Artiklar

NKMR:s utvärdering av den nationella handlingsplanen för de mänskligarättigheterna

Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter

 NKMR

 För skydd av familjers rättigheter i de nordiska länderna

 

 

 

NKMR:s utvärdering av den nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna

 

 


NKMR:s utvärdering av nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna tillställdes utredningssekreterare Mattias Falk, Integrations- och jämställdhetsdepartementet i Stockholm, 2010-04-30.

 

 

 

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

IJ 2009:3

 

NKMR:s utvärdering av nationella handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna

 

 

 

År 2004 blev NKMR inbjudna som remissinstans för "En ny nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna" (Ju2004/11236/D).

I NKMR:s yttrande daterat 2005-02-17 påpekade vi att kartläggningen av problemområdena i "En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna" inte inkluderade frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn i Sverige.

 

 

Problemområdet har inte heller berörts i utkastet 051205.

Vid ett telefonsamtal 2006-01-27, angav handläggaren i justitiedepartementet, att frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn i Sverige inte hade behandlats pga att endast NKMR har fört fram problemet. Både under angivet telefonsamtal och i yttrande 2006-02-21 framhöll jag dock att det faktum att ingen annan organisation än NKMR har begärt att den nya handlingsplanen för de mänskliga rättigheterna skall inkludera frågan om tvångsomhändertagande och fosterhemsplaceringar av barn gör inte att frågan är mindre viktig.


Med anledning av den uppblossade debatten om situationen på svenska barnhem mellan 1950-1980 vill NKMR ge en nutidshistorisk koppling och några reflektioner.

 


Som uppföljning blev NKMR inbjudna att medverka vid konferensen den 7 februari 2008 i Rosenbad angående genomförandet av "En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009". NKMR finns omnämnd i Regeringens skrivelse 2005/2006:95, sid 212 enligt följande:

 

"Slutligen bör nämnas i anslutning till rätten till privatliv att ett par enskilda organisationer har kommit in med yttranden som rör familjelivet.
Nordiska Kommittén för Mänskliga Rättigheter har framfört att de anser att tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar är skadliga för barn samt att kunskaperna inom socialtjänsten behöver stärkas. Organisationen har även pekat på de berättelser om missförhållanden vid behandlingshem som fram förts i TV i december 2005."

 

 

På frågorna om huruvida NKMR har kunnat påverka den här handlingsplanen måste jag framhålla att tyvärr har vi i NKMR inte på något sätt upplevt att våra synpunkter har lett till någon förbättring av de mänskliga rättigheterna när det gäller svenska myndigheters agerande. Många av oss som arbetar ideellt inom NKMR har i vårt dagliga yrkesliv såsom jurister eller läkare, praktisk erfarenhet av att träffa de föräldrar som drabbats av felaktiga tvångsomhändertaganden och fosterhemsplaceringar av familjernas barn med tillämpning av LVU.

Återinförande av tjänstemannaansvaret
Bland medlemmarna i NKMR finns också dels människor som professionellt kommer i kontakt med dessa fall och dels drabbade familjer och deras släktingar och vänner. Vår praktiska erfarenhet under årens lopp är att i stället för att det skall ske en ökad förståelse från myndigheternas sida att även svenska myndigheter måste respektera Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) har det skett en kraftig försämring. Våldet - såväl fysiskt som psykiskt och administrativt - som används mot dessa barn och deras föräldrar från myndigheternas sida, blir allt grövre. Som exempel kan nämnas att vi inom NKMR under den senaste tiden har kommit i kontakt med två fall som rört familjer där den ena föräldern - eller bägge - har utländskt ursprung och därför lever i två kulturer. I bägge dessa fall har familjen, när de utsatts för trakasserier från socialmyndigheten, beslutat att lämna Sverige. I det ena fallet hade familjen redan hunnit ombord på ett flygplan till hemlandet då beväpnade polis stormade flygplanet och slet åt sig barnet.[1] I det andra fallet togs barnen på flygplatsen[2]. I bägge fallen har de sociala myndigheterna placera barnen i fosterhem, åtskilda från deras nära och kära och omgärdade med starka umgängesbegränsningar villkorade med övervakning.

Genom NKMR och min juridiska byrå kan jag anföra åtskilliga fall där såväl socialvårds tjänstemän och domare i förvaltningsdomstolarna har utövat grov misshandel av barn. Jag begränsar mig dock till att åberopa NKMR:s skrivelse till JK Göran Lambertz, "Barn tvångsomhändertas utan saklig grund"[3]och ett sedan 2004 pågående fall i Arvika/Karlstad, där fyra bröder har tvångsomhändertagits och placerats i två olika fosterhem - tre av bröderna är placerade som inkomstförstärkning åt en familj med ett handikappat barn och den fjärde är förtäckt bortadopterad till ett barnlöst par. I en dom i Arvikafallet, Mål nr 2677-07 meddelad 2008-03-18, där föräldrarna nekades rättshjälp genom offentligt biträde samtidigt som inget offentligt biträde förordnats åt deras barn och fortsatt LVU-omhändertagande beslutades för barnen, skrev Joar Berglund följande:
"Tommy och Ann-Britt Petersson överklagande skall sålunda avslås. Detta gäller oavsett om det skulle föreligga några brister i kommunens hantering av ärendet."


Angivna tillvägagångssätt strider ju både mot svensk lag och EKMR som är gällande svensk rätt.
EKMR inkorporerades i Sveriges Grundlag genom SFS 1994:1219 den 1 januari 1995. EKMR var dock gällande svensk rätt långt före inkorporeringen, vilket visas av att åtskilliga klagomål mot Sverige avgjordes i Strasbourg före ikraftträdande av SFS 1994:1219.


De grova övergrepp som skett när socialvårds tjänstemän och fosterföräldrar underlåtit att rätta sig efter domstolsbeslut om umgänge mellan barn och föräldrar har lett till att dessa tvångsomhändertagna barn i praktiken berövats sina föräldrar och i fosterhemmen hjärntvättats att tro att deras föräldrar inte bryr sig om dem och/eller att de är farliga och våldsamma människor fastän det rör sig om människor som aldrig ens anklagats för att ha utövat något våld mot sina barn. Sådan behandling av barn leder till uppkomsten av det som kallas Föräldraalienering (Parental Alienation, PAS) - ett syndrom som i USA och Frankrike betraktas som grov barnmisshandel - som underblåses av socialmyndigheter och fosterföräldrar.

Staten måste åta sig att utbilda myndighetspersoner - i samtliga led såväl på socialkontoren som i förvaltningsdomstolarna och åklagarmyndigheterna - i de rekvisit som uppställs i EKMR. Åtskilliga föräldrar utsätts för kränkande och omänsklig behandling av såväl socialnämndens som förvaltningsdomstolarnas personal. Deras begäran om att annan personal skall handlägga deras ärenden avstyrks. Jävsinvändningar mot domare beaktas ytterst sällan av domstolarna och polisanmälningar mot felande tjänstemän avskrivs slentrianmässigt av åklagarmyndigheterna.

Det måste därför enligt vår mening även införas en lag som föreskriver straff i form av fängelse för de socialvårds tjänstemän och fosterföräldrar som öppet trotsar lagakraftvunna domar. Detsamma måste gälla för domare i förvaltningsdomstolarna.
Likaså föreslår vi en lag varigenom en fällande dom i Europadomstolen skall medföra resning i den svenska processen, samt att de felande tjänstemännen, deras politiska nämnder och domarna i förvaltningsdomstolarna skall åtalas och dömas.

I handlingsplanen bör även ingå att man minimerar de ersättningar som nu betalas till fosterhem, psykologer, kontaktpersoner, barnpsykiater m.m. Det har blivit en alldeles för stor grupp vuxna människor i Sverige som försörjer sig på hela denna motbjudande fosterbarnsverksamhet.[4] Det måste också införas mycket strängare straff för de fosterföräldrar som misshandlar eller sexuellt utnyttjar fosterbarn. Det är ju som man ser av tidningsartiklar ingalunda ovanligt att fosterbarn utsätts för både misshandel och sexuella övergrepp i fosterfamiljen.


Vår uppfattning är att den handlingsplan som eventuellt redan inletts hittills inte har haft någon effekt alls på myndigheternas verksamhet som inledningsvis nämndes. Därtill kommer att allteftersom vi inom NKMR får fler och fler jurister som medarbetare som aktivt motarbetar onödiga tvångsomhändertaganden av barn har de sociala myndigheterna och förvaltningsdomstolarna försökt att på olika sätt förhindra att vi inom NKMR får förordnanden som offentligt biträde för drabbade föräldrar.

Redan sedan flera år tillbaka har vi kunnat iaktta att så snart en läkare åtar sig att på begäran av de biologiska föräldrarna undersöka dem och finner dem helt normala psykiskt och skriver intyg om det så anmäler de sociala myndigheterna regelmässigt denna läkare till Socialstyrelsen för påstådda fel i undersökningarna. Detta skrämmer läkare från att våga medverka i objektiva utredningar av drabbade föräldrar.

De jurister som aktivt arbetar inom NKMR ideellt och samtidigt professionellt arbetar med frågan om tvångsomhändertagande av barn som biträde åt föräldrarna utsätts för mycket stora svårigheter från myndigheter och domstolar. Mycket vanligt är att domstolen vägrar att förordna juristen som offentligt biträde åt föräldrarna, vilket ju är en kränkning av Artikel 6 i EKMR. Och i de fall då förordnande har skett påstår man att juristen har lagt ner onödigt arbete och därför reduceras kostnadsräkningen till så låga summor att det torde göra att en del jurister inte vill åta sig dylika fall, då ju en advokat eller jurist som har ett eget företag är beroende av att få inkomster för att kunna driva sin verksamhet vidare.

Det har också varit rikligt förekommande att förvaltningsdomstolarna och de sociala myndigheterna försökt hävda att juristen ifråga skulle vara olämplig och det har till och med, exempelvis i ovan nämnda Gotlandsfallet, som jag Ruby Harrold-Claesson är ombud och offentligt biträde, varit så att socialmyndigheten har försökt påverka domstolen att inte förordna mig på grund av mina åsikter[5]. Detta utgör ett grovt brott mot den drabbades yttrandefrihet och åsiktsfrihet, som ju skyddas såväl i Sveriges Grundlagar som i EKMR.


I stället för att Sverige ska framstå som ett civiliserat, demokratiskt samhälle där myndigheterna och domstolarna respekterar barns och deras familjers mänskliga rättigheter har det alltför mycket börjat liknar en diktaturstat när man på olika sätt försöker hindra läkare och jurister att arbeta för att enskilda familjer skall få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda. Den handlingsplan som hittills har förekommit har varit helt verkningslös nar det gäller detta område som enligt vår mening är det absolut värsta området nar det gäller Sveriges kränkningar av mänskliga rättigheter.

Det påstås ju att det begås exempelvis en mängd rättsövergrepp inom skatterättsområdet där människor godtyckligt debiteras skatt. Och det påstås att det begås rättsövergrepp då människor godtyckligt döms till fängelsestraff. Vi menar dock att de allra värsta övergreppen begås när man berövar ett barn dess biologiska föräldrar eller berövar föräldrar deras barn. Det leder till livslångt lidande.

Inom NKMR anser vi att ett viktigt led i tillvaratagande av de mänskliga rättigheterna i Sverige vore att den nu pågående utredningen som baseras på berättelserna av de vuxna foster- och barnhemsbarn om de övergrepp och rättsövergrepp som de utsattes för skall snarast offentliggöras och publiceras och att dessa människor får ett väl tilltaget skadestånd.

 

 

 

 

Vanvårdsutredningen

Startskottet till det som kom att kallas för vanvårdsutredningen var som alla vet dokumentären "Stulen Barndom" som SVT:s Dokument Inifrån redaktion sände den 27 november 2005. Titeln på programmet var väl valt och träffande. Konsekvensen av en barn- och ungdomsvård som inte är vilar på rättssäkerhet eller vilar på humana principer och som inte heller beaktar mänskliga rättigheter förorsakar enorma skador och trauman för de utsatta med just stulna barndomsår som resultat. Hur stor omfattningen har varit och i vilken utsträckning det varit systematiska kränkningar återstår att se. Utredningen är ännu inte slutförd. Av det som presenterades i de två befintliga delrapporterna framgår dock att det handlar om ett stort antal drabbade.

 

 

 

Programmet ”Stulen Barndom” kunde haft en tilläggs titel "- och trasigt vuxenliv".

 

 

 

På grund av en ödelagd barndom har många också blivit traumatiserade och stigmatiserade in i vuxen ålder. Åtskilliga människor som hört av sig till NKMR och vittnat om just detta.

 

 

 

Att samma praxis fortsätter än idag är vi i NKMR är fullt medvetna om. Detta bekräftades i Uppdrag granskning den 6 december 2005 där tio fd intagna på Ekbackens behandlingshem berättade om den systematiska misshandeln som de hade blivit utsatta för sedan de tvångsomhändertagits och utplacerats av socialtjänstens personal. NKMR:s hemsida med alla pågående fall och tidningsrapporter om socialtjänstens tillkortakommanden är ytterligare bevis på detta.

 

 

 

Vi skall också hålla i minnet att Sverige har blivit fällt åtskilliga gånger i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna just pga tvångsomhändertagande och fosterhemsplacering av barn. Första domen mot Sverige var Olsson v. Sverige 1988.

 

 

 

Redan i december 2005 när det beslutades att en utredning skulle tillsättas för att undersöka situationen för svenska fosterhems- och barnhembarn mellan 1950-1980 rekommenderade NKMR att utredningen skulle sträcka sig till våra dagar. Denna vår begäran har inte efterkommits och i samband med presentationen av Vanvårdsutredningen i februari 2010 hävdade ministern, Maria Larsson, att man kan polisanmäla fall av vanvård etc som har inträffat efter 1980. Visst kan man polisanmäla, men resultatet blir nedläggning hos åklagarna med påstående om att "brott kan ej styrkas" eller att "det finns ingen anledning att misstänka brott som faller under allmänt åtal".  

 

 

 

På grund av vad jag således anfört begär jag att

 

 

 

- NKMR:s yttranden, inkl. det föreliggande yttrandet, skall inkluderas i och läggas fram för regeringen för deras fortsatta arbete med den nationella handlingsplanen för mänskliga rättigheterna.

 

 

Olofstorp, dag som ovan

Ruby Harrold-Claesson

 


Ruby Harrold-Claesson

Jur. kand

Ordf. i NKMR

www.nkmr.org

 

 

 

 

 

 

En ny handlingsplan för de mänskliga rättigheterna

Artiklar

 

 

 

Rapporter

 

 

 

Tillbaka till Huvudsidan

 

 

 

 

 

 



[4] Se Behandlingshemmet Solhem i Sävsjö, http://www.nkmr.org/index.php?option=com_content&id=523&catid=174&view=article där Nybro kommun betalade paret Qvist 10 000 kr/dygn för att ta hand om en sk förståndshandikappad yngling.

 

 

 

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter