Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Lvu

 

 

Tvångsomhändertagande av barn enligt LVU


av Linda Ärlig.

 

Linda Ärlig är student vid Högskolan i Örebro. Hon har gjort ett examensarbete "Retorikfallet" där hon har granskat tvångsomhändertagande av Liz Edners barn. Här följer ett utdrag ur uppsatsen.


  • Varje år omhändertas barn och ungdomar, som därmed separeras från föräldrarna, med stöd av "lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga" (LVU). Samhället har enligt samma lag ett särskilt ansvar för barn och ungdom.

    Socialnämnden kan erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i frivilliga former enligt socialtjänstlagen (SoL). Som komplement till SoL finns LVU som gäller vård utan samtycke. Såväl placeringar enligt SoL som LVU ska enligt socialstyrelsen "så långt som möjligt vara tidsbegränsande och behandlingsinriktade med återförening som mål." (SoS rapport 1990:24)

    Ett beslut om vård enligt LVU är en stark emotionell upplevelse för barnet och föräldrarna. Det innebär en begränsning i föräldrarnas bestämmanderätt över barnet. Därför är det oerhört viktigt att inga misstag begås från socialtjänstens sida.

    En utredning som ligger till grund för ett LVU-beslut måste vara saklig, opartisk och sanningsenligt framarbetad. Regeringsformen 1 kap 9 § stadgar detta.

    Att omhänderta ett barn kan starkt påverka utredaren känslomässigt. För att utredarens personliga engagemang inte skall påverka eller störa arbetet krävs att arbetet följer vissa regler. Utredningsarbetet bör ske med kritisk-saklig utredningsmetodik, där ett antal grundkriterier måste uppfyllas. Exempel på kriterier är tydlighet, frågeställning, relevanta uppgifter, källredovisning, precisering, undvikande av känsloladdat språk, etiska övervägande till skydd för enskilda människor, etc. (jfr. Edvardsson, 1996)

    När dessa kriterier inte följs kan osakliga och partiska utredningar uppstå, som präglas av bevisfabrikation i syfte att påverka och övertala läsaren, och att stödja utredarens egna syften. Bristfälliga utredningar kan leda till att felaktiga eller olämpliga beslut tas, som förstör familjens framtid.

     

    LVU

    Lagen om vård för unga (LVU) är ett komplement till SoL, i de situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av SoL inte räcker till . Således är lagen avsedd att tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den vård som, enligt socialtjänsten, anses nödvändig för barnet.

    Beslutet om vård enligt LVU fattas av Länsrätten efter ansökan av socialnämnden, och handläggningstiden i domstolen får enligt lag ej överstiga fyra veckor. Ett beslut om vård med stöd av LVU innebär att föräldrarnas bestämmanderätt över barnet begränsas i den omfattning som anses behövlig för att vården skall kunna genomföras.

    Ett barn kan bli föremål för ett omedelbart omhändertagande om socialtjänsten anser att en direkt fara för dess liv och hälsa föreligger. Detta innebär att socialnämnden kan, utan att invänta beslut från länsrätten, placera barn i "säkrare miljö". När ett barn omhändertas placeras det i ett jourhem. Vid längre tids omhändertagande placeras barnet i ett sk familjehem (fosterhem).

    "

    Socialnämnden skall regelbundet och minst var 6:e månad enligt 28 § SoL och 13 § andra stycket LVU överväga om vården behöver fortsätta när det gäller barn som beretts vård med stöd av 6 och 12 §§ SoL eller 2 § LVU (miljöfall). " (allmänna råd från Socialstyrelsen 1994:3, s.65)

    Barnperspektiv

    "

    Socialtjänstlagen skall tillgodose barnets vårdbehov och eventuella insatser ska göras för barnets bästa. Barnet kan inte själv kräva sin rätt med stöd av lagen men socialnämnden företräder barnet och tar på sig vårdansvaret för de barn som omhändertas och placeras utanför föräldrahemmet. " (Hagbard & Esping, 1992, s.19)

    Hollander (1985, kap. 6) påpekar att en vagt formulerad lag och utförliga handlingsregler, utgör ingen garanti för att barns behov och barns bästa tillgodoses. Hon menar att det behövs en utförlig och mer preciserad lagstiftning för att underlätta tillämpningen, och för att minska risken för att fel barn omhändertas.

    Hollander förklarar vidare att studien av ett antal barnavårdsärenden har tydliggjort vikten av att bevis- och tolkningsproblem i barnavårdsärenden uppmärksammas; "Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att det finns dokumenterade missförhållanden i hemmet. Fakta angående sambanden mellan dessa missförhållanden och ’faran’ för barnets hälsa och utveckling måste klarläggas. "

    De olika parterna i ett LVU-mål kan ha olika förutsättningar. Hollander (1985, s.299) förklarar:

    "

    Både föräldrar och barn har en svag ställning i barnavårdsmål. Det är knappast brist på formella rättsäkerhetsgarantier som kan förklara detta, utan partssammansättningen som präglar dessa mål. De enskilda parterna, föräldrarna och barnen, är svaga socialt och ekonomiskt. De känner inte till rättsreglerna och vet inte hur de ska agera strategiskt."

    Hollander fann i sin avhandling att fakta i barnavårdsmålen handlade huvudsakligen om vårdnadshavaren, i allmänhet modern, och om dennes brister. Bevisfrågorna koncentrerades kring dessa fakta, medan få faktorer i barnets miljö redovisades. Hollander påpekar att fakta om barnen var genomgående få och stod inte i överensstämmelse med de krav på analys av barnets vårdbehov och prognos om utvecklingen som lagstiftningen ställer. En slutsats Hollander gör, är att lagstiftningen snarare är en tvångslag för föräldrarna, än en lag till barnets fördel.

    Heap (1983, s.156) påpekar: "Enligt barnavårdslagen är det nämndens uppgift att bedöma de förhållande barn lever under, bedöma om de innebär en fara för barnets hälsa och utveckling. Nämndens behandling har emellertid präglats av bevisföring, medan barns totala situation och behov tappats bort."

    Hagbard & Esping (1992, s.20) anser att; "Den ökande professionaliseringen inom barnavården de senaste decennierna medför risker att socialarbetarideal tar över föräldrarnas roll som stilbildare för uppfostran och för bedömningar om barns bästa. " (min kurs) De menar att den ökande professionaliseringen istället bör inriktas på att söka barnets perspektiv, att man får fram barnets upplevelser och känslor. Det skulle ge en bättre garanti för att barnets intressen och barnets bästa tillvaratas.

    Anita Cederström (1990) har i sin avhandling "Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik", följt 25 barn som har placerats i fosterhem. Hon finner att det inte är kvaliteten på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig. Utgångspunkten för Cederström var att barnens relationer till föräldrarna var helt avgörande för hur de skulle utvecklas i fosterhemmet. Detta bevisades även. Resultaten visade att barn vars föräldrar inte hade förmåga att se och acceptera deras behov utvecklades negativt. Bäst gick det för de barn som blivit sedda av föräldrarna och inte indragna i deras inbördes konflikter.

    En slutsats Cederström drar är att om man identifierar barnets relation till föräldrarna kan man få en ökad förståelse för barnets situation.

    "

    Klart är dock att man måste lägga större vikt på att försöka förstå den psykologiska situationen som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem överhuvudtaget är möjlig eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet."

     

    FN:s Barnkonvention


    Artikel 12.1 Konventionen om barns rättigheter som antogs av FN 1989 och som Sverige ratificerat lyder: Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

    2: För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurer, i alla domstols administrativa förfaranden som rör barnet.

    Artikel 25 lyder: Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande." (Hagbard & Esping, 1992, s.16)

    FN:s barnkonvention är således tillämplig också för omhändertagna barn i fosterhem.

     

    Tillbaka till Artikelindex

    The Edner Case 

    Retorikfallet

    The Rhetoric Case

     

Kommunike

  • Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter - NKMR -

    För skydd av Familjers Rättigheter i de Nordiska länderna
    Ordf. Ruby Harrold-Claesson, Jur. kand., Box 8077 S-424 12 OLOFSTORP, Sverige.
      • Tel. 031 - 70 20 385, Fax. 031 - 70 25 242, Org.nr 855102-0053

            • Pg. 444 88 81 -5

        Domänadress http://www.nkmr.org

         

          • 14 juni 1999

Europarådet

Familjeministerkonferens i Stockholm

"Mot ett barnvänligt samhälle" 14 – 16 juni 1999

KOMMUNIKÉ

Ministrarna måste veta

I Sverige och de nordiska länderna bortslösas varje år miljoner kronor och tusentals oskyldiga familjer blir onödigt ödelagda av oärliga socialarbetare, inkompetenta socialarbetare och hemlighetsfulla förvaltnings- (familje-)domstolar.

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter – NKMR – För skydd av Familjens Rättigheter i de nordiska länderna

är en internationell organisation omfattande Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den grundades den 30 november 1996 på Christiansborg i Köpenhamn, som en reaktion mot de ständigt återkommande fall där de sociala myndigheterna i våra olika länder tvångsomhändertar barn och placerar dem i fosterhem, på vad vi bedömer vara godtyckliga grunder.

Vad är NKMR?

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter är en internationell icke frivillig organisation, politiskt och religiöst oberoende. Den strävar efter:

* Stärka respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheterna i de nordiska länderna, grundat på

  • FN:s deklaration av mänskliga rättigheter
  • Europakonventionen för skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter
  • FN:s konvention om barnens rättigheter

 

  • * Beslutsamt agera för att statstjänstemän vilka befunnits skyldiga till maktmissbruk eller kränkning medborgares privat- och familjeliv skall ställas inför domstol eller åläggas disciplinpåföljd.

    * Att skapa allmän opinion i avsikt att få till stånd en ändring av nuvarande praxis vilken innebär att innevånare i de nordiska länderna får lida onödiga ingripanden i deras privat- och familjeliv.

    * Öka rättigheterna och friheterna för privatpersoner och deras familjer.

     

    För att uppnå detta mål arbetar NKMR med fall där barn blir eller har blivit bortförda och kvarhålls borta från deras familjer helt i onödan.

    Vi försöker ge eller förmedla hjälp och råd för:

    * Barn som blir misshandlade under de sociala myndigheternas vård.

    * Föräldrar som felaktigt blivit anklagade för misshandel eller övergrepp mot sina barn.

    * Mor- och farföräldrars som orättvist blivit berövade av kontakt med sina barnbarn på grund av socialtjänstens åtgärder.

    * Föräldrar eller barn som behöver en förmedlare i förbindelser med fackfolk inom socialtjänsten.

    * Föräldrar som, efter att ha placerat sina barn i offentlig vård på frivillig och kortsiktig basis, finner att de inte är i medges rätten att återfå barnen (en alltför vanligt förekommande situation när en ensam förälder drabbats av tillfälliga hälso- eller andra problem).

    FAKTAREDOVISNING

    1 - I Sverige och de nordiska länderna blir tusentals omtänksamma och totalt oskyldiga familjer ONÖDIGT förstörda, med staternas välmenande men katastrofala barnavårdsförfaranden.

    2 – I Sverige och de nordiska länderna bortslösas miljoner kronor varje år av oärliga och dåligt övervakade socialarbetares påhittade orsaker för att i ONÖDAN ta barnen i samhällsvård. Polisen och domstolarna blundar för förtäckta adoptioner och illegal handel med barn.

    3 – I Sverige och de nordiska länderna skapas ONÖDIGTVIS varje år tusentals ungdomsbrottslingar som i ONÖDAN växer upp till förhärdade brottslingar.

    4 – I Sverige och de nordiska länderna är socialtjänsten idag det farligaste hotet mot privat och familjeliv våra länder någonsin känt. Systemet för tvångsomhändertagande av barn i de nordiska länderna måste bli föremål för översyn varvid frågan måste prioriteras och en fullständigt ny inställning och tillvägagångssätt måste tillämpas.

     

  • Många socialförvaltningar underlåter med att utföra vederbörlig kontroll av fosterföräldrar.
  • Få tvångsomhändertagna barn fullföljer gymnasieskolan. En del omhändertagna barn berövas även den obligatoriska skolgången och av misstag blir stämplade såsom underbegåvade.
  • Barn i vård blir sannolikt oftare utsatta för kränkningar än de som bor hemma.
  • Händelser liknande Bjugn (Norge) och Bengt Stålbröst-fallet upprepas till skada för hundratals familjer i de nordiska länderna varje dag. Ingenting har förändrats.
  • Förvaltningsdomstolarna har kört fast med tusentals konstruerade fall, skapade av inkompetenta socialarbetare som utkämpar privata strider mot "inkompetenta föräldrar som dåraktigt tror att de vet bäst". Många socialarbetare, beroende på den programmerade skolning de genomgått, betraktar familjen som i grund och botten farlig och ett hinder för barnens utveckling.
  • Ett medicinskt tillstånd känt som ADD-ADHD är ansvarigt för åtskilliga fall av ungdomskriminalitet. En del socialarbetare erkänner förhållandena men föreskriver fel botemedel: barnen omhändertas för "vård" i missriktad tro att de blir "känslomässigt misskötta"…. deras första steg till ett kriminellt liv. I Sverige och de nordiska länderna försöker föräldrar varje år återta sina barn som är bortrövade av de sociala myndigheterna och fly till andra länder.
  • Åtminstone 50% av den vuxna befolkningen känner åtminstone en kompetent familj som har blivit onödigt ödelagd av inkompetenta eller oärliga socialarbetare, och av den orsaken är hundratals, ja tusentals föräldrar förskräckta för att söka kontakt med socialtjänsten för hjälp – även då de är i desperat behov av det bistånd de sociala myndigheterna borde kunna erbjuda.
  • Pressen, radio och television har försummat att publicera eller att systematiskt följa upp de tusentals berättelser om socialtjänstens inblandning när saker har gått drastiskt fel beroende på socialarbetares agerande - och där trakasserier av familjer som bryr sig om sina barn med är nästan otroliga.
  • I Sverige och de nordiska länderna har idag åtskilliga av människor förlorat förtroendet för socialtjänsten (barnevernet). De som ännu tror att Sverige och de nordiska staterna har rätta formeln för barnskydd saknar kontakt med verkligheten. Sanningen är att nuvarande system i de nordiska länderna är sorgligt bristfälliga och är orsak till mer kränkningar av barn än någon annan källa till missbruk.

 

  • Familjekränkning i Sverige och de nordiska staterna är ett brott mot Europakonventionen.

    Familjekränkning i sverige och de nordiska staterna är ett brott mot FN:s konvention om barnens rättigheter.

    Familjekränkning i sverige och de nordisk staterna är därför inte acceptabel!

    NKMR uppmanar härmed Europarådets Familjeministerkonferens i Stockholm att kräva att regeringarna i Sverige, Danmark, Finland och Norge skall godkänna de principer som styr familjelivet i majoriteten av de europeiska nationerna där Familjen – hörnstenen i samhället – är skyddad enligt lag och där närhets- och subsidiaritetsprinciper är riktlinjer för socialt arbete.

     

    Olofstorp, 14 juni 1999

     

    Ruby Harrold-Claesson
    Jur. kand
    Ordf. i NKMR

     

    Till Artiklar

    Tillbaka till huvudsidan

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

     

Socialen tog mitt barnbarn

 

Socialen har tagit mitt barnbarn

 

Inga-Lill Elenius, Luleå
 

 


Inga-Lill Elenius är 53 år gammal, fritidspedagog och VD i ett eget företag.
Hon är mor till fem barn och hon har tre barnbarn, varav den yngsta är tvångsomhändertagen och fosterhemsplacerad mot föräldrarnas och far- och morföräldrarnas vilja.
Artikeln nedan är tidigare publicerad som insändare i Norrbottens Kuriren, undertecknad "Farmor", den 10 januari 2011.
Inom ramarna för NKMR träder Inga-Lill Elenius fram.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

 

MITT GLADA harmoniska barnbarn omhändertogs för 1,5 månad sedan. Socialen uppgift ska vara att hjälpa unga föräldrar vid behov, absolut inte ”stjälpa”. De har successivt tryckt ner mamman till vårt barnbarn och sett till att hon måste äta tabletter hon inte mår bra av.

De klagar på hennes sätt att sköta hemmet. När hon städar tycker de att hon ser så ynklig ut. Psykisk terror! De hotar henne i sitt eget hem att omhänderta hennes son om hon inte följer deras direktiv. De bryter ner henne bit för bit.

SOCIALEN SKICKAR henne till Vårljus i Stockholm under fyra veckor. Det kostar Luleå kommun 200 000 kronor. Anledningen är enligt socialen själva, att de ej har de kunskaper som krävs för att hjälpa mamman. Vi är helt oförstående då lillkillen mår så bra.

Dagispersonalen är av samma uppfattning som oss och förstår inte socialen agerande.

Enligt vårdföretaget Vårljus rapport till socialen, har de genom att studera och filma mamman kommit fram till att hennes son ska föras till en fosterfamilj. Placeras i Kalix. De unga föräldrarna har inget körkort, allt för att försvåra för dem att träffa sin son.

MAMMAN OCH VI alla är i chock. Pojken har alltid mått bra. Mamman har inga drogproblem, utövar ingen misshandel eller sexuella övergrepp på sin son.

 

  

 

Vi har låtit oberoende jurister läsa Vårljus rapport. De har skrattat åt den. Den kan absolut inte ligga till grund för ett omhändertagande enligt LVU. Dessutom har Vårljus raderat filmen på mamman under pågående rättsprocess. Det känns oseriöst!

 

  

 

Socialen har totalt ignorerat vår son i sin faderskapsroll. De har även ignorerat oss då vi anmält oss som avlastningsfamilj utöver vår samvaro med vårt barnbarn.

 

Vid förhandlingarna i Förvaltningsrätten ”vann” vi med 3-1. Nämndemännen var av samma uppfattning som oss att ett ostädat hem (vem kan inte ha det??) kan inte vara skäl till ett omhändertagande. Domaren gick dock på socialen rapporter som utelämnat fakta. och i och med detta framställt mamman som en negativ person.

Rapporten innehöll även falsk information. Kan detta verkligen hända 2010? Eller är det bara oss detta hemska har hänt?

 

 

 

DET KÄNNS SOM socialen stal vårt barnbarn mitt framför ögonen på oss. Utan förvarning och utan grund.

 

 
Tacka vet jag idrott. Har man vunnit med 3-1 har man segrat. Men i demokratins Sverige har vi förlorat. Vår kille är fortfarande fosterhemsplacerad. Vi får träffa honom 1 tim/veckan. Med övervakning (?). Han känner inte längre någon tillit till vuxna. Han har ”stängt in sig” och mår inte bra. Sorgen är stor.

 

                                          

 

Till alla er läsare: Håll städat i era hem. Om inte kanske socialen knackar på. Fortsättningen vet ni.


 

                                                    

 

Socialen har tagit mitt barnbarn
Insändare av farmor, Norrbottens-kuriren - 2011-01-10


Vi Vägrade lämna bort vårt älskade barnbarn
Av Per Högfeldt, Allers nr 17, den 18 april 2002

KUMLAFALLET
En serie artiklar om en förtäckt adoption genom illojal användning av LVU


Kommunen skänkte bort vårt barnbarn
av Katarina Lagerwall

 

 

Socialen skrämmer släkten till tystnad
av Katarina Lagerwall

 

 

Vad är släktingplacering ? Debattinlägg på Join-Hands.com
av "Doug"

MORMORSUPPRORET

Av Margit Eliasson och Margareta Palm
 
Götenefallet. Mormorsupprorets debattinlägg

Av Margit Eliasson, språkrör i Mormorsupproret

Oskarshamnsfallet - Mormorsupprorets inlägg i debatten. Vi vill inte att fler barn och föräldrar drabbas av felaktiga "värderingar"
Av Margit Eliasson & Margareta Palm, Mormorsupproret


 

Tillbaka till Artiklar

 


Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

Skärp ansvarskraven!

 

  • Skärp ansvarskraven!

    Lagstifta om generösare skadestånd vid myndighetsfel.

    Av Bengt Harding Olson

     

     

 

 

Bengt Harding Olson

är sedan 1998 chefsåklagare hos Riksåklagaren i Stockholm. Han har varit riksdagsman för Folkpartiet under tiden 1985-98.

Artikeln är tidigare publicerad i Dagens Nyheter den 10 oktober 1989. Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 

 

  • I ett rättssamhälle måste den offentliga sektorn ta ett totalansvar för sin verksamhet och särskilt vid myndighetsutövning. Vid felaktiga åtgärder måste straffansvar kunna inträda för tjänsteman och politiker samt skadeståndsansvar för stat, landsting och kommuner. Ett viktigt steg i rätt riktning har tagits genom förslaget till ämbetsansvar som utvidgar straffansvaret för felande tjänstemän. Men ännu viktigare från den enskilde medborgarens synpunkt är att skärpa det allmänna skadeståndsansvaret för felaktiga myndighetsåtgärder som vållat skada f6r någon medborgare.

    Massiv kritik har också riktats mot gällande skadeståndsregler. Den har framförts av många oförskyllt drabbade företagare och enskilda personer. Fallen har också ingående behandlats i medierna. I riksdagen har år ut och år in krävts förbättrade regler. Den politiska kritikerskaran har successivt utökats. Under årets allmänna motionstid uppnåddes äntligen politisk majoritet genom motioner från samtliga oppositionspartier.

    Under hela denna tid har motståndet mot ett generösare skadeståndsansvar vart kompakt från socialdemokraterna.

    Sedan justitiekanslern - efter personskifte på posten - 1988 ändrat ståndpunkt tvingades socialdemokraterna att något mjuka upp sin inställning. Men det var först i mars 1989 som de socialdemokratiska ledamöterna i lagutskottet - efter att ha hamnat i minoritet - kände sig tvingade att svänga om helt. Plötsligt skapades alltså enighet i utskottet om att en parlamentarisk utredning skulle göra en bred och förutsättningslös översyn av det allmännas skadeståndsansvar vid felaktiga myndighetsåtgärder.

    Samma dag som lagutskottet preliminärt fattat sitt enhälliga beslut informerade dock justitieminister Laila Freivalds om att justitiedepartementet nu offentliggjorde en promemoria om det allmännas skadeståndsansvar. Innebörden var att begreppet myndighetsutövning skulle utvidgas och vissa begränsningsregler slopas för att utöka skadeståndsansvaret. Översynen skulle göras inom departementet, och efter viss remiss skulle en proposition läggas under hösten 1989.

    Justitieministern berörde inte självmant lagutskottets färska beslut om en bred förutsättningslös parlamentarisk utredning. Men på särskild fråga förklarade justitieministern, att hon skulle "respektera riksdagens beslut' om en sådan utredning. Riksdagen utgår ifrån, att dessa ord även kommer att utan dröjsmål omsättas i handling från regeringens sida.

    Denna parlamentariska utredning, som riksdagen nu fattat beslut om, måste vara representativt sammansatt med företrädare, för samtliga riksdagspartier, eftersom detta gäller en viktig demokratisk rättighet av grundläggande betydelse för statens, landstingens och kommunernas relationer till medborgarna. Uppgiften är att brett och förutsättningslöst utreda det allmännas skadeståndsansvar. Detta måste också uttryckligen framgå av direktiven för utredningen.

    Här föreligger dock viss politisk oenighet om utgångspunkten för utredningen. Två huvudalternativ blir aktuella: skadeståndsansvar för myndighetsfel ska uppkomma antingen endast om någon tjänsteman varit försumlig (= culparegeln) eller oavsett om så varit fallet eller inte (= strikt ansvar).

    Socialdemokraterna i lagutskottet och regeringen med justitieministern i spetsen driver i princip linjen att skadestånd ska erläggas endast vid vårdslösa myndighetsåtgärder.

    Folkpartiet hävdar med bestämdhet att den naturliga utgångspunkten måste vara det mer generösa strikta ansvaret. Alltså, den medborgare som oförskyllt drabbats av skada genom felaktiga myndighetsåtgärder ska i princip ha rätt till skadestånd även om ingen tjänsteman varit vårdslös. Denna huvudregel bör undantagsvis kunna åsidosattas och det allmänna följaktligen slippa skadeståndsskyldighet om det annars skulle uppkomma otillbörliga förmåner för den enskilde.

    Den parlamentariska utredningen kommer givetvis att ta viss tid i anspråk. Dess betänkande måste sedan remissbehandlas, och därefter ska en proposition utarbetas. I avvaktan på ikraftträdande av ett nytt skadeståndssystem måste en delreform genomföras för att undvika skadeståndsrättsliga "justitiemord" under utredningstiden.

    Regeringens förslag till delreform från 1/1 1990 kan dock inte fylla denna självklara funktion. Utvidgningen av begreppet myndighetsutövning är visserligen till viss men inte tillräcklig fördel för den skadelidande. Slopandet av standardregeln, företagareregeln och passivitetsregeln får ringa effekt.

    För det första har dessa begränsningsregler sällan använts vid rättstillämpningen. För det andra återtas fördelarna genom att begränsningsreglerna "återuppstår" inom ramen förbedömning av tjänstemannens vårdslöshet och den skadelidandes medvållande. Slutsatsen ar att regeringens tilltänkta delreform är alltför begränsad och närmast att betrakta som en skenreform.

    När justitieministern Laila Freivalds vid sin tidigare information till riksdagen stolt förklarar att "inga särskilda begränsningar egentligen kvarstår" i det allmännas skadeståndsansvar är detta att bedöma som vilseledande konsumentupplysning.

    Det behövs en annan lösning på problemet. En skadeståndsrättslig säkerhetsventil bör omedelbart införas. Den ska tillämpas om den skadelidandes, företagarens eller privatpersonens ersättningsbehov framstår som särskilt angeläget. Denna regel skall ges en generös tillämpning. En sådan delreform kommer bättre än regeringens modell att fånga upp aktuella upprörande fall i avvaktan på den kommande skadeståndsrättsliga nyordningen. Det riksbekanta fallet med bilhandlaren i Vimmerby hade föranlett skadestånd för staten enligt denna säkerhetsventil, men ej enligt regeringens föreslagna delreform.

    Offentlig verksamhet skall bedrivas med och inte utan ansvar. En skadeståndsrättslig generositet från det allmännas sida kan visserligen komma att innebära en kostnad för staten, men detta är ett pris som vi måste betala för vår rättssäkerhet och allmänhetens förtroende för vårt rättssamhälle.

     

    Tjänstemän bör kunna åtalas

    Rättssamhällets glömda myndighetsoffer

    Myndighetsoffer i långbänk

    Till Pågående Rättsfall

    Tillbaka till Artikelsidan 

TINAFALLET av Sven-Erik Berg

 

 

 

 

LVU i 1 1/2 år --- FÖRFÖLJELSE HELA LIVET ?

 

Av Sven-Erik Berg, Morfar, Nordmaling

 

 


Sven-Erik Bergs dotterdotter, Tina, tvångsomhändertogs och placerades i fosterhem, under täckmanteln "barnets bästa".
Tina placerades hos ett barnlöst par. Det visade sig ganska snart att socialarbetarna tillvaratog den barnlösa fosterhemsmoderns intressen genom tvångsomhändertagande av Tina. Tina hade blivit utsatt för en förtäckt adoption.
Detta var en illojal tillämpning av LVU. Lagen om vård av unga - LVU - kom inte till för att ge socialarbetarna makten att avhjälpa sina barnlösa väninnors barnlöshet utan den är avsedd som en skyddslag för utsatta barn.

Läs Sven-Erik Bergs redogörelse och begrunda de rättsövergrepp som de sociala myndigheterna utsätter obemedlade ensamstående mödrar för. Vi skall heller inte glömma att "köpt vård" utgör stora kostnader för skattebetalarna.  

Artikeln publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

 

Hon hade fyllt 21 år den här sommaren 1993. Nu var hon gravid och skulle föda vid jultiden. Barnets far försvann ur bilden i ett tidigt skede, så nu var hon ensam med sin växande mage. I likhet med många andra ungdomar på 90-talet saknade hon arbete och hade heller ingen a-kasseersättning. Hon var därför ekonomiskt beroende av socialtjänsten.

 

Barnet föddes strax efter jul och fick namnet Tina. Mammans kontaktperson vid socialkontoret byttes i stort sett varje månad. Ändå fungerade kontakten bra, ända tills Tina var ett halvår gammal. Då kom en medelålders, frånskild och nyutexaminerad, vikarierande socialsekreterare in i bilden. Redan efter några veckor märktes det att det var något som tyngde den unga mamman. Slutligen började hon berätta vad den "nya" socialsekreteraren sysslade med. I början var det väldigt svårt att tro på de förfärliga saker hon berättade. Det handlade om förnedring och kränkning från socialsekreterarens sida, i en omfattning som är närmast obeskrivbar.

 

 

 

FÖRVANSKAD UTREDNING

 

Mamman mådde naturligtvis inte bra av den behandling hon fick utstå. Hon remitterades till Barn- och Ungdomspsykiatrisk klinik, där det bestämdes att hon behövde hjälp. Efter några månaders "hjälp" från socialtjänstens personal, fördjupades "hjälpen" i juni 1995, genom att Tina togs ifrån henne och placerades hos vilt främmande och barnlösa makar 100 km hemifrån. Nu kom också journalanteckningar och annan dokumentation i dagen. Dessa handlingar visade sig vara en partiskt och ensidigt hållen svartmålning av den mor, vars barn man ville komma åt. I "utredningen" framkommer bl.a. saker som:

 

A. Mamman missade en avtalad tid på Arbetsförmedlingen.

 

B. Barnet hade bajs i blöjan.

 

C. Modern verkade något osäker i sin mammaroll ( när aktuell personal vid socialtjänsten i flera månaders tid talat om för mamman hur fullständigt oduglig och värdelös hon var )

 

D. Det var stökigt i lägenheten ( inget sades om att det var i samband med en flyttning ).

 

E. Det är olämpligt, ja direkt skadligt för barnet att ha en god kontakt med morföräldrarna.

 

I övrigt var materialet mycket vinklat, förvanskat och kryddat med uppenbara lögner. Alla företeelser som skulle kunna tala till mammans fördel, hade man konsekvent underlåtit att journalföra. Begreppet "barnets bästa" fanns pliktskyldigast instoppat här och var i materialet.

 

 

 

SABOTERAT UMGÄNGE

 

Tina placerades alltså hos ett par barnlösa makar i 35-årsåldern, "för barnets bästa". Handläggande socialsekreterare gjorde sedan, tillsammans med fosterhemsmamman, allt för att sabotera barnets umgänge med biologisk mor. Barnets relation till "besvärliga morföräldrar" och andra anhöriga ströps helt och hållet, "för Tinas bästa", men dessvärre också i strid med gällande lagar. Socialsekreterarens krånglande bil, fosterhemmets rutiner, Tinas middagssömn, diffusa sjukdomsbilder etc. gjorde att umgänge mor - barn inte kunde genomföras i enlighet med socialnämndens protokollförda umgängesplan.

 

Från första stund visade fostermamman klart och tydligt att Tina var hennes egendom och att mamman skulle vara tacksam för de stunder hon under hård övervakning fick tillbringa med sitt eget barn. Låtsasmamman i fosterhemmet nöjde sig inte med detta. Hon hade också ett starkt behov av att regelbundet trakassera och kränka Tinas mor. Några typiska kommentarer återges här nedan.

"Du kan ju inte klara av att sköta Tina".

 

"Kom ihåg att om du försöker ta hem Tina nu, så blir det LVU igen"

 

"Det är bäst att du väntar med att ta hem Tina tills hon skall börja skolan"

 

"Du tänker bara på dig själv. Jag tänker på Tinas bästa" Etc, etc.

 

Den första tiden sedan placeringen verkställts, var Tina beredd att följa med sin mamma hem efter varje umgängestillfälle. Då bestämde fostermamman: "Det skall vara korta, snabba avsked, utan kramar. Annars blir det för jobbigt för Tina". Samma blev situationen när vi morföräldrar, efter flera månaders väntan, äntligen fick ett umgängestillfälle. När vi reste oss upp för att gå, tog Tina sina ytterkläder och ville följa med. Vid våra följande besök var Tinas ytterkläder undangömda. Umgängestiden var fastställd till 2 timmar, 1 gång per månad. Efter 1 timme och 58 minuter tittade fosterhemsmamman demonstrativt på klockan och på oss, uppenbarligen livrädd för att vi skulle försöka stjäla oss till någon minuts extra samvaro med vårt barnbarn. När vi reste oss vid besökets slut, såg fostermamman till att Tina behövde gå på toaletten eller att hon måste plocka upp sina saker. Allt för att förhindra en normal kontakt mellan Tina och hennes älskade morföräldrar. "Tina får vinka i fönstret" förklarade låtsasmamman. Umgänget trollades bort efter en tid. Beskedet från socialtjänsten blev att "fosterhemsmamman tycker att det räcker som det är !"

 

 

 

FORTSATT PLACERING --- UNDER HOT

 

Vi hade givetvis överklagat LVU-placeringen. Rättens kvarnar maler inte fort och det gick ett och ett halvt år innan Kammarrätten i februari 1997 beslutade att tvångsvården skulle upphöra med omedelbar verkan. Därmed kunde allt ha varit frid och fröjd. En succesiv utslussning av Tina från fosterhemmet hade varit en normal följd av Kammarrättens dom, men nu bekräftades vad vi redan tidigt förstått. Socialsekreterarna och fosterhemmet hade aldrig tänkt sig någon hemflyttning för Tinas del. Samma socialsekreterare hade inför Tinas placering försommaren 1995 förklarat för mamman: "Redan till hösten kommer vi att utöka ditt umgänge med Tina efterhand tills du får hem henne igen".

 

Mamman krävde gång på gång att Tinas utslussning skulle komma igång. Socialtjänstens handläggare svarade varje gång med hot: "Om du inte skriver på för en ny frivillig placering, kan vi ju inte fastställa några nya umgängesdatum.

 

Med sådana metoder lyckades man förlänga den "frivilliga" placeringen med några månader i taget, utan att komma minsta lilla steg närmare en hemflyttning. Andra gångbara hotelser kunde låta så här: " Om din pappa skall fortsätta att vara ditt ombud, kommer det att ta mycket längre tid innan du får hem Tina. Det är bäst att du återkallar hans fullmakt". Ett år (1 år !) efter kammarrättens dom orkade socialsekreterarna inte hålla emot längre. De höll på att tappa greppet om Tina. De tillgrep då en taktisk fint. "På grund av agerandet från Tinas morfar", måste de lämna ifrån sig ärendet till ett par tjänstemän i grannkommunen Umeå. Den 1:e socialsekreterare som haft ett finger med i spelet under hela ärendets gång, tog tjänstledigt i två och ett halvt års tid för att tjänstgöra på annan ort. Den andra socialsekreteraren ligger idag minst sagt risigt till, efter att ha fortsatt sitt märkliga agerande i lögnens och falskhetens tecken. Socialchefen har i åtminstone något fall fått gå ut och dementera hennes uppenbara lögner i samband med utredning. De nytillträdda "utredarna" behövde givetvis en hel del tid på sig för att bekanta sig med inblandade personer och för att sätta sig in i fallet. Efter långa diskussioner kunde de sträcka sig så långt att Tina skulle få göra en första övernattning hos mamman ytterligare något halvår fram i tiden, eller ett och ett halvt år efter Kammarrättens beslut om tvångsvårdens omedelbara upphörande. Sedan skulle Tina övernatta en gång per månad under obestämd tid framåt.

 

 

 

HEMTAGNING

 

Fostermamman blev allt fräckare och allt mer hänsynslös i sitt beteende. Den 12 juni och 13 juni förekom hon på familjesidan i Västerbottens Folkblad respektive Västerbottens-Kuriren på bild med nyfödd och nyadopterad pojke. I sammanhanget lät hon meddela att "STORASYSTER HETER TINA". På begäran av Tinas mor tag jag kontakt med tidningarna och föreslog att de skulle ta in en rättelse. Lennart Andersson, chefredaktör på Västerbottens Folkblad lät meddela att han minsann inte tänkte ta in någon rättelse med motiveringen att "en sådan rättelse blir felaktig och skulle dessutom riskera att skada lilla Tina". !!!

 

Nåja, Tinas mamma hade nu fått nog av hotelser, kränkningar, falskhet, förtal m.m. Hon hade redan tidigare framskridna planer på att ta hem Tina, mot socialtjänstens och fosterhemmets vilja. Övergreppet på familjesidan var droppen som fick bägaren att rinna över. När hon 25 juni hade Tina hemma hos sig för umgänge, ringde hon upp sociala och familjehemmet. Hon framförde samma budskap som så många gånger tidigare: "Jag samtycker inte längre till fosterhemsplacering. Tina skall fortsättningsvis bo hemma hos mig".

 

Socialtjänstens personal försökte de närmaste dagarna vid ett par tillfällen övertala mamman att lämna tillbaka Tina till fosterhemmet. De sökte t.o.m hos Länsstyrelsen stöd för att tillgripa ett nytt tvångsomhändertagande men måste inse att det inte fanns några hållbara argument för sådant.

 

 

 

HÄMND SOM DRABBAR BARNET

 

Låtsasmamman i f.d. fosterhemmet visade sina kvalitéer genom att vägra lämna ifrån sig Tinas personliga tillhörigheter. Med socialtjänstens hjälp har Tina småningom fått tillbaka en del av de saker hon fått av anhöriga, men absolut ingentig av det som fosterhemmet har köpt för skattebetalarnas pengar. Inte ett passande klädesplagg utöver det som Tina hade på sig. Det fanns, enligt f.d. fostermamman, inga inköpta sommarkläder, trots att vi befann oss i sista veckan av juni. Detta och mycket annat bekräftar att fosterhemsmamman hellre såg till sitt eget bästa än till barnets bästa.

 

Trots socialtjänstens enträgna försök under drygt 3 års tid att förstöra Tinas relation till biologisk mor och övriga släktingar, har de inte lyckats i sitt uppsåt.

 

Vid enstaka tillfällen antydde Tina den första veckan efter hemflyttningen att hon ville "hem till Bäck" (byn där hon vistats). Redan efter en vecka deklarerade hon mycket bestämt att hon ville ha alla sina saker och att ingenting skall vara kvar i Bäck".

 

Även om glädjen är stor, finns det andra känslor som gör sig påminda, nämligen en närmast helig ilska. Ett par socialsekreterare har via uppenbart myndighetsmissbruk och utnyttjande av tjänsteställning åsamkat Tina och hennes anhöriga ett långvarigt, omänskligt lidande. Det har kostat oss mängder av tid och energi samt betydande summor pengar att försöka freda oss mot myndighetsmissbruk, prestige, falskhet och lögner. Samtidigt har vi tvingats vara med och avlöna brottslingarna via våra skattsedlar. Vi morföräldrar är nu dessutom av Tingsrätten dömda att betala skadestånd till de aktuella socialsekreterarna, för att vi avslöjat och öppet protesterat mot deras lagöverträdelser och lögner. Domen är överklagad till Hovrätten.

 

 

 

POLISANMÄLAN UTAN EFFEKT

 

Vi har givetvis polisanmält de handläggande socialsekreterarna. Vi har därvid mycket detaljerat redogjort för begångna lagöverträdelser, hänvisat till 17 aktuella lagrum samt bifogat "bevis". De begångna brotten är allt ifrån "osant intygande" och "förtal" till "myndighetsmissbruk", utnyttjande av tjänsteställning" och "tjänstefel alternativt grovt tjänstefel".
Det mesta tyder på att det hela tiden har funnits ett uppsåt. Därmed skulle det handla om grovt tjänstefel, vilket enligt lagboken skall belönas med minst sex månaders och högst sex års fängelse.

 

Aktuell åklagare har inte brytt sig om att utreda de anmälda brotten. Samma kvinnliga chefsåklagare har samtidigt drivit skadeståndskravet mot oss. För en vanlig lekman ser detta ut som uppenbart jäv och ett direkt partiskt ställningstagande.

 

 

 

PARTISK TILLSYNSUTÖVARE VID LÄNSSTYRELSEN

 

Vi har också under cirka tre och ett halvt års tid haft en tämligen livlig korrespondens med tillsynsmyndigheten vid Länsstyrelsen. Handläggaren där, en f.d. socialsekreterare, har från första stund tagit ställning för socialtjänstens personal. Han har inte ansett sig behöva göra utredningar. Han har heller inte under hela ärendets gång ansett det nödvändigt att ta en enda kontakt med den drabbade modern. Det vore direkt fel att kalla detta förfaringssätt för objektivt. Den aktuella socialkonsulenten är för övrigt anmäld för partiskhet i ett flertal ärenden.

 

 

 

OKÄND ANMÄLARE OCH OKÄND MISSBRUKARE

 

Nåja, Tina har efter 3 år och 17 dagar i fångenskap flyttat hem till sin rätta miljö. Därmed kunde det äntligen, efter 3 års förföljelser, ha varit möjligt att fortsättningsvis leva ett vanligt normalt liv för Tina och hennes mamma, men prestigetänkandet sätter fortfarande sin prägel på deras tillvaro. Någon känner sig uppenbarligen trampad på tårna och måste till varje pris hämnas. Att det till stor del går ut över ett oskyldigt barn tycks inte ha någon betydelse.

 

När Tina bott hemma i en månad, hävdade socialtjänstens personal att det finns en anonym telefonanmälan med följande innebörd: "Tina far illa i sin nuvarande miljö". "Mamman umgås med en kvinnlig missbrukare". " Tina får nästan aldrig vara ute". Den "kvinnliga missbrukaren" är lika anonym som anmälaren. Förföljelsen mot Tinas mor fortsätter alltså.

 

Med anledning av den anonyma anmälan, där diverse "vålnader" tycks vara inblandade, förklarade en talesman för socialtjänsten direkt: "Det kommer att bli en långvarig utredning med täta hembesök." Trots vad som sägs i den anonyma anmälan har socialtjänstens personal inte ställt en enda fråga till mammans umgängeskrets. Det tycks med andra ord inte finnas något påtagligt intresse av att kontrollera de "anonyma" beskyllningar som åberopas.

 

Trakasserierna har nu pågått i cirka 4 års tid och ingen är hitintills straffad för denna systematiska psykiska tortyr.

 

 

 

Sverige i augusti 1998

 

 

 

Morfar

 

 

 

Tjänstemän bör kunna åtalas

 

Barnfängelser? I Sverige?

 

Förtäckta adoptioner. Två fall

 

Tillbaka till rättsfallsindex

 

 Tillbaka till Artikelindex

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter