Artiklar

Recension av boken "Förädlade svenskar"

Recension av boken Förädlade Svenskar, författare Bosse Lindquist.

2:a Upplagan 1997, Alfabeta bokförlag

Recensent: Birger Hjelm, jägmästare      

 

 

 

Birger Hjelm är jägmästare i Uppsala.

 

Recensionen är skriven för NKMR:s hemsida.

 

 

 

 

 

 

1934 beslutar, med bred parlamentarisk enighet, den svenska riksdagen att införa den första steriliseringslagsstiftningen i vårt land. Från lagens tillkomst framtill 1976 då lagen avskaffades har över 60 000 människor steriliserats. Efter nazityskland så torde Sverige ligga i den absoluta toppen över länder som i denna omfattning steriliserat sina medborgare.

 

Formellt skulle de utsatta vanligen ge sitt medgivande till för att sterilisering skulle bli verkställd men snarare som regel än undantag användes tvång för de oftast unga och vettskrämda männen och kvinnorna. Boken Förädlade Svenskar beskriver hur tvånget Ibland var direkt och öppet, men mer vanligt att de utsatta blev föremål för raffinerad övertalning och utpressning. Att övertalning och utpressning skulle användas rekommenderades även uttryckligen av Medicinalstyrelsen (numera Socialstyrelsen). Formerna och påtryckningsmetoderna varierade men kunde t.ex. inbegripa hot om att inte bli utskriven från en viss klinik, anstalt eller ungdomshem om man inte lät sterilisera sig. Det var också vanligt att unga kvinnor i en socialt och eller ekonomiskt besvärlig situation som oplanerat blivit gravida beviljas abort men under villkoret att de också låter sterilisera sig. Under dessa pressande omständigheter och ultimatum såg sig många ingen annan utväg än att skriva under sina egna steriliseringsansökningar. Exakt hur många som blev tvingade direkt eller indirekt är svårt att säga, men klart är att det rör sig om ett mycket stort antal. Dessa tvångssteriliseringar är flagranta kränkningar av våra medborgares mänskliga rättigheter och kan inte beskrivas som annat än en av de i modern tid största skamfläckarna i vårt land, ovärdigt vårat så kallade ”demokratiska samhällsskick”.

 

Bosse Lindquist intervjuar i boken några drabbade och försöker ge svar på varför de och andra i liknande situation tvingades till sterilisering. Steriliseringslagen tog sikte på av staten allehanda oönskade element och egenskaper.  Genom steriliseringar trodde man felaktigt sig då kunna minska sociala problem och fattigdom. Författaren tar upp de av staten påstådda dåliga arvsanlagen av olika slag som det genomgående motivet till steriliseringarna. Unga människor som bedömdes vara ”sinnesslöa” är vanliga i steriliseringsstatistiken. Att vara asocial var ett annat återkommande skäl för sterilisering. Diagnosen sinnesslö och asocial grundas många gånger på att dessa människor påstås t.ex. vara bland kvinnorna: hysteriska, abnormt sexuella eller nymfomaner och bland de unga männen: opålitliga, förljugna eller busaktiga. Detta är några exempel på att moraliska överväganden hade stor betydelse och har intet med medicinska och genetiska faktorer att göra vilket hävdades. I boken framkommer att det i själva verket är ytterst få av dem som tvångssteriliseras som är gravt utvecklingsstörda, en mindre andel skulle idag diagnostiseras som lätt utvecklingsstörda, medan de allra flesta är helt normala unga män och kvinnor men som hade oturen att komma från fattiga förhållanden där de kanske blivit intellektuellt understimulerade under uppväxten men som senare finner sig väl till rätta i vuxenlivet, en del utbildar sig, och blir framgångsrika i sina valda yrken, andra blir duktiga hantverkare och några bildar egna företag. Alla skulle dom klarat ett föräldraskap utan problem, men detta ett av livets stora glädjeämne, blev dom av staten för alltid bestulna på.

 

Förädlade Svenskar behandlar också den rasbiologiska- och rashygieniska värdegrunden vilken social- och familjepolitiken var inspirerad av i allmänhet och steriliseringslagen i synnerhet. Sverige låg väl framme i att anamma dessa tankebanor och i mitten på tjugotalet invigs det rasbiologiska institutet i Uppsala, det första i världen. Svensk ”rasförädling” var inspirerad av vissa andra västländer såsom USA som har börjat införa de första rashygieniska steriliseringslagarna men det är med Tyskland som det tongivande ideologiska utbytet sker och även efter nazisternas maktövertagande så fortsätter detta utbytet långt fram. Ras hygienikerna delade in raser och etniska grupper efter förträfflighet och bärare av olika goda egenskaper. Den nordiska rasen ansågs vara av särdeles god beskaffenhet. En sidodisciplin var den så kallade ”frenologin”. Frenologerna ägnade sig åt att mäta skallomfång och skallprofiler och härur dra slutsatser om karaktärer och egenskaper. Dessa tankegångar influerade alltså steriliseringslagarna och rashygieniska resonemang kunde man finna i steriliseringsutredningarna långt in på sextiotalet där epitetet tattartillhörighet bidrog till beslut om klientens sterilisering. Idag kan man skratta åt eländet och alla dessa tankegångar vet man naturligtvis är nonsens och irrläror. Ett häpnadsväckande men tyvärr korrekt konstaterande av författaren är det absurda i att det är först när Tyskland riktigt grundligt visat rashygienens rätta ansikte som Sverige på allvar sätter igång med sin egen steriliseringskampanj. Steriliseringarna ökar kraftigt under andra världskriget och når sin kulmen två år efter freden.

 

I ett av bokens kapitel ”A-barn och idioter” får man inblick i några av dåtidens tongivande politiker, sociala ingenjörer och intellektuellas resonemang och synpunkter. Här möter man naturligtvis bl.a. makarna Myrdal i steriliseringsdebatten. Samma år som steriliseringslagen kom till publicerades deras välkända bok Kris i befolkningsfrågan. Tillsammans med andra steriliseringsivrare så var de för en lagstiftning på området. De var dock kritiska till den befintliga steriliseringslagen då de ansåg den inte tillräckligt effektfull. Motiven till förslagen var framförallt ekonomiskt motiverade och ändamålen helgar medlen. Sverige hade, menar de, alldeles för många lågvärdiga individer och krävde en så sträng lagtillämpning som möjligt. Om steriliseringslagen är otillräcklig i nuvarande form så bör steriliseringslagen skärpas och samhällets organ tillåtas sterilisera medborgare mot deras vilja. Hjon hade inte längre plats i det allt mer industrialiserade samhället menade de. Huruvida egenskaper som sinnesslöhet är ärftligt eller inte är inget som bekymrar Alva och Gunnar Myrdal eftersom det inte ur någon synpunkt kan

 

försvaras att barn får födas upp hos sinnesslöa föräldrar. Varje fall är ett fall för mycket.

 

Det är en iskall cynism och rationalism som beskrivs i boken. Att denna rationalism dessutom är grovt felaktig gör saken än mer skrämmande.

 

En sak boken inte berör är hur Socialdemokratin idag förhåller sig till makarna Myrdals politiska gärning inom social- och familjepolitiken. Detta speciellt med avseende på att Alva Myrdal senare fick tunga poster i socialdemokratiska regeringar och var  tongivande i social- och familjepolitiska frågor. Makarna Myrdal är bland socialbyråkrater och många socialdemokrater närmast en ikon. Den Myrdalska inställningen om staten som den allsmäktiga uttolkaren av det privata livet och staten som en dominant aktör i sociala och familjepolitiska avseenden verkar starkt influerat tillämpningen av nutida socialtjänstlag och satt sig i väggarna på socialförvaltningar runt om i landet.

 

Det vilar naturligtvis ett stort ansvar på det politiska etablissemanget i allmänhet och på socialdemokratin i synnerhet, i dess egenskap av att helt dominerat innehavet av  regeringsmakten sedan tjugotalet. Men det är inte dugligt att lägga ansvaret bara på de högsta politiska beslutsfattarna. Även de som utförde och lät det ske har ett tungt ansvar. Författaren beskriver det talande i att ”om det har varit svårt att få drabbade att träda fram så är det ingenting mot att få de då ansvariga läkarna att idag träda fram”. De få som vågat träda fram beskriver den benhårda lojaliteten och skråtänkandet, och den rådande auktoritära mentaliteten inom läkarkåren som bidragande orsaker till övergreppen. Ingen vågade ifrågasätta beslut och allmänna direktiv utan man skulle foga sig i den kollegiala sfären till vilket pris som helst. Man var dessutom, först och främst, en statstjänsteman för att värna om den så kallade samhällsnyttan istället för att som läkaretiska regler föreskriver att se endast till patientens bästa. Läkarförbundet har ännu idag inte utvärderat de övergrepp under steriliseringarna som kåren gjort sig skyldiga till eller på annat sätt rannsakat kårens agerande och yrkesroll. Det lär nog dröja innan en sådan rannsakan sker. Det handlar om prestige och det är som författaren skriver i förordet allt för många myndighetspersoner och läkares heder som står på spel.

 

Bokens andra utlaga kom ut 1997, ungefär samtidigt togs beslut om en steriliseringsutredning. Denna utredning leddes av dåvarande socialministern Margot Wallström. Utredningen ledde fram till bildandet av myndigheten: steriliseringsersättningsnämnden vilken löd under socialdepartementet. Utredningen konstaterade att de drabbade har rätt till ersättning ”ex gratia” (av nåd).

 

Förordet i boken avslutas med följande tre meningar:

 

 Låt oss hoppas att de aldrig mer får höra en myndighetsperson tala om dem som en skock efterblivna idioter. Och att de får den eftertryckliga, personliga ursäkt som svenska staten är dem skyldig. Och att de faktiskt kompenseras med skäliga belopp – och inte med de småsummor som staten av nåd hittills utbetalat.

 

Ersättningsbeloppet sattes till 175 000 kronor per drabbad och det blev nämndens ansvar att utreda vilka som, efter att de skickat in ansökan, har rätt till denna ersättning. Man kan ha olika åsikter om nivån på ersättningsbeloppet men måste ändå i dessa tider, inte minst med tanke på näringslivsskandaler där miljonerna rullar och statliga toppchefers skamlösa förmåner och lönevillkor, ses som oförskämt lågt, det motsvarar trots allt inte mer än tre-fyra av socialministerns månadslöner. I denna skamfläcks eftermäle är det värsta kanske ändå att de drabbade ännu inte har fått någon personlig ursäkt från regeringen och därmed inte full upprättelse. Från steriliseringsnämnden erhöll de drabbade besked om att de är berättigade till ersättning av nåd – men ingen ursäkt. Steriliseringsnämnden avvecklades hösten 2003. Myndigheten existerade alltså blott under ca fyra år vilket måste uppfattas som negativ symbolhandling. Statsmakten vill se ärendet slutbehandlat och slutdebatterat och är helt i linje med den svenska särdraget i förvaltnings- och myndighetskulturen att snabbast möjligt skaka av sig, förtränga och glömma obehagligheter, felaktigheter och övergrepp i det förgångna.    

 

 

Uppsala den 5 januari 2004

 

Eugenics and the Welfare State
Norway, Sweden, Denmark, and Finland

Gunnar Broberg, Nils Roll-Hansen 

 

Bokindex

 

Artiklar

 

Tillbaka till Huvudsidan

  

 

  

   

 

    

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter