Artiklar

Recension - Hemligheter och minnen

 

  • RECENSION

    Bok: Lena Hellblom Sjögren: Hemligheter och minnen, Norsteds Juridiska

     

     

    Svårigheterna med tillförlitligheten i sexualbrott

    "Man måste erkänna att bortträngning inte existerar"

    Av Max Scharnberg

     

     

 

Skribenten är fil dr i pedagogik, undervisar i lögnens psykologi vid Uppsala Universitet. Vid tiden då den här recensionen skrevs undervisade Max Scharnberg vid Handelshögskolan i Stockholm. Han har varit sakkunnig i 25 incestmål.

 

  • Av naturliga skäl har vittnespsykologin endast kunnat utvecklas i länder vars lagstiftning tillåter att den tillämpas i praktisk rättsskipning.

    I USA börjar man få en något yrvaken insikt om domstolarnas behov av assistans när ord står mot ord. Man har ibland försökt fylla behovet med kliniska psykologer eller psykiatriker. Men det är nödlösningar som ofta har gjort ont värre. Allt fler fällande domar därstädes betraktas numera som nationella eller internationella skandaler, och vi har sett många TVdokumentärer om dessa. Kanske hade misstagen kunnat undvikas om tyska och svenska metoder att utreda hade varit bekanta på andra sidan Atlanten.

    Lena Hellblom Sjögrens Hemligheter och minnen. Att utreda tillförlitlighet i sexualbrottmål (Norstedts Juridiska, 1997) är både till omfång och kvalitet en av vittnespsykologins mest betydande böcker. Författaren har dessutom en unik förmåga att förklara sina analyser så att de är fullt begripliga för en lekman utan förkunskaper, samtidigt som de är lärorika för den mest avancerade forskaren. Lena Hellblom Sjögren (LHS) uttrycker sig sakligt och neutralt, och den upprörda tonen i den här artikeln härrör kanske främst från recensenten. LHS hyser inga naiva föreställningar om att sexuella övergrepp inte förekommer. I själva verket understryker hon en paradox: tendensen att se övergrepp där de inte finns, kan leda till att man förbiser de verkliga offren.

    Tyngdpunkten ligger på fyra rättsfall, varav två rör barn. Beskrivningarna är mycket detaljerade, med utförliga ordagranna utdrag ur polis- och domstolsförhör, terapisamtal, egna intervjuer m.m. Men framför allt är analysen grundlig och mångsidig. Det måste te sig överraskande hur mycket information som kommer i dagen när tidsrelationerna görs tydliga, både mellan de olika händelserna, och mellan tidpunkterna för det första påståendet om varje händelse.

    LHS beskriver efterverkningarna av ett skilsmässofall. Åtta veckor efter separationen polisanmäldes fadern av modern för påstått övergrepp mot parets fyra resp. tvååriga döttrar. BUP och polisen trodde omedelbart på modern, och denna förhandsinställning kom att prägla den fortsatta utredningen. Men barnen själva sade aldrig någonting negativt som fadern gjort dem.

    Icke desto mindre fann en klinisk psykolog att åtminstone fyraåringen (Eva) hade missbrukats sexuellt. Men för sin slutsats använde hon ingen information ur de många timmars intervjuer som hon själv genomfört. Utan hon kombinerade en enda mening ur polisförhöret med Eva, med påståendet att fyraåringar inte kan indoktrineras. Vidare påstod hon sig ha tillämpat Elizabeth Loftus metod. Emellertid översatte försvaret hennes utlåtande till engelska, varefter professor Loftus fullständigt underkände dess metod och slutsatser.

    Förvånande nog förbisåg myndigheterna de talrika och tydliga indikationerna på moderns påverkan av barnen. Denna påverkan har dessutom ökat under åren efter den friande domen. Det är inte genom egen erfarenhet som en femåring (med arg barnslig röst) kan säga: "Massor tror på pappa, nästan hela landet. Pappa har varit runt i hela landet och sagt att vi längtar efter honom fast det gör vi inte."

    Under sex år har fadern knappast träffat sina barn. Utan att förstå vad de gjorde har myndigheterna hjälpt modern att skrämma flickorna för sin pappa. De negativa konsekvenserna har blivit allt mer påtagliga. LHS:s utlåtande utgör tveklöst "den bästa bevisningen" beträffande föräldrarnas lämplighet vid vårdnads- och umgängesmålet fyra år senare. Likväl förbjöds fadern att framlägga detta ut

    LHS behandlar utförligt den vetenskapliga forskningen kring bortträngning och "minnesåtervinning".

    Man måste erkänna att bortträngning inte existerar. Och ett flertal internationella psykologförbund har varnat för att betrakta "återkomna minnen" av sexuella övergrepp m.m. som annat än effekten av terapeutens suggestion. Det har också visat sig att patienter som "kommer ihåg" föregivet bortträngda övergrepp, ingalunda mår bättre.

    Hela denna gren av terapi har visat sig vara utomordentlig skadlig.

    Svåra neuroser, förlust av arbetsförmågan och självmordstankar är mycket vanliga. I USA har många patienter stämt sina f.d. terapeuter och av domstolarna tillerkänts mycket stora skadestånd. Samtidigt stöds denna farliga behandling i Sverige av Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen!

    Klinisk verksamma psykologer eller psykiatriker intar ofta en dubbel inställning. I ett mål där jag själv medverkade försäkrade en psykiatriker under ed att målsäganden uppvisade hävd bortträngning av autentiska minnen. Han sade vidare att alla psykiatriker regelbundet observerar bortträngning. Men när denna läkare insåg att försvarsadvokaten var förtrogen med ämnet, gjorde han en kovändning och försäkrade i stället, att trots hundra års mycket stora möda har ingen lyckats visa . att bortträngning alls existerar.

    Med beklagande måste erkännas att jag både som forskare och sakkunnig har träffat på ett flertal läkare som inte tagit vittneseden fullt allvarligt.

    För 20 år sedan skulle hävd bortträngning och terapeutiska minnen inte tagits på allvar av domstolarna. Och med tanke på vad vetenskapen har att säga om dem idag, är det ingen vågad prediktion att man om 20 år kommer att skämmas över att de inte avvisades under 1980- och 1990-talen.

    I hypnosmålet trodde sig en 20-årig småbarnsmor återerinra övergrepp av pappan från det hon var två till tolv år gammal. Bortträngningen skulle ha hävts genom hypnos. Men LHS citerar längre och ordagranna utdrag ur de hypnotiska samtalen. Därmed kan läsaren direkt observera hur patientens barndomsupplevelser skapas av hypnosterapeuten. Med tanke på att både domstolar, åklagare och polis klagar över mängden av väntande ärenden finner recensenten det anmärkningsvärt att ett mål som detta överhuvudtaget ledde till åtal.

    Det tredje fallet är kanske det mest lärorika, inte minst beträffande barns reaktioner och sätt att tänka. Men det är också det som är svårast att beskriva i korthet. Den åtalade ådömdes 5 års fängelse i tingsrätten, men friades i hovrätten.

    Tre av målen ledde slutligen till friande, två dock efter längre tids häktning och förstörda liv. Dessa har fått 175 000 resp. 300 000 kr i ersättning. Däremot slutade det fjärde fallet med en tioårig fängelsedomen för sadistisk våldtäkt.

    Paret Olle och Ida hade levt i ett sadomasochistiskt förhållande. Båda tyckte om att bindas fast resp. tatueras under smärtsamma former. Ida har även föreslagit en väninna att dessa båda skulle tatuera varann.

    Förhållandet mellan Olle och Ida var stökigt, och Ida medger att hon kastat ett strykjärn, hotat med kniv och sparkat Olle i ansiktet. Han kallade på polisen. Men båda har upprepade gånger polisanmält varann. Ida var ingalunda ett hjälplöst offer. Av hennes åtta anmälningar handlar dock endast en enda om sex. Och här är det polisen som konstruerar denna brottsrubricering och hjälper Ida att fl ihop en historia som inte är alltför orimlig.

    Paret har bevisligen ätit middag på offentlig restaurang vid en tidpunkt när Ida ofrivilligt skall ha legat bunden i 24 timmar i sträck. Deras förhållande har brutits och återupptagits, och de har efter brytningar rest till utlandet tillsammans. När Olle häktades, överlämnade polisen nycklarna till Olles lägenhet till Ida, och tillät henne bo där ett helt år. Hon hade då rikt tillfälle att förstöra avgörande bevismaterial.

    I hovrätten visades en video som p g a klädseln kan tidsbestämmas till en tid när Ida påstod sig ha tatuerats på bröstet. Men när ett naket bröst utan tatuering kom till synes, sprang hon fram och stängde av videon. Därefter vägrade hon närvara i domstolen.

    Fallbeskrivningarna omfattar hälften av textmassan.

    Det är inte möjligt att genomgå alla övriga ämnen som LHS tar upp. Mycket utrymme ägnas forskningen om barns suggestibilitet. Och i motsats till vad som ofta påståtts existerar det inga "övergreppssymptom", trots att flera fällande domar åberopar just symptom som bevis.

    Vid 1960-talets början var antalet anmälningar nästan lika högt som idag. Men vid den tiden uppfattades det inte som ett katastrofalt samhälleligt problem som krävde extraordinära insatser. Den nya attityden uppkom märkligt nog vid en tid när antalet anmälningar var som allra lägst - 264 på ett år.

    Om vi skall sammanfatta är Hemligheter och minnen på samma gång en vetenskaplig forskningsrapport, en populär ämnesöversikt för lekmän, och en handbok för yrkesfolk. Man kan önska den en vid spridning och hoppas att den får stor inverkan. Den bör inte saknas i någon bokhylla över sexuella övergrepp.

    Det vore inte i överensstämmelse med LHS:s förutsättningslösa attityd att uppfatta boken som en väckarklocka. Recensenten kan dock inte komma ifrån att en bilmekaniker har störst nytta av beskrivningar av vad som gått fel.

    Varför skulle det stå annorlunda till inom domstolarna?

    Vidare har det ofta sagts att två hänsyn står emot varann: skyddet av barnet och den åtalades rättssäkerhet.

    Man tar ofta för givet att det är i barnets intresse att den åtalade fälls. Och man känner ibland dåligt samvete om man friar någon.

    Det är mer sällan som domare och nämndeman riktigt inser att en felaktigt fällande dom kan göra ett sunt barn till neurotiker, slå sönder en välfungerande familj, beröva ett barn dess fader för alltid, förstöra ett harmoniskt förhållande mellan föräldrar och barn m.m.

    Låt oss hoppas att Hemligheter och minnen kommer att bidra till både färre felaktigt fällande och felaktigt friande domar.

    Hemligheter och minnen

    Rättsröta i behandlingen av misstänkta för sexualbrott

    Tillbaka till Bokindex

    Till Artikelindex

    Tillbaka till Huvudsidan