barnet. "Omvänd umgängesvägran" föreligger när den umgängesberättigade får, men inte vill träffa barnet.

 

Man kan anta att båda dessa problemtyper medför negativa konsekvenser för barn, men systematiska studier saknas. Eftersom de inte kan lösas lagstiftningsvägen, saknas de dessutom i domstolsverkets statistik. Endast ca 20 procent av umgänges- och vårdnadsproblemen tas upp i domstol.

 

Stockholms tingsrätt dömde under 1977 i 884 icke-tvistiga vårdnadsmål. I 80 procent blev modern vårdnadshavare. Eftersom de flesta ensamma vårdnadshavare är mödrar innebär umgängessabotage mestadels förlust av fadern. Den nuvarande lagstiftningen kan inte komma till rätta med detta, vilket medför mycket allvarliga konsekvenser för barnen.

 

Skador av faderstorlust

Medan det publicerats hekatomber av litteratur över mödrars inflytande på barns utveckling, återfinner man i ett någorlunda välsorterat vetenskapligt bibliotek endast någon hyllmeter volymer som behandlar fäders roll. Redan på grund av denna snedfördelning är det mycket begärt att fäder ska ha tilltro till sin betydelse för barnen.

 

Man vill garna hålla med författaren till en av dessa böcker, när han i sin inledning skriver om "this vastly underworked and poorly explored field" och den "imbalanced focus on the mother's influence" som föreligger (se Lamb 1976). Men den litteratur som finns borde vara en skakande läsning för den som försöker slå sig till ro med tron att fäder har mindre betydelse än mödrar för barns utveckling.

 

Lamb t ex rapporterar att den intellektuella utvecklingen påverkades negativt hos barn som blev faderlösa. Särskilt markant var denna effekt hos pojkar, men även flickor påverkades. En annan forskargrupp (se Lynn 1974) rapporterade att fadersförlust, oberoende av orsaken, får svårare konsekvenser ju yngre barnet är när den inträffar, ju längre den varar och att pojkar drabbas ännu värre än flickor.

 

Beteendestörningar och sänkt prestation hos pojkar

Hos pojkar kan fadersförlust leda till beteendestörningar, svårigheter med kamrater och lärare, förlorad ambition, minskad fysisk aktivitet, sänkta prestationer ifråga om analytiskt (t ex matematiskt) och kreativt tänkande men även vad gäller verbal förmåga. Pojkarna får svårigheter med sin manliga identitet och med relationen till det motsatta könet. Bland manliga homosexuella är de som råkat ut för fadersförlust överrepresenterade, likaså bland manliga ungdomsbrottslingar.

 

Man påpekar betydelsen av hur mamman upplever den f d maken och sin situation efter skilsmässan. Har mamman en negativ attityd till exmaken, skapar det stor självosäkerhet hos pojkar. De skadliga effekterna av fadersförlust anses inträda tidigare hos pojkar än hos flickor.

 

Också flickor drabbas

För flickorna anses fadersförlust något mindre skadlig, åtminstone till en början, genom att de har tillgång till en identifikationsgestalt av sitt eget kön. Men mammans negativa inställning till sin f d make assimileras av döttrarna och generaliseras till att gälla alla män. Den visar sig senast i puberteten i form av relationsstörningar till såväl lärare som kamrater, och som sexuella svarigheter. Som väntat är skadeverkningarna mest påtagliga om flickorna redan före 5-årsåldern förlorat kontakten med pappan.

 

Faderlösa flickor rapporterar mer emotionella störningar än sina kamrater från hela familjer och har oftare problem med alkohol och droger. Depression och självmordsförsök är vanligare hos tonårsflickor som växt upp utan sin pappa.

 

Lång lista över problem

Andra forskargrupper rapporterar lika nedslående fynd. Biller och Meredith (1975) tillägger att utan pappa blir flickor såväl som pojkar överdrivet beroende av mamman. Men då oberoende och självständighet är något som uppmuntras mer hos pojkar än hos flickor drabbas de senare mer.

 

Forskarna diskuterar även hur olika orsaker till fadersförlust medför olika konsekvenser. Döttrarna till frånskilda var oftast negativt inställda till fäderna, medan flickor vars fäder avlidit oftast hyste en idealiserad, "förgylld" bild av pappan. Forskarna anser att båda attityderna är lika orealistiskt överdrivna och konsekvensema lika katastrofala.

 

Wallerstein (1978) har studerat 136 skilsmässobarn i Kalifornien. I samtliga fall var modern ensam vårdnadshavare. Barnen hade alla tagit skada av skilsmässan från fadern. Särskilt utsatta var enligt undersökningen pojkar i 6-7-årsåldern och flickor i 5-6- årsåldern.

 

Olösta separationskonflikter från moderns barndom kan aktiveras i skilsmässan. Den umgängessaboterande mamman kommer att utgöra ett dåligt exempel för sina barn när dessa skall forma sin förraldraroll. En känd forskare, E M Hetherington, har beräknat att tre av fyra skilsmässobarn kommer att upprepa mönstret. Problemlistan kunde göras längre.

 

Vad är skadligast för barnen?

Eftersom lagstiftningen på detta område inte fungerar tillfredsställande har en statlig utredning tillsatts. Dess delbetänkande "Om föraldraansvar m m" (SOU 1979:63) har nyligen remissbehandlats. Många remissinstanser tycks anse att utredningen inte lyckats finna lösningar på problemet med umgängessabotage. Vad man speciellt vänt sig emot tycks vara utredningens förslag om avskaffande av hämtning till umgänge. Utredningen skriver (sid 129): "Vägrar den, som har föräldraansvaret, att medverka till att umgänge kornmer till stånd, och hjälper inte ens viteshotet, kan det i stället finnas skäl att ompröva frågan om fördädraansvaret."

 

Detta låter kanske bra, men hur kommer det att fungera i praktiken? Överflyttande av vårdnaden föregås av en utredning som inte bara tar lång tid (i Stockholm ca l år) utan framför allt skärper motsättningarna ytterligare, till men för barnen. Dessutom verkar flera faktorer mot att ett överflyttande faktiskt äger rum, t ex de grundförutsättningar, presumtioner, som domstolarna utgår från när de dömer. Slutligen är inte alla fäder beredda att ta på sig vårdnaden (kanske okunniga om följderna av fadersförlust?), utan skulle ha nöjt sig med ett fungerande umgänge. I stället riskerar de och deras barn att helt förlora kontakten med varandra, eftersom utredningen vill avskaffa den sista utväg som för närvarande står till buds.

 

Man tvingas fråga sig, mot bakgrund av forskningsresultaten rörande skador av fadersförlust, om det på sikt inte är ännu skadligare för barn att helt berövas kontakten med ena föräldern än att utsättas för enstaka hämtningar som förhoppningsvis leder till att umgänge etableras. Det är heller inte givet att ett beslut om hamtning behöver resultera i verkställighet. Man kan hoppas att den saboterande föräldern äntligen tar sitt ansvar och medverkar.

 

Utredningen blev kraftigt kritiserad och det har blivit påfallande tyst om den sedan den remissbehandlades.

 

En omsvängning

Enligt en utredning från 1973 (SOU 1973:24) blev fadern ensam vårdnadshavare i 10 procent av de tvistiga vårdnadsmålen. Enligt en undersökning från 1977 hade denna siffra ökat till 27 procent och i en enkat från 1978 (socialstyrelsen) till 50 procent. Med tiden tycks fäder ha fått större möjlighet att tilldömas vårdnaden, men statistiken bygger bara på det fåtal umgänges- och vårdnadsproblem som når domstol.

 

Lagstiftarna har under 1970-talet vid upprepade tillfällen kraftigt reagerat mot umgängessabotage och bl a uttalat (Lagutskottet 1975/76:3 sid 101): "Att en förälder konsekvent vidtar åtgdrder med åsidosättande av barnets intresse i förevarande hänseende talade enligt utskottets mening för att hans lämplighet som vårdnadshavare kunde behöva omprövas."

 

Under hela 1970-talet har dock veterligen inte en enda domstol följt dessa riktlinjer. Men den 10 december 1980 bekantgjordes en för många pappor viktig dom. En frånskild man hade kämpat i tre år och genom 27 rättegångar (hur orkade barnen? - hur orkade han?) för att få till stånd det av domstol fastställda umgänge som hans f d fru saboterat. Domen är unik. För första gången överflyttas vårdnaden från en mamma som hindrat umgänget mellan barnen och pappan.

 

Om fler domstolar följer exemplet skulle kanske några av skilsmässors olyckliga konsekvenser för barn äntligen minska.

 

 

 

Litteraturförteckningen kan erhållas hos författaren.*

Delar av ovanstående artikel har tidigare publicerats i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

 

*  NKMR:s anmärkning.
Per Mindus dog 1998. Jag förmodar att litteraturförteckningen kan ev. erhållas hos hans efterlevande.

 

 

The Spectrum of Parental Alienation Syndrome - Part I

 

The Spectrum of Parental Alienation Syndrome - Part II

 

Farlig eller farliggjord mamma?

 

Farliga föräldrar eller farliggjorda föräldrar?

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

Vad gör vi med ungdomarna?


Vad gör vi med ungdomarna?
Elever med särskilda behov och ungdomar i riskzonen får inte alltid det stöd de har rätt till. Skolan misslyckas, den statliga ungdomsvården misslyckas. Somliga politiker kräver hårdare tag, trots att det är bevisat att hårdare tag inte hjälper. Kvar står ungdomarna, utdömda på förhand och dömda till en vård som ingen riktigt vet vad den går ut på.



 


Artikeln är tidigare publicerad i Faktum februari 2008.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 



Vad gör vi med ungdomarna?
Av Tina Lundberg




 

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida


Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter