Artiklar

BBIC – en farlig vårdideologisk paradox


BBIC –
en farlig vårdideologisk paradox: Enögd barnperspektivsmonopolism hindrar helhetssyn

Av Maths Lundsbye, leg. psykolog


 

 


Maths Lundsbye är legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut, psykoterapihand­le­da­re, verksam vid GSI, Göteborgs Socialpsykologiska Institut och Familjeterapeuterna Kors­vä­gen, Göteborg.

Artikeln bygger på ett avsnitt ur hans kommande bok ”Systemiskt strukturell familjeterapi på svenska”.

Den återges här med författarens benägna tillstånd.

 



BBIC (Barns Behov I Centrum) är en struktur för barnavårdsutredningar som Socialstyrelsen lanserade 2006, efter en fler­årig försöksverksamhet, och som licen­sieras till kommuner som genomfört grundutbild­ning för sin utredningspersonal. Syf­tet är framför allt att tillse att bar­nets röst kommer till tals i bar­na­vårds­ärenden, men också att få rikstäckande enhetlighet i bedömningarna, öka sam­arbetet kring barnet mellan föräldrar, vårdgivare och socialtjänst samt att vara en del i socialtjänstens kvali­tets­säk­ring och därmed skapa en ökad rätts­säkerhet.

 

Instrumentet kommer ursprungligen från England, där forskare kommit fram till att barn som omhändertagits ofta hamnade ur askan i elden, och kom till miljöer som var sämre än den de haft i ursprungsfamiljen. En arbetsgrupp inom Socialstyrelsens IoF-enhet har försökt bear­beta LACS-modellen (Looking After Children System) till svenska förhållanden, och den bygger på stan­dar­diserade formulär som används vid utredning, planering och uppföljning i den sociala barnavår­den.[1]

Grundläggande principer

Några grundläggande principer i utrednings- och behandlingsarbetet är att barnets behov och bästa är i centrum; förankring i kunskaper om barns utveckling och ett utvecklingsekologiskt synsätt; strävan efter lika möjligheter för alla barn; samarbete med barn och deras familjer; samverkan mellan myndigheter; identifiera resurser och ”brister”[2]; insatser bör göras under utredningens gång; utredningen betraktas som en fortlöpande process, (utgångspunkt för planering och uppföljning av in­satser) samt att arbetet skall grundas på kunskap och beprövad erfarenhet.

 

Utgångspunkten är barnets behov, som definieras i sju behovsområden (hälsa, utbild­ning, känslo- och beteendemässig utveckling, identitet, familj och sociala relationer samt förmåga att klara sig själv). Dessa behovsområden relateras till föräldrarnas förmåga och till andra fak­torer i familj och miljö. Föräldraförmågan bedöms i sex aspekter (grundläg­gan­de omsorg, säkerhet, känslo­mässig tillgänglighet, stimulans, vägledning och gränssättning samt stabili­tet). Familje- och miljöfaktorerna anges i sju områden (familjens bakgrund och situa­tion, famil­je­nät­verk, boen­de, arbete, ekonomi, social integrering samt lokalsamhällets resur­ser).

De tre bedömningsområdena sätts samman i en triangel för att markera en helhetssyn, och varje faktor i ett område måste relateras till faktorer i de andra sidorna i triangeln:

Samverkan och helhetssyn?

Förutom att BBIC-modellen tillförsäkrar barnets röst en betydligt större plats än i traditionella barna­vårdsutredningar, så förutsätter den samverkan på flera nivåer. Dels måste utredarna ska­pa en så positiv kontakt med den biologiska familjen att både barn och föräldrar blir så delak­tiga som modellen förutsätter. Dessutom förutsätts ett samarbete med såväl barnets naturliga nät­verk samt det professionella nätverk av olika experter och myndighetspersoner som krävs för en all­sidig utredning.

 

På flera ställen i socialstyrelsens informationsmaterial betonas också att BBIC står för en kon­ti­nuerlig process, inte en slutprodukt så som traditionella barnavårdsutredningar ofta har varit. Åt­gärder kan sättas in, modifieras eller avvecklas under resans gång. Placeringar mås­te följas upp regelbundet (tills målet om att barnets situation skall vara någorlunda jämförbar med andra barns är uppfylld) – vare sig placeringen upphör och barnet flyttar hem till sin familj, eller den blir per­manent.

 

På det första formuläret samlas grunduppgifter från antingen en anmälan från någon utom­stå­ende, eller en ansökan från familjen. Via en utredningsplan genomförs utredning­en utifrån BBIC-triangeln, där särskilda konsultations-/stöddokument (för förskola, skola, läkar­under­sök­ning med mera) fylls i av olika uppgiftslämnare. Om det föreligger behov av placering utanför hemmet upprät­tas en vård­plan, som följs av en genomförandeplan för pla­cering. Då används även formulär för placerings­infor­ma­tion, som följs upp med särskilda uppföljningsformulär (som varierar bero­ende på typ av pla­ce­ring).

Flexibel och integrativ tillämpning

En av BBIC’s grundprinciper är att arbetet ska bygga på teorier och forskning från flera discip­liner och praktikens egen beprövade erfarenhet, helt i den integrativa anda som i över trettio år präglat GSI’s familjeterapiutbildning, och som uttrycks i vår lärobok ”Familjeterapins grund­er”. På flera ställen i Socialstyrelsens grundbok poängteras också att modellen måste använ­das ytterst flexi­belt – BBIC får inte bli en tvångströja som krä­ver sla­visk lydnad. Tvärtom varnas på flera ställen från att överutreda för att få alla formu­lär ifyllda, oav­sett deras relevans i det aktuella ärendet. Utredaren uppmuntras också till att an­vän­da beprö­vade teo­rier och metoder, även om de inte specifikt föreskrivs i BBIC-konceptet.

 

BBIC-projektet har ett integrativt syfte, då det inte bara bygger på traditionell psykodynamisk teori om barns utveckling, utan även kompletteras av ett familje- och nätverksperspektiv, som skall ga­ran­tera att även om barnets behov står i centrum, så skall utredarna inte heller glömma bort det sam­man­hang som barnet lever i – familjen och det naturliga nätverket.

 

Bronfenbrenners ekologiska utveck­lings­teori finns med i BBIC, men i motsats till Solt­vedts BOF-metod och nätverksteorin, så har den arbets­grupp som sammanställt grundboken modifierat nät­verkskartan så att släktsektorn helt försvun­nit ur bilden, och därmed den ”utvidgade familjen” som är så central i systemiskt strukturell analys av barnets sammanhang. I stället har ”övrigsektorn” förstorats så att ”fri­tidsmiljö”, ”kamratgrupp” och ”grann­skap” blivit egna sektorer, som tillsammans utgör mer än hälf­ten av utrymmet i kartan[3]. Sam­tidigt har andra viktiga delar av det övriga nät­verket (som föreningar, kyrkor med mera) sor­terats ut tillsammans med släkt­sektorn. Möjligt­vis har figurens designer[4] tänkt sig att dessa skall ingå i sektorn fritids­miljö, men man får en obehaglig känsla att för­fattaren till detta avsnitt inte har läst någon av de böcker om nätverksterapi som skri­vits de senaste åren.[5]

 

 

Helhetssyn med integrerad balans

Syftena i BBIC är i grunden mycket goda, och vissa sidor i grundboken lyser av integrativt helhetstän­kan­de:

”Barn kan emellertid inte ses isolerade från sina föräldrar. Att de vuxna får bäs­ta möj­liga stöd ligger också i barnets intresse... Barnet får emellertid inte pres­sas på synpunkter eller sättas i svåra valsituationer” (s. 18, min kursivering.)

   ”Barn skall ses som aktörer med egna rättigheter, även om det är viktigt att kom­ma ihåg att de är och måste vara en del av en familj. Ett dilemma, som föl­jer av att be­trak­ta barn och ungdomar som kompetenta och medansvariga subjekt, är att barn dess­utom är skyddsbehövande och sårbara objekt. Lika viktigt som del­ak­tighet är barnets rätt att inte vara delaktigt. Barnet skall inte behöva känna att det, genom att uttala sin vilja och berätta om sin situation, också tving­as ta ansvar för vilka beslut som fattas. När det gäller barn och unga måste det finnas en balans, så att barn kan er­bjudas större delaktighet utan att tilldela dem alltför stort ansvar för sin livs­si­tuation... Det kan också vara viktigt att poängtera att delaktighet för vissa barn en­bart kan handla om en önskan att få närvara och lyssna på vad de vuxna säger, utan att själv behöva uttala sig.” (s. 19, mina kursiveringar.)

 

Individfokuserad slagsida

Det är mycket glädjande att det salutogena ekologiska perspektivet inledningsvis betonats så starkt, även om det redu­ce­rats något i de slutgiltiga formuleringarna. Helhetssyn löper också i början av presentationen som en röd tråd ge­nom hela utredningsprocessen, som dock struktureras av ett antal formulär, där helhetssynen tyvärr försvinner i ett mish-mash av paradoxala perspektiv, där den individfokuserade slagsidan i tänkandet och skrivan­det gör slutprodukten (?)[6] extremt haltande.. Jag har i en fot­not påpekat att den falangen i arbetsgruppen verkar ha modifierat progressiva systemiska formule­rin­gar på flera stäl­len i grundboken, och exemplifierat med att grundprincipen om att identifiera resurser och svå­rig­heter ändrades till formuleringen ”resurser och brister”. Här har man alltså omformulerat en utvecklingsprocess till abso­luta personlighetsegenskaper.

 

Ett liknande exempel är när man på sidan 25 skri­ver: ”När det gäller föräldrar till placerade barn är det viktigt att lyfta fram deras eventuella resurser.” (Min kursivering.) Formuleringen är hår­resande, eftersom den antyder att det finns för­äld­rar som helt saknar resurser!!! Så­dana kan bara existera i stockkonservativa psykodynamikers före­ställ­ningsvärld, och då hand­lar det mer om deras brister än familjens. För att travestera Walter Kempler: ”Det finns inga hopp­lösa familjer, möj­ligtvis hopplösa utredare och författare”. Även om för­äld­rarnas resurser är svagt utvecklade, och för tillfället otill­räckliga, så är ingen människa helt resurs­befriad! Med ett så enögt konservativt och individualistiskt perspektiv blir helhetssynen snabbt reducerad till en monokulär halvhetssyn.

 

Familjen försvinner

I stora delar av grundboken lyser den biologiska familjen och det naturliga nätverket helt med sin från­varo. Detta gäller särskilt kapitel 5 som behandlar formulär och stöddokument (rygg­raden i BBIC). På sidan 41 skriver man ”En vårdplan ska alltid upprättas för barn och unga som pla­ceras utanför det egna hemmet...” Här förmedlas bilden av ett barn som skadats av bristande anknytning, brutal bröstavvänjning, taskig potträning eller andra tidiga traumatis­ka karaktärs­stör­ningar, och som skall repareras av proffs på institution – eller av amatörer i sitt eget hem.

 

Även beskrivningen av genomförandeplanen vid placering lider av samma enögt individualistiska fokuse­ring på barnet, och antyder att målet för arbetet är förändringar hos barnet, inte i familj och nät­verk. Det är som att försöka utrota malaria med magnecyl. Man stirrar sig blind på symtom­bäraren, och förlorar det ekologiska perspektiv som inledningsvis betonas så starkt. Sam­ma sak gäller formulären för uppföljning.

 

Visserligen återkommer familjeperspektivet i kapitel 12 (Planering och uppföljning av placeringar) där man förtjänstfullt skriver om vikten att engagera föräldrarna i placeringen:

”Strävan måste alltid vara att föräldrarna ges möjlighet att vara föräldrar efter bästa förmåga, och att ett samarbete upprättas mellan dem, barnet eller den unge, de nya vårdgivarna och socialtjänsten. Även om föräldrarna allvarligt brustit i sin föräldraförmåga innebär det inte att deras föräldraskap upphör...

  Att uppmuntra barnets föräldrar att hålla regelbunden kontakt är angeläget för båda parter... I det långa perspektivet är en fungerande kontakt med föräldrarna en förutsättning för att barnet skall kunna återvända hem under rimliga former.” (s. 79, mina kursiveringar.)

 

Familjeperspektivets återkomst dock begränsat till kontakten mellan barnet och föräldrarna. Frågan om förändringsarbete i den biologiska familjen, för att möjliggöra att barnet kan återvända till sitt hem, berörs inte.

 

Resonemanget vidgas sedan till att omfatta även ”det tredelade föräldraskapet” och ”teamet runt barnet” – ett steg på rätt väg, men långt ifrån tillräckligt:

”Arbetet med det placerade barnet (inte arbetet med barnets familj och nätverk, min kommentar) bör inriktas på att låta barnet ha tillgång till såväl familjehem som föräldrar... Samverkan runt barnet mellan barn[7], föräldrar och vårdgivare kallas i BBIC för det tredelade föräldraskapet... Socialtjänsten och de nya vårdgivarna kan stödja föräldrarna i att engagera sig i barnet... (inte i att utveckla sin föräldraförmåga, min kommentar)

   Det är också viktigt att engagera andra personer i barnets nätverk, t.ex. släktingar som står barnet nära, men även lärare, fritidspersonal etc. I BBIC har det utvidgade[8] nätverket fått benämningen teamet runt barnet... Utgångspunkten är att alla i teamet bidrar med sin unika kunskap och erfarenhet.” (s. 80.)

 

En allvarlig brist är att man här bortser från nätverkets möjligheter att hjälpa föräldrarna utveckla sina resurser. Den inskränkta individinriktningen återkommer när man kommer in genomförandeplanen som styrs av den individuella vårdplanen:

Genomförandeplanen är en detaljerad plan över vilka konkreta insatser barnet eller den unge behöver inom de sju behovsområdena i syfte att uppnå målen i vårdplanen.” (s. 82)

Än en gång blir familj och nätverk osynliga. Trian­geln kol­lap­sar totalt, när man kommer till formulären som utgör ryggraden i BBIC!  Symtombäraren blir fokus för insatserna, medan den ekologiska helhetssyn, som skulle kunna hjälpa barnet att få sina behov tillgodosedda i sitt naturliga sammanhang, reduceras till ett begränsat barnperspektiv. Inte ett ord om hur vårdplan, genomförandeplan och uppföljningsplan skall hjälpa till att skapa en hållbar miljö i och om­kring den biologiska familjen, så att barnet kan stanna i eller återvända till sitt hem, utan att hamna i samma situation som ledde till placeringen. Det verkar som om man – genom att låta problemen i familj och nätverk förbli obearbetade söker säkerställa att placeringen blir permanent?

Jag har under årens lopp sett flera exempel på hur fantastiska familjearbeten saboterats av ”prussiluskor”[9] – kollegor som försökt minimera, eller utplåna, barnets kontakt med sin biologiska familj. De skador som dessa ”hjälpare” åstadkommer med sina björntjänster, kan bli värre än de övergrepp som maktlösa föräldrar kan utsätta sina barn för när de inte klarar av föräldrarollen på egen hand.

 

Kritiska röster

Socialtjänsten har länge kritiserats av både media (inte minst ”Uppdrag granskning”) och fors­ka­re. Detta är troligtvis en bidragande orsak till att BBIC blivit en ”helig ko”, som det inte är poli­tiskt korrekt att kritisera eller ifrågasätta, vilket ytterligare förstärker den metatrend i metodutveckling som gång på gång framställer den senaste metoden som den bästa eller enda sanningen. Trots det kan man skönja ansatser till kritik. I en C-uppsats vid ”Sopis” i Göteborg intervjuade Aronsson & Kildén (2007) socialsekreterare från olika distrikt i Göteborg som hade erfarenhet av BBIC, och resultaten var tämligen samstäm­miga. Trots att alla intervjuade ansåg att den tydliga strukturen höjde professionaliteten och kvaliteten i arbetet, så var man bekymrade över att utredningarna blir så tidskrävande.

”Det har blivit fler arbetsmoment och mer förberedelsearbete. Man måste tänka un­der olika rubriker och placera informationen rätt, vilket kräver mer tankear­be­te. So­cial­sekreterarna upplever överlag att BBIC är ett detaljerat system för ut­red­ning. Då det till varje behovsområde finns en mängd färdiga frågor behöver socialsek­re­te­rar­na träffa barn och föräldrar vid fler tillfällen än tidigare för att hinna med att sam­tala kring alla frågor, vilket också är tidskrävande...

Konsekvenserna av att BBIC är tidskrävande kan bli att handläggarna i vissa fall väljer bort att utreda enligt BBIC” (s. 24).

 

I en utvärdering av BBIC-implementeringen i Umeå skriver Marie Sjömar (2007):

”Några av socialsekreterarna uttrycker dock en del farhågor. De lyfter fram en oro för att det ska innebära ett merarbete som kommer att ta längre tid och vara resurs­krävande. Någon menar att det kan innebära en ”byråkratisering” av arbe­tet med en ökad styrning, mycket formulär och att det kommer att begränsa dem i arbetet.” (s. 16)

   ”En av de intervjuade socialsekreterarna menar... att man måste lära sig att lyf­ta fram de goda föräldraförmågorna som finns. Fokus har hittills legat på de bris­tande föräldraförmågorna, något som är en konsekvens av att man har ploc­kat bort de behovsområden där det inte finns bekymmer, och då har man missat att beskri­va allt det som fungerar.” (s. 18 f.)

   ”Flera socialsekreterare berättar att det tar mycket tid att skriva. En hel del pap­per genereras som föräldrar ska gå igenom, vilket ibland vållar en del prob­lem, och en del av socialsekreterarna ställer sig frågande till om det är nödvän­digt med ett så om­fattande utredningsformulär för att man ska kunna vara tydlig i bedömningen. En av socialsekreterarna säger:

-…det blir sådana mastodontdokument som föräldrarna inte orkar läsa. När jag skul­le delge min 20-sidiga utredning ’men kan du dra den en gång till muntligen, jag orkar inte läsa’. Det är en psykisk sjuk mamma som knappt orkar ta sig igenom en A4-sida. Här kommer jag med den här ’bibban’, ’här varsågod och läs’, även om vi har gått igenom det innan.” (s. 19.)

 

De farhågor som uttrycks i rapporterna börjar nu visa sig, ibland med förödande kraft. På flera socialkontor, som jag varit i kontakt med, går utredningspersonal på knäna, dignande under mängder av utredningar som inte hinner färdigställas inom föreskriven tid. Ambitiöse handläggare (både erfarna veteraner och entusiastiska unga vikarier) går i väggen och blir sjukskrivna för utmattningssyndrom. Man avstår från fritid, familj, utbildning, seminarier och till och med handledning – för att hinna skriva färdigt sina luntor.  Den ökade byråkratiseringen, kombinerat med ökat ärendetryck och ofta underbemanning, riskerar bli ett arbetsmiljöproblem. BBIC-byråkratin är inte enda stressfaktorn, men kan bli droppen som får bägaren att rinna över. Jag har även hört att det runnit över på lärare, som klagar över att de inte hinner fylla i alla BBIC-formulär.

 

Strukturella alternativ

Med tanke på det uttalade målet att ha ett tvärvetenskapligt perspektiv i BBIC-modellen, är det ytterst förvånande att Socialstyrelsens arbetsgrupp i stort sett bara plankat den engelska förla­gan rakt av (även om man hävdar att man arbetet på att modifiera modellen till svenska förhållanden). I New York har Patricia och Salvador Minuchin, i samarbete med bland andra Jorge Colapinto, i decennier arbetat med att implementera ett familjeorienterat ekologiskt arbetssätt vid barna­vårds­utredningar och fosterhemsplaceringar, men deras publikationer nämns inte ens i lästipsen i slutet av grundboken, trots att de uppvisar häpnadsväckande goda resultat!

1990 publicerade Family Therapy Networker en skrämmande artikel om fosterbarnsvården i New York, ”The foster care crisis”, skriven av Salvador Minuchin tillsammans med den israeliska psy­ko­logen Joel Elizur. Artikeln skild­rade hur myndigheterna omhändertog mängder av barn och pla­ce­ra­de dem i miljöer som ofta var skadliga för barnen, i stället för att hjälpa de biologiska familj­erna att själva kunna ta hand om sina barn.[10] Samma år publicerade Patricia Minuchin (till­sammans med en arbets­grupp som bland andra bestod av maken Salvador, sonen Daniel och Jorge Cola­pinto), en trä­nings­manual för fosterför­äldrar[11] som ett led i att stärka sam­arbetet mellan fosterför­äld­rar och bio­lo­gis­ka föräldrar.

 

Minuchins ”Foster Care Project” bygger på den systemiskt strukturella familjeterapins grundprincip att frigöra familjens läkande krafter – de resurser som finns i alla familjer, även om de ibland kan vara svåra att hitta under den mängd av problem som genererats i generationer (Johnson, 1969).

 

Makarna Minuchins fosterhemsprojekt

Fosterhemsprojektet är speciellt intressant i detta sammanhang, då det dels är det mycket väldoku­men­te­rat,[12] och dessutom framhåller viktiga delar som saknas i det svenska BBIC (och den engelska förlagan). I ”Working with families of the poor” innehåller kapitlet om foster­hem dels det ursprungliga ”Foster Care Project” (som bygger på Patricia Minuchins manual, och som syftar till att under­lätta barnets återplacering i den egna familjen), dels ett nytt projekt för per­ma­nenta placeringar där Jorge Colapinto hade huvudansvaret.

 

Det första projektet gick ut på att bygga fungerande ekologiska samarbetsnätverk runt barn­en. Programmet bygger på sex grundidéer:

1. Ett nytt triangulärt system, bestå­ende av socialarbetare, fosterhem och biologiska för­äldrar, formas kring barnen. Det triangulära systemet liknar till formen BBIC’s tredelade föräldraskap, men har betydligt mer vittgående funktioner. Metoden innebär att teamet utbildas till att samarbeta för att stärka föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets behov och barnets relationer till sin ursprungsmiljö. Inom denna övergripande triangel kan man sedan arbeta med oli­ka sub­sys­tem såsom fosterfamiljen och den biologiska familjen, socialarbetaren och fos­terfamiljen, barn­et i foster­familjen respektive i biologiska familjen...

Svenska socialbyråer är ofta högt specia­liserade, och det är inte ovanligt att familjen har kon­takt med en socialarbetare från ekono­mi­sektionen, en från barn- och familjesektionen, en från ung­domssektionen, en från missbruks­sektionen, en från familjehemssektionen och en från familje­rättssektionen. Den galopperande specialiseringen inom svensk socialtjänst underlättar inte den helhetssyn och familjeorientering som SoL genomsyras av! Ibland kan det krävas lika mycket tid och energi för att lösa samar­bets­prob­lemen i det professionella systemet som i familjesystemet, i synnerhet om det också inklu­derar samarbetspartners från andra myndigheter som skola, förskola, BUP, vuxenpsy­kiatri, för­säk­rings­kassa, arbetsförmedling med flera.

 

Nu behöver inte samtliga myndigheter som har kontakt med familjen ingå i det triangulära systemet kring det omhändertagna barnet, men ett minimum lär vara den biologiska familjens socialsekreterare (som i de fles­ta fall genomfört den utredning som ligger till grund för omhän­der­tagandet) och en familje­hems­sekreterare (som ofta utrett fosterhemmets lämplighet och som handleder och stödjer foster­för­äld­rarna). Om inte stöd­systemet fungerar är risken stor att den latenta konflikt, som finns inbyggd i konstruktionen med olika personer som stöder stridande parter, snarast för­värrar den konflikt mellan foster­föräldrar och biologiska för­äld­rar som är alltför vanlig.

2. Det triangulära systemet skall vara samverkande i stället för motarbetande, och skall inne­hålla representanter för båda familjerna. Man delar information med varandra, och löser problem med gemensamma ansträngningar. Kvaliteten i kontakten mellan de två familjesys­te­men är av­gö­rande för barnets framtid.

3. Kompetensutveckling i den biologiska familjen är utslagsgivande för hur föräldrarna kla­rar av att hantera den oftast smärtsamma placeringsperioden, och hur de hanterar den åter­för­ening som är målet med placeringen.

4. Viktiga förändringar/övergångar i barnets tillvaro kräver speciell uppmärksamhet. De största föränd­ringarna är naturligtvis omhändertagandet med flyttning till fosterfamiljen, och återföre­ningen när barnet slutgiltigt flyttar hem och omhändertagandet upphör. Men även besökssituationer under pla­ceringen är mycket viktiga att arbeta med, i termer av samarbete mellan föräldrasystemen.

5. Hänsyn till barnets utvecklingsnivå måste integreras i modellen. Placering av spädbarn, för­skolebarn, låg- och mellanstadiebarn respektive tonåringar kräver speciella hänsyn, för­bere­del­ser och stödinsatser.

6. Släktplaceringar skapar en unik situation mellan familjerna, som förändrar relationernas kva­li­tet. Omställningen för barnet blir mindre, men relationer mellan vuxna kan skapa spän­ning­ar, varför denna typ av placering kräver speciell uppmärksam­het.

 

Träningsprogrammets fem faser

1. Kontakt med administratörer

För att åstadkomma en genomgripande förändring av fosterbarnsvården, krävs att det nya för­hållningssättet integreras i hela organisationen, och därför är ledningens engagemang avgö­rande för en ekologiskt familjeorienterad fosterbarnsvård. Träningsprogrammet behöver pla­ne­ras och alla medarbetare behöver informeras, även de som inte direkt ingår i program­met.

2. Personalutbildning

Utbildningen börjar med de socialsekreterare som skall bilda team med fosterfamiljer till att börja med, och senare även med biologiska familjer. Utbildningen fokuserar först på attityder och synsätt i det ekologiska familjeperspektivet, för att sedan koncentrera sig på träning av färdig­het­er som samgående, familjekartor, fokus på resurser och styrkor samt komplementaritet (fokus på ”vi-dentitet” i stället för individuell identitet.).

3. Utbildning av fosterföräldrar

Patricia Minuchins manual för fosterföräldrautbildning omfattar en studieplan för åtta sam­man­komster, var och en utifrån ett specifikt tema: vad är en fosterfamilj; fosterbarnet kommer till en ny familj; rötter – fosterbarnets biologiska familj; olika typer av familjer – storlek och et­ni­citet; be­sök och kontinuerlig kontakt med biologisk familj; samverkan med socialsekreterare – funktioner och roller; samverkan med socialsekreterare – implementering av processen samt till slut att kom­ma hem – återföreningen. Utbildningen genomförs med hjälp av grupp­diskussioner, rollspel och videosessioner.

4. Teambildning: gemensam träning av personal och fosterföräldrar

Det professionella teamet, bestående av socialarbetare och fosterfamilj är ansvariga för bild­an­det av en samarbetstriangel, där den biologiska familjen också ingår. För att detta sam­arbete skall komma till stånd måste teamet förberedas, roller klargöras och det ekologiska pers­pektivet för­ankras. Till en del måste detta arbete ske innan den biologiska familjen invol­veras, men det mesta av arbetet sker direkt i mötet med den biologiska familjen, som till en början i regel är myc­ket avogt inställda till både socialarbetare och fosterföräldrar, men som genom res­pekt­fullt bemötande ofta snabbt kommer över sin misstro, och känner sig som en del i det trian­gu­lära sys­temet kring barnet.

5. Modellen integreras i ordinarie verksamhet

Programmets avslutande del handlar om att integrera modellen i det ordinarie arbetet på soci­al­byrån. De erfarna medarbetarna får introducera mindre erfaren och nyanställd personal, hålla i fort­bildning om den ekologiska modellen, och hålla perspektivet levande inom förvalt­ningen.

 

Parallellprojekt i Göteborg

I Göteborg har Paul Johansson, en av mina kollegor vid FamiljeTerapeuterna Korsvägen, ut­vecklat en modell för utredningar som ett samverkansprojekt vid tre stadsdelsförvaltningar. Ut­red­ningsmodellen är inspirerad av Jorge Colapinto, som också fungerat som handledare för projektet. Göteborgsprojektet har många likheter med BBIC. Paul beskriver syftet:

”Det övergripande syftet är att producera en utrednings­manual, med fokus på hur vi kan få familjer delaktiga i sin egen utredning, så att barnens behov möts på bästa sätt. Vi vill utveckla en modell som har multigenomträngande lösnin­gar, vilket forsk­ning har visat är det mest effektiva. Vi vill visa på ett arbetssätt som är familje- och relationsbevarande, och syftar till att, i sammanhang av upp­muntran och stöd, ska­pa förutsättningar för familjen att utveckla sin fulla potential. Famil­jernas självstän­dig­het skall stimuleras, vilket medför att, förutom mindre lidande, också placeringar utan­för hemmet kan undvikas.

   För att utveckla denna manual behöver vi:

• Utveckla metoder för att göra barn och familjer delaktiga i den egna utrednin­gen.

• Förstå hur professionella bidrar till att stigmatisera och förstärka familjens pro­ble­matiska situation.

• Tydliggöra myndighetsrollen för socialsekreterare.

• Utveckla arbetsmetoder så att professionella kan samarbeta trots olika profes­sioner, myndigheter och uppdrag.”

 

Projektet startade 1998 och utmynnade 2002 i en utredningsmanual, finansierad av Trygg­hets­fonden, ”som talar om för socialsekreteraren hur hon/han kan gå tillväga från anmälan till av­skriv­ning av ett ärende”. För mig är det helt obegripligt hur detta parallellarbete som Socialstyrelsen var informerad om, liksom Minuchins banbrytande modell, som BBIC-gruppen med sitt snäva barnperspektiv kanske inte kände till, har kunnat ig­noreras så totalt av Social­styrelsen!!!

 

Andra alternativ

En annan intressant modell, som Socialstyrelsen också negligerat, har utvecklats i Australien av socialarbetarna Andrew Turnell och Steve Edwards (1999) och kallas ”Signs of Safety” (som skulle kunna översättas till ”säkerhetssignaler” på svenska). Modellen bygger på lösningsfokuserad familjeterapi, och har fått spridning till länder som Canada, USA, Storbritannien, Nya Zeeland, Japan och Holland. I Sverige har den introducerats av Tomas Embréus, som på sin websajt[13] ger en kortfattad beskrivning:

 

Precis som systemiskt strukturell familjeterapi bygger den lösningsfokuserade modellen på samgående – en stark och respektfull terapeutisk allians mellan utredaren och familjen. Den är ”ett konkret och strukturerat arbetssätt som utgår från aktuella händelser som är risksituationer/beteenden, och vad som behöver hända för att skapa säkerhet/förändring utifrån detta. Undantag till problemen, resurser och styrkor och familjemedlemmars mål utgör därför viktiga byggstenar. Riskbedömningen balanseras alltså upp med att utforska säkerhet.”

 

Turnell använder begreppet ”rigor and grace” (på svenska ungefär ”sträng välvilja”) ungefär som Minuchin uttrycker den strukturella principen om att ”smeka och slå”. Den terapeutiska alliansen används för att kunna utmana familjens tanke- och beteendemönster. ”Vi behöver kunna förklara för klienten på ett balanserat sätt, att vi inte tänker acceptera något annat än ett seriöst samtal kring vad som skulle kunna skapa ökad säkerhet och trygghet för barnet.”

 

Samtalen bygger på sex principer: 1 - Förstå varje familjemedlems position och förhållningssätt. 2 - Hitta undantag till problemen. 3 - Kartlägg familjens styrkor och resurser. 4 - Fokusera på familjens mål. 5 - Kartlägg familjemedlemmarnas uppfattning om säkerhet och framsteg under hela processen. 6 - Bedöm föräldrarnas, familjens och nätverkets vilja och förmåga att genomföra de idéer och planering som har diskuterats.

 

Tomas Embréus visar på sin webbsida hur ”säkerhetsmodellen” kan integreras med BBIC, och den är tydligt integrativ, med bland annat narrativa inslag, Därför är det lite störande att den framställs som så renodlat lösningsfokuserad, i en tid då alla varianter av systemisk familjeterapi behöver enas för att motverka de individualistiska influenser som hotar helhetsperspektiv och familjearbete. Men för att bli riktigt integrativ behöver den strukturella analysen fördjupas till att omfatta fler nivåer, som triader och subsystem.

 

Tvivelaktiga teorier

Ett annat bekymmer med BBIC är att den teoretiska grunden vilar så tungt på Bowlbys begränsade dyadiska anknytningsteori. Monica Hedenbro (2006) och hennes forskarkollegor i Schweiz och USA har forskat på anknytning ur ett triadiskt perspektiv (där även fäderna finns med), men denna banbrytande forskning återfinns inte heller i Socialstyrelsens BBIC-doku­men­tation.

 

Den teoretiska grunden i BBIC förefaller bygga på en ohelig allians mellan traditionellt konservativ psykoanalytisk utvecklingspsykologi (där barn ses som offer med irreparabla skador orsakade av monstruösa föräldrar) och postmodernistisk radikal barndomssociologi (där barn ses som miniatyrvuxna). Båda perspektiven förenas i en individfokusering, som helt bortser från den ekologiska familje- och nätverkssyn som i BBIC används som kamouflage för att ge ett systemteoretiskt alibi – men slippa omsätta Socialtjänstlagens helhetssyn i praktiken.

Individuella teorier, som psykoanalys och beteendeterapi, var de enda som fanns att tillgå före andra världskriget. Men nu är det över femtio år sedan som Salvador Minuchin[14] påbörjade sitt banbrytande arbete med kriminella ungdomar och deras familjer i New Yorks slum, och Gustav Johnson[15] på Barnbyn Skå insåg att enda sättet att verkligen rädda de omhändertagna barnen var att ta hand om deras familjer.

 

Gestaltprincipen, att helheten är något mer och kvalitativt annorlunda än summan av delarna, upptäcktes för mer än hundra år sedan.

”Redan 1890 hade Christian von Ehrenfels (1959-1932), tjeckisk  filosof och psykolog, påvisat förekomsten av gestaltkvaliteter, dvs att  det finns speciella övergripande egenskaper hos sammansatta fenomen, t ex hos en melodi eller en byggnad med viss arkitektur” (Egidius, 1994.)

 

Helhetstänkandet utvecklades ytterligare av cybernetiker och systemteoretiker på 1940-talet, och idag är begreppet ”nonsummativitet” ett systemteoretiskt axiom[16]. Alla förstår att ett idrottslag i fotboll eller ishockey är något mer än summan av de individuella spelarnas skicklighet. För att tränaren skall kunna hjälpa laget att prestera maximalt måste han även utveckla relationer mellan nyckelspelare (dyadiska relationer för väggspel, frisparksvarianter, försvarssamarbete med mera), dyadiska relationer mellan andra spelare, andra spelares relation till nyckelspelarna och deras inbördes relation (triadiska relationer), de olika lagdelarnas relationer till varandra (subsystemsrelationer) och lagets relation till motståndarlag, domare och till hemma- eller bortapubliken (kontextrelationer).

 

På samma sätt torde alla som arbetar på en socialförvaltning vara medvetna om att det inte hjälper att ha skickliga medarbetare, om inte relationer till kollegor, chefer och andra enheter fungerar. Varför skall det vara så svårt för Socialstyrelsen att förstå att en familj aldrig kan förstås som summan av de individuella familjemedlemmarna?

 

Den missriktade ambitionen, att rädda barn från sina föräldrar i stället för att stärka familjens resurser att tillgodose barnens behov (med stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet från exempelvis systemiskt strukturell familjeterapi eller den integrativa modellen från Marlborough Family Service i London) leder alltför ofta till katastrofer för såväl de barn som berövats sina föräldrar som de föräldrar som mist sina barn. Okunnigheten om cybernetisk forskning och beprövad systemisk erfarenhet är både häpnadsväckande och skrämmande. I stället för Tove Janssons ”det osynliga barnet” får vi Piltz & Gustavsdóttirs ”den osynliga familjen”. Var och en med minsta insikt i barns ekologiska behov, måste inse att barnets mest primära behov är att ha fungerande föräldrar. Socialstyrelsens okunnighet om cybernetisk forskning och beprövad systemisk erfarenhet är både häpnadsväckande och skrämmande.

 

Juridisk katastrof

Vid en informationsdag om BBIC sades det att anledningen till att insatserna bara fokuseras på barnet inte enbart beror på teoretisk snedvridning i Socialstyrelsens arbetsgrupp. Den viktigaste faktorn skulle vara att vi har en lagstiftning som förbjuder den nödvändiga helhetssynen i formulären, och därmed tvingar utredaren att upprätta dokumenten enbart ur det individuella barnets perspektiv, utan hänsyn till faktorer i familj och nätverk. Lagens anda av helhetssyn skulle alltså blockeras av dess bokstav!

 

När jag talade med Marianne Cederblad (professor, en av Sveriges främsta experter på familjeterapi, och medlem i den referensgrupp av experter som konsulterades – och kördes över – av ledningsgruppen för BBIC), blev hon häpen över denna information, som aldrig framförts till henne. Det stärkte dock hennes uppfattning att ledningen hade bestämt sig för den engelska LACS-modellen, och inte lyssnade till några kritiska synpunkter.

 

Bo Edvardsson, docent i psykologi och i socialt arbete vid Örebro universitet (Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete) och specialist i utredningsmetodik, påpekar i sin lärobok (2003) ett flertal brister i BBIC, bland annat att om en utredning bygger på observation av barnet under vistelse på en institution, så faller slutsatsernas ekologiska trovärdighet:

”Det finns ett grundläggande metodfel i att utreda ett barn (och barnets förälder) på ett utredningshem. Det gäller frågan om resultatens ekologiska validitet – kan det som händer i form av uttalanden, beteenden, samspel etc. generaliseras till barnets naturliga miljö hemma och i skolan? Miljön, rutinerna och personerna på utredningshemmet är annorlunda än hemma och en hel del metodartefakter (t.ex. beteenden som beror av utredningsmetoden och miljön) kan inträffa.”

 

Det juridiska dilemmat speglar den konflikt som Bodil Rasmusson (2006) formulerar:

”Barnets plats i familjen utgör en konfliktyta som återspeglas i lagstiftningen.

Socialtjänstlagen betonar helhetssyn och är tydligt familjecentrerad.

LVU-utredningen (2000:77) betonar barnets rättigheter och barnets ställning som egen individ, men innehåller ändå en kluvenhet i synen på barnet/den unge som en enskild individ med egna rättigheter och som familjemedlem eller bihang till föräldrarna.” (s. 13.)

 

När man granskar lagtexterna blir det dock tydligt att problemet inte i första hand avspeglar motsättningar mellan SoL och LVU, utan snarare handlar om otydlighet i lagen. Trots den familjesyn som gång på gång betonas, är det i Socialstyrelsens tolkning som kravet på individuella vårdplaner tydliggörs. Man hänvisar till SoL 11:3 1:a stycket (som reglerar skyldigheten för socialnämnden att upprätta en vårdplan för den som vårdas i familjehem eller HVB) och drar därav slutsatsen att vårdplanen och efterföljande dokument måste utgå från det individuella barnet, och därmed inte kan utgå från den helhetssyn på familj och nätverk som i övrigt präglar SoL (och inledningsvis även BBIC), och som är en självklarhet utifrån ett systemteoretiskt perspektiv. I sin författningssamling specificerar Socialstyrelsen att denna begränsning gäller vid tolkning av LVU:

”Socialnämnden beslutar om innehållet i vården av den unge. Däremot ger LVU inte nämnden någon befogenhet att tvinga barnets föräldrar att underkasta sig någon form av vård. Vårdplanen för barnet omfattar därför endast den vård som planeras för barnet. Om grunden för vården är barnets hemmiljö kan ofta föräldrarna behöva någon form av insats. En särskild plan över insatser för föräldrarna bör då upprättas. Men det rör sig då om en vårdplan för föräldrarna vilken inte ingår i barnets vårdplan.” (SOSFS 1997:15, kapitel 6, Vårdplanens innehåll.)

 

När jag konsulterade en av landets främsta experter på lagtextformulering påpekade han att detta inte är någon förpliktigande lag, utan ett allmänt råd som inte behöver följas, och som därmed är möjligt att ändra utan att ändra på lagen. Det finns alltså inga juridiska hinder för Socialstyrelsen att i stället rekommendera att barnets totala livssituation (inklusive familj och nätverk) bör inkluderas i vårdplanen.

 

Barnperspekivmonopolister dominerar

I BBIC verkar det som ”barnperspektivmonopolisterna” fått sista ordet när det gäller utformningen av formulären. Den intressekonflikt mellan barn och föräldrar som de projicerar in i familjerna är en social konstruktion som bygger på en inskränkt individcentrerad människosyn, som helt bortser från relationernas avgörande betydelse för mänsklig existens, och som betraktar barn som rotlösa plantor som kan placeras i en ny vas om den gamla fått sprickor.[17] Jag är medveten om att i undantagsfall kan psykiska störningar, grav kriminalitet eller missbruk hos en förälder (eller båda) åstadkomma en synbar intressekonflikt mellan barn och föräldrar, men i regel är stöd till föräldrarna den bästa insatsen för barnet, i synnerhet om den sätts in i tid – innan problemen permanentats.

 

Familjens läkande kraft, ett centralt tema i systemiskt strukturell familjeterapi, existerar inte i ”prussiluskornas” föreställningsvärld, där man hellre ”räddar” barn från sina föräldrar än hjälper barnet att få en fungerande miljö.

Seriösa socialsekreterare studerar sammanhang

En seriös socialsekreterare som vill göra ett gediget förändringsarbete i en familj i kris, eller i riskzonen, kan i dag behöva upprätta dussintalet individuella vårdplaner (inklusive föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar) i sin dokumentation, men som ändå är ett otillräckligt underlag eftersom helhetssynen saknas. Snacka om att drunkna i byråkrati!

 

Mindre kunniga socialarbetare nöjer sig, i enlighet med BBIC-modellen, med en vårdplan för symtombäraren / syndabocken, och tvingas i regel konstatera att barnet är ohjälpligt förlorat i kriminalitet och missbruk. Och det trots placeringar som kostar många miljoner under åren i ett livsperspektiv. En kollega till mig frågade nyligen ett elevvårdsteam på en stor skola i Göteborg (med ca 20 % av eleverna som är i behov av stödinsatser) hur många, av de elever som omhändertagits de senaste fem åren, som blivit välfungerande igen. Svaret var TVÅ!

 

Dessa bortkastade skattemedel skulle vara till stor hjälp om åtminstone hälften användes i specifikt familjestöd, i form av hemterapi, multifamiljeterapi, föräldrastödjande utbildning och familjeterapi, nätverksterapi, fosterfamiljeprogram á la Minuchin... Den andra hälften kunde med fördel användas till generella insatser som familjecentraler, mindre förskolegrupper och skolklasser, utökad elevvård med skolkurator och skolpsykolog på varje skola, fritidsgårdar och annan fritidsverksamhet, utökad föräldrautbildning...

 

Ett socialt förändringsarbete med familjer kräver en systemiskt strukturell analys på flera nivåer, där komplementära dyadiska relationer är den minsta analysenheten. De biologiska föräldrarna kan vara hur kompetenta som helst var och en för sig (vilket ofta visar sig i familjerättsutredningar), men om de inte kan samarbeta, utan triangulerar barnet i dubbla lojaliteter, kan inte barnet relatera till någon av dem på ett tryggt sätt. Makarnas och föräldrarnas subsystem består ofta av samma individer, men har olika funktioner (mot varandra respektive mot barn). Barnet har alltså inte bara en relation till pappa och en till mamma, utan framför allt en triadisk relation till föräldrarnas relation – i störda familjer dessutom till makarnas (eller exmakarnas) vuxenrelation. Samtidigt har även syskonen relationer till varandra och föräldrarna, och kan till exempel avlösa varandra i roller som avledare, syndabock eller medlare.

Inte minst har barnet och familjen dessutom relationer till övergripande system som släkt, grannar, eventuella arbetskamrater med flera, där det professionella nätverket för många klientfamiljer kan vara det dominerande. Utan ett ekologiskt systemperspektiv blir förståelsen av en individuell familjemedlem omöjlig. Att tro att man kan hjälpa familjen att fungera via individuella vårdplaner är inte bara dumt – det är stigmatiserande och farligt för barnens säkerhet och utveckling.[18]

 

Tonåringar är ofta mycket insiktsfulla i var problemet ligger, och uttrycker det i stil med: ”Det är inte mig det är fel på. Fixa till morsan och farsan i stället!” Trots allt tal om att lyssna på barn och alltid sätta deras bästa främst, så slår alldeles för många utredare dövörat till när man som mest skulle behöva lyssna. I stället för att betrakta tonåringen som ett ansvarstagande subjekt, i sann barndomssociologisk anda, så litar man mer på sina individorienterade teorier än på barnets intuitiva problemformulering.

 

För yngre barn ligger det närmare till hands att tänka: ”Jag är en dålig människa. Det är mitt fel att jag inte får bo kvar hemma”. Identiteten som avvikare präglas tidigt, och blir lätt en självuppfyllande profetia. Karriären är utstakad. Det blir sällan den sörgårdsidyll som utredaren hoppas på.

 

Justitiemord

Vakna upp!!! Denna juridiska katastrof måste snarast korrigeras för att inte socialtjänsten skall tillfoga barn och deras familjer iatrogena skador helt i onödan (ett metafall för Lex Maria?). Socialstyrelsens lagtolkare måste få klart för sig att de gör sig skyldiga till passiv barnmisshandel om de förlänger barnens lidande, genom att indirekt förhindra att familjerna får hjälp att utveckla sina resurser. Hur många justitiemord på omhändertagna barn och deras föräldrar måste ske innan de kan garanteras effektiva hjälpinsatser?

 

Bob Dylans ord tränger fram från mitt bakhuvud, lika aktuella nu som på sextiotalet:

”How many times must a man look up

Before he can see the sky?

Yes, 'n' how many ears must one man have

Before he can hear people cry?

Yes, 'n' how many deaths will it take till he knows

That too many people have died?

The answer, my friend, is blowin' in the wind,

The answer is blowin' in the wind.”

 

Om vi inte skall låta vinden sköta den nödvändiga omtolkningen av SoL och LVU, så måste Socialstyrelsen sluta skylla på lagstiftningen och ändra på individfokuseringen i BBIC. Den organisation som har störst möjlighet att påverka berörda tjänstemän är förmodligen Socionomförbundet. Tänker styrelsen ta sitt ansvar?

 

Fortsatt utveckling?

I Socialstyrelsens skrift ”Social barnavård i förändring – slutrapport från BBIC-projektet” (2008) betonas det konstanta utvecklingsbehovet:

”En annan aspekt på utvecklingsarbetet är att det är en ’never-ending-story’ och i det svenska projektet har utvecklingsarbetet betraktats som en stadigvarande aktivitet som det måste värnas lika mycket om som annan kärnverksamhet. BBIC-systemet och dess motsvarigheter i England och Danmark förutsätter, om de ska överleva, att de ’vårdas’, revideras och utvecklas vidare i takt med nya villkor och ny kunskap.”

 

Jag vill bara tillägga att vi inte behöver invänta ny kunskap. Tills vidare räcker det med att tillva­ra­ta de erfarenheter från det senaste halvseklet som BBIC-gruppen ignorerat. Jag ser fram emot en revision av BBIC, där des­sa systemiska perspektiv integ­reras i praktiken, och inte bara i tomma ord som döljer flera fall av maktmissbruk och övergrepp på familjer i kris.[19] Då kanske Sverige slipper fler domar i EU-domstolen, med höga skadestånd till barn och föräldrar som i onödan separerats eller vägrats återförening.

 

Det är dock illavarslande att slutrapportens slutord är ett citat av Mac­hia­velli:

”Det finns ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så vådligt att leda, ingen­ting så osäkert i framgång, som att införa en ny tingens ordning; ty den som försöker har nämligen alla dem till fiender som drog fördel av den gamla ordnin­gen och han har endast ljumma försvarare i dem som drar fördel av den nya.”

(Social barnavård i förändring – slutrapport från BBIC-projektet, s. 98)

 

Den riktigt otäcka känslan infinner sig när man läser om Machiavelli i Wikipedia:

”Machiavellis idealfurste är en hänsynslöst maktfullkomlig monark, men måste vin­na folkets gillande, på grund av att en härskare inte kan regera om han saknar stöd.” <http://sv.wikipedia.org/wiki/Niccolò_Machiavelli>

 

 


Referenser

Aronsson, B. & Kildén, J. (2007). Röster om BBIC. C-uppsats, Göteborgs Universitet, Institution­en för socialt arbete.

Asen, E., Dawson, N. & McHugh, B. (2001). Multiple family therapy: The Marlborough model and its wider applications. Karnac.

Claeson, E. (2004). Prussiluskan har ögonen på på oss. Svenska Dagbladet 6/10 2004.

Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik - begrepp, principer och felkällor. 2:a rev uppl. Liber.

Egidius, H. (1994). Psykologilexikon. Natur & Kultur.

Elizur, J. & Minuchin, S. (1989). Institutionalizing Madness: Families, Therapy and Society. NY: Basic Books.

Forsberg, G. & Wallmark, K. (1998, 2005). Nätverksboken – om mötets möjligheter. Liber

Hedenbro, M. (2006). The Family Triad – The Interaction between the child, its mother and father, from birth to the age of 4 years. Doktorsavhandling, Karolinska Institutet, Stockholm

Jansson, T. (1962). Det osynliga barnet. Alfabeta.

Johansson, P. & Olsson, M. (2002). Utredningsmanual för socialsekreterare – Ett projekt om att utveckla utredningsarbetet på socialkontor, så att placeringar utanför hemmet kan undvikas..

Jonsson, G. (1969). Det sociala arvet. Tiden/Folksam.

Kempler, W. (1973). Principles of Gestalt Family Therapy: A Gestalt-Experiential Handbook. ISBN 82-990176-1-0. Till svenska (1975): Gestaltterapi med familjer – principer och metoder, Alnqvist & Wiksell Förlag AB.

Klefbeck, J. & Ogden, T. (1995, 2007). Barn och nätverk. Ekologiskt perspektiv på barns utveck­ling och nätverksterapeutiska metoder i behandlingsarbete med barn. Liber.

Lindgren, A. (1945) Pippi Långstrump. Rabén & Sjögren.

Lundsbye, M. m fl (1982, 2000). Familjeterapins grunder – ett interaktionistiskt perspektiv. Natur och Kultur.

Lundsbye, M. (2000). Inledningsanförande vid den svenska familjeterapikongressen. Svensk Familjeterapi 2000 #3

Lundsbye, M. (2009a). Inskränkt individperspektiv hindrar helhetssyn. Socionomen 2009 #1

Lundsbye, M. (2009b). Systemiskt strukturell familjeterapi på svenska. Manuskript

Minuchin, P. (1995). ”Foster and natural families: Forming a cooperative network”, i  Com­brinck-Graham (red.) ”Children in families at risk”, Guilford Press

Minuchin, P., Brooks, A., Colapinto, J., Genijovich, E., Minuchin, D. & Minuchin, S. (1990b). Training manual for foster parents based on an ecological perspective on foster care. NY: Family Studies Inc (National Resource Center for Family Centered Practice, 100 Oakdale Cam­pus, Room W206OH, Iowa City, IA, 52242-5000, USA).

Minuchin, P., Colapinto, J. & Minuchin, S. (1998, 2007). Working with families of the poor. NY: Guilford.

Minuchin, S. & Elizur, J. (1990). The Foster Care Crisis – Is our present solution the problem? The Family Therapy Networker. Jan/Feb 1990

Minuchin, S. Montalvo, B., Guerney, B. G., Rosman , B. L. & Schumer, F. (1967). Families of the Slums. NY: Basic Books.

Piltz, K. G. & Gustavsdóttir, K. (1992). Den osynliga familjen. Ask & Embla.

Rasmusson, B. (2006). Barnperspektiv i den sociala barnavården. Lunds Universitet, Socialhögskolan.

Sjömar, M. (2007). Barns Behov I Centrum (BBIC) – Förutsätter reflektion och lärande – En ut­vär­de­ring av implementeringen av BBIC i Umeå kommuns socialtjänst.

Socialstyyrelsen (1997). Författningssamling 1997:15, kapitel 6.

Socialstyrelsen (2003). Vårdnad, boende och umgänge. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2006). Grundbok Barns behov i centrum (BBIC).

Socialstyrelsen (2008). Social barnavård i förändring – Slutrapport från BBIC-projektet.

Soltvedt, M. (2005). BOF – barnorienterad familjeterapi. Mareld.

SOU 2000:77. Omhändertagen. Samhällets ansvar för utsatta barn och unga. Stockholm: Fritzes.

Turnell A. & Edwards S. (1999). Signs of safety: A solution and safety oriented approach to child protection casework. WW Norton, NY.

Whitehead, A. N. & Russel, B. (1910-13). Principia Mathematica. Univ Press, Cambridge.



Kritisk granskning av BBIC:s teori och av barnavårdsutredningar med respektive utan BBIC - Same same but different?
Examensarbete av: Malin Hedlund & Celina Lovén


Saklighetsproblem i en social utredning med psykologutredningar och BBIC-modell
Bo Edvardsson


Tillbaka till Bokindex

Tillbaka till Huvudsidan



[1] På socialstyrelsens hemsida (www.socialstyrelsen.se) finns informationsmaterial för ned­ladd­ning, bland annat en grund­bok, kortare broschyrer och diverse rapporter. Dock finns ingen direktlänk från förstasidan, utan man får söka på ”BBIC” för att hitta dessa skrifter.

[2] I den slutliga versionen av grundboken används formuleringen ”brister”. I tidigare ver­sioner användes det mindre kategoriska uttrycket ”svårigheter”, som associerar till föränd­ringspotential i stället för ett statiskt tillstånd. Jag tolkar denna och andra omformuleringar som ett uttryck för att den konservativt individorienterade falangen i arbetsgruppen dominerat över de progressiva familjeorienterade medlemmarna.

[3] Grundbok BBIC s. 20.

[4] Gunvor Andersson (2002)

[5] Se till exempel Forsberg & Wallmark (2005) och Klefbeck & Ogden (2007).

[6] Förhoppningsvis kommer BBIC att fortsätta att utvecklas även efter försöksperioden, så att de ansvariga lyssnar på kritik som kommer till uttryck i forskningsrapporter, debattartiklar, reaktioner från socialsekreterare och klienter med flera.

[7] I BBIC-nomenklaturen ingår alltså barnet i sitt eget föräldrasubsystem! Jag rekommenderar BBIC-gruppen att studera Russels logiska typlära, men utgår ifrån att det handlar om ett skrivfel, där barnet tagit socialtjänstens plats? (Jämför Socialstyrelsen 2003.) Är detta ett uttryck för att barnet ständigt skall stå i centrum?

[8] Hur detta selektiva urval av nätverksmedlemmar kan beskriva som ett ”utvidgat” nätverk är svårt att förstå, men mindre viktigt i sammanhanget. Det säger dock en del om nätverkskompetensen i BBIC-gruppen.

[9] Jämför Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Jag introducerade begreppet ”prussiluska” i inledningsanförandet vid den svenska familjeterapikongressen i Göteborg år 2000, tillsammans med begrepp som ”barnperspektivsmonopolister”.

[10] Artikeln var ett avsnitt ur boken ”Institutionalizing Madness”, som publicerades 1989.

[11] Jag är medveten om att begreppen fosterhem, -föräldrar och -barn inte längre ingår i of­fi­ciellt juridiskt språk i Sverige. I stället används det intetsägande begreppet ”familjehem”. Semantisk logik säger att ett familjehem är ett hem där det bor minst en familj. Jaha? Till skillnad från vad? Ett hem där alla är ensamstående? Egentligen är det väl bara institutioner som ålder­doms­hem som tillhör den kategorin. I denna text använder jag genom­gående det klargö­rande, och i all­mänt språkbruk accepterade, prefixet ”foster”. Alltså fosterför­äldrar, fosterhem och fosterbarn.

[12] Förutom fosterföräldramanualen har Patricia Minuchin även skrivit kapitlet ”Foster and natural families: Forming a cooperative network” i boken ”Children in families at risk” (red. Com­brinck-Graham).

[13] <http://embreus.se/signs-of-safety/>

[14] Se Minuchin m. fl. (1967) Families of the Slums och (2007) Working with families of the poor.

[15] Se Jonsson (1969) Det sociala arvet.

[16] Se t ex Lundsbye m fl: Familjeterapins grunder, kapitel 4.2.

[17] Att blommor som kapats från sina rötter slutar växa och vissnar ganska snabbt, är en insikt som barnperspektivmonopolister ännu inte tagit till sig.

[18] I GP 28/10 2008 konstaterade Räpan: ”Hög intelligens hos en riktig dumskalle är en riskabel kombination”.

[19] För länkar till artiklar som behandlar övergrepp som begåtts av socialtjänsten, se till exempel <http://www.nkmr.org>.

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter