Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Frisk tvångsvårdas olagligt - Debattinlägg

Frisk tvångsvårdas olagligt - Debattinlägg

Av Berndt Eriksson, jur. kand

 

 

  

 

Berndt Eriksson är jurist. Han har arbetat som polis, åklagare och som säkerhetschef på Posten. Han är arbetar fortfarande inom juridiken, bl. a som ombud i olika mål.

Inlägget är tidigare publicerat i SvD den 8 april 2001 som läsarreaktion på Bertil Ödlunds artikel "Frisk tvångsvårdas olagligt" som publicerades i Brännpunkt i SvD.

Berndt Eriksson tillhör det försvinnande fåtal människor som i dag ger sig ut i den offentliga debatten med angivande av namn, adress och telefonnummer - dvs med civilkurage nog att stå för sina åsikter.

Inlägget återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

 

När ansvar hamnar mellan stolar blir effekterna som i nu beskrivet fall hårresande. Jag har erfarenhet från både polis- och åklagaryrket och har alltid ifrågasatt detta med särskild påföljd pga psykisk sjukdom.

 

Domstolens sak är att finna om en viss gärning begåtts och bestämma påföljd därefter för den skyldige. Även när någon begått en bestialisk gärning skall påföljden bestämmas därefter. Uppsåtet att döda någon på ett särskilt grymt sätt indikerar ofta psykisk sjukdom enligt vårt synsätt.

 

Den omyndighetsförklaring som idag görs av de psykiskt sjuka är djupt orättvis. Straffvärdet för en gärning skall bedömas för sig. Om den skyldige de facto är psykiskt sjuk skall han/hon beredas vård som andra inom ramen för straffets avtjänande.

 

Att det krävs särskilda inrättningar för att ta hand om särskilt farliga personer är självklart och de finns redan. Jag anser det tillhöra en människas grundläggande rättighet att veta hur länge han/hon skall vara frihetsberövad pga begånget brott.

 

Vilka krafter medverkar till att nu aktuell ordning får fortgå?

 

 

Frisk tvångsvårdas olagligt. Av Bertil Ödlund

 

Tvång i vården

 

Tillbaka till Artiklar

 



Frisk tvångsvårdas olagligt

Frisk tvångsvårdas olagligt
Av Bertil Ödlund, överläkare

 

Övergrepp. En 55-årig man har förklarats mentalt störd trots att han enligt oberoende psykiatrisk expertis är fullt frisk. Ändå tvångsvårdas han på Säters mentalsjukhus efter en fällande dom. Behandlingen är att likna vid tortyr, skriver läkaren Bertil Ödlund.

 

 

 

Bertil Ödlund var överläkare vid Säters sjukhus sedan 1995 och var vid pensioneringen förra året chefsöverläkare. Artikeln är tidigare publicerad i Brännpunkt i SvD den 8/4 2001.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 


En psykiskt frisk man tvångsvårdas inom rättspsykiatrin i Säter. Tvångsvården är olaglig och, vad värre är, i strid med Hawaiideklarationens etiska regler för psykiatrin: "Psykiatern (läkaren) bör i inget fall utöva de befogenheter yrket ger när ingen psykisk sjukdom föreligger".
Mannen (patienten) dömdes mot sitt nekande för grova sexualbrott. Domstolen fann att målsägandens trovärdighet, som kunde styrkas på olika sätt, framför allt med vittnesmål från psykiatrin, var så stor att det räckte för fällande dom. Domstolen fann skäl för rättspsykiatrisk undersökning.

Patienten var positiv till den. Han ansåg att de brott han anklagats för var så avskyvärda att en frisk person inte kunde ha utfört dem. Rättegången handlade om vilken som var mest trovärdig, målsäganden eller den anklagade.

Det enda mannen hade till sitt försvar var att han alltid under sitt 55-åriga liv varit psykiskt frisk, skötsam, haft familj, alltid arbetat och aldrig gjort något brottsligt. Om nu undersökningen bekräftade att han var psykiskt frisk skulle det, menade han, stödja hans trovärdighet.
Rättspsykiatern och hans team såg det inte så utan genomförde undersökningen "med utgångspunkt i den av tingsrätten givna förutsättningen att (patienten) befunnits skyldig?" Teamet fann att patienten var "allvarligt psykiskt störd". Allt stöd för denna huvuddiagnos fanns, enligt teamet, i tingsrättens dom. Patientens tidigare helt normala liv framstod för teamet som ett bedrägligt yttre, som dolde ett dubbelliv. Endast en abnorm person kan bete sig på sådant sätt. Patienten fick därför ytterligare en diagnos - "personlighetsstörning".

Om patienten är skyldig är det självklart att han levt ett dubbelliv. Allt stöd för de två diagnoserna ligger i tingsrättens dom. Rättspsykiatrin har inte tillfört något. Ingen av diagnoserna står på egna ben. Är patienten skyldig är han sjuk. Om han är oskyldig är han frisk. Det finns inget psykiatriskt stöd för någon av diagnoserna.

Varför valde inte det rättspsykiatriska teamet att utföra undersökningen förutsättningslöst, objektivt och korrekt? Jag påminner om att det påbjuds i läkarreglerna att "läkaren skall i intyg eller utlåtande uppgiva endast vad han efter noggrann prövning anser sig kunna styrka".
Patienten klagade på det rättspsykiatriska utlåtandet och blev undersökt på nytt av Anders Forsman, professor i rättspsykiatri i Göteborg. Forsman är också ett av Socialstyrelsens vetenskapliga råd. Forsman fann att båda utgångspunkterna, skyldig respektive oskyldig, borde beaktas och fann att det saknades medicinska skäl för den första diagnosen "sexuell störning" och erinrade om att flertalet brottslingar av detta slag inte överlämnas till vård utan till vistelse i fängelse.

Den andra diagnosen "störd personlighet" tedde sig enligt Forsman "direkt felaktig" eftersom patienten inte alls uppfyllde villkoren för en så kallad personlighetsstörning. Socialstyrelsens rättsliga råd tog i oktober 1999 professor Forsmans yttrande som sitt eget. Patienten fick omedelbart återvända till häktet. Han var nu psykiskt frisk och utan behov av vård.

Friskförklaringen gav patienten idén om att manipulera rättsskipningen. När han insåg att hovrätten skulle döma honom till fängelse tog han tillbaka sin överklagan. Därmed skulle han få vård enligt tingsrättens dom, men bli utskriven eftersom han var frisk!
När länsrätten i april 2000 frågar hur den skall göra svarar det Rättsliga rådet med att först bekräfta sin tidigare bedömning. Därefter sägs: "Emellertid har bedömningen i oktober 1999 varit inriktad på frågan om allvarlig psykisk störning och inte innefattat att (patienten) ansetts fri från psykisk störning."
Slutklämmen lyder därför:
"Med hänsyn härtill - och oavsett att domen grundar sig på en rättspsykiatrisk bedömning som inte godtagits av Socialstyrelsen - måste svaret på den nu ställda frågan bli att risk föreligger att (patienten) återfaller i allvarlig brottslighet till följd av den psykiska störning som föranlett beslutet om psykiatrisk vård."
Innebörden i denna helomvändning är att patienten var frisk, när det såg ut som han skulle få fängelse. Men sedan det visat sig att patienten hamnat i vården, är han sjuk.
Med andra ord. Om patienten får fängelse kallas brottsligheten "brottslighet", men om han får vård kallas den "psykisk störning". Denna ändring i nomenklaturen är nödvändig för att den rättspsykiatriska tvångsvården skall bli laglig. Lagen kräver nämligen att brottsligheten i vårdsammanhang alltid benämns "psykisk störning".

Man behöver vård för att man är psykiskt störd, inte för att man är brottslig. Rättsliga rådet tolkar inte lagen utan stipulerar av lämplighetsskäl, från fall till fall, från gång till gång, vad som faller under rubriken psykisk störning.

Behandlande läkare, länsrätt och kammarrätt följer lojalt Rättsliga rådets senaste utlåtande. De försöker, så gott det går, att konsekvent säga att patienten är psykiskt störd, inte sexualbrottsling, och att han är farlig till följd av psykisk störning, inte till följd av brottsligheten.
Liksom det rättspsykiatriska teamet bortser Rättsliga rådet från att patienten nekar. Orden är viktiga. Patienten är inte en sexualförbrytare som nekar, utan en person som nekar dömd för sexuella övergrepp.
Samhället har rätt att straffa personer som nekar. Jag ifrågasätter inte heller rätten för domstolar att döma efter trovärdighet.

Men en dom får inte ligga till grund för en sjukförklaring. Endast psykisk sjukdom, med ytterligare en rad villkor uppfyllda, ger samhället rätt att tvinga en person till vård. Det är skälet till att det var ett större övergrepp att sjukförklara sovjetiska dissidenter än att döma dem till fängelse.

När en psykiskt sjuk person nekar till brott ifrågasätts förnekandet. Kan det vara ett förnekande, en psykologisk krisreaktion, eller handlar det om en psykos orsakad av brist på insikt? Vår patient bedöms vara "i förnekande" och av det skälet extra farlig. Behandlande läkare skriver till länsrätten: "Det totala förnekandet som patienten fortfarande har utgör ett av de största riskmomenten i återfall".
Samtalen med läkare begränsas till ett eller två samtal per månad med anledning av prövning om utskrivning. Om någon av personalen skulle prata med honom och lyssna på vad han säger, ses det som en förstärkning av patientens förnekande och ett saboterande av terapin.
Terapin, om den kan kallas så, består av inga samtal, indragen frigång och permissionsförbud. Hans överläkare har utan omsvep sagt till patienten att här får du sitta i många år om du inte börjar bearbeta ditt förnekande.
I verkligheten är patienten "satt på bekännelse", en metod som användes i Sverige till mitten av 1800-talet. Den kom ur bruk efter att en juristkommitté förklarat att den var att likna vid tortyr.

Jag har visat att patienten vid Säters sjukhus är psykiskt frisk och att hans tvångsvård är olaglig, oetisk och att likna vid tortyr. Varför görs inget? Förklaringen är att ingen inblandad känner något ansvar.

Beslutsfattandet är utlagt på flera instanser, var och en tilldelad en preciserad roll. Socialstyrelsens rättsliga råd hänvisar till tingsrätten, medan alla andra, hänvisar till Rättsliga rådet. Alla har handlat rätt!
I alla dokument påträffas uttrycken "allvarlig psykisk störning" respektive "psykisk störning" på exakt de platser där lagen säger att de skall finnas för att tvångsvården skall bli laglig. Om ingen instans har gjort något fel, finns givetvis ingen möjlighet till ändring. Patienten kommer att få sitta för alltid.


 

Brittiska kan tvingas till svensk vård av Björn Hygstedt

 

Tillbaka till Tvång i vården

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Frankrikes största övergreppsmål - Rättegången mot pedofilerna i Angers

Frankrikes största övergreppsmål - Rättegången mot pedofilerna i Angers

 

 

 

 

 

 

Sedan början av 1990-talet har media uppmärksammat - och vi har kunnat följa - åtskilliga rättegångar där lärare och andra personer, vare sig de arbetar med barn eller inte, har blivit åtalade för sexuella övergrepp på barn.

Psykologer har fungerat som "experter" och därigenom har man skapat en falsk trovärdighet för anklagelserna. Så var fallet i Bjugn i Norge, "Little Rascals" i North Carolina, Bernt Stålbröstfallet i Umeå, Clevelandfallet och Newcastlefallet i Storbritannien, för att nämna några mycket uppmärksammade fall. Dessa fall betecknas som den moderna häxprocessen.

Huruvida Angersfallet är ytterligare ett fall av falska anklagelser kan jag inte sia om men fallet innehåller många ingredienser som känns igen i fallen ovan. I ett annat uppmärksammat franskt som utspelade sig mellan 2001 - 2004 fall - Outreaufallet - har den unge domaren Fabrice Burgaud, 30 år, blivit hårt kritiserad och kallad för lögnare av en av de åtalade under en rättegång. Sju personer som hade varit häktade i upp till 2½ år blev frikända redan i oktober 2004 och i november 2004 erbjöd justitieministern dem 100 000 vardera som förskott på skadeståndet
.

I en epokgörande dom, meddelad den 30 juli 2002, i ett skadeståndsmål som två förskolelärare, Dawn Reed och Christopher Lillie, hade inlett mot kommunens experter fann domaren, Mr. Justice Eady, i Brittiska civilmålsdomstolen att förskolelärarna var utsatta för en konspiration och en häxprocess. Rättegången varade i 74 dagar. Dawn Reed och Christopher Lillie vann målet och tilldömdes skadestånd till det astronomiska beloppet £ 200 000 vardera. Se
Newcastle case

 

 

 

 

Frankrikes verste overgrepssak
Til uken innledes den største kriminalsaken som er ført i en fransk domstol i nyere tid. Hele 66 kvinner og menn står tiltalt for voldtekter og seksuelt misbruk av barn.
 Det er satt av fire måneder til Frankrikes verste overgrepssak, som starter tirsdag i en spesialbygd rettssal i byen Angers, sentralt i Frankrike. Mer enn 60 advokater er involvert i saken, og det er satt av tre dager bare til å lese opp den 430 sider lange tiltalen.
 
Også flere av de 45 ofrene vil møte i rettssalen for å følge saken mot den mistenkte overgrepsligaen. Historiene til flere av ofrene skal være så sterke at jurymedlemmene vil bli tilbudt krisehjelp.

 

 

 

 

 

 

Tio dömda i fransk pedofilrättegång
Saint OMER TT-AFP

 

Le procès des pédophiles d'Outreau
Une série d'articles publiée dans Le Monde, le 11 au 19 mai 2004


Le procès des pédophiles d'Outreau - II
Une série d'articles publiée dans La Libération, le 20 mai 2004 

Rehabilitation et Indemnisations
Cent mille euros pour un début de reconnaissance


Le visage d'une justice sans âme
par Eric Dussart

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

Franz Lovasz berättelse

 

  • Frans Lovasz's berättelse

     By Frans Lovasz

     

     

Beretningen ble skrevet for opplesning i radio, og er blitt sendt flere ganger i programmet NotaBene i Radio Bergen.

Marianne Haslev Skånland, professor
V. ordf. i NKMR

 

 

 

  • Jag, Frans Lovasz, föddes i Sverige den 9 november 1975. Min far kom 1972 till Sverige från Ungern som politisk flykting och min mor invandrade från Jugoslavien till Sverige. Min mor tillhörde den ungerska minoriteten i Jugoslavien, så även hennes modersmål var ungerska och jag och mina föräldrar talade alltid ungerska hemma. Svenska lärde jag mig av mina svenska lekkamrater och på daghemmet.

    Min tidiga barndom var lycklig; senare separerade mina föräldrar några gånger men återförenades också några gånger igen. Jag älskade båda mina föräldrar högt och var mycket ledsen när min mor dog när jag var fem år. Men jag var lycklig över att ha min far. Han tog hand om mig på bästa tänkbara sätt. Han skötte hushållet, han lagade god mat och han var alltid mycket noga med att jag skulle vara rent och snyggt klädd. Vi hade många goda vänner bland grannarna i huset där vi bodde och jag hade många lekkamrater.

    Men min pappa blev arbetslös och måste söka socialhjälp hos socialmyndigheterna i Bjuv, där vi bodde. Och i samband därmed började socialmyndigheterna trakassera oss. Jag har själv ganska svaga minnen av detta, men vad jag tydligt kommer ihåg är hur rädd jag blev när socialarbetarna flera gånger mitt i natten kom och kastade sten på våra fönsterrutor.

    För att komma ifrån socialmyndigheternas trakasserier beslöt pappa att vi skulle flytta till Stockholm. Första tiden i Stockholm bad pappa socialmyndigheterna om hjälp att få en lägenhet, men det enda vi fick var ett hotellrum på ett tredje klassens hotell utan vare sig kök eller badrum. Min pappa försökte klaga hos en rad myndigheter, så att vi skulle få en riktig bostad. Slutligen vände han sig direkt till statsminister Olof Palme och lyckades få ett samtal med honom.

    Jag tyckte det var mycket spännande att få följa med pappa dit. Efter det samtalet gick vi till Sergels torg, där några goda vänner till pappa ordnat en demonstration för att pappa och jag skulle få en riktig bostad.

    Plötsligt störtade en massa poliser fram och grep pappa och släpade bort honom. Några civilklädda personer stormade fram tillsammans med poliserna och grep mig och släpade bort mig. Jag fick en fullständig chock, jag förstod ju inte alls, vad som skedde och grät och skrek, men det hjälpte inte. Chocken var så svår att jag under flera år efteråt ofta hade mardrömmar om händelsen. Så fördes jag till ett jourfosterhem, till en familj som tjänade stora pengar på att ha flera fosterbarn, som ofta växlade. Och där var jag nu utan att få träffa min pappa och utan att ens veta var han var.

    Min förtvivlan var bottenlös, men det var det ingen, som brydde sig om. Överhuvudtaget brydde sig inte fosterföräldrarna där om barnen. Jag skulle ju fylla sju år den hösten och var alltså skolpliktig, men ingen brydde sig om att se till att jag fick börja skolan.

    Jag var så bottenlöst förtvivlad att jag har mycket dimmiga minnen av den tiden. Ett par gånger fick jag träffa pappa på ett rum på socialkontoret, men då satt en massa andra människor med i rummet, bl.a. min dåvarande fosterfader. Jag blev överlycklig över att se pappa och började viskande på ungerska berätta för honom om hur förskräckligt jag hade det. Men då började en tolk med hög röst översätta till svenska allt vad pappa och jag sade till varandra. Då slutade jag prata. Efter en liten stund skilde man oss åt igen och jag fördes tillbaka till fosterhemmet. Och förföll åter i bottenlös förtvivlan.

    Jag fick tillbringa min 10-årsdag på socialkontoret med civila poliser i rummet bredvid, i korridoren och på gatan.

    Sammankomsterna med pappa upprepades då och då med långa mellanrum. Men vid ett sådant tillfälle året efter det att jag tvångsomhändertagits lyckades pappa och jag i ett obevakat ögonblick fly från socialkontoret. Vi reste till Kramfors, där pappa hade goda vänner, som vi fick bo hos. Det förste pappa gjorde i Kramfors var att köpa mig nya kläder; pappa blev alldeles förskräckt när han såg de smutsiga och trasiga kläder jag hade på mig från fosterhemmet.

    Men så var det i fosterhemmet; ingen brydde sig om att se till att barnen hade hela och rena kläder.

    Jag var överlycklig över att vara återförenad med pappa och trodde att mardrömmen nu var slut och jag skulle få vara kvar hos pappa. Men redan efter några veckor hade socialmyndigheterna luskat ut var vi var och en dag stormade poliser och socialarbetare in där vi bodde och släpade i väg med pappa och mig - åt olika håll naturligtvis. Med det första polisöverfallet i gott minne var min skräck den här gången än större. Skakad och förtvivlad fördes jag tillbaka till fosterhemmet och efter kort tid fördes jag till ett annat fosterhem, som var än värre än det första, och här började nu ett verkligt helvete.

    Fosterföräldrarna hade flera barn själva och hade dessutom tagit flera fosterbarn att tjäna pengar på. De bodde i en stor villa och fostermodern arbetade heltid som lärare och var dessutom borta på kurser ett par kvällar i veckan. Men när hon var hemma förde hon ett skräckregemente och utdelade örfilar för minsta förseelse och det gjorde fosterfadern också. De understöddes i detta av sin egen äldsta son Kalle, som hade fritt fram att slå fosterbarnen, så mycket han ville. Kalle tog även mina fickpengar som jag periodiskt fick av pappa, när vi träffades. Jag fick bo i ett grovkök bland dammsugare, tvättmaskiner och andra städredskap.

    En av många händelser kommer jag särskilt ihåg. Jag var alltid tvungen att komma direkt "hem" efter skolan och jag fick inte gå någonstans utan att fosterföräldrarna visste om det.

    Många gånger var det någon, som följde mig "hem" efter skolan. En dag gick jag inte direkt tillbaka till fosterhemmet utan hem till en klasskamrat. När jag väl kom "hem", så möttes jag av flera örfilar och blev sedan inlåst på rummet hela dagen; jag blev utan mat den kvällen, kommer jag ihåg. Den närmaste tiden efter detta var jag bevakad hela tiden, även i skolan.

    Det var ingen, som brydde sig om mig när jag bodde i fosterhemmet; ingen tog sig tid att göra något med mig och när dom väl pratade med mig, så var det oftast mobbning och smutskastning av min far. Jag hade ett helvete, när jag bodde i fosterhemmet.

    Fosterföräldrarna fick ju massor av pengar från socialen för fosterbarnen och åt sina egna barn köpte de massor av saker och dyra kläder och de egna barnen var alltid klädda efter senaste modet. Åt fosterbarnen köptes nästan aldrig någonting; vi brukade få litet avlagda kläder efter de egna barnen och fostermodern brydde sig inte om att se till att de var hela och rena heller, så jag blev ofta retad i skolan för mina trasiga och smutsiga kläder.

    Sinsemellan var fosterföräldrarna ständigt osams; de bråkade och grälade med varandra och det var ständigt stora uppträden. Slutligen skildes de och fosterfadern skaffade sig en älskarinna, som han flyttade ihop med. Jag avskydde ju fosterfadern, men trots detta tvingade socialmyndigheterna mig att fara och hälsa på honom och älskarinnan. Jag måste vid dessa tillfällen övernatta i samma sovrum som de och jag tyckte det var fruktansvärt äckligt att tvingas åse, hur gubben låg där i sängen och hånglade med tjejen.

    Även fostermodern började ta hem olika karlar, som hon öppet hånglade med inför ögonen på barn och fosterbarn och ofta fick de övernatta hos henne. Så småningom skaffade hon en fast älskare, som flyttade in hos henne. Det tyckte inte hennes äldsta son Kalle om, så då var det ständiga bråk och strider mellan mamman och Kalle och mellan älskaren och Kalle. Och efter många uppträden flyttade Kalle hemifrån.

    I detta förskräckliga fosterhem fick jag de första två åren överhuvudtaget inte träffa min pappa eller ha någon kontakt med honom. Jag var djupt olycklig och när jag ibland bröt samman i förtvivlan så var fosterföräldrarnas enda åtgärd att ta mig till en barnpsykiater, som drogade ner mig med starka mediciner. Överhuvudtaget talade fostermodern ständigt illa om min pappa och sade att han var sinnessjuk och allmänt oduglig. När jag sade, att jag ville flytta hem till min pappa, började hon, understödd av Kalle, hota mig, och sa, att om jag inte ville vara kvar i fosterhemmet, så skulle polisen komma och hämta mig (de visste ju hur rädd jag var för polisen efter de båda brutala polishämtningarna, jag varit med om) och föra mig till ett annat hemligt fosterhem och jag skulle då aldrig mer i livet få se min pappa. Inför dessa hot gav jag vika. När socialen sedan efter flera år planerade att låta mig träffa min pappa, så tvingade fostermodern och Kalle mig att efter deras diktamen skriva ett brev till min pappa att jag inte ville träffa honom.

    Då och då kom socialarbetare för att "kontrollera" fosterhemmet. De satte sig och drack kaffe med fostermodern och i hennes närvaro frågade de mig om allt var bra och om jag trivdes i fosterhemmet. Och inför fostermoderns hotfulla blickar vågade jag inget annat än att svara ja. Jag talade aldrig någonsin i enrum med en socialarbetare och så vitt jag vet gjorde inget av de andra fosterbarnen i fosterhemmet det heller.

    Slutligen lyckades min pappa genomdriva att han fick träffa mig, och efter det att vi ett par gånger träffats på dagtid fick jag besöka honom över ett veckoslut. Pappa och jag rymde då tillsammans och goda vänner och Maranataförsamlingen hjälpte oss att hålla oss gömda flera månader. Under tiden pappa och jag höll oss gömda förde pappas jurist domstolsprocess för att få tvångsomhändertagandet av mig upphävt och detta lyckades den här gången.

    Jag är alltså sedan åtta år lyckligen återförenad med min älskade pappa, som enligt min mening är och har alltid varit "världens bästa pappa". Men jag tänker ofta tillbaka på de hemska åren, då jag hölls fången i det vidriga fosterhemmet och jag tycker att jag på detta sätt blivit bestulen på fem år av min barndom.

     

    Huddinge i augusti 1995

    Frans Lovasz (sign)

     

    Alexander - Ett beslagtaget barn

    Charlotts brev till norska Amnesty

     

    Tillbaka till Artiklar

Förvägras umgänge med sonen

Förvägras umgänge med sonen

Av Jenny Svensson

  

Jenny Svensson var journalist på Hudviksvalls Tidning när artikeln skrevs. Artikeln är tidigare publicerad i HT den 2 september 2002.

Den återges här med chefredaktörens benägna tillstånd.

 

 

Efter avskrivna misstankar om misshandel vill en tvåbarnsfamilj få chans till ett normalt familjeliv. Men socialtjänsten har skyldighet att utreda fallet och förbjuder pappan att träffa sin son.

 

STRÖMSBRUK För en tid sedan anmäldes Lars Larsson från Ilsbo, anonymt till socialtjänsten för sin hantering av sin tioårige son. Därefter riktade socialtjänsten en polisanmälan mot fadern, då det fanns misstankar om misshandel av sonen. Efter polisutredning lades ärendet ner och misstankarna avskrevs. Nu vill Lars Larsson, och barnens mor Lena Enros, ha en rimlig chans till att åter leva ett normalt familjeliv. Utan att vara stämplade för gott hos socialtjänsten.

 

Men socialtjänsten i Nordanstig har, sedan några veckor tillbaka, förbjudit Lars Larsson att träffa sin son. Orsaken är att myndigheten gör en utredning som kan ta upp till fyra månader.

 

- Jag blir inte arg men besviken på agerandet, säger Lars Larsson som vill se ett beslut på varför han inte får träffa sin son.

 

 

Viktigt vara noggrann

Socialtjänsten är skyldig att utreda när en polisanmälan om barnmisshandel har riktats mot en förälder, trots att brottsundersökning läggs ner av rättsväsendet. Åtgärder vidtas vid minsta tecken på att ett barn far illa. Därför är noggranna utredningar viktiga, enligt Ann-Christine Petterson.

 

- Ett barn har mycket små möjligheter att göra sin röst hörd och blir ställd i vanmakt i sådana här situationer, säger Nordanstigs social-/myndighetschef Ann-Christine Petterson. Dessutom ser vi allvarligare på misstankar om misshandel än vad polisen gör.

 

Lars Larsson och Lena Enros, som under en tid har bott isär, är nu på väg tillbaka till varandra. Pappan har ett alkoholmissbruk bakom sig, men har gått öppenvård och fått behandling. Han uppträder sansat och tycker det är viktigast att familjen får vara tillsammans.

 

 

Känner hot under bordet

Lena har fullt förtroende för Lars som pappa. Hennes förtroende för socialtjänsten har däremot försämrats och hon känner ett hot under bordet därifrån.

 

- De har sagt att jag inte får träffa Lars, eller låta vår son träffa honom. Om det ändå sker kommer jag och familjen att klassas som samarbetsovillig i journalerna, säger Lena Enros.

 

Ann-Christine Petterson betonar att de vuxna alltid kommer till tals, att en vuxen kan välja att berätta delar av en historia och att bilden därför kan snedvridas.

 

- Det är inte vår avsikt att hota någon människa, säger hon. Men om mamman i detta fall inte självmant vill samarbeta, är det vår skyldighet att se till att hon gör det. Det går inte att hänvisa till känslor när misstanke om barnmisshandel finns.

 

 

Anser situationen harmonisk

Familjen Larsson-Enros har träffats i Strömsbruk under sommaren och kommer att göra det i fortsättningen också. Båda föräldrarna tycker att familjesituationen är harmonisk.

 

- Barnen är lugna och glada när vi är tillsammans, säger de medan barnen leker ihop på golvet.

 

Att socialtjänsten inte har fört dialog med Lars Larsson utan med Lena Enros, beror enligt Ann-Christin Pettersson på att han är den misstänkte och hon är den skyddande parten i ärendet.

 

 

0652-103 37

 

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Fotnot: Flera av de frågor som Lena Enros och Lars Larsson i dag ställer sig kan socialtjänsten ej kommentera till HT, på grund av sekretess.

 

 

 

 

Anmälningarna kan komma från förvirrade människor. Av Malin Nordgren

 

Sverige nonchalerar umgängesrätten. Av Siv Westerberg

 

Vad innebär umgängessabotage för de barn som hindras träffa sin far? Av Per Mindus

 

Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan



 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter