Logga in

Stöd Nkmr

Amount: 

Våra sponsorer

Lvu

 

 

Tvångsomhändertagande av barn enligt LVU


av Linda Ärlig.

 

Linda Ärlig är student vid Högskolan i Örebro. Hon har gjort ett examensarbete "Retorikfallet" där hon har granskat tvångsomhändertagande av Liz Edners barn. Här följer ett utdrag ur uppsatsen.


  • Varje år omhändertas barn och ungdomar, som därmed separeras från föräldrarna, med stöd av "lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga" (LVU). Samhället har enligt samma lag ett särskilt ansvar för barn och ungdom.

    Socialnämnden kan erbjuda föräldrar och barn stöd och hjälp i frivilliga former enligt socialtjänstlagen (SoL). Som komplement till SoL finns LVU som gäller vård utan samtycke. Såväl placeringar enligt SoL som LVU ska enligt socialstyrelsen "så långt som möjligt vara tidsbegränsande och behandlingsinriktade med återförening som mål." (SoS rapport 1990:24)

    Ett beslut om vård enligt LVU är en stark emotionell upplevelse för barnet och föräldrarna. Det innebär en begränsning i föräldrarnas bestämmanderätt över barnet. Därför är det oerhört viktigt att inga misstag begås från socialtjänstens sida.

    En utredning som ligger till grund för ett LVU-beslut måste vara saklig, opartisk och sanningsenligt framarbetad. Regeringsformen 1 kap 9 § stadgar detta.

    Att omhänderta ett barn kan starkt påverka utredaren känslomässigt. För att utredarens personliga engagemang inte skall påverka eller störa arbetet krävs att arbetet följer vissa regler. Utredningsarbetet bör ske med kritisk-saklig utredningsmetodik, där ett antal grundkriterier måste uppfyllas. Exempel på kriterier är tydlighet, frågeställning, relevanta uppgifter, källredovisning, precisering, undvikande av känsloladdat språk, etiska övervägande till skydd för enskilda människor, etc. (jfr. Edvardsson, 1996)

    När dessa kriterier inte följs kan osakliga och partiska utredningar uppstå, som präglas av bevisfabrikation i syfte att påverka och övertala läsaren, och att stödja utredarens egna syften. Bristfälliga utredningar kan leda till att felaktiga eller olämpliga beslut tas, som förstör familjens framtid.

     

    LVU

    Lagen om vård för unga (LVU) är ett komplement till SoL, i de situationer när de frivilliga insatser som kan ges med stöd av SoL inte räcker till . Således är lagen avsedd att tillämpas först när det visar sig att det inte går att få samtycke till den vård som, enligt socialtjänsten, anses nödvändig för barnet.

    Beslutet om vård enligt LVU fattas av Länsrätten efter ansökan av socialnämnden, och handläggningstiden i domstolen får enligt lag ej överstiga fyra veckor. Ett beslut om vård med stöd av LVU innebär att föräldrarnas bestämmanderätt över barnet begränsas i den omfattning som anses behövlig för att vården skall kunna genomföras.

    Ett barn kan bli föremål för ett omedelbart omhändertagande om socialtjänsten anser att en direkt fara för dess liv och hälsa föreligger. Detta innebär att socialnämnden kan, utan att invänta beslut från länsrätten, placera barn i "säkrare miljö". När ett barn omhändertas placeras det i ett jourhem. Vid längre tids omhändertagande placeras barnet i ett sk familjehem (fosterhem).

    "

    Socialnämnden skall regelbundet och minst var 6:e månad enligt 28 § SoL och 13 § andra stycket LVU överväga om vården behöver fortsätta när det gäller barn som beretts vård med stöd av 6 och 12 §§ SoL eller 2 § LVU (miljöfall). " (allmänna råd från Socialstyrelsen 1994:3, s.65)

    Barnperspektiv

    "

    Socialtjänstlagen skall tillgodose barnets vårdbehov och eventuella insatser ska göras för barnets bästa. Barnet kan inte själv kräva sin rätt med stöd av lagen men socialnämnden företräder barnet och tar på sig vårdansvaret för de barn som omhändertas och placeras utanför föräldrahemmet. " (Hagbard & Esping, 1992, s.19)

    Hollander (1985, kap. 6) påpekar att en vagt formulerad lag och utförliga handlingsregler, utgör ingen garanti för att barns behov och barns bästa tillgodoses. Hon menar att det behövs en utförlig och mer preciserad lagstiftning för att underlätta tillämpningen, och för att minska risken för att fel barn omhändertas.

    Hollander förklarar vidare att studien av ett antal barnavårdsärenden har tydliggjort vikten av att bevis- och tolkningsproblem i barnavårdsärenden uppmärksammas; "Det kan inte anses tillräckligt att konstatera att det finns dokumenterade missförhållanden i hemmet. Fakta angående sambanden mellan dessa missförhållanden och ’faran’ för barnets hälsa och utveckling måste klarläggas. "

    De olika parterna i ett LVU-mål kan ha olika förutsättningar. Hollander (1985, s.299) förklarar:

    "

    Både föräldrar och barn har en svag ställning i barnavårdsmål. Det är knappast brist på formella rättsäkerhetsgarantier som kan förklara detta, utan partssammansättningen som präglar dessa mål. De enskilda parterna, föräldrarna och barnen, är svaga socialt och ekonomiskt. De känner inte till rättsreglerna och vet inte hur de ska agera strategiskt."

    Hollander fann i sin avhandling att fakta i barnavårdsmålen handlade huvudsakligen om vårdnadshavaren, i allmänhet modern, och om dennes brister. Bevisfrågorna koncentrerades kring dessa fakta, medan få faktorer i barnets miljö redovisades. Hollander påpekar att fakta om barnen var genomgående få och stod inte i överensstämmelse med de krav på analys av barnets vårdbehov och prognos om utvecklingen som lagstiftningen ställer. En slutsats Hollander gör, är att lagstiftningen snarare är en tvångslag för föräldrarna, än en lag till barnets fördel.

    Heap (1983, s.156) påpekar: "Enligt barnavårdslagen är det nämndens uppgift att bedöma de förhållande barn lever under, bedöma om de innebär en fara för barnets hälsa och utveckling. Nämndens behandling har emellertid präglats av bevisföring, medan barns totala situation och behov tappats bort."

    Hagbard & Esping (1992, s.20) anser att; "Den ökande professionaliseringen inom barnavården de senaste decennierna medför risker att socialarbetarideal tar över föräldrarnas roll som stilbildare för uppfostran och för bedömningar om barns bästa. " (min kurs) De menar att den ökande professionaliseringen istället bör inriktas på att söka barnets perspektiv, att man får fram barnets upplevelser och känslor. Det skulle ge en bättre garanti för att barnets intressen och barnets bästa tillvaratas.

    Anita Cederström (1990) har i sin avhandling "Fosterbarns anpassning - en relationsproblematik", följt 25 barn som har placerats i fosterhem. Hon finner att det inte är kvaliteten på fosterhemmen som är avgörande för barnens utveckling, utan hur barnens relation till föräldrarna har gestaltat sig. Utgångspunkten för Cederström var att barnens relationer till föräldrarna var helt avgörande för hur de skulle utvecklas i fosterhemmet. Detta bevisades även. Resultaten visade att barn vars föräldrar inte hade förmåga att se och acceptera deras behov utvecklades negativt. Bäst gick det för de barn som blivit sedda av föräldrarna och inte indragna i deras inbördes konflikter.

    En slutsats Cederström drar är att om man identifierar barnets relation till föräldrarna kan man få en ökad förståelse för barnets situation.

    "

    Klart är dock att man måste lägga större vikt på att försöka förstå den psykologiska situationen som barnet befinner sig i. Dels för att kunna avgöra om en placering i fosterhem överhuvudtaget är möjlig eller om det är andra åtgärder som måste till. Dels för att kunna stödja fosterföräldrarna så att de förstår vad som händer med barnet."

     

    FN:s Barnkonvention


    Artikel 12.1 Konventionen om barns rättigheter som antogs av FN 1989 och som Sverige ratificerat lyder: Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

    2: För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurer, i alla domstols administrativa förfaranden som rör barnet.

    Artikel 25 lyder: Konventionsstaterna erkänner rätten för ett barn som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller behandling av sin fysiska eller psykiska hälsa regelbunden översyn av den behandling som barnet får och alla andra omständigheter rörande barnets omhändertagande." (Hagbard & Esping, 1992, s.16)

    FN:s barnkonvention är således tillämplig också för omhändertagna barn i fosterhem.

     

    Tillbaka till Artikelindex

    The Edner Case 

    Retorikfallet

    The Rhetoric Case

     

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter