Artiklar

Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel?

Varför är det rätt när socialtjänsten gör fel?

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog

 

Lena Hellblom Sjögren, fil dr, leg psykolog. Hon medverkar flitigt i samhällsdebatten och hon används ofta som utredande psykolog i uppmärksammade rättsfall i Sverige, Danmark, Norge och Finland.

 

Artikeln är tidigare publicerad i Medborgarrätts tidning i december 2002.

Den publiceras här med författarens benägna tillstånd.

 

Frågan i rubriken föranleds av en lång rad rättsfall där socialsekreterare, sanktionerade av sina överordnade och socialnämnderna i berörda kommuner, skadat barn genom att på godtyckliga grunder omhänderta dem och tvångsseparera dem från sina föräldrar. Omhändertagandena motiveras av att det finns sådana brister i hemmet att det finns "risk för att barnets hälsa och utveckling skadas”. Det är denna formulering i gällande lagstiftning (LVU = Lagen om Vård av Unga) som ger utrymme för subjektiva, ounderbyggda, spekulativa - och helt godtyckliga riskbedömningar.

När så barnet eller barnen i en familj, utan grund i objektivt konstaterbara missförhållanden, har skilts från sina föräldrar, det mest omskakande (traumatiska) man kan utsätta ett barn för, avläses reaktionerna av denna amputation av barnets nära och kära, som bevis för att barnen av sina föräldrar i hemmet har behandlats illa eller traumatiserats.

Således kan en socialtjänst omedelbart omhänderta två små barn därför att man tror att barnen far illa i sitt hem, efter att en i personalen samma dag hört ett av barnen saga till sina kamrater på dagis att han haft en snopp i rumpan.

Samma dag kan samma, för barnen helt okända, socialsekreterare ta detta barn till rättsmedicinsk undersökning, och dagen därpå till ytterligare en stor undersökning på ett stort främmande sjukhus där barnet sövs ner. Samma för barnen okända socialsekreterare för barnen till en främmande "mamma" som de valt ut att vara i deras föräldrars ställe. Morföräldrarna avfärdas som olämpliga, liksom föräldrarnas förslag att barnen skall få bo med sin mamma, medan de slutför sin så kallade utredning, och pappan bor hos morföräldrarna, avfärdas.

I det främmande hemmet lämnas barnen. Tre veckor går utan att barnen far tala med någon av sina föräldrar, än mindre träffa dem. Under denna tid far inte heller barnen träffa sina kamrater på dagis, vilket de därefter tillåts, samtidigt som ett förbud utfärdas av socialtjänsten för personalen att låta någon av föräldrarna besöka barnen.

Barnen hade tvingats bo hos denna främmande mamma som nog tog väl hand om dem, i fem månader då socialsekreterarna tyckte att en psykolog skulle undersöka dessa barn. Psykologen träffade då barnen under 14 timmar var och utsatte dem för en lång rad (ovetenskapliga i meningen icke standardiserade) test och skattningar samt utfrågade dem om deras pappa utsatt dem för sexuella övergrepp. Psykologen finner att barnen är traumatiserade. Psykologen träffar inte barnens föräldrar, eller pratar med dem i telefon.

 

Psykologen förstår inte att barnen är traumatiserade på grand av att de skilts från sina föräldrar. Det förstår inte socialsekreterarna, deras överordnade eller socialnämnden heller, inte barnens ombud, och inte socialförvaltningens advokat. När domstolen efter nio månaders tvångsseparation och trauma för barnen, häver tvångsomhändertagandet, berörs inte med ett ord att det är myndighetens ingrepp som inneburit ett stort trauma för barnen. Det är som om socialtjänsten aldrig gör fel.

 

Det är ett systemfel att socialsekreterare tillåts ha en dömande makt som i praktikern är överordnad domstolarnas dömande makt. I detta fall var det misstanken om att barnen utsatts för sexuella övergrepp som ledde till det omedelbara omhändertagandet. När så polis och åklagare funnit att brott inte kan styrkas säger socialsekreterarna med flera att de i alla fall måste, som det heter, skydda barnen

 

Ingen instans finns som kan skydda barnen från myndighetsutövare som får för sig att barnets föräldrar är olämpliga och därefter har behov av att hålla fast vid sina bedömningar och försvara dem, även om det innebär att barnen de säger sig vilja skydda far illa. Tvångsomhändertagna barn är i dag i praktiken rättslösa.

De som har dömt ut barnets föräldrar har makten att tolka och förespråka vad som är "barnets bästa”. Detta är ofta, alltför ofta tyvärr, i strid med barnets djupaste mänskliga behov av kärlek och tillhörighet, och innebär ett brott mot barnets mänskliga rättighet till familjeliv.

 

Budskapet är dock, även från högsta instans: socialtjänsten gör inte fel. Socialtjänsten hjälper barn och familjer. Socialtjänsten skyddar barn och agerar för barnets bästa.

Om socialtjänsten aldrig per definition kan ha fel, trots att de har fel, innebär det att det system som skadar barn och familjer inte kan korrigeras. Tacknämligt nog har somliga inom Socialstyrelsen insett att systemet brister, men frågan är om de kan åstadkomma några förändringar.

 

Nyligen avslog Högsta Domstolen en resningsansökan från Daniel Sigströms mamma. Socialsekreteraren, som i många år satt sig själv i moderns ställe förestår nu ett hem för missbrukande mödrar. Hon förstår sig kanske på missbrukare. Hon och en kollega valde, i samband med att de fick fram ett beslut om tvångsomhändertagande av Daniel, ett fosterhem till Daniel, 40 mil från mamman, ett fosterhem där pappan nyligen avbrutit en behandling för heroinmissbrukare och också åkt fast för rattonykterhet med ett barn i bilen. Han och fosterhemsmamman, också med en bakgrund i behandlingshemsmiljö (första gången som 15-årig mamma), hade just fått ett gemensamt barn då de utsågs till ett "kvalificerat familjehem" för Daniel. Daniel var då nästan 12 år gammal och såg nästan ut som en vuxen man, på grund av de hormonförändringar som enligt läkaren nog förklarades av en tumör på hypofysen som man upptäckt då han var liten. Daniel hade också epilepsi och ett mindre hjärtfel. Hans behandlande läkare fanns där han bott med sin mamma. Mamman vräktes från sin bostad och förbjöds att besöka fosterhemmet. Mamman ansågs vara mycket besvärlig. Hon var aldrig nöjd med socialtjänstens hjälpinsatser och höll bara på och klagade på allting, ansåg socialsekreteraren och alla som hon informerade. Daniels mamma, som själv var lungsjuk, och nu är ännu mycket sjukare, oroade sig och skrev brev. Hon fick under det tredje året av tvångsomhändertagande inte ens ringa till sin son Daniel.

 

Daniels mamma var rädd att Daniel inte fick den vård och den kärlek och den omsorg han behövde. Hon avfärdades som kverulantisk och överbeskyddande. Hon bemöttes aldrig med respekt. Och hennes oro avfärdades. När fosterföräldrarna, utan att informera, sina uppdragsgivare socialtjänsten, lämnade Daniel med flera omhändertagna ungdomar, i en före detta alkoholists vård i sitt hem och avvek i mer än en månad, utsattes Daniel för ett sexuellt övergrepp av en annan placerad yngling. Därefter förflyttades Daniel till den före detta alkoholisten, i vilkens lägenhet han avled ett par månader senare, i ett av sina under omhändertagandetiden många upprepade epilepsianfall.

Både tingsrätt och hovrätt har funnit att socialtjänsten inte gjort några fel. Mamman har dömts i båda instanserna till att betala rättegångskostnaderna (cirka 1,5 miljoner kronor) för den motpart hon försökte ställa till svars för sin sons död och kränkningarna av hans mänskliga rättigheter.

 

Budskapet är: den som har makt har rätt, även om den gör fel.

Varför dog Daniel, 14 år? Av Maciej Zaremba

Socialtjänsten - en skyddad verkstad. Av Anita Ankarcrona

Socialtjänsten har inte fel. Av Lena Hellblom Sjögren

Godtyckliga omhändertaganden förekommer. Av Lena Hellblom Sjögren

Tillbaka till Artiklar

 

 

Tvivelaktiga barnomhändertaganden - Svar på tal

Tvivelaktiga barnomhändertaganden - Svar på tal

                  Av Donald Söderberg, Rumskullapojkens pappa

 

 

Donald Söderberg är far till den numera riksbekanta Rumskullapojken Jimmy Söderberg.

Artikeln är tidigare publicerad i Smålands-Tidningen den 21 oktober 2002 som svar på en replik med rubrik "Det finns föräldrar som inte klarar av sina barn" publicerad i SmT den 14 oktober 2002 undertecknad av nio socialsekreterare vid socialförvaltningen i Nässjö. De nio socialsekreterarna hade gjort replik på jur. kand Ruby Harrold-Claessons debattinlägg "Kidnappning en tortyr som skapar otrygghet" som SmT publicerade den 16 september 2002.

 

Artikeln återges här med Donald Söderbergs benägna tillstånd.

 

 

Jag har läst de nio Nässjö socialarbetarnas angrepp på jur. kand Ruby Harrold-Claesson i Smt den 14 september där de påstår att det finns föräldrar som inte klarar av sina barn. Kanhända att så är fallet, men detta motiverar inte antalet omhändertaganden som görs i Sverige varje år. Enligt statistiken omhändertas 18000 barn per år. Omhändertas barnen pga att vi svenskar som befolkning är så nergångna och inkompetenta som föräldrar eller är anledningen till tvångsomhändertagandena att hålla socialarbetarna, familjehemsföräldrarna och dem som äger behandlingshemmen med arbete och inkomster?

 

Jag som skriver det här inlägget är ett offer för tvångsomhändertagande. Min sjuke son Jimmy Söderberg är den numera rikskända Rumskullapojken. Från mina egna erfarenheter och efter att ha studerat åtskilliga fall av omhändertaganden i dokumenterade rättsfall (många av dessa fall finns publicerade på NKMRs Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter hemsida) kan undertecknad som människa inte annat än reagera starkt mot att socialtjänstens personal inte kan erkänna att de tvångsplacerat barn på oriktiga grunder i många fall. Tusentals LVU omhändertaganden har gjorts på felaktiga läkardiagnoser eller helt enkelt uppdiktade historier från vissa socialsekreterares sida. De anklagar föräldrarna för fysiska sjukdomar hos barnen som föräldrarna inte råder över eller kan påverka. Detta arbetssätt anser jag är helt rättsvidrigt eftersom t o m medvetna lögner kan tillgripas av socialtjänsten för att först övertyga socialnämnden om att ett ingripande enligt LVU måste göras, sedan presenteras samma lögn inför länsrätterna som då fastställer LVU beslutet. Detta är att tumma på rättssäkerheten och det är ovärdigt en rättsstat av typ Sverige. Kom ihåg, en lögn blir inte sanning bara därför att det upprepas och godkänns av aningslösa och okritiska myndighetspersoner.

 

Kära socialsekreterare i Nässjö, jag vill härmed inte såra Eder stolthet som yrkesgrupp. Ni gör säkert det som ni tror är ett bra arbete "för barnens bästa" men ni måste lyssna på de inblandade barnen och deras föräldrar och de som känner familjen väl. Ni måste också kunna tåla kritiken mot er yrkeskår eftersom det är ju ni som drar ärendena till socialnämnden. Ni är inte ofelbara. Ni måste inse att det kan finnas (och faktiskt finns) brister inom socialtjänstens tillämpning av LVU runt om i landet och också i Nässjö. Ni har ett ansvar att inte fatta felaktiga beslut och att inte göra onödiga ingripanden i barns liv. Detta ansvar borde också vara ett straffrättsligt ansvar och ett skadeståndsansvar.

 

Sanningen om alla felaktiga tvångsomhändertaganden av barn går inte att dölja. Folk finner sig inte i era rättsövergrepp mot dem och deras barn. TV och tidningarna har visat åtskilliga fall av tvivelaktiga barnomhändertaganden, men när det kommer saklig välgrundad kritik från en jurist som dessutom är ordförande i NKMR då framträder det kollegiala stödet.

 

För dem som tror på vad socialsekreterarna har skrivit till sitt försvar den 14/10 vill jag rekommendera ett besök på NKMRs hemsida på internet. Då blir man inte så imponerad av socialtjänstens slagord om barnens bästa. Då kommer man till insikt om att LVU i många fall borde översättas med Lögnens Välvilliga Utformande till barnens sämsta.

 

 

 

Kidnappning en tortyr som skapar otrygghet. Av Ruby Harrold-Claesson

 

Jimmy Söderbergfallet. Munchhausen by Proxy eller kroppslig sjukdom? Av Donald Söderberg

 

Jimmy Söderbergfallet. Artikelserie i Nya Dagen & Dagen.com



Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden. Av Tryggve Emstedt


Tillbaka till Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

Lönsamt extraknäck för socialarbetare

Lönsamt extraknäck för socialarbetare

Av Ruby Harrold-Claesson, jur. kand

 

                                      

 

 



         Ruby Harrold-Claesson är som bekant ordf. i NKMR.

         Artikeln är skriven för NKMR:s hemsida

 

 

 

 

 

 

 

I Göteborgs Posten den 19 oktober 2001 fanns en artikel av Per Sydvik med titel "Lönsamt extraknäck för socialarbetare. Fyra socialsekreterare med eget bolag gör jobb åt andra kommuner". I GP den 23 oktober 2001 kunde vi läsa journalisten Eva Lundgrens presentation av socialchefen i Backa, "Professionell medmänniska". TV-programmet "Striptease" avslöjade i februari 1998 att chefen för familjehemsverksamheten i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen, Lars Lilled, som hade egna ekonomiska intressen i ett företag som förmedlar fosterhem. Tidningen Arbetet-Nyheterna publicerade en artikel om fallet den 16 februari 1998. Varken artikeln om de fyra socialsekreterarnas extraknäck eller hyllningen till socialchefen i Backa har publicerats i GP:s internetupplaga.

 Socialsekreterarnas extraknäck
Av Per Sydviks artikel framgår det att fyra socialsekreterare i stadsdelen Lärjedalen i Göteborg har opererat ett handelsbolag som gör sociala tvångsutredningar. Bolaget har funnits i två år och har en omsättning i miljonklassen, med kranskommunerna som kunder. Bolaget ifrågasätts nu, bland annat efter ett JO-beslut.

Av artikeln framgår också att de fyra bolagsmännen är anställda som socialsekreterare vid stadsdelsförvaltningen i Lärjedalen, där de utgör personalen på socialkontorets så kallade rättsenhet. Den bildades 1994 för att utreda de tyngsta och svåraste fallen. Utredningarna leder ofta till beslut som innebär maktutövning mot enskilda medborgare: exempelvis omhändertaganden av barn eller tvångsvård.

För två år sedan startade de fyra socialsekreterarna ett handelsbolag med namn: Utredningsbyrån i Göteborg. Den tillförordnade socialchef i Lärjedalen, Anita Lidström tror att det som handelsbolaget sysslar med är detsamma som bolagsmännen gör som kommunanställda - det vill säga så kallade paragraf 50-utredningar av barn och ungdomar.

De fyra socialsekreterarna/bolagsmännen, tillika anställda vid SDN-Lärjedalen, fick konstruktionen godkänd av socialkontorets ledning. Övriga chefer inom stadsdelsförvaltningen tycks inte ha känt till bolaget men har i denna vecka börjat agera i frågan.
Per Sydvik skriver: "Diskussionen i socialkontorets ledningsgrupp handlade mest om att bolaget inte fick "inverka menligt" på de fyras tjänstgöring i Lärjedalen, berättar Anita   Lidström. - Och vi kom fram till att det inte var någon kollision med reglerna för bisysslor."

Journalisten skriver vidare: "Tillförordnade socialchefen tror också att bolaget startades för att de fyra ville tjäna lite extra:  - Det är väldigt välbekant att lönerna inom offentlig sektor släpar efter, säger hon." Han fortsätter: "Lidström säger sig inte veta vilka kommuner bolaget är verksamt i. Dock tror hon sig veta att bolaget har en "mycket, mycket liten omfattning"." 


Av uppgifterna i artikeln framgår emellertid att de driftiga socialsekreterarna/bolagsmännen har haft ett antal uppdrag. Under perioden juni 2000 till oktober i år har de utfört uppdrag för 830 000 kronor åt enbart en uppdragsgivare, Ale kommun. Orust är en annan kommun där Utredningsbyrån är verksam. Där har bolaget arbetat för 82 000 kronor sedan i november.


Trots att bolagets konstruktion har godkänts av socialkontorets ledning, verkar alla i ansvarig ställning vara mycket överraskade av dess existens. Per Sydvik skriver: "Bo Stahre, kanslichef på SDF Lärjedalen, fick nyligen en telefonanmälan om att bolaget existerade.  - Personligen tycker jag det känns tveksamt att ha den här typen av bisyssla när man sysslar med myndighetsutövning".


En annan som intervjuats i GP-artikeln, personalchefen Elisabeth Spång, framförde liknande åsikter: Hennes reaktion enligt uppgifterna i artikeln var "Vi håller på och ser om det kan vara något otillbörligt i detta, säger hon, och tillägger en smula syrligt att det har man uppenbarligen inte tyckt på socialkontoret." I intervjun påpekar Elisabeth Spång att reglerna förbjuder sådan bisyssla som kan rubba förtroendet för förvaltningens verksamhet. Hon menar att regler för bisysslor kan sägas vara mjukvara i sammanhanget, men att med lagarna är det annat. Här finns dessutom ett tydligt utslag i form av ett beslut från justitieombudsmannen i april i år.

JO-beslutet

I beslut i ärenden 2598-2000 resp. 2617-2000 med datum 2001-04-04 slår JO fast att det inte är lagligt för en socialnämnd att lämna över utredningar enligt § 50 socialtjänstlagen till privata bolag. JO slår dessutom fast att inte bara beslutet, utan också en utredning, är myndighetsutövning. Således får en kommun inte lägga ut utredningen, vare sig till ett bolag eller till en privatperson. Bakgrunden till JO-beslutet är det uppmärksammade förslaget från Stockholms borgerliga majoritet att privatisera socialtjänsten.


Ovilja att avslöja kunderna

Av Per Sydviks artikel framgår att Pia Wassenius är en av bolagsmännen. Hon är tillika socialsekreterare på Lärjedalens rättsenhet. Hon vägrar berätta vilka kommuner bolaget är verksamt i och vill inte säga hur stor omfattningen är.  Hon tillstår dock att en gemensam grund för dem att starta bolaget var att de "tycker väldigt mycket om att göra utredningar". Socialsekreterarna anser sig ha en specialkompetens, som de vill fortsätta utveckla, heter det.

Hittills har bolaget arvoderats för sina uppdrag och det anses att en ändring till något som mera liknar lön kan bli aktuell. Detta mot bakgrund av diskussionen efter JO:s beslut.


Åsa Claesson, individ- och familjeomsorgschef i Ale, anser att kommunen följer JO-beslutet eftersom ett uppdragsavtal skrivs för varje utredning. På avtalen finns, förutom bolagets namn, också namnet på den bolagsman som ska göra utredningen. Därmed skulle JO:s krav vara uppfyllt, att extern uppdragstagare ska vara fysisk person, anser hon. Hon anger vidare att någon upphandling har dock inte gjorts. Hon menar att det skulle vara en tillfällig lösning eftersom de har svårt att rekrytera personal och har fått en ökad arbetsmängd, enligt artikelförfattaren.

Socialcheferna på Hisingen

I journalisten Eva Lundgrens presentation av socialchefen i Backa, "Professionell medmänniska" står det att läsa att hon hade tagit emot ett fosterbarn - en liten pojke som var två år gammal - som bodde hos henne till dess att han var 17 år gammal. Av artikeln framgår också följande "Senare tog vi emot ett antal flickor under kortare perioder." Socialchefen har således haft en avsevärd inkomst i form av fosterhemsersättning samtidigt som hon har utkvitterat lön som kommunanställd. Det är också känt att fosterbarn används som stalledrängar och pigor i fosterhemmen.

Socialarbetarnas extraknäck i form av tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar - ofta i det egna hemmet och till stora arvoden - av mindre lyckligt lottade samhällsmedborgares barn, är sedan länge känt som ett lönsamt företag.

TV-programmet "Striptease" avslöjade i februari 1998 att chefen för familjehemsverksamheten i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen, Lars Lilled, som hade egna ekonomiska intressen i ett företag som förmedlar fosterhem. Tidningen Arbetet-Nyheterna publicerade en artikel om fallet den 16 februari 1998. För vidare läsning om detta fall om handel med andras barn hänvisas till Fosterbarnsförmedling - chefen för familjehemsverksamheten är delägare i fosterhemsbolag.
 

I flera artiklar har denna lagunderstödda handeln med barn kritiserats av jurister och journalister m fl människor med ett utvecklat rättstänkande. Likväl förblir socialtjänstens herravälde oförändrat och socialnämnderna och förvaltningsdomstolarna fortsätter att ge legitimitet åt deras verksamhet.


 

 

Fosterbarnsförmedling - Chefen för familjehemsverksamheten är delägare i fosterhemsbolag

 

Jurist ifrågasätter fosterhemsbolags laglighet

 

Socialsekreterarna idkar handel med andras barn
Av Sven-Erik Berg

 

Fosterbarn som god butikk
Av Siv Westerberg

 

Hög tid att avskaffa odemokratiska maktstrukturer
Av Lisbeth Lindeborg

 

Varför dog Daniel - 14 år?
Av Maciej Zaremba

 

Tillbaka till Artiklar

 

 

 

 

 

 

Varfor_dog_daniel

Varför dog Daniel, 14 år?

- en berättelse om fosterhem, socialvård och maktutövning

Av Maciej Zaremba

 

 

Maciej Zaremba är kulturredaktör på Dagens Nyheter (DN). Artikeln är tidigare publicerad i DN den 30 maj 1993. Därefter har den publicerats i boken "Förändra verkligheten! - Det sociala reportaget från Zola till Zaremba", redigerad av Britt Hultén och utgiven på Ordfront förlag 1995.

Det var Maciej Zaremba som genom sin artikelserie i DN gjorde världen uppmärksam på
tvångssteriliseringarna som praktiserades i Sverige mellan 1936 - 1976 då lagen om tvångssterilisering upphävdes.

Artikeln återges här med författarens benägna tillstånd.

Obs! Efter artikeln följer en redogörelse för den anmälan som artikeln tilldrog sig hos Allmänhetens Pressombudsman (PO) - se artikelns slut.

Jag måste härifrån snarast, hjälp mig...jag hatar att vara här. Daniel Sigström, omhändertagen med tvång, dog i fosterhemmet. Socialen ansåg att Daniels mamma överdrev hans sjukdomar.

 

varfor_dog_daniel

Daniel Sigström, 14 år.

NÅGON GÅNG på våren 1991 fick jag ett egendomligt telefonsamtal. En kvinnlig röst, flämtande av andnöd, vädjande om hjälp. Hennes son for illa, sade kvinnan. Han blev misshandlad. Han var allvarligt sjuk men fick ingen vård. Hon fruktade för hans liv. Själv kunde hon inget göra, hennes Daniel fanns i ett fosterhem 40 mil bort. Och nu har socialmyndigheterna till och med förbjudit henne att ringa honom.

Varför var han då omhändertagen? Marianne Sigström, som kvinnan heter, berättade en förfärlig och osannolik historia: om manipulerade läkarintyg, svekfulla socialsekreterare och korrumperade fosterföräldrar. Hon räknade upp rader av lagbrott och försåtliga övergrepp. Socialtjänstemännen förföljde henne, ansåg hon. Det var en hämndaktion, menade hon. Hon har nämligen dristat sig till att ifrågasätta deras behandling av människor i allmänhet och henne själv i synnerhet.

Marianne bönföll mig om att undersöka saken. Jag tvekade, hon lät som en rättshaverist. Det skulle fordras veckor och kanske månader att reda ut vad som egentligen hade hänt. Jag lämnade vaga och undvikande svar. Marianne fortsatte att ringa, alltmer sällan och från telefonautomat. Hon hade inga pengar och hennes telefon hade stängts av. Sedan tystnade hon.

Ett år senare dog Daniel Sigström. Omständigheterna är dunkla. Det enda vittnet, vi kallar honom B, som för tillfället uppbar arvode för att vårda pojken, säger i polisförhöret att han ringde sjukhuset efter det sjätte anfallet i tät följd. Det tog litet tid, han visste inte numret. Kanske hade han inte särskilt bråttom. Han fick rådet att avvakta, säger han. Därav blev han lugnad.

Vi vet att enligt socialtjänsten i Gottsunda kommundel i Uppsala, för vars räkning B vårdade Daniel, var ju pojken inte särskilt sjuk. Det var ju bara hans mamma som inbillade sig. B hade fått instruktioner från socialtjänsten att hålla henne borta från vården av Daniel.

Visst brukade Daniel få epileptiska anfall. Det hände ett par gånger i veckan att han fick enstaka kramper med kortvarig medvetandeförlust, trots att han regelbundet tog sin medicin. Men ingen hade sagt till B att seriekramper kunde sluta med döden. Någon handledning i vården av epileptiker hade han inte fått. Efter det sjunde anfallet dog Daniel. Då "tog B tag i denne och ruskade honom och klappade honom i ansiktet". När detta inte hjälpte ringde han efter ambulans.

"Dråp, mord", hade Marianne skrivit på kopian av detta polisförhör.

Fosterbarnet Daniel Sigström blev 14 år gammal. Han avled den 24 april 1992.

Sedan den dagen har jag läst tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden, jag har vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand. Jag har sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal. Det har tagit mig ett år att komma fram till att Mariannes förtvivlade kommentar på kopian av polisförhöret kan ha fog för sig.

Det finns således ett ansvar att utkräva och en mors heder att återupprätta. Det är skäl nog att berätta denna långa historia. Men det finns ett annat, lika tungt vägande. Det som hänt Daniel kommer att hända igen.

Det börjar, som så ofta, med fattigdom. I början av 80-talet söker Marianne Sigström hjälp hos socialbyrån. Det är litet genant att det behöver påpekas: hon dricker inte upp sin inkomst, inte heller har hon förköpt sig hos Ellos. Marianne är en skötsam och verserad mor till två välartade och numera vuxna barn. Samma år som hon fyller 40 begåvas hon med en son. Det enda som felas henne är hälsa - och litet tur i livet. Hon har astma, ryggbesvär och en missbildad lunga. Sjukpensionär sedan 1980 är hon ensam med ett ovanligt sjukligt och krävande barn. När hennes Daniel fyller fyra upptäcker läkarna att han förutom kroniska infektioner även lider av psykomatonisk epilepsi.

Det mesta i Mariannes liv skulle socialen småningom sätta i fråga. Dock inte detta: den enda orsaken till hennes ekonomiska trångmål är hennes son. Han vantrivs på daghemmet, hon tar med honom på utflykt. Han är rädd för att leka på gården - de åker till Stockholm och går på museer. Han är ofta sjuk - det kostar pengar. Han är genstörtig och ihängsen. Hon köper leksaker, böcker, de går på bio. Socialsekreterarnas sammanfattning är nog korrekt: "Marianne har svårt att säga nej till Daniel." Man finner henne något slösaktig.

Det rör sig inte om några stora belopp. Men en sjukpension på drygt 4 000 kronor räcker inte långt. Hon blir efter med hyran och daghemsavgiften och tvingas allt oftare be socialen om hjälp.

Så sker ett litet under. 1983 uppfattar en framsynt socialsekreterare hennes belägenhet. Han tycks vilja bespara Marianne de trots allt något förödmjukande ansökningarna om bidrag till busskort och daghemsavgift. Och han ser till att samhället stödjer henne solidariskt och regelbundet med 1 100 kronor i månaden. Men snart kommer en ny ansvarig och bidraget dras in: "Behoven kan tillgodoses genom egna inkomster."

Men det kan de inte. Daniel växer och med honom utgifterna. Mellan 1984 och 1988 tvingas Marianne att gång på gång ansöka om hjälp. Och hon beviljas: en hyra här, litet medicin där, matpengar, busskort, telefonräkningar. För den skull fattar 13 olika tjänstemän efter sammanträden och mogna överväganden sammanlagt 61 olika beslut. Facit: under dessa fem år får hon i genomsnitt 1184 kronor i månaden i socialbidrag.

Ett typiskt citat ur socialjournalen: "9.9.86. Marianne framställer om hjälp till att skaffa nya glasögon (Daniel har slagit sönder hennes förra), kostnad 400 kronor. Till byråsammanträde . . . soc sekr Gun Johansson-Öhrnell avslår framställningen med motiveringen att Marianne har inkomster överstigande norm."

Daniel slår sönder saker. Han rör sig tafatt, är ömsom ängslig, ömsom aggressiv, har svårt att följa med i skolan, ännu svårare att få kamrater. Han mobbas i skolan och på lekplatsen. Ofta ser han skrämmande saker på nätterna.

På socialbyrån anser man emellertid att Marianne behöver uppfostras. Det är därför som man så resolut säger nej till henne. Marianne måste lära sig att planera, anser till exempel Gun Johansson-Öhrnell. Hon måste lära sig att säga nej till Daniel, står det i journalen. Hon överdriver ju hans sjukdomar.

Det kunde man kanske tro. Men 1986 finns det all anledning att tänka om. Den nioårige Daniel har kommit in i puberteten, han ökar onaturligt i vikt, får aggressionsutbrott och ångestanfall. Han går redan i specialskola, vistas tidvis på Mariannes begäran hos kontaktfamiljer och i avlastningshem.

"Gör klart för Marianne att inga fler hyror betalas och att hon i fortsättningen får klara sig själv."

I april 1987 finner läkarna en misstänkt hjärntumör. I september samma år kommer den första diagnosen: en missbildning intill hypofysen, som läkarna sätter i samband med Daniels för tidiga utveckling, hans epilepsi och beteendeproblem.

Socialbyrån underrättas, men lyssnar tydligen inte så noga. Ty samma höst gör socialsekreteraren Johansson-Öhrnell ett nytt och radikalt försök att lära Marianne sparsamhet: "Gör klart för Marianne att inga fler hyror betalas och att hon i fortsättningen får klara sig själv." Alla hennes ansökningar avslås: matpengar, hyror, telefonräkningar. Motivering: "Inkomsterna överstiger socialbidragsnormen med cirka 1 500 kronor per månad." "Har inte haft merutgifter som hon inte kunnat påverka."

Jag skall försöka uttrycka mig neutralt: Någon gång på hösten 1987 upphör socialtjänstemännen i Gottsunda att bete sig rationellt. Kring årsskiftet skriver sektionschefen Bengt Ehlin ett avslag som är både formellt lagvidrigt och kränkande. Marianne tillgriper sin medborgarrätt: hon klagar hos den socialdemokratiske ordföranden i socialnämnden, Staffan Yngve. Ett nytt under: Yngve tar socialsekreterarna i upptuktelse: så här nedlåtande får man inte skriva. Sektionschefen Bengt Ehlin tvingas skriva ett nytt brev.

Fint, inte sant. Så skall det ju gå till i vår välfärdsdemokrati. Man kunde rent av hoppas att den folkvaldes rådiga ingripande blev en vändpunkt i denna dystra historia.

Det blev det också. Efter denna incident får inte Marianne någon mera hjälp. Anteckningarna i socialakten börjar anfäktas av aggressivitet. Hon förvägras hjälp till hyran och hotas av vräkning. En läkare intygar: "Modern upplever i nuvarande läge en påtaglig stress, som accentuerats i samband med den hotande flyttningen. Denna belastning bör invägas i beslutet om tvångsflyttning."

Det invägs inte, i maj 1989 blir familjen vräkt och anvisas en "socialbostad" som hälsovårdsnämnden genast dömer ut. Socialen vägrar emellertid att bekosta en allergisanering av våningen och Marianne ställs utan bostad.

För Uppsalas skattebetalare blir denna vräkning en ren utgiftspost. Kan det finnas någon mening med att vräka en sjukpensionerad, ensamstående mamma, när man sedan ändå tvingas betala hennes hyror, efterstädning och flyttningskostnader?

Det finns förvisso en logik i det drama som börjar på ett grått socialkontor i Gottsunda och slutar på ett bårhus i Härnösand. Men det finns ingen plan, knappt ens en avsikt. Däremot en myckenhet starka känslor.

Jag försöker förstå de ansvariga socialarbetarna: Bengt Ehlin, Mona Salander, Gunbritt Graan. Uppenbarligen har de fattat agg till Marianne Sigström. Skrivningarna i socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar. Bland dessa hundratals sidor kan man på sin höjd finna ett par tre medkännande ord om föremålet för författarnas omsorger.

Nåväl. Det måste likväl höra till människans rättigheter att inte tåla sin nästa, också om nästan är klient och man själv socialsekreterare. Att just Marianne Sigström så höggradigt misshagar dessa socialtjänstemän är inte ägnat att förvåna. Hon är ju som skapad för att förbittra en svensk socialbyrå. Eller, kanhända, vilken välmenande hjälpare som helst.

Hon är sjukpensionerad och fattig, men vägrar att anpassa sitt yttre till detta predikament. Hänvisad till socialhjälpen beter hon sig som vore hjälpen en självklar rättighet och berövar därmed hjälparna tacksamhetens söta belöning. Hon är beläst, munvig, mycket intelligent och säker på sig själv. Men också brysk i omdömen, ibland överlägsen och inte så litet självrättfärdig. Hon är göteborgska, vilket både hörs och sticker. Hon är restlöst och skamlöst upptagen av pojken, det väcker skuldkänslor och obehag hos oss alla som vid jämförelse tycker oss ha försummat våra egna barn.

Hennes förtroende för den offentliga omsorgens organisation är begränsat och hon anstränger sig inte över hövan för att dölja denna sin skepsis.

De två senare förhållanden läggs henne uttryckligen till last. Men Marianne kan ha sina skäl. Jag har till exempel räknat ut att på Akademiska sjukhuset i Uppsala togs under årens lopp hennes Daniel om hand av 55 olika läkare. Ofta var det Marianne som fick hjälpa doktorerna att kommunicera med varandra.

Det mest förargelseväckande måste ändå vara att denna imponerande kvinna som är så kompetent och försigkommen inför omvärlden samtidigt är så svag och hjälplös inför sitt barn. (Det förefaller som om socialen uppfattade det senare förhållandet som hennes enda försonande drag. Det är hur som helst det enda som syns i journalen.)

Som om inte detta räckte har Marianne JO-anmält en och annan socialsekreterare, klagat på mottagandet på skolor och daghem, avbrutit samarbetet med ett par kontaktfamiljer, ifrågasatt placeringen av Daniel på en skola för autistiska och psykotiska barn och haft synpunkter på vården. Ofta med rätta, förefaller det, i andra fall säkert förhastat. I likhet med många andra föräldrar anser sig Marianne veta bäst vad som är bra för hennes barn.

Det behövs strängt taget inte mer för att bringa en socialbyrå, van vid betydligt underdånigare hållning, ur jämvikt.

Om socialsekreterarna ändå hade förmått erkänna för sig själva hur pinsamt provocerade de varit av Marianne. Om de hade tillåtit sig ett utbrott, drämt en krukväxt i väggen eller slagit i dörrar, därefter bett om ursäkt och återgått till den lagbundna och neutrala tjänsteutövningen. Då hade denna artikel förmodligen aldrig blivit skriven.

De gjorde ingenting av detta. Jag förmodar att de i stället bedyrade för sig själva och för varandra hur väl de ville Marianne och hennes barn. De uppträdde och de talade lugnt och behärskat. Och ilskan? Ilskan hamnade i journalen. Det vill säga: levdes ut i maktutövningen.

Den 2 juni 1989 sammanfattar Gunbritt Graan ärendet:

"Daniel har alltid varit ett krävande barn, lättinfekterad, med en störning på hypotalamus, som ger hormonrubbning och för tidig pubertet. Dessutom har Daniel en psykomotorisk epilepsi som ger humörväxlingar. Modern och Daniel har alltid haft en komplicerad relation, hans fysiska problematik kan ha en bidragande effekt."

En, får man säga, ärlig beskrivning. Men 18 dagar senare, den 20 juni, skriver hon en ny sammanfattning. Daniels sjukdomar nämns nu inte med ett ord. I stället står det:

"Marianne har egna relationsproblem och därmed har även Daniel drabbats av moderns egen oförmåga att känna tillit och knyta an i relationer."

Det är ett viktigt dokument, det motsvarar läkarjournalens sjukdomsbeskrivning (epikris). Med stöd i detta papper skall en ny ansvarig snabbt kunna sätta sig in i fallet. Därför är bestämmelserna som påbjuder objektivitet, saklighet och fullständighet i socialjournaler mycket stränga.

Graans omdefiniering av Daniels problem kommer att gälla ända till slutet av detta ärende. Allt tyder på att det bringar det till det slut det fick. I fortsättningen nämns nämligen aldrig Daniels sjukdomar i socialjournalens inledande sammanfattningar, de hamnar i periferin. Kopplingen mellan hans hormonrubbning och ambivalens till modern försvinner för alltid. Daniels främsta åkomma blir hans mamma. Det är hon som gör honom sjuk: symbiotiska bindningar, felaktiga uppfostringsmönster, oförmåga att sätta gränser och - icke att förglömma - sjukdomsfixering. "Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig", kommer Graan att försäkra två månader före pojkens död.

Under julen 1988 blir Mariannes och Daniels samvaro mycket stormig, han slår henne, hårt. Marianne, som själv är sjuk, ber om hjälp.

Graan skriver:
"Marianne har önskemål om att bli placerad tillsammans med Daniel på ett behandlingshem ... Min bedömning är att Marianne inte klarar Daniel och att hon inte är så behandlingsbar att det skulle vara till någon gagn för varken den ena eller den andra att åtnjuta en dylik behandlingsperiod. Detta även med tanke på Mariannes ålder och hälsotillstånd ... Min uppfattning är att Daniel inte medför några vårdtekniska problem eller svårigheter då han är på egen hand med andra människor. Utan det är endast då Marianne och han är tillsammans som problemen uppstår ... Min uppfattning är att Mariannes och Daniels umgänge bör begränsas ... Vi planerar ... att placera Daniel i ett storfosterhem i Härnösand."

Men Marianne framhärdar. Hon ställer krav på socialtjänsten. Att fosterhemmet är godkänt, att fosterföräldrarna har erforderlig utbildning för att ta hand om barn med handikapp, att en behandlingsplan görs upp, att hon får hjälp att bearbeta sin relation till sonen, att han undersöks grundligt i Uppsala innan placering sker, att hon får hjälp till en bostad dit Daniel kan komma på besök, att hon slipper möta den sekreterare som fick henne vräkt ...

Det som nu händer borde användas i studentlitteraturen som skräckexempel på rättsövergrepp. Gunbritt Graan har noterat att Mariannes krav är "ovillkorliga". Det kan tänkas betyda, resonerar hon, att Marianne motsätter sig fosterhemsplaceringen utifall att socialen inte uppfyller hennes krav? Då kunde man ju säga att hon motsätter sig själva vården? Inte inser Daniels bästa? Hela resonemanget är rent hypotetiskt, Graan diskuterar aldrig kraven med Marianne. Men hon kommer till slutsatsen att Marianne "egentligen" inte samtycker till den fosterhemsplacering som hon själv önskat. Och Graan får socialnämnden och till och med länsrätten med sig! Daniel omhändertas med tvång, enär "samtycke inte föreligger".

Det betyder två saker. 1) Marianne förlorar all kontroll över Daniels tillvaro. 2) Gunbritt Graan, Bengt Ehlin, Mona Salander och Gottsundas sociala utskott blir hädanefter enväldigt rådande och juridiskt avsvariga för Daniels vård, utbildning och uppfostran.

Daniel placeras hos familjen E i Härnösand. Familjehemmet har setts ut, undersökts och godkänts av Graan och Salander. Fosterföräldrarna saknar visserligen utbildning och godkännande från länsstyrelsen, men de har vitsord från andra socialkontor och "ger ett engagerat och positivt intryck", skriver Salander. De har redan tre fosterbarn i övre tonåren, åtminstone två med missbruk i bagaget.  

Socialjournalen vibrerar av aggressivitet: nedsättande omdömen, föraktfulla tonfall, öppet fientliga tolkningar.

Det är meningen att Marianne skall besöka Daniel hos E. Men redan vid det andra besöket, i november 1989, körs hon brutalt ut av fosterfadern. Hon har kommit en timme före den uppgjorda tiden. Enligt Marianne säger E till henne: "Jag har inte betalt för att prata med dig." "Familjen önskar efter detta inte ha besök av Marianne i sitt hem ...", noterar Graan.

Vad E har betalt för är faktiskt litet oklart. Gottsunda socialtjänst efterfrågar aldrig någon redovisning för de 26 600 kronor per månad (varav 10 000 skattefri omkostnadsersättning) som familjen begärt för att inhysa Daniel.

Marianne tror inte att hennes Daniel är i goda händer. Han skriver till henne i december 1989: "Jag tål inte J (fosterfadern), det verkar som om jag jämt gör fel . . . jag vill inte vara här . . . jag blir psykiskt sjuk här, hjälp mig!" Och litet senare: "Jag måste härifrån snarast, hjälp mig . . . jag hatar att vara här." Och i januari 1990: "Hej mamma jag dödar snart mig själv. Dom sykar mig . . . jag vill döda J. Hjälp mig härifrån."

Han har även vädjat till sin gamla läkare i Uppsala, och i november 1989 skriver denne till Graan: "Jag tycker det är angeläget att Soc får tar fasta på Daniels klagomål och försöker ta reda på vilka orsaker det kan finnas till dessa."

Men Gunbritt Graan känner redan orsaken: modern tvingar Daniel att producera negativ information om fosterfamiljen, anser hon. I socialnämndens journal och i utredningar kallar hon hädanefter Daniel för "mors lille spion".

Mors lille spion skriver en dikt:

Gud, jag är så ensam
ge mig du en vän
så skall jag försöka
vara snäll mot den.
De är onda på mig
de talar inte med mig
De ser mig inte
Och hör mig inte
Gud, nu har jag bara dig
Säg vad jag skall göra
Så att allt blir bra igen!

Socialsekreterarna besöker regelbundet fosterfamiljen. Mona Salander antecknar i journalen: "Daniel har utvecklats väl i familjehemmet. Han säger att han trivs, att han fått kamrater." (30.5.90)

Marianne hör rykten. Om fosterfaderns alkoholism och våldsbenägenhet. Om familjens förflutna i missbrukarkretsar. Om att fosterfadern dömts för rattonykterhet efter en bilolycka och att det fanns ett fosterbarn i den bilen.

Hon blir utom sig av oro, ringer till socialbyrån, skriver till JO, till socialnämnden, länsstyrelsen.

Socialsekreterarna Graan och Salander måste veta att dessa rykten talar sanning. De har enligt egen utsago undersökt familjen mycket noga och somliga av dessa rykten finns rent av som sakuppgifter i deras egen hemligstämplade familjehemsutredning. Men de väljer att neka och anklagar i stället Marianne för att förtala E samt, just det: för att brista i tillit till socialtjänsten. Hennes oro är skadlig för Daniel, heter det. Deras umgänge bör därför begränsas ytterligare. Till tre gånger per år.

Vad skall man tro om Mariannes oro? Daniels epilepsi har fram till tvångsomhändertagandet varit lindrig och under kontroll. Men under 1990 får han för första gången stora kramper, grand mal. Det noteras i socialjournalen, men meddelas inte Marianne. (På den punkten är lagen entydig: "Om en klient drabbas av allvarlig sjukdom eller av allvarligt olycksfall skall klientens anhöriga underrättas utan dröjsmål." SFS 1981:1226, 15 par.) Daniel får allt flera stora anfall. I april 1991 hittas han med brutet nyckelben nedanför sitt fönster. Marianne underrättas inte. Först efter Daniels död kommer hon att få veta att han efter denna olycka av fosterföräldrarna skickats till barnpsykiatrisk undersökning. "Fostermor ... orolig över ev suicidrisk", skrev läkaren. Av någon anledning lämnade denna undersökning inga spår i Gunbritt Graans journal.

När Marianne (från Daniel) får veta om olyckan vill hon att polisen utreder händelsen varpå sociala utskottet beslutar att "tills vidare förbjuda modern att träffa eller ha annan kontakt med Daniel . . . då det kan befaras att hon obehörigen griper in i vården". Men den här gången drar dock länsrätten öronen åt sig och upphäver utskottets beslut. Det kan också tänkas att rätten igenkände den lätta doften av maktkorruption som utgår från utskottets ansökan: en fosterfamiljs vittnesmål som andas skräck för insyn, ett läkarintyg från en doktor Bo Larsson, som varken träffat Daniel eller hans mamma på över två år men som talat med Gunbritt Graan och därför förordar umgängesförbud...

Vad rätten inte kände till var att åtminstone ett vittnesmål i detta ärende faktiskt belönats med värdefulla gentjänster. En viss G, av socialen anlitad som kontaktman för Daniel, och som känner familjen sedan flera år tillbaka, åberopas tungt av Gunbritt Graan inför socialutskottet som tillskyndare av umgängesförbudet. Samme G har i juni 1989 skarpt motsatt sig tvångsomhändertagande: hur skall man bearbeta relationsproblem när relationen bryts, undrar han. Han har klandrat tidigare handläggning "ryckigt och ibland på ett sätt som mer avslöjar handläggarens arbetsbelastning/bekvämlighet än Mariannes hjälpbehov", och lovordat henne själv: "en klart begåvad och socialt väl utvecklad kvinna. Jag kan inte se att hon i annat än myndighetskontakt omkring Daniel har några relationsproblem."

Men nu ställer han upp: "(Marianne) är påträngande och psykiskt arbetsam för sin omgivning." Något senare skriver han till Graan och Salander och försäkrar sin lojalitet inför en ny rättegång. "Ni är ju mina arbetsgivare." Samtidigt skickar han notan: ett krav på diskretion inför ett försäkringsbolag (han lyfter 8 000 från socialen, är samtidigt sjukskriven och åtnjuter ytterligare en sjukersättning) och en begäran om ett föga sanningsenligt löneintyg. Vilken Salander genast effektuerar (15.8.91).

Vi börjar närma oss slutet på denna historia. Under 1991 flyttas ett av de fyra fosterbarnen från familjehemmet efter att ha blivit misshandlat av fosterfadern. Daniels läkare skriver från Uppsala och undrar varför pojken inte kommer till undersökningarna. Hans epilepsi är inte välkontrollerad, noterar han i journalen. Läkaren påpekar att oro i Daniels miljö ökar risken för epileptiska anfall. Socialen kommenterar: Det är Mariannes telefonsamtal som stressar Daniel.

En läkare i Härnösand efterfrågar en undersökning av förhållandena i fosterfamiljen. Hon kan inte förstå varför ingen hämtade Daniel på sjukhuset när han skadat huvudet efter ett anfall. Det händer att läkarna skickar resultaten av proven direkt till Daniel, eftersom de inte vet vad hans fosterföräldrar heter. Han kommer alltid ensam till sjukhuset.

Inom landstinget i Sundsvall råder en viss förvirring om Daniels bostadsort. Varken fosterföräldrarna eller socialen i Gottsunda har meddelat adressändring när familjen 1990 flyttar till Sundsvall. "Det är inte vår sak", menar Gunbritt Graan. "Det skall landstinget sköta."

I oktober 1991 anmäler sig Eva och Robin Gerholm, utbildade psykologer och välrenommerade fosterföräldrar, villiga att för socialens räkning undersöka förhållandena i fosterhemmet. Bengt Ehlin avvisar erbjudandet: Ni är redan alltför involverade genom att så starkt ha tagit parti för Marianne. Resten av brevet ägnas åt att bedyra E:s lämplighet.

Det är en besvärlig uppgift. Detta fosterhem (som upphörde sommaren 1992) kunde i själva verket inte förete några som helst rekommendationer från andra än avlägsna socialbyråer som inte visste vad de skulle göra med överskottet av omhändertagna barn. Socialbyrån i Gottsunda undviker nogsamt att nämna varifrån man fått tipset om familjen E.

Det är förståeligt. Fosterfadern K i Borås, som rekommenderat E, dömdes i våras till fängelse för olaga tvång och mångårig misshandel av flera fosterbarn. Under dessa år var han flitigt anlitad anskaffare av fosterhem åt socialbyråerna och besvarade, enligt egen utsago, 3 000 förfrågningar om året. Föreningen SOF - Sveriges organiserade familjehem, där K varit kontaktman - räknade för något år sedan fostermodern E som sin ordförande. SOF:s förste ordförande, Sture S, en gång kåkfarare, sedermera ökänd som fosterfadern i det beryktade fallet Aminoff, upplyste 1984 radiolyssnarna om sina uppfostringsmetoder: vanlig misshandel, men även att gnida in barnens ansikte med katturin eller att slå barnen med djurkadaver. Det är viktigt att vara rak, menade F.

Efter detta blev F av med fosterbarnen. Sedan flyttade han, och vad tror läsaren att han därefter försörjt sig på? Fosterbarn, förstås. Senast 1991 fick han 39 000 kronor från Grästorps socialbyrå som plåster på såren för en utebliven placering. Och här är cirkeln sluten. Socialen i Grästorp hade litet bråttom och hann inte kolla F särskilt noga. Men han hade utmärkta rekommendationer, nämligen från familjen E i Härnösand.

Rekommendationen säger det mesta om E:s lämplighet som fosterföräldrar, men också om Gunbritt Graans och Mona Salanders trovärdighet och moral, vilka inför Marianne Sigström, sociala utskott och domstol (och efter, som det heter, en oerhört noggrann utredning) bedyrat E:s utomordentliga kvalifikationer.

Symbiosen mellan mindre nogräknade socialsekreterare och skumma fosterfamiljer är givetvis förödande för barnavården och rättssäkerheten. I fallet Daniel Sigström, liksom i fallet Aminoff och fosterfadern K i Borås, kunde de vanskötta eller misshandlade barnen inte räkna med någon hjälp från socialtjänsten.

Dessvärre är denna symbios inte helt ovanlig. "Dubbelrehabiliteringen", som det heter på socialspråket, det vill säga att förse en före detta missbrukare med fosterbarn som försörjningsobjekt, utgör en okänd men ansenlig del av denna blomstrande marknad.

"Det var inget extremt den här natten. Daniel har tidigare fått 40 kramper och inte dött."

Efter ovanstående bakgrund borde upplösningen av detta drama inte förvåna någon. I december 1991 kallas Daniel till en stor och mycket dyrbar magnetkameraundersökning. Familjen E avbeställer besöket. Socialen i Gottsunda har inget att invända. I januari 1992 avviker familjen E från hemmet (hon till Maldiverna, han i okänd riktning) och lämnar Daniel samt två nästan vuxna tonårspojkar med en ersättare, den för läsaren redan bekante B. Ungdomarna berusar sig på hemmets förråd, varpå den ene börjar demolera huset och sig själv. När B kör honom till sjukhuset förgriper sig den andre tonåringen sexuellt mot Daniel.

(En parentes. Gottsundas sociala utskott har tidigare haft kännedom om denna ynglings speciella intresse för Daniel, liksom om att fosterfadern slagit pojken, att Daniels telefonsamtal avlyssnats, hans brev öppnats, att han tvingats be om ursäkt för vad han sagt om familjen till sin psykolog, eftersom denne för det vidare till fosterföräldrarna ... Om detta skriver han till sin mamma, som vidarebefordrat breven till Gottsundas sociala utskott. Här utskottets kommentar, undertecknad av ordföranden Ingrid Lindahl (s):

"De brev från Daniel Du tillställt sociala utskottet förändrar inte vår bedömning i ärendet . . . För övrigt ifrågasätter vi om det är lämpligt att på detta sätt lämna ut Daniels brev, som han i förtroende skrivit till Dig."

Efter övergreppet flyttas Daniel akut ut ur familjehemmet. Han får tillbringa en natt hos en kvinna som ringer till Gottsunda för att få reda på hur man hanterar epileptiska anfall. Graan svarar: "Klappa honom på kinden."

Daniel får tills vidare bo hos D. Det heter dock i journalen att familjen E "sagt upp Daniel", vilket medger att den sedan han flyttat lyfter ytterligare 33 000 kronor från Gottsunda socialtjänst.

Nej, det är omöjligt att avstå från den kommentaren: beloppet motsvarar Mariannes socialbidrag under två års tid.  

"De tömmer hans lådor, samlar hans saker, lägger alltsammans i en container ..."

Hos den ensamstående B är det litet lugnare. B, enligt socialen i Gottsunda "en nykter alkoholist", kompletterar dock sin gymnasieutbildning och är för det mesta borta på dagarna. Efter skolan driver därför Daniel i Härnösand, ty hans vårdare tycker inte om att Daniel "snokar" i hans hem. Därför har Daniel ingen egen nyckel. B har givetvis instruerats av socialbyrån att inte lämna några upplysningar om Daniel och hans hälsa till pojkens mamma. Samma uppmaning har även riktats till personalen på Sundsvalls sjukhus.

I februari 1992 får Daniel en ny kallelse till magnetkameraundersökning i Uppsala. Även detta besök inhiberas, denna gång av socialens Bengt Ehlin. Den normala väntetiden är sex månader. Tyvärr kan Ehlin inte erinra sig varför han inställde denna undersökning.

Det är april 1992. Marianne vädjar till JO, länsstyrelsen och socialbyrån. Hon har inte sett Daniel sedan årsskiftet. Hon tror inte att denne B klarar av ett epileptiskt barn. Hon vädjar till den nye ordföranden i sociala utskottet Arne Sandemo: Låt mig träffa min son.

När Daniel redan ligger på bårhuset undertecknar ordförande Sandemo (m) ett "yttrande rörande familjevården av Daniel Sigström", ett svar på förfrågan från länsstyrelsens tillsynsenhet. Det är en trogen kopia av Gunbritt Graans journaler och inlagor. "Från läkarhåll har ingen kritik riktats mot det sätt på vilket familjen E tagit hand om Daniel." "Nämndens uppfattning är att familjehemmet på ett insiktsfullt och bra sätt tagit sig an Daniel."

Sedan berömmer Sandemo B:s insatser och förordar att Daniel placeras permanent i hans vård. Att Marianne ifrågasätter hans kompetens som vårdare anser Sandemo att man kan bortse ifrån. Hon söker nämligen "negativ information kring Daniel i stället för att visa ett positivt intresse för Daniel själv och hans tillvaro i Härnösand". Behöver jag tillägga att Arne Sandemo aldrig träffat någon av dem?

I efterhand har socialtjänstemännen bedyrat att B blivit upplyst om vården av epileptiker av en läkare i Härnösand. Denna doktor förnekar bestämt att hon någonsin skulle ha träffat, än mindre undervisat B. "Men han ringde en gång och undrade om Daniel fick cykla." Också fostermodern E slår ifrån sig. Hon har "inte fått information om eller på annat sätt förstått att Daniel faktiskt kunde dö av kramperna". Själv tror jag nog att en vanlig mamma, en som uppfostrar sina barn helt gratis, inte skulle vänta på att "bli informerad". Marianne Sigström visste till exempel alldeles av sig själv. Men mellan Marianne och fostermodern E fanns ju socialtjänstens Gunbritt Graan och hennes fasta övertygelse: "Daniel är inte så sjuk, det är bara Marianne som inbillar sig."

Under 1991 övertog Bengt Ehlin uppgiften som handläggare i fallet Marianne. Men på starka känslor rår inga formaliteter. När Graan efter Daniels begravning får veta att Marianne vill åka upp till E för att samla Daniels kvarlåtenskap skyndar sig hon och Salander att hinna före. De tömmer hans lådor, samlar hans saker, lägger alltsammans i en container och sänder i väg den till - Daniels biologiske far.

Så kan man ostraffat hantera ett liv. Sensmoral: Vi lever i den mest jämställda av alla demokratier, där till och med solidariteten är en rättighet. Likväl gör en sjuk och ensamstående mamma bäst i att intaga en tacksam, ödmjuk och underdånig attityd gentemot dem som anförtrotts makten att främja jämlikheten.

MACIEJ ZAREMBA

Fotnot 1. Marianne Sigström bor för närvarande på ett härbärge i Stockholm. Efter Daniels död har hon omhändertagits och försörjts av familjen Gerholm. Socialtjänsten i Gottsunda vägrar, trots givet löfte, att ersätta familjen.

Fotnot 2. På begäran av JO har länsstyrelsen i Uppsala län granskat Mariannes klagomål. Konsulent Birgitta Stein Åberg har därvidlag intervjuat alla ansvariga och funnit att de inte har något att anmärka mot sin egen insats. "Länsstyrelsen finner inte skäl för kritik mot Kommundelsnämnden för vårdens utformning."

Fotnot 3. Leg läkaren Bo Larsson, som utfärdat ett intyg på basis av Gunbritt Graans instruktioner och utan att ha träffat patienterna, har friats av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Fotonot 4. När jag i februari sökte kontaktmannen G för kommentar vårdades han på en avgiftningsklinik efter mångårigt alkohol- och tablettmissbruk. Han är i skrivande stund inte heller anträffbar för kommentar.

DE BERÖRDA i Gottsunda kommundelsnämnd har fått tillfälle att kommentera uppgifterna i artikeln.

Arne Sandemo, ordförande i sociala utskottet:

- Jag har läst Daniels brev. Men det fanns skäl att tro att han sade olika saker till olika personer.

- Daniel hade visserligen en allvarlig sjukdom, men han hade framför allt identitetsproblem som vi ansåg att han bäst hanterade utanför sin mamma. Att försöka vända det till att han dog på grund av vår försumlighet, det tycker jag är makabert.

- Men har sociala utskottet blivit felinformerat av handläggarna är det förstås allvarligt.

Mona Salander om sitt intyg till G:

- Vi var i en akut situation och måste snabbt lösa olika saker. I en annan situation hade jag reagerat, men det här var inte ett normalfall.

M Z: Du har medverkat till försäkringsbedrägeri.

- Det kan se så ut, men jag har inte sett det så.

Om vårdaren B:s kunskaper om epilepsi:

- Jag förutsätter att han har undervisats av familjen E. Dessutom har han sagt att han varit i kontakt med läkarna i Sundsvall och Härnösand. Det måste jag tro, sedan är det förskräckligt om det inte skulle vara så.

- Jag tycker att det är hårresande att påstå att vi har underskattat Daniels sjukdomar. Du har aldrig träffat Daniel och påstår saker som Du inte vet någonting om.

Gunbritt Graan om Daniels död:

- Vårdaren B betedde sig adekvat. Daniel har tidigare fått 40 kramper i följd och inte dött. Det var inget extremt alls den där natten. Däremot borde kanske den sjuksköterska han ringde på sjukhuset gett honom andra instruktioner.

M Z: Du nämner inget om tidigare seriekramper i socialjournalen.

- Nej, men jag kan väl inte skriva varenda djävla grej som har hänt under flera år.

Om omdefinieringen av Daniels åkommor.

- Skulle jag omdefiniera Daniels allvarliga sjukdom? Det här är så löjligt att man tror inte att det är sant.

Intervju: MACIEJ ZAREMBA

* * * * *

Anmärkning:

Artikeln klandrad av Pressens opinionnämnd - se rättelse.

Rättelser och Tillägg:

DN klandras för namn i artikel

Pressens opinionsnämnd klandrar Dagens Nyheter för att i ett uppmärksammat kritiskt reportage i maj 1993 om fosterhemspojken Daniel och socialförvaltningens agerande i Gottsunda ha publicerat namnen på de handläggande tjänstemännen.

Nämnden finner att uppgifterna i artikeln i allt väsentligt haft fog för sig. Men eftersom socialsekreterare fattar beslut efter delegation av en politiskt ansvarig nämnd har de inte en så självständig ställning att det var befogat att namnge dem som ansvariga i en kritisk granskning.

DN:s ansvarige utgivare har däremot hävdat att det var nödvändigt att namnge tjänstemännen för att undvika att skada personer som inte berörs i texten. I deras arbete låg också en personlig maktutövning som bara de själva kunde hållas ansvariga för.

DN skildrade i ett stort söndagsreportage den 30 maj 1993 pojken Daniels öde från det att hans mor i början av 1980-talet först tagit kontakt med socialtjänsten om deras gemensamma problem till det att han tvångsomhändertagits för fosterhemsvård, isolerats från modern och till slut avlidit efter ett epilepsianfall våren 1992. Artikeln innehöll många kritiska fakta och omdömen om framför allt tre namngivna tjänstemäns sätt att handlägga fallet.

Några veckor senare publicerade DN ett omfattande svar på kritiken författat gemensamt av en av de namngivna handläggarna och en överordnad chef. I en omedelbar replik av reportagets författare avvisades invändningarna detaljerat som lögner.

I september 1993 anmäldes DN till pressombudsmannen av ordföranden och vice ordföranden i Gottsunda kommundelsnämnd i Uppsala. De vände sig framför allt mot att tidningen namngivit tre socialsekreterare och i moralisk mening anklagat dem för mord och dråp. De ansåg vidare att de namngivna inte tillräckligt fått tillfälle att i tidningen få ge sin version av vad som hänt.

PO avförde av formella skäl anmälningen eftersom den inkommit för sent efter publiceringen. Men opinionsnämnden fann ärendet vara av så stor principiell betydelse att det likafullt fanns särskilda skäl för en granskning.

DN återger här opinionsnämndens hela uttalande:

"Opinionsnämnden vill till en början erinra om att nämnden ofta har haft att ta ställning till socialreportage som någon inblandad person har uppfattat som kränkande. Detta kan delvis bero på den stränga sekretessen kring socialärenden, en sekretess som i det väsentliga till och med har företräde framför den yttrandefrihetsrättsliga principen om ansvarsfrihet för meddelare.

I detta fall har artikelförfattaren uppenbart haft insyn i ett stort material. Han säger själv att han efter Daniels död hade läst 'tusentals sidor socialakter, intyg och överklaganden . . . vunnit ett sekretessmål mot socialtjänsten, intervjuat socialsekreterare, poliser och läkare i Uppsala, Sundsvall och Härnösand . . . sett på videoband och lyssnat på inspelade telefonsamtal'.

Ingenting har framkommit som tyder på att de konkreta uppgifterna i artikeln om ärendets handläggning skulle sakna grund i det genomgångna materialet.

Det är inte möjligt för opinionsnämnden att på föreliggande material på varje punkt avgöra vad i artikeln som är sant och vad som är osant. Det är dock påfallande att åtskilliga av artikelns grava anmärkningar mot socialtjänstens funktionärer och deras agerande har lämnats obestridda både i genmälet den 18 juni av Lennart Andersson och Z och senare i skrivelserna till PO.

Opinionsnämndens slutsats av granskningen av handlingarna i ärendet är att uppgifterna i artikeln, även i vad de av anmälarna har betecknats som grundlösa, i allt väsentligt har haft fog för sig.

En svårighet vid den pressetiska bedömningen är emellertid var det verkliga ansvaret för socialförvaltningens åtgärder ligger. Beslutande myndighet är i princip den kommunala nämnden eller ett politiskt tillsatt utskott inom denna. De verkställande tjänstemännen kan ha ett ansvar främst när de handlar på grund av delegation av beslutanderätten. I ärendet har ingenting nämnts om delegation. Två av de utpekade funktionärerna, X och Y, har titeln socialsekreterare, den tredje, Z, betecknar sig själv som "sektionschef, barn- och familjesektionen". Frågan om rättsligt ingripande mot dem övervägs av JO. Gottsunda kommndelsnämnd ställde sig från början som anmälare hos PO, och de politiskt tillsatta funktionärerna har enligt artikeln i olika sammanhang uttalat sig på ett sätt som har inneburit ett uttryckligt eller tyst stöd för tjänstemännens handlande.

Opinionsnämnden har, generellt talat, ofta kritiserat publicering av namn på funktionärer i underordnade befattningar. En sådan praxis kan i regel stödjas på en förmodan att det verkliga ansvaret ligger på överordnad befattningshavare eller styrelse som inte framträder som ansvarig i det enskilda fallet. Med tanke på de meningsyttringar från politiskt ansvariga funktionärer som har förekommit i ärendet anser opinionsnämnden att befattningshavare med ställning som socialsekreterare även i detta allvarliga fall vid publiceringen borde ha skyddats genom anonymitet. Det finns inte heller i utredningen något underlag som gör det befogat för nämnden att intaga en annan ståndpunkt i fråga om Z.

Nämndens slutomdöme blir således att nämnden, med erkännande av reportagets stora förtjänster, finner att DN måste klandras för publiceringen av klagandenas namn. I detta hänseende har DN således åsidosatt god publicistisk sed.

Däremot saknas anledning till kritik mot tidningen för att den skulle ha åsidosatt klagandenas rätt att komma till tals i tidningen. Till viss del tillgodosågs deras intressen genom de omedelbara kommentarerna till artikeln den 30 maj, och därefter fick sociala utskottets företrädare disponera en halv tidningssida för sitt genmäle, vilket publicerades utan dröjsmål. Att tidningen lät genmälet följas av en replik av artikelförfattaren anser nämnden i likhet med PO godtagbart." En av nämndens ledamöter anför i ett skiljaktigt yttrande att två av de tre namngivna har en så underordnad ställning att de inte borde ha utpekats men att den tredje, en sektionschef, måste ha handlat så självständigt att namnpubliceringen i det fallet var befogad.

(DN 940315 s A14)

*** © Denna text är skyddad av lagen om upphovsrätt. ***

*** Eftertryck, annan kopiering eller publicering är förbjudet utan tillstånd. ***

Fallet Daniel - Varför åtalar inte JO?

Och fjällen föll från mina ögon

Ett barns död - samhällets ansvar

Där lagen slutar tar tyranniet vid

Envis förälder förlorar sitt barn

Fallet Christina - Att ta ett barn

Socialförvaltningar kan ostört missköta ärenden

Dags att avskaffa odemokratiska maktstrukturer

Tjänstemän bör kunna åtalas

Pågående rättsfall

Tillbaka till Artikelindex

 

 

 

Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg - utländsk hedersledamot avAmerican Academy of Arts & Sciences

 

 

Professor emeritus Jacob W.F. Sundberg - utländsk hedersledamot av American Academy of Arts & Sciences.

 

 

Institutet för offentlig och internationell rätt

Uggleviksgatan 9

 S-114 27 Stockholm

 

Kommuniké

 

Vid en ceremoni i Harvarduniversitetets stora aula den 5 oktober 2002 installerades Institutets vetenskaplige förestandare, professor emeritus Jacob W.F. Sundberg, såsom utländsk hedersledamot av den av John Adams (med bl.a. George Washington och Benjamin Franklin som första ledamöter) 1780 grundade amerikanska vetenskapsakademin - American Academy of Arts & Sciences.

 

Nomineringen motiverades med Sundbergs pionjärinsatser inom området för de mänskliga rättigheterna, förutom författarskapet, den av Sundberg ledda Tävlingen om del Sporrong Lönnrothska Priset, som kommmer att hålla sin XIX pläderingssession i Oslo den 14-15 juni 2003. Bland utländska installandi jämte Sundberg märktes Lord Anthony P. Lester som varit ansvarig för utbildningen i ämnet av de brittiska domarna efter det att Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna genom 1998 års Human Rights Act förklarats gälla i England såsom lagstiftning. Samtidigt installerades såsom ledamöter bl.a. senatorn Edward Kennedy. Bland tidigare under åren invalda ledamöter märks Albert Einstein, Niels Bohr, Winston Churchill, och Andrej Sacharov.

 

Tävlingen om det Sporrong Lönnrothska Priset förekommer vid Stockholms universitet såsom specialkursen Praktisk Europaprocess som leds av professor Sundberg och administeras av Institutet jämlikt kontrakt med Juridiska institutionen. Den är gemensam för 10 nordiska universitet och har hållits sedan 1984. Sundberg tilldelades för samma insatser av den danska Wallenbergföreningen 1998 dess guldmedalj vid en ceremoni i danska folketinget.

 

Stockholm 13 okt. 2002

 

 

 

Raoul Wallenberg Prize for the struggle against injustice

 

Institutet för Offentlig och Internationell Rätt - IOIR

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter