Artiklar

Fallet_helena_lufuma

 

FALLET HELENA LUFUMA

fallet_helena_lufuma

Text från demonstration på Sergels torg i Stockholm


Till dig kära medmänniska!

 

Varför vill Söderleds socialbyrå splittra min familj???

Jag vädjar om ett internationellt stöd.

 

Mitt namn är Helena Lufuma och jag kom till Sverige från Angola 1987 tillsammans med min familj som bestod av mig själv, två flickor på 10 och 3 år samt två pojkar på 7 och 6 år.


Bakgrund

Den aktuella situationen uppstod när jag den 26 juli 1995 vände mig till socialtjänsten på Söderleds Stadsdelsförvaltning. Jag insåg att jag hade problem inom familjen och ville ha råd och stöd. Jag hoppades att barnen skulle placeras för en kortare tid. Jag förväntade mig frivilliga och konstruktiva insatser från socialtjänsten för att kunna lösa problemen. Men jag mötes av snabba beslut, kortsiktiga lösningar och tvång som ledde till att familjen idag har totalt splittrats.

Under tiden den 26 juli 1995 till mars1996 var barnen placerade på tre olika utredningshem enligt § 6 Sol, (dvs. frivillig placering).

Mellan november 1995 och april 1996 placerades barnen i en lägenhet med fem anställda behandlingsassistenter. Vid detta tillfälle föreslog jag att barnen skulle vistas regelbundet i vårt eget hem för att underlätta återföreningen av familjen och att dessa behandlingsassistenter skulle stödja oss även på hemmaplan. Detta godkändes ej. Handläggarna och utredarna ansåg då att det saknades förutsättningar för en återförening av familjen. Istället föreslog Söderleds stadsdelsförvaltning att mina barn skulle placeras i ett familjehem. Jag var emot förslaget eftersom jag ville lösa problemen på hemmaplan. Detta ledde till att fallet togs till domstolen (Länsrätten) där man beslutade om tvångsomhändertagande. Jag anser att detta domstolsbeslut fattades på felaktiga grunder. I utredningen som domen grundar sig på saknas en rad uppgifter, bl.a.:

  1. en bedömning av barnens beteende samt hur dessa beteenden lämpligast skall kunna korrigeras.
  2. en bedömning av min förmåga och möjlighet att fostra och ta hand om mina barn.
  • I samma veva kontaktade socialtjänsten ett privat vårdbolag som skulle placera barnen i ett familjehem. Mitt samtycke till detta ansågs inte vara nödvändigt. På de få möten jag blev kallad till avslogs min begäran om att ha med afrikanska stödpersoner. Stödpersoner var representanter från Afrikanska rådet. Personer som jag ansåg företrädde mig och min kultur. Vårdbolagets representant menade att jag fick lov att acceptera att hon var den som bestämde vilka som fick delta på mötena och då fanns det inte plats för en stödperson från en afrikansk organisation.

    fallet_helena_lufuma

Text från demonstration på Sergels torg i Stockholm

Efter en tid i familjehemmet tvingades barnen att flytta hem till vårdbolagets representant utan min vetskap. Först efter flytten fick jag veta att mina barn inte längre bodde kvar i familjehemmet. En kort tid efter flytten dog en av fosterföräldrarna i familjehemmet. Det visade sig sedan att Socialtjänsten inte hade fattat något formellt beslut innan flytten gjordes. Det ledde till att jag tog kontakt med JO (justitieombudsmannen) och krävde att situationen skulle utredas. JO fastslog att de sociala myndigheterna hade gjort fel.

 

Familjeåterförening

Det står klart och tydligt i domen om tvångsomhändertagandet att "målsättningen med placeringar av barnen utom hemmet är att hela familjen skall återförenas". Men socialtjänsten har aldrig gett mig de råd, anvisningar, terapi eller annan hjälp som jag skulle behöva för att kunna fungera i min roll som fostrare. Någon utförlig handlings- och tidsplan för familjens återförening har aldrig upprättats. Barnen har tvingats byta familje- och behandlingshem sammanlagt elva gånger under tre år Geografiskt, tre olika kommuner. Flera gånger har de tvingats byta skola. Tyvärr har det varit stora problem i skolan, bl.a. regelbundet skolk. Barnen har flera gånger kommit i kontakt med polisen. I ett av familjehemmen fick barnen inte tala sitt modersmål med varandra. De planer som eventuellt har upprättats för barnen står i fullständig motsättning till domstolens mål att återförena familjen.

Familjen delades upp på flera olika handläggare. Och handläggarna i ärendet har bytts ut flera gånger, ibland utan min vetskap. Det har hunnit gå månader och många viktiga beslut har fattas om mina barn innan jag blivit informerad. Flera viktiga beslut som rör mig fattades utan att jag fick vara delaktig. Innan dessa beslut togs vände socialtjänsten sig till min äldsta dotter men inte till mig (för att fal min äldsta dotters synpunkter på familjens situation, trots att hon sedan länge bor utanför familjen). Jag har fått vänta i ett halvt år innan Söderleds stadsdelsförvaltningen utsåg en handläggare till mig.

fallet_helena_lufuma

Bild från demonstration på Sergels torg i Stockholm.

 I november 1997 skrev jag ett brev till politiker i den sociala delegationen på Söderleds Stadsdelsnämnd och bad dem att min familj skulle fä samlas och placeras på en neutral plats, där vi alla tillsammans kunde få den hjälp som behövs för att våra relationer, som blivit lidande under tvångsvården, skulle kunna byggas upp. Men denna begäran har än så länge avvisats. "Mitt förslag ligger ju inte utanför målsättningen att återförena familjen".

I år (1998) har jag vänt mig till en svensk organisation och bett den att jag och barnen får genomgå en familjeterapi. Men Söderleds stadsdelsförvaltning har kategoriskt vägrat att medverka till detta. Handläggarna på Söderled har tydligen sagt sig inte ha något ansvar för att barnen skall fä denna hjälp.

Jag har förvägrats rätten att få ta del av samtliga journalanteckningar som berör mig och mina barn och som finns på Söderleds stadsdelsförvaltning. Trots att jag vid flera tillfällen begärt att få tillgång till dem.

För att få barnen att hålla sig ifrån mig får de, på socialtjänstens bekostnad, leva i relativ lyx både vad gäller fickpengar, kläder och onödigt dyra prylar. Detta är något jag aldrig haft råd med. Den månadspeng jag erbjöd mina barn har flera gånger understigit den veckopeng som d nu erhåller. Resultatet blir att familjeåterföreningen försvåras eftersom den ur rent materiell synvinkel blir oattraktiv för barnen. Och för barn i den här åldern är prylar viktiga.

Mina grundläggande värderingar, min livsinställning som mor och mina synpunkter på barnens uppfostran har totalt negligerats. Som mor, har jag aldrig velat att mina barn skall uppfostras krav och ansvarslöst. Socialtjänstens "garanti" om en miljö där barnen ska känna sig trygga har visat sig innebära att: Barnen får sova var som helst, när som helst och får komma hem när de känner för det. Barnen tillåtits dricka sprit och röka cigaretter. De far ta hem olika flick- och pojkvänner över natten. Det ställs inga krav på att barnen ska hjälpa till med vardagliga hushållsarbetet. Man kontrollerar inte barnens närvaro i skolan osv. Mycket av konflikten mellan mig, mina barn och socialtjänsten beror på att jag har försökt lära mina barn goda normer och regler. Det far barnen att uppfatta mig som krävande. Därför är jag oerhört bekymrad och förvirrad över alla tre barnens loja och till en del kriminella livsföring.

fallet_helena_lufuma

Plakat från demonstration på Sergels torg i Stockholm.

 

Barnens aktuella situation

Den yngsta dottern har kanske drabbats värst. Hon placerades 1997 juni bl.a. mot sin vilja på Linggården i Farsta mot en kostnad av 2.230 kr per dygn. Hon rymde och efterlystes flera gånger. Och personalen använde våld mot henne för att hindra henne från att rymma. I en skriftlig rapport till mig skrev Linggården att hon "visade en positiv utveckling", vilket jag sedan upptäckte var en ren lögn. Efter dessa händelser omplacerades hon dec. 1997 på Katarina ungdomshem. Katarina Ungdomshemmet är en av många verksamheter som bedrivs av det aktiebolaget "Barn och Ungdomsgruppen".

Den verksamhet som drivs på Katarina ungdomshemmet lämnar mycket att önska. I mitt fall så har man spelat ut barnen mot mig eller tvärtom). Jag har isolerats och hindrats från att yttra mig om mina barns liv och framtid. Jag har också hindrats ifrån att etablera en relation med mina barn och att verka för en återförening av familjen. Ungdomshemmet har gjort detta på socialtjänstens uppdrag.

fallet_helena_lufuma

Foto:video still av Dorinel Marc från demonstration på Sergels torg i Stockholm

 

I december 1998 fick jag besked av Söderleds Stadsdelsförvaltning att min dotter inte längre fick bo kvar på Katrina Ungdomshem. Och att hon skall omplaceras på ett nytt hem.

Beträffande den äldsta sonen så har han efter omhändertagandet gjort sig skyldig till flera brott och dömts av tingsrätten Av domen från tingsrätten framgår det bl.a. att min son överlämnas till sociala myndigheterna för vård. Detta trots att han redan var omhändertagen av de sociala myndigheterna. I mitten av året 1998 flyttades han till ett eget boende som betalades av socialen . Innan han fick eget boende var det meningen att han skulle flyttas från familjehemmet och omplaceras till Hammargården och sedan till Tallmyra i Linköping för vård. Så blev det dock inte. Alla beslut ändrades oerhört snabbt. Han omplacerades istället till en familj i Ekerö, där han, i familjens villa, bodde i en egen del på 3 rum och kök. Familjehemmet i Ekerö är också en av många verksamheter som bedrivs av "Barn och Ungdom".

Långt innan min son flyttades till det egna boendet tog Socialtjänsten kontakt med Aktiebolaget "Barn och Ungdom" som sedan påtagit sig uppdraget att finna en lägenhet för min son. Ett halvt år senare fick jag veta att min son inte fick bo kvar i sin lägenhet och att han hade blivit vräkt av hyresvärden . Han erbjöds däremot ett boende hemma hos en av hans kontaktpersoner trots att jag fortfarande bodde kvar i den fyrarumslägenhet som jag haft med barnen Varken Socialtjänsten i Söderled eller "Barn och Ungdom" informerade mig om det som hände min son.

När det gäller skolgången så har han varit underkänd i alla ämnen under en rad terminer. Enligt rapporter från skolan uteblev han från ca 70% av lektionerna. Han hade även blivit avstängd från sin skola och inte fått den hjälp som han behövde för att klara högstadiet. Jag försökte engagerat mig i detta och bl.a., har trots min dåliga ekonomi, ordnat privatlektioner för att han skulle få en vettig utbildning. Men det hjälp inte. Fosterföräldrar såg aldrig till att han åtminstone kom till lektionerna. Han är idag antagen i en gymnasieskola men något avgångsbetyg från högstadiet har han aldrig haft. Han behövde inte prestera något. För socialen fixar allt!

Den andre sonen som tidigare var den mest framgångsrike i skolan av de fyra barnen, har också under en rad terminer varit underkänd i många ämnen. Nyligen dömdes även han i tingsrätten. Trots att min son är åtalad och dömd, nu för andra gången, påstår Söderleds socialtjänst i sina yttrande till tingsrätten bl.a. att sonen uppför sig alldeles utmärkt och att fosterföräldrar fostrar honom på bästa sätt. Jag undrar hur de sociala myndigheterna skulle agera gentemot mig om barnen bodde hemma hos mig under tiden de begick brott. Till och med min rätt som biologisk mor och vårdnadshavare att få information om mina barns skolgång har ifrågasatts. Som det fungerar idag måste socialtjänsten ge klartecken innan skolan kan förse mig med information.

Jag upplever en stark politisk motsättning från politikerna i den sociala delegationen på Söderleds Stadsdelsnämnd. Jag föreslår därför att ovannämnda delegationen lämnar ifrån sig sina uppdrag att stödja och besluta tvångsomhändertagande av barn. Anledningar till mitt förslag är flera. En av dem är följande: Passivitet i socialsekreterarnas övergripande strukturer när det gäller deras arbetssätt och strategier att slå sönder min familj. Det ställdes inga krav på Socialförvaltningen att målsättningen med familjeåterförening uppfylls inom en snar framtid. Politikernas agerande i mitt fall har fått mig att förstå att de inte ens är intresserade av min familjs bästa på lång sikt. Som jag har uppfattat Söderleds Stadsdelsnämnd synsätt på min familj, så är det betalda fosterföräldrar och behandlingsassistenter på institutioner som anses vara det viktigaste för mina barn.

 

Avslutning

Länsstyrelsen har riktat skarp kritik mot socialtjänsten för passivitet i deras behandling av den yngsta dottern.

Sedan barnen tvångsomhändertogs, har jag överklagat ärendet minst två gånger om året. Men mina klagomål till domstolarna har avvisats med motivering: "Det har inte framkommit att de förhållande som föranlett tvångsvården har förändrats på ett sådant sätt att tidigare brister i hemmet inte längre kan anses föreligga".

Ibland känner jag inte igen min egen version när den skrivs ner i domen av domstolen.

Jag upplever tvångsomhändertagandet av mina barn som en legaliserad kidnappning. Och även som ett sabotage mot vår familjesammanhållning. Mina barn har blivit köpta och hjärntvättade. Försöken från min sida att återförena familjen har bojkottats .

fallet_helena_lufuma

Bild från demonstration på Sergels torg i Stockholm

 

I dagens läge har en socialsekreterare i Sverige inget ansvar för konsekvenser om sina handlingar. När socialsekreterare inte kan ställas till svars för de psykiska övergrepp som de utsätter barn, föräldrar och anhöriga för, leder det lätt till att verksamheten skadar familjer och samhälle mer än det hjälper..

Jag har också konstaterat att:

- Genom att tjänsteansvarskyldigheten lyser med sin frånvaro, innebär det att svenska (statens) lagstiftning skyddar och stödjer vissa socialsekreterares smygande rasistiska inställningar mot min familj.

Mina barn har under tvångsvården utnyttjats på många olika sätt av vuxna människor. Till en del ekonomiskt. Placeringar av barnen i enbart svenska familjer har lett till att barnen förvägrats sitt afrikanska ursprung. Detta gör att barnen löper stor risk till identitetskris som kan fa förödande konsekvenser i framtiden.

fallet_helena_lufuma

foto:video still av Dorinel Marc från demonstration på Sergels torg i Stockholm.

 

Barnhandel

Handeln med barn i Sverige har ökat och omsätter miljardbelopp och är därför svår att stoppa. Många socialsekreterare har egen ekonomisk vinning och eget ekonomiskt intresse av att barnhandeln fortsätter:

- Idag socialsekreterare på familjesektionen, i morgon familjehemsmamma. - Idag socialinspektör på familjesektionen, i morgon delägare i privat behandlingshem.

Jag har även fått veta att tvångsomhändertagande av barn i Sverige har tredubblats under de fem senaste åren .Och istället för att vara den absolut sista åtgärd socialtjänsten tillgriper, har det idag ofta blivit den första och den enda åtgärd man tillgriper. Detta förekommer ofta och särskilt inom familjer med invandrarbakgrund. Socialtjänstens hantering av tvångsomhändertagande av barn bidrar till att familjer splittras, relationer med föräldrar-barn och barn-syskon bryts och förstörs för alltid. Skadorna blir livslånga både för barn och föräldrar.

Vem tar ansvar för det känslomässiga lidande och den ångest som socialtjänsten åsamkat barn och föräldrar ?"

Det krävs därför omfattande diskussioner kring dessa frågor. Och din medverkan är absolut nödvändigt Ställ upp nu! Det värsta Du kan göra är att inte göra någonting. Vår samverkan kan rädda många människors liv.


Visste Du att:

1) Barn på institution kostar 2.300:-/dygn ?

2) Fosterbarn kostar 4.300:-/månad i arvode, 5.600:-/månad i omkostnader, ersättning för förlorad lön för fosterföräldrarna om de har arbete utanför hemmet?.. Extra ersättning för inventarier och möbler, cykel, moped, skidsemester, sommarsemester m.m. + sociala avgifter + soc. sekr. resor och arbetstid vid besök.

Du kan till och med riskera att Ditt/dina barn tvångsomhändertas på beställning. Det räcker t.ex. med att: Du är en envis förälder och ha skällt ut en tjänsteman som kränker dina rättigheter osv. Listan kan göras lång.

Jag hade problem en gång och dessa problem berodde till stor del på den osäkra framtiden och ensamhet i ett främmande land. Och senare även på socialtjänstens översitteri och dess diktatoriska byråkrater. Framför allt på den "tvångsspiralisering" som jag utsattes för. När jag fortfarande satt på flyktingförläggning i Sverige sattes en spiral in i min livmoder utan min vetskap, vilket har lett till en rad medicinska och personliga komplikationer. Händelsen dokumenterades aldrig i min patientjournal. Men idag, många år senare, har jag skaffat mig ett socialt nätverk och mår förhållandevis bra. Några alkohol eller drogproblem har jag aldrig haft så länge jag har levt. Inte något av mina barn heller. I alla fall inte vad jag vet . Därför anser jag att socialförvaltningens agerande bör relateras till Länsrättens bedömning att "Helena Lufuma har viljan att uppfostra och ta hand om sina barn på bästa sätt".

Genom att Socialtjänsten "mutar" mina barn med enorma fickpengar, kläder, onödiga dyra prylar, dyra utlandssemesterresor och erbjudande om egen bostad, allt detta som jag inte har råd med, har familjeåterföreningen motarbetats och familjeförhållandet blivit ännu mer spänt.

Jag är ingen felfri människa men straffet jag fått är för hårt. Räck mig därför din hand och ta mig ut ur denna desperata situation .

I Afrika var jag berömd för att ha kunnat behålla min familj hel och samlad. Men i Sverige blev jag omyndigförklarad av Söderleds stadsdelsförvaltning. Och då fanns det ingen chans att min familj skulle få det stöd och den hjälp den behövde. Utan familjen måste slås sönder.

Att ha sina barn tvångsomhändertagna av de sociala myndigheterna känns liksom att ha hela staten på sig . Jag har blivit ett föremål för utredningar även hos flera andra myndigheter.

Jag har tidigare demonstrerat på Sergels torg, mot socialtjänstens hantering av mina barn (under tiden augusti 1997 - maj 1998, dygnet runt). Jag kom då i kontakt med många föräldrar, barn och anhöriga som har blivit utsatta för svår och kränkande behandling från olika socialbyråer. Den bild jag fick ur dessa medmänniskors berättelser och upplevelser är oroväckande.

fallet_helena_lufuma

foto:video still av Dorinel Marc frän demonstration på Sergels torg i Stockholm

 Det var inte bara detta lidande jag då kom i kontakt med . Jag mötte också uppskattningar men även våld och hot, dagligen. Många upplevde mig som ett hot och/eller ett besvär. En del hotade att döda mig. Andra sparkade och spottade rakt i ansiktet på mig och kallade mig för "jävla neger". Vissa uppmanade mig att fortsätta min protest och inte ge upp.

Jag känner mig nedtryckt och mina egna möjligheter att ändra på socialtjänstens arbetssätt är för små. Jag söker därför Ni frivilliga organisationer, institutioner osv ... oavsett från vilken del av jordklotet Ni befinner Er ... bara Ni vill och kan fungera som medmänniskor och är beredd att hjälpa mig att återförena med min familj.

Jag har isolerats och utestängts från mina barns liv och framtid. Skolan, fosterföräldrar och behandlingshemmen där mina barn placerats har ställt sig emot mig och håller sig på socialtjänstens sida. Ett exempel på detta är en biträdande rektor på Sofiaskolan som kategoriskt vägrade att svara på mina brev när jag begärde att få veta vilka som är bredvidlärare till mitt barn.


Demonstration:

Med anledning av att myndigheterna (i detta fall Söderleds socialbyrå) har tagit mina barn ifrån mig med tvång och misshandlar mig psykiskt, kommer jag fr.o.m den 30 Jan. 1999 att ha en demonstration vid följande ställen: Utanför social och justitiedepartementet i Stockholm. På Sergels torg i Stockholm. Utanför byggnaden Barn och Ungdomsgruppen AB i Stockholm, på Folkungagatan 49. Tider informeras i ett separat blad.


Manifestation:

En manifestation kommer att hållas vid samtliga afrikanska ambassader och vid Amnesty International i Stockholm. Tider och platser informeras i ett separat blad.

Jag vill att manifestationen skall ses som en vädjan om ett internationellt stöd både för mig och många andra mödrar och fäder som på ett tragiskt sätt fråntagits sina naturliga och biologiska rätt att fa vara en utgångspunkt för sina egna barns utveckling och uppväxt. Jag skulle också vilja i detta sammanhang påpeka att: "Till syvenes och sist, är ärendet samhällets". För vem tar ansvar när våra barn utvecklas till kriminella och robotar?


Mödrar och fäder trycks ned, körs över och betraktas som inget värda. Myndigheter måste dock alltid betänka sitt rättsliga och resursmässiga övertag.

Har Ni frågor beträffande socialsekreterarnas handläggning och hantering av min familjesituation??. Skriv i detta fall till följande adress (sänd mig gärna en kopia av Ert brev.): - Söderleds stadsdelsnämnd i Stockholm, Box 6027, 122 06 Enskede. Enligt uppgifterna från Söderleds stadsdelsnämnd kommer Farsta och Söderled att bli en stadsdelsnämnd i fortsättningen . Adressen är följande: Farsta stadsdelsnämnd. Arvikagatan 31, 123 43 Farsta. Ni kan också skriva till Söderleds socialförvaltning. Där sitter handläggarna/socialsekreterare. Adressen är följande: Lingvägen 100, Box 6027, 122 06 Enskede.

 

Lagen måste ändras.

Jag kräver en lagändring när det gäller tvångsomhändertagande av barn, och föreslår följande:

1) Att tjänsteansvarskyldighet skall införas så att socialsekreterarna kan kunna åtalas för de grymma psykiska övergrepp de utsätter barn och föräldrar för.

2) Att familjerna erbjuds familjeterapi av utbildade familjeterapeuter fristående från sociala myndigheter och PBU mottagningar.

3) Föräldrar måste få veta vad det är för fel på dem som föräldrar och vad de själva skall göra för att återta sina barn.

4) Att det skall finnas krismottagningar med jouröppet kvällar och helger dit familjer i akuta kriser kan vända sig eller genom besök och/eller telefonsamtal fa stöd och rådgivning.

5) I de fall där barnen måste tvångsomhändertas och då alla andra förebyggande insatser misslyckats måste ett utförligt och aktivt arbete omgående påbörjas från inblandade myndigheter med målsättning att snarast möjligt återförena barn och föräldrar.

6) Ge stöd och hjälp åt hela familjen tillsammans oavsett vilket nationalitet, kultur eller religion den tillhör.

Jag undrar om Ni vill ställa Er bakom dessa krav? Skriv i så fall och skicka Ert stöd till följande adress: Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. eller Helena Lufuma, Pepparvägen 9,1tr. 123 56 Farsta.

Utan stor uppmärksamhet pågår omhändertagande av barn i Sverige på ett mer eller mindre tragiskt och omänskligt sätt. Och inga ansträngningar görs för att stoppa den egentliga legaliserade kidnappningen av barn.

Man vill gärna behålla sin familj vare sig om man är rik eller fattig , svart eller vit, socialbidragstagare eller icke socialbidragstagare.

Jag har i långa tider gått och undrat varför det inte finns familjehem vars föräldrar har afrikansk bakgrund. Ni får gärna rätta mig om jag har fel på den här punkten. Om det nu finns sådana, var finns de? Varför är de inte tillgängliga?.

Jag håller med om att i en del fall finns det möjligen försvarbara skäl att tvångsomhänderta ett barn. Där exempelvis ett barn, bevisligen, blivit utsatt för mer eller mindre sexuella övergrepp. Men å andra sidan, hur reagerar socialsekreterarna/handläggarna även om de får veta att ett placerat barn, av de vuxna i hemmet där barnet bor, har blivit sexuellt utnyttjat ??? Jag har tagit upp ett sådant fall vid ett tillfälle. Men fallet blev aldrig utrett.

Jag kämpar för att tvångsomhändertagande av mina barn skall upphöra och att min familj återförenas. Vill Ni stödja mig i min sak ? Skriv och skicka gärna Ert stöd , tack.

Adress: Helena Lufuma,
Pepparvägen 9.ltr, 12356 Farsta.

Ni kan också skicka ett e-mail. Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

En kort version av denna berättelse finns översatt till engelska på följande hemsida http://www.aiia.net (klicka på "Guest" och gå sedan till "Fighting Mother"

Ni kan också söka mig på Nr:0740-457935.

Tack för Ditt stöd.

Helena Lufuma

Till Kafka i Tensta

Till The Edner Case

Tillbaka till Rättsfallsindex

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter