Mormorsupproret - Föredrag

 

MORMORSUPPRORET

Av Margit Eliasson och Margareta Palm

 

 

Föredraget hållet av Margit Eliasson, språkrör för Mormorsupproret, vid NKMR's symposium i Göteborg den 12 juni 1998.

 

mormorsupproret_foredrag

Margit Eliasson. Föredrag vid NKMR's symposium i Göteborg den 12 juni 1998

 

MORMORSUPPRORET är en obunden ideell aktionsgrupp som startades för ca 10 år sedan, av Margareta Palm m. fl.

Vi ser som vår uppgift att skapa opinion.

Vi kräver att släkt och nätverket runt barnet skall fä bli delaktiga när socialen överväger ett omhändertagande.

Vi kräver att vi, på samma sätt som patienterna har rätt till sin journal, skall få ta del av vad socialutredaren skrivit om oss, på så sätt skall socialutredaren inte kunna gömma sig bakom sekretesslagen.

Vi kräver att få rätten att bemöta, vad socialutredaren skrivit om oss.

Vår åsikt är att:

Socialtjänsten skall ingripa omedelbart, när uppenbar fysisk eller psykisk misshandel föreligger, eller där sexuellt utnyttjande av barn förekommer, men med stor försiktighet, för att inte göra mer skada än nytta.

När det gäller barn med egen släkt och eget nätverk, där inga uppenbara skäl föreligger, skall socialtjänsten först pröva att hjälpa familjen i hemmet, t.ex. med en stödfamilj/stödperson. Som familjen kan känna förtroende för, alltså inte en felsökare, utsänd att hitta motiv för ett omhändertagande.

Ett omhändertagande måste alltid vara den sista åtgärden i en rad olika åtgärder, inte den första som oftast sker idag.

Vi far inte glömma att i varje barn finns en människa, som skall växa upp till en ansvarsfull familjemedlem och samhällsmedborgare, med oss vuxna som hjälp.

Att då känna sig svikna av alla de vuxna som barnet trodde älskade det, är nedbrytande och kan ge svåra men i framtiden och flytten till främmande människor kan skapa en identitetskris hos barnet.

Före den 1/1 1998 bestod familjen, enligt Föräldrabalken, enbart av far och mor, övriga runt barnet var inte "parter i målet" och utestängdes oftast helt.

Detta tycker vi är helt fel och vi tror att många av dagens "värstingar" är barn som känner sig svikna av oss vuxna.

Socialutredaren säger: "vi arbetar bara för föräldrar och först och främst för barnets bästa" eller "här i Sverige föds inte barnet till familjen utan till samhället" och vidare "man kan inte vara både mormor och vårdnadshavare!"

Släkten och nätverket räknas inte som en tillgång och resurs, utan som ett biologiskt problem!

När socialstyrelsen i sin rapport "Sammanbrott i familjehem", konstaterar att 44 % av placeringarna avbryts oplanerat, drar de slutsatsen att "en fosterhemsplacering är en insats som med stor säkerhet kommer att bryta samman" så framhärdar ändå socialutredarna att de vet bäst!

(Siffran i släktinganknutna hem är 2 - 4 %)

Socialsekreterarna tar inte till sig den forskning som finns.

På vilket annat område kan de anställda nonchalera forskningen inom sitt område?

Hjalmar Söderberg sa: Vissa saker måste man vara fackman för att inte förstå!

Tänkte han månne på socialutredaren då?

Vi insåg att här förelåg ett systemfel : en lag som gav för stort tolkningsutrymme till en socialtjänst med förlegad människosyn att det inte gick att arbeta enbart i egen sak - för socialtjänsten kan inte uttala sig i enskilda fall.

Det var alltså lagen vi måste ändra på.

Vi ansåg att vi gjorde detta bäst genom att påverka dem som sitter i Riksdagen, med namnlistor, fax och telefonkontakt, enskilda och medier har också hjälpt till att skapa opinion och stödet kom från riksdagsmän ur samtliga riksdagspartier, (socialdemokraterna har varit tveksammast) det blev ordalydelsen som skilde oss åt, vi ville ha "skall" inte "bör".

Den 2/6 1997 tog Riksdagen beslutet och från 1/1 1998 gäller tillägget till § 22 i Socialtjänstlagen som lyder:

"Vid placering av barn bör i första hand övervägas om barnet kan tas om hand av någon anhörig eller annan närstående." Enligt § I skall dock barnets bästa alltid beaktas. En sedvanlig utredning av det tilltänkta familjehemmet skall alltid göras. Om personerna i barnets nätverk inte kan tillförsäkra barnet god vård, skall placering givetvis inte göras där utan i annat hem. I dessa fall bör socialtjänsten som föreslås i propositionen utreda anhörigas möjlighet att på andra sätt stödja barnet.

Vi har nu på ett sätt fått ynnesten, att bli delaktiga vid livsavgörande beslut, kring våra nära och kära, men fortfarande gäller, om inte personkemin stämmer mellan oss och socialtjänsten, är vi fortfarande lika rättslösa !

Vi tycker att samma bevisföring borde gälla här som vid andra brott, för alla som hamnar i denna situation upplever det som en brottsanklagelse och känner maktlösheten, till och med att få en advokat till hjälp är svårt. Lyckas vi överklaga, så finns ingen oberoende instans som kan pröva ärendet.

Omhändertaganden gjorda före 1/1 1998 omfattas inte av lagändringen, därför kräver vi omgående omprövning av omhändertaganden gjorda före 1/1 1998, särskilt de med årslånga låsningar.

Socialens utredningar utförs i allmänhet av unga personer som saknar kunskap, erfarenhet och den säkerhet som krävs, men socialsekreterarnas utredningar godkänns i regel i det närmaste rutinmässigt av deras överordnade, som säger sig "ha förtroende för sina tjänstemän."

Dessa utredningar ligger sedan till grund för de beslut som fattas i socialnämnd, läns- och kammarrätter, där domarnas vilja eller förmåga att granska och ifrågasätta synes obefintligt.

Att sedan socialtjänstemännen är helt utan ansvar för sina beslut, gör ju inte saken bättre.

De utsatta är ju helt rättslösa och vi i Mormorsupproret upplever det som frustrerande att se en älskad unge, förvandlas till en värsting med socialtjänstens hjälp.

När kris uppstår väljer numera de flesta att inte kontakta socialtjänsten och be om den hjälp de har rätt till, i stället väljer de andra alternativ. De vet att socialtjänsten nästan undantagslöst väljer att ta barnen istället för att stötta i hemmet.

Men det är väl när kris uppstår som släkt och nätverket som bäst behövs.

Mormorsupproret kräver därför att vi, barnens släktingar och närstående, ska få bli utredda på samma "opartiska" villkor, som de tilltänkta fosterhemmen.

Vi vill förbli den resurs som kan ge den trygghet som så väl behövs då.

Vi vet att inte alla kan vara lämpliga, men att få samma rätt som helt okända, tycker inte vi är för mycket begärt.

Socialminister Margot Wallström skrev i sitt svar på vårt julbrev 1996 att "man kan inte helt utesluta släktens betydelse!" som sagt:

När det blåser förändringsvindar bygger en del vindskydd andra bygger väderkvarnar!

Sedan undrar vi hur socialhögskolorna utbildar eleverna, de tycks helt sakna insikt om vilken skada deras hårdhänta och stelbenta ingripanden orsakar ?

Lär socialhögskolorna ut den attityden eller är det klimatet på socialkontoren som är utslagsgivande för hur de behandlar sina klienter ?

VAR FINNS FÖRNUFTET, EMPATIN OCH SJÄLVKRITIKEN ?

Att kunna sätta sig in i hur en människa i kris reagerar och inse att det är ytterst fä som klarar att vara sansade i en krissituation, borde vara ett krav.

En viss insikt om sin egen del i katastrofen kan man väl ändå få begära.

Så kom Familjerådslaget, det går ut på enligt Nya Zeeländsk lag att "familjen och dess släkt har både kapacitet och rätt att försöka nå fram till sina egna genomtänkta lösningar".

Under försökstiden för Familjerådslaget har hörts positiva tongångar och vi tror att den kan vara en del till lösningen, men inte hela, och de socialdistrikt som inte vill anamma detta arbetsätt, behöver inte göra det.

Risken är väl att vissa socialdistrikt ser som en sparmöjlighet att bara "pracka" barnet på släkt och nätverk, utan opartiska utredningar.

En prövning skall alltid ligga till grund för varje beslut.

Många som stöder Mormorsupproret törs inte göra det öppet. De är rädda för att förlora den lilla kontakt de har och bli helt utestängda från det som nådigt beviljats dem. De ger oss fakta och hjälp i det tysta, det är få av oss som törs synas.

Det finns idag ca. 11000 barn som är omhändertagna i Sverige och vi har i dag ca 12000 namnunderskrifter som stödjer oss, det är mer än ett namn för varje omhändertaget barn.

Nu kommer signaler från flera håll i vårt land, socialtjänsten anser att denna lagändring inte gäller LVU- omhändertaganden, och att vi enbart kan komma i fråga i "vissa fall".

Allt detta gör att vi måste hålla frågan levande, socialtjänsten måste veta att de har ögonen på sig, för lagändringen saknar undantag, så de har ingen som helst grund för detta påstående.

Vi i Sverige vill gärna vara med om att skapa fred i världen och vi inbjuder till världskonferens om barnporr, vi ömmar för utsatta barn ute i världen, men vi vill inte ta till oss hur det ser ut här hos oss, barnen kanske inte svälter, men många far illa psykiskt.

Det är som Lille Printer sa: "Här i Sverige är det lättare att ta ifrån föräldrarna deras barn, än att ta ifrån dem deras cigaretter !"

Varför inte satsa en del av de pengar som går till fosterhemmen, till att stödja i hemmet i första hand.

Vi tror att pengar till familjestöd kommer att ge större utdelning än tvångsomhändertaganden med placering hos helt främmande människor.

När vi sedan vet att sedan, 1983 i Föräldrabalken 4:5 står att det inte behövs medgivande av de biologiska föräldrarna, till namnbyte och adoption, när vårdnaden fråntagits dem, infinner sig osökt frågan : Är det en form av tvångsadoption ?

Det är dessutom ett brott mot FN:s Barnkonvention, där det talas om barns rätt till sitt ursprung.

Adoption betyder också att släkt och nätverkets kontakt och umgängesrätt helt avbryts och därigenom förlorar barnet sin rätt till sina rötter.

Och till sist, vi vill att barnet växer upp till en ansvarsfull samhällsmedborgare med sina rötter hos släkt och nätverk, är det fel ?

 

För Mormorsupproret.

Margit Eliasson
Ovanmo 2380
88040 Ramsele

 

Margareta Palm
Nybyggarvägen 1 A
141 37 Huddinge

 

Mormorsupproret

Tillbaka till NKMR:s Huvudsida

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter