Artiklar

Lika inför lagen

 

 

Lika inför lagen

Rättsväsendets handläggning av ett sexualbrottmål

 

av

 

Juris professor Gunvor Wallin och Thomas Wettergren

 

 

 

 

 

 

 

Innehåll:

 

Sid.

 

1.

Målet

2

1.1.

Parterna

2

1.2.

Parternas versioner

3

1.3.

Vittnesmålen

3

1.4.

Domskälen

4

 

 

 

2.

Kommentarer

5

2.1.

Flickans mor

5

2.2.

Flickans hälsotillstånd

6

2.3.

Synpunkter på vittnesmålen

7

2.4.

Synpunkter på domskälen

9

2.5.

Ett rättegångsreferat

11

2.6.

Lika inför lagen

13

2.7.

Trovärdighet

14

2.8.

Synen på rättsövergrepp

15

 

 

 

3.

Resningsärendet

17

3.1.

Resningsansökan

17

3.2.

Olssons yttrande

20

3.3.

RÅ:s skriftliga förklaring

21

3.4.

Efterspel

24

3.5.

HD:s beslut

25

 

 

 

4.

Avslutning

26

4.1.

Utredning och debatt

26

4.2.

JO och RÅ

30

4.3.

Förslag

31

 


Inom svensk rättsskipning brukar ofta framhållas vilka höga krav vi har på rättssäkerhet och hur viktigt det är för ett rättssamhälle att ställa höga krav på bevisprövning och bevisvärdering. Man brukar säga att det för fällande dom krävs att den åtalades skuld står bortom allt rimligt tvivel och att det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd. Svea Hovrätts friande av Christer Pettersson i Palmemålet är ett exempel på denna goda svenska rättstradition.

1. MÅLET

Vi har utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv granskat några domar i sexualbrottmål. I det fall som är aktuellt här blev vi kontaktade av den dömde mannens hustru under sommaren 2005. Vi träffade henne två gånger under sensommaren och en gång i februari 2006. Vid det andra mötet var även kvinnans syster närvarande. Därtill har vi haft flera telefonsamtal både med kvinnan och med hennes man.

Till en början verkade fallet endast vara ännu ett trovärdighetsmål utan särskilda kännetecken och vi var tveksamma till att skriva om det. Under vintern förändrades emellertid bilden när det blev klart att resningsansökan skulle inges och vi beslöt därför att granska målets väg genom rättsväsendet [1]).

Parets dotter som då var c:a 20 år gammal anmälde under sommaren 2004 fadern för sexuella övergrepp på henne. Vid förhören berättade hon om sju tillfällen av vilka åklagaren tog upp fem i sin stämningsansökan. Mannen dömdes 2004-09-03 av Helsingsborgs tingsrätt (TR) till tio års fängelse för grovt sexuellt utnyttjande i ett fall och grov våldtäkt i fyra fall. Han skulle därutöver utge ett stort skadestånd till flickan.

Domen överklagades till Hovrätten över Skåne och Blekinge (Hovrätten). Med ändring av TR:s dom dömde Hovrätten 2004-11-12 mannen till sex års fängelse och satte ned skadeståndet något. Dessutom upphävde Hovrätten sekretessen för flickan liksom åklagarens rätt att meddela restriktioner för mannen.

1.1. Parterna

Mannen är tidigare ostraffad och förekommer varken i belastningsregistret, i Kronofogdens eller Socialförvaltningens register. Han gifte sig 1979 med sin hustru och paret har två söner och en dotter tillsammans. Dottern är näst yngsta barnet. Vid giftermålet medförde hustrun en gravt utvecklingsstörd son som mannen adopterade som sin egen son. Mannen är idag drygt 50 år gammal. Familjen bor i ett radhus i Helsingborg och hade vid tiden för åtalet en sommarstuga och en bostadsrätt i Lund avsedd för barnen under deras studietid. Mannen har tidigare arbetat med säkerhetsfrågor, fysisk säkerhet mm. Det finns inga uppgifter om att mannen skulle ha haft missbruksproblem eller någon form av psykisk störning. Vid husrannsakan påträffades ingen barnporr.

Flickan var tidigt idrottsintresserad och duktig i skolan. Fadern var engagerad i barnens idrott och då särskilt i flickans eftersom hon utvecklades till elitidrottare. Hon ägnade sig åt friidrott och var tidvis bäst i världen i sin gren och åldersgrupp. Hon gick ut skolan med toppbetyg. Under de år övergreppen sägs ha pågått och under åren närmast därefter tycks ingen ha märkt något ovanligt eller oroande hos flickan. Skolpersonalen uppgav dock att hon varit tystlåten. Vid årsskiftet 2002/2003 uppenbarades att hon hade ätstörningar. Vissa uppgifter tyder på att hon inte haft någon pojkvän eller åtminstone inte sexuella relationer med någon jämnårig. Flickan har läst böcker om våldtäkt och sexuella övergrepp och tycks ha varit väl insatt i föreställningsvärlden omkring dessa företeelser. Hovrätten talar om ”den litterära begåvning som (flickan) omvittnat har” och påpekar att hon inte behöver några förlagor i vad andra skrivit om hon skulle vilja lägga fram en påhittad historia.

1.2. Parternas versioner

Enligt åklagarens stämningsansökan till TR har mannen förgripit sig på flickan vid fem tillfällen mellan åren 1989 och 1998, dvs. då flickan var mellan fem och fjorton år gammal. Av de fem tillfällena rubricerades ett som grovt sexuellt utnyttjande och de övriga som grov våldtäkt. I Hovrätten hade flickan glömt bort en del av de handlingar hon tidigare sagt att mannen gjort sig skyldigt till under åtalspunkt 1. Mot slutet av förhandlingarna i Hovrätten erinrade hon sig att det ingalunda handlade om fem eller sju tillfällen utan att mannen haft samlag med henne i genomsnitt en gång i veckan från det att hon gick i andra eller tredje klass till dess hon gick i sjätte klass, d v s från 8 – 9 till 13 års ålder.

Mannen förnekar kategoriskt alla anklagelser.

1.3. Vittnesmålen

I målet hördes 16 personer som vittnen, nio i TR och sju i Hovrätten. För tydlighetens skull delar vi in vittnena i tre grupper kallade flickans vittnen, familjemedlemmar och mannens vittnen. I TR hördes sju personer som flickans vittnen samt två familjemedlemmar, i Hovrätten fem personer som mannens vittnen samt ytterligare två familjemedlemmar.

Inget av vittnena hade själv hört eller sett något av de påstådda handlingarna eller något misstänkt i omedelbar anslutning till dem.

Skolsköterskan berättade att hon fått kontakt med flickan hösten 2002 på grund av hennes ätstörningar, att flickan haft svårt att verbalt tala om sina problem och att de därför börjat skicka brev och SMS till varandra. I dessa talade flickan om sig själv i tredje person, skrev mer eller mindre svårtolkade dikter och prosaberättelser, vilka så småningom fick sköterskan att förstå att flickan utsatts för övergrepp. När hon sedan frågade om det förhöll sig så svarade flickan jakande och sade att fadern förgripit sig på henne. Sköterskan ansåg att flickans ätstörningar kunde bero på detta och sade också att flickan skurit sig själv med kniv och försökt ta livet av sig. Detta mönster för hur flickan gick tillväga när hon berättade om sina problem går igen i flera vittnesmål.

Landslagsläkaren fick kännedom om flickans ätstörningar i mars 2003 och fick sedan tillfälle att tala närmare med henne under ett träningsläger i Italien i maj 2004, då hon på ett liknande sätt berättade vad som hänt. Flickan sade också att hon inte ville polisanmäla därför att hon var rädd för att inte bli trodd. Läkaren ansåg att flickan mådde mycket dåligt men att hon inte visade några psykotiska tecken.

Juniorlandslagsläkaren fick kännedom om flickans ätstörningar 2003 och träffade henne på några tävlingar och ett träningsläger. Han noterade bl a att hon mådde dåligt när hon anlände till ett läger, började sedan må bättre för att sedan må dåligt igen när det var dags att åka hem. Han lade också märke till att hon hade ”svårt för manspersoner” och inte litade på någon. Även för honom berättade flickan så småningom om ett stort antal övergrepp från faderns sida. Han ansåg flickan vara trovärdig.

Dietisten fick kontakt med flickan i mars 2003 på grund av hennes ätstörningar och fick så småningom klart för sig att hon utsatts för övergrepp från faderns sida. Efter en inledande kontakt per telefon ”mailade” de till varandra, varvid flickan beklagade sig över dåliga hemförhållanden och problem med en tränare. De träffades personligen i juni, varvid flickan var mycket tystlåten. Därefter mottog dietisten en dikt per mail från flickan. Dikten uttryckte ångest, oro och rädsla, vilket gjorde dietisten orolig. Hon frågade flickan vad som låg bakom och fick så småningom svaret att flickan hade en hemlighet som hon inte ville berätta, om inte dietisten lovade att inte berätta för någon annan. Dietisten lovade och i december 2003 fick hon som svar en prosaberättelse. När dietisten läst denna förstod hon att flickan varit utsatt för sexuella övergrepp. Hon ringde upp henne och frågade om ”det var hennes pappa” och fick ”ett vagt ja”. Dietisten ansåg att det är vanligt att sexuella övergrepp ligger bakom ätstörningar.

Flickan har vid två tillfällen gått i kortvarig samtalsterapi hos två legitimerade psykologer, HT och TG. HT träffade flickan vid fem tillfällen mellan 9 maj och 25 juni 2003.

TG hade vid tiden för förhandlingarna i TR behandlat henne sedan 28 maj 2004.

Enligt HT kom behandlingen aldrig igång, då han inte fick riktig kontakt med flickan. Hans ”genomgående känsla var ´en väldigt sorgsen person´”. På grundval av detta omdöme skriver Hovrätten att ”I stort sett har förhöret därmed bekräftat vad (flickan) själv berättat.”

TG kontaktades först av dietisten och därefter av skolsköterskan. Sköterskan berättade för TG att flickan utsatts för övergrepp från faderns sida under flera år. TG frågade därför flickan om det stämde och hon bekräftade detta. Hon berättade också att hon skurit sig i låren för att dämpa sin ångest. TG ansåg att flickans ätstörningar hängde ihop med faderns övergrepp, att hon var ”emotionellt avstängd” och att hennes ångest är framkallad av minnena av övergreppen. TG ansåg också att flickan uppfyllde alla rekvisit för diagnosen ”posttraumatiskt stressyndrom”, något som TG dock inte nämnde under polisförhöret.

Även två väninnor kan räknas till flickans vittnen. Den första är idrottskamrat och delade rum med henne på träningslägret i Italien våren 2004. Hon berättade att flickan sovit mycket oroligt, haft mardrömmar och gått upp och kräkts på toaletten. När kamraten senare talade med henne tog hon fram en prosaberättelse som kamraten förstod handlade om sexuella övergrepp. Idrottskamraten föreslog då att flickan skulle tala med förbundsläkaren.

Flickans andra väninna hade varit hennes kamrat sedan tvåårsåldern. Hon berättade bl a att flickan redan i späd ålder alltid brukade låsa dörren till sitt rum och att fadern ofta blev arg. Väninnan sade också att flickan 2003 fick ätstörningar eftersom hon ansåg att hon ”var tjock och äcklig”. På skolsköterskans inrådan såg väninnan till att flickan kom till sjukhus när hon inte ätit på länge och körde henne själv dit vid ett tillfälle när hon verkat ”snurrig”. Även denna väninna fick på liknande sätt som de andra så småningom klart för sig att flickan varit offer för sexuella övergrepp från faderns sida. När flickan avslöjat vad som hänt sade hon att hon inte ville berätta för någon och att hon inte ville polisanmäla.

I TR hördes två familjemedlemmar, modern och en bror. I sitt vittnesmål bestred modern vissa uppgifter om att förhållandena i familjen varit dåliga och berättade därefter om det tillfälle när dottern stegvis avslöjat för henne vad som hänt. Hon sade också att flickan inte ljuger, men att hon ibland förvränger saker.

Brodern ansåg att han haft en bra uppväxt i en normal familj och att hemförhållandena varit goda. Han hade aldrig märkt att det funnits några motsättningar mellan fadern och systern.

I Hovrätten hördes ytterligare sju personer, varav två familjemedlemmar. Av dessa sju kan fyra betecknas som mannens vittnen. Ett av dem är familjens husläkare sedan 1991. Ett annat är en arbetskamrat till mannen, som säger sig ha träffat honom samma kväll som anmälan gjordes, då mannen enligt flickan skulle ha stått utanför hennes lägenhetsdörr. De övriga intygar att de upplevt familjen som en normal, väl sammanhållen familj och att de aldrig märkt något som kunde väcka misstankar i den riktning som åtalet gällde. Dessa vittnesmål redovisas inte var för sig i domen utan klumpas ihop och refereras på några rader. Utöver dessa personer hördes också ett av flickans vittnen, psykologen HT.

1.4. Domskälen

TR:s domskäl grundar sig på intryck och bedömningar dels av flickans personlighet och uppträdande, dels av hennes berättelse, dels av vittnesmålen av flickans vittnen och den skriftliga kommunikationen mellan flickan och vittnena. Därutöver redovisas omdömen av skolpersonal och resultat av en kroppsundersökning av flickan. Den senare ansågs inte tala vare sig för eller emot åtalet.

Enligt TR har flickan inte genom påverkan av vittnena förmåtts att berätta som hon gör. Hon företer inga tecken på allvarlig psykisk ohälsa, hon är lågmäld och aggressionsfri och överdriver inte. Ingenting tyder heller på att hon falskeligen vill anklaga fadern. Hennes berättelse är synnerligen detaljerad och mycket trovärdig. Den ger ett tydligt intryck av något självupplevt. Både fadern och modern säger att hon inte ljuger. Juniorlandslagsläkaren hävdar att hon är mycket trovärdig.

Av brev och andra skriftliga meddelanden till vittnena framgår att hon inlindat eller explicit berättat om övergreppen. Bland vittnesmålen finns uppgifter om att hon inte ville vistas hemma, att hon var rädd för sin far och inte ville träffa honom. Bland vittnenas övriga uppgifter har särskilt berättelsen om flickans mardrömmar och nattliga uppkastningar under vistelsen på träningslägret, barndomsväninnans uppgifter om att hon alltid låste dörren till sitt rum samt uppgifterna om hennes svårighet att relatera till manspersoner gjort intryck på TR. Domstolen stödjer sig också på dietistens uttalande att det är vanligt att sexuella övergrepp ligger bakom ätstörningar och den legitimerade psykologen TG:s mera kategoriska påstående att flickans ätstörningar hänger ihop med sexuella övergrepp.

Vid en samlad bedömning finner TR att vad som framkommit i målet med sådan styrka talar för att flickans uppgifter är helt sanningsenliga och tillförlitliga att de skall läggas till grund för en fällande dom.

Hovrätten inleder redovisningen av sina domskäl med en utsageanalys av flickans berättelse. Rätten konstaterar att förhören tyder på att hennes berättelse återspeglar verkligheten sådan som hon upplevt den. Frågan är då om den ger en korrekt bild av vad som hänt. Endast om flickans uppgifter är rimliga, låter sig förenas med annan utredning och om alternativa förklaringar kan avfärdas kan de betraktas som sanna. Rätten konstaterar därefter steg för steg att uppgifterna är tillräckligt detaljerade, inte innehåller inbördes motsägelser, logiska brister eller irrationella inslag. Hovrätten skriver ”inte heller finns det i hennes berättelse moment, som innebär att den avviker från den gängse bilden av incestuösa övergrepp”.

Domstolen konstaterar därefter att familjeförhållandena inte varit sådana att det är tveksamt om övergreppen varit möjliga eller praktiskt genomförbara. Den bild flickan gett av fadern och familjens inbördes relationer anses vinna stöd av vad ett av vittnena berättat.

Flickans uppgifter betecknas som i huvudsak oförändrade genom rättsprocessen med två undantag. Det ena är mindre betydelsefullt, det andra däremot av till synes mera allvarligt slag. Rätten syftar här på att flickan mot slutet av förhandlingarna plötsligt avslöjat att det inte rörde sig om fem eller sju övergrepp utan om hundratals. Domstolen finner dock att flickan lämnat en rimlig förklaring till varför hon inte tidigare nämnt detta. Detsamma gäller varför hon inte tidigare anmält övergreppen och varför hon inte tidigare anförtrott sig åt någon.

Flickans berättelse får också stöd av att vittnesmålen (flickans vittnen) entydigt talar i samma riktning enligt Hovrätten. Detsamma gäller hennes dikter, prosaberättelser, SMS mm.

Försvarets alternativa hypoteser att hon drömt och blandat ihop dröm och verklighet, att det rör sig om falska minnen, att hon fallit offer för suggestion, att hon påverkats att berätta av de böcker hon läst eller att det rör sig om återvunna minnen framsprungna under terapi, avvisas av Hovrätten.

På grundval av denna genomgång finner Hovrätten att flickans uppgifter är sanna och skall läggas till grund för en fällande dom.

2. KOMMENTARER

2.1. Flickans mor

Modern är den enda av familjens medlemmar som vi något så när lärt känna. Hon har för oss beskrivit det tillstånd av chock och förvirring hon upplevde efter dotterns avslöjande och polisanmälan. Efter en tid började hon emellertid märka att flickans uppgifter inte alltid stämde överens med verkliga förhållanden och gav sig i kast med att alltmera i detalj undersöka dotterns uppgifter, vittnesmålen och hela det rättsliga förfarandet. Hon har vandrat hela vägen från att tro på flickans uppgifter till att vara övertygad om att mannen är oskyldig.

Vårt intryck av modern är en person med kapacitet och begåvning över genomsnittet, hög energinivå och stark bindning till familjen. Hon säger själv att hon som mor varit närmast överbeskyddande i sina omsorger och genom sin intensiva personlighet lagt beslag på ”90 procent av utrymmet” inom familjen. Hon är mycket starkt fäst vid flickan och oroar sig för hennes situation. Familjen och familjelivet förefaller vara det centrala värdet i hennes liv och grunden för hennes trygghet i tillvaron. Hon har med imponerande energi, initiativrikedom och gott omdöme genomfört en egen utredning av målet.

Båda makarna hyste inför förhandlingarna i TR en naiv tilltro till rättsväsendet och var övertygade om att domstolen skulle utreda fallet, finna en förklaring till flickans påståenden och fria mannen. De var stolta över sin dotter och ville inte säga något negativt om henne inför så många främmande människor. Att mannen skulle fällas enbart på flickans anklagelser föll dem aldrig in. Inte heller att de själva måste stå för utredningen efter att mannen blivit dömd.

2.2. Flickans hälsotillstånd

Flickans hälsoproblem förefaller ha börjat under senhösten 2002. Dessförinnan tycks hennes hälsa ha varit god. Efter rättegångarna flyttade flickan till en stad i Mellansverige för studier och har därefter haft mycket lite kontakt med familjen. Modern har dock fått några brev och i dem finns inga uppgifter om vare sig fysiska eller psykiska hälsoproblem. Flickan verkar vara mycket framgångsrik i sina studier och lever i övrigt ett aktivt liv. Från perioden 2002 – 2004 finns dock många uppgifter om både fysiska och psykiska problem. Flickan har obestridligen haft ätstörningar, haft knä- och höftproblem, troligen till följd av hård elitträning, besökt olika vårdinrättningar och haft beskrivna kontakter med vittnena.

Vittnenas – och då avses flickans vittnen – beskrivningar av hennes hälsoproblem gäller psykiska symptom. I vissa fall rör det sig om ospecificerade karaktärsdrag som t ex sorgsen eller tystlåten, som inte behöver tyda på psykisk störning. Ibland talas om oro, ångest, posttraumatiskt stressyndrom och självdestruktiva beteenden. Idrottsläkarna framhåller att hon inte har några psykotiska drag och inga vanföreställningar, men säger ingenting om neurotiska drag. Familjens husläkare sedan 1991 säger sig inte ha märkt någonting och tycks inte ha känt till att flickan hade ätstörningar. Vad gäller självdestruktivt beteende har flickan hävdat att hon försökt begå självmord och att hon skurit sig själv med kniv. Tre av vittnena hävdar mer eller mindre kategoriskt att ätstörningarna beror på sexuella övergrepp.

Idrottsläkarna berättar att flickan ibland mådde psykiskt mycket dåligt, var otrygg, hade dåligt självförtroende, litade inte på någon och hade ”svårt för manspersoner”. Ingen av läkarna tycks emellertid ha erbjudit henne någon form av medicinering eller remitterat henne vidare till psykiater eller psykolog för samtalsterapi. Inte heller tycks de ha sett hennes problem som ett hinder för psykiskt och fysiskt krävande elitträning och deltagande i tävlingar, bortsett från ett kortvarigt träningsförbud våren 2003. Så t ex deltog flickan i landskampen mot Finland sensommaren 2003. Hennes dåliga psykiska tillstånd väckte uppseende under träningslägret i Italien 2004, då hon haft mardrömmar och kräkts på natten, men ingenting sägs om att hon deltagit i flera andra träningsläger, bl a i Sydafrika en kort tid dessförinnan utan att liknande problem iakttagits.

Såvitt modern vet har flickan aldrig vare sig rökt, använt alkohol, narkotika, dopingmedel eller psykofarmaka. Genom skolsköterskans försorg har hon visserligen gått några gånger i samtalsterapi hos två psykologer, men visat föga intresse för behandlingen. Inte heller hennes sjukhusbesök tycks ha lett till någon form av medicinering. Det finns idag en viss kritik mot att utskrivning av psykofarmaka sker alltför lättvindigt, särskilt till ungdomar. Att flickan inte ens tillfälligt medicinerat för sina besvär bör rimligen innebära att de inte betraktats som allvarliga, såvida hon inte vägrat erbjuden behandling.

Vad gäller flickans självmordsförsök berättar modern att hon kom in på akutmottagningen i ambulans och sade sig ha ätit ett stort antal Alvedontabletter eller liknande. Hon fick stanna för observation till nästa dag då hon skrevs ut. Meningen var att hon skulle komma tillbaka för att kontrollera levervärdena, men det gjorde hon aldrig. Det finns inga uppgifter om huruvida hon magpumpats eller om man konstaterat att hon tagit Alvedon. Några skadeverkningar av självmordsförsöket tycks inte ha uppstått. Det förefaller oss i hög grad tveksamt om denna händelse kan betraktas som ett verkligt självmordsförsök.

Även det påstådda ”självskärandet” förefaller osannolikt. Flickan uppgav att hon skurit sig på låren. I hennes idrottsgren tränar och tävlar man iförd mycket korta byxor. Färska sår, förband eller ärrbildning på låren borde genast ha upptäckts av kamrater, tränare, idrottsledare och andra. Inga uppgifter finns om att någon har iakttagit något sådant.

Vid flera tillfällen under våren 2004 vände sig flickan enligt modern till Helsingborgs lasarett på grund av diffusa fysiska symptom. Trots omfattande undersökningar hittade man inget fel på henne.

Vad gäller ätstörningarna har modern funnit en viktkurva upprättad av skolhälsovården. Vägningar har gjorts c:a en gång per år och noteringar från åren 1998 – 2003 visar att flickan vägt c:a 50 – 53 kg. Sommaren 2003 blev hon inlagd på psykiatriska kliniken vid Helsingborgs lasarett efter att enligt egen uppgift inte ha ätit eller druckit på länge. Hon var intagen en vecka och sattes på gödkur. När hon kom in noterades en vikt på c: a 53 kg och vid utskrivningen vägde hon 56 kg. Det kan jämföras med skolhälsovårdens noteringar 1999 på 52 kg och 2003 på 53 kg. Det kan nämnas att även modern har en smärt kroppsbyggnad och väger ungefär lika mycket. Modern berättade också att skolsköterskan i sitt vittnesmål uppgett att flickan på grund av ätstörningar på kort tid gått ned 14 kg. En elitidrottare i den idrottsgrenen flickan ägnar sig åt kan rimligen inte bära på några onödiga kilon. Följaktligen måste en så stor viktminskning i allt väsentligt tas från muskelmassan, vilket torde ha omöjliggjort fortsatt idrott på elitnivå. Uppgiften är således i sig orimlig. Efter 2003 har flickan vägrat att låta sig vägas.

Vår bedömning blir att flickans hälsotillstånd under uppväxten har varit gott både i fysiskt och psykiskt avseende. Hon har lyckats utomordentligt väl både i skolan och i sin idrott och ingen i hennes omgivning har märkt några problem förrän mot slutet av 2002. Den problematik som då uppstod verkar ha varit av psykologisk karaktär. Inte heller vi tror att flickan har några psykotiska drag, däremot troligen neurotiska och kanske hypokondriska drag. Den psykologiska problematiken var aldrig av allvarligt slag, vilket också gäller hennes ätstörningar. Vissa karaktärsdrag som vittnena anger t ex att hon inte litar på någon, har svårt för manspersoner, är självdestruktiv och har dåligt självförtroende motsägs i viss mån av flickans faktiska beteende. Så t ex anförtror hon sig åt den ena personen efter den andra och även åt män och hon har självförtroende nog för att konfrontera sin familj på det mest förfärliga sätt. Många av dessa omdömen synes vara grundade mera på flickans egna uppgifter än på iakttagelser av hennes beteende och situation. På grund av de förhållanden vi pekat på i det här avsnittet är vår förvåning inte liten inför TR: s utrop i domen (sid. 15): ”Sällan – om ens någonsin – har tingsrätten i ett mål rörande sexualbrott kunnat iaktta en så svårt psykiskt skadad människa som i detta mål.”

2.3. Synpunkter på vittnesmålen

Flickans vittnen skiljer sig påtagligt från övriga vittnen genom att deras bekantskap med flickan är relativt ytlig och har varat endast en kortare tid. De känner inte alls eller nästan inte alls den övriga familjen. Enda undantaget kan vara barndomsväninnan. De kan således inte bedöma flickans anklagelser mot bakgrund av förhållandena i hemmet och mannens karaktär. Det kan även nämnas att skriftväxlingen mellan flickan och vissa av hennes vittnen inte redovisats i sin helhet vid rättegångarna. Det redovisade materialet var enligt modern ett urval gjort av vittnena själva. De har i vissa fall fått veta av varandra att flickan blivit utsatt för övergrepp. Skolsköterskan har informerat psykologerna TG och HT, dietisten har informerat TG och juniorlandslagsläkaren och idrottskamraten har informerat landslagsläkaren. Barndomsväninnan har varit i kontakt med skolsköterskan vid flera tillfällen. Deras vittnesmål är således inte oberoende av varandra. I de fall vittnena fått information direkt från flickan har det skett på ett vagt och inlindat sätt med successivt allt tydligare antydningar. Dietistens berättelse är typisk.

Domstolarna tycks se detta tillvägagångssätt som ett tecken på hur svårt det varit för flickan att berätta om dessa traumatiska händelser och ett mått på vidden av hennes lidande. Det är dock möjligt att tolka det hela som ett synnerligen manipulativt beteende, som syftar till att övertyga om att flickan varit utsatt för övergrepp utan att hon själv uttryckligen behövt säga att det förhåller sig så. Vårt intryck, som vi skall redovisa närmare i det följande, är också att flickan själv egentligen sagt förbluffande lite.

Trots sitt tysthetslöfte berättade dock dietisten för juniorlandslagsläkaren efter tillstånd av flickan. Flickans mor säger att hon har funnit ett mail vari flickan uppmanar dietisten att berätta även för sin sambo. Hemlighetsmakeriet tycks således inte ha varit så allvarligt menat. Barndomsväninnan berättade bl a att fadern ofta blev arg, att flickan försökte undvika att vara hemma och att hon alltid låste dörren till sitt rum när hon var hemma. Denna senare uppgift tycks ha varit av betydelse för domstolarnas bedömning. Modern och övriga familjemedlemmar kan emellertid inte erinra sig att detta någonsin inträffat bortsett från några tillfällen mot slutet av flickans vistelse i föräldrahemmet då hon låste sin dörr för att få chatta på nätet utan att någon såg vad hon gjorde. Modern menar att om flickan låste dörren som barndomsväninnan påstått skulle hon och den övriga familjen ha märkt det. Modern skulle givetvis ha frågat om orsaken och fick hon då inget svar skulle hon ha blivit orolig och undersökt saken närmare. Till saken hör också att samma nyckel gick till alla dörrar i bostaden. Modern menar att barndomsväninnans uppgift inte är riktig, även om det inte kan uteslutas att flickorna låst dörren någon gång under lek.

Modern ställer sig även frågande till idrottskamratens berättelse om flickans mardrömmar och nattliga uppkastningar under träningslägret i Italien. Något liknande har såvitt hon kan erinra sig inte inträffat i hemmet. Som tidigare nämnts finns heller inga sådana uppgifter från andra träningsläger flickan deltagit i under denna tid. Det framgår inte av referatet om idrottskamraten frågade flickan vad hon drömt om. Tydligen förutsätter domstolen att det gällt övergrepp från faderns sida, vilket kan vara ett förhastat antagande. Det kan tänkas att flickan på grund av ensidigt och otillräckligt intag av mat i vanliga fall inte tålde kosthållet på träningslägret eller helt enkelt drabbats av en av de hastigt övergående mag-/tarminfektioner som är så vanliga bland nordeuropéer på besök i Sydeuropa. Denna incident tycks ha haft en avsevärd betydelse för domstolarnas ställningstagande.

Beträffande posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), som en av psykologerna tycker sig finna hos flickan förefaller underlaget för bedömningen svagt eftersom psykologen träffat flickan endast ett fåtal gånger. Diagnosen är ofta osäker då de enskilda kriterierna härför också kan förekomma utan föregående trauma. Det framstår som märkligt att PTSD skulle debutera hos flickan först senhösten 2002. Varför visade flickan inga tecken på traumatisk stress när övergreppen pågick? Det är också svårt att förstå flickans uppenbara ointresse för behandling av tillståndet. PTSD brukar uppfattas som plågsamt av patienten och vanligen kräva både farmakologisk och psykologisk behandling.

I sitt vittnesmål hävdar dietisten att det är vanligt att sexuella övergrepp ligger bakom ätstörningar, psykologen TG att ätstörningarna hänger ihop med faderns övergrepp och skolsköterskan att det inte är ovanligt att ätstörningar förorsakas av sexuella övergrepp. Dessa vittnesmål förefaller ha haft betydelse för domstolarnas ställningstagande. För att få saken bedömd av bästa tillgängliga vetenskapliga expertis kontaktade modern professorn i neuroendokrinologisk beteendeforskning vid Karolinska institutet, Per Södersten, och begärde och fick ett utlåtande angående sambandet mellan incest och ätstörningar. Professor Södersten skriver bl a följande:

”Vår behandling utgår från de två kända orsakerna till sjukdomarna (dvs. anorexia nervosa och bulimia nervosa): minskat matintag och hög fysisk aktivitet. Hög fysisk aktivitet är skälet till att anorexi är vanligare bland idrottare än bland andra”.

- - -

”Under ungefär 100 år har tänkbara orsaker till ätstörningar undersökts. Inga andra orsaker än de två ovan nämnda har kunnat visas på ett vetenskapligt tillfredsställande sätt”.

- - -

”Vem som helst kan konstatera att de uppgifter som publicerats i de studier som rapporterat ett samband mellan incest och ätstörningar ofta är helt orimliga.”

- - -

De tre ovan nämnda vittnesmålen antyder också att dessa helt felaktiga föreställningar är vitt spridda inom befolkningen. Man frågar sig om vittnenas övriga bedömningar är lika löst grundade som deras tro på ett samband mellan sexuella övergrepp och ätstörningar.

I domarna ägnas flickans vittnen stor uppmärksamhet, medan familjemedlemmarna och i synnerhet mannens vittnen röner väsentligt mindre intresse. Med tanke på att det bland dessa finns personer som verkligen känner parterna och förhållandena i hemmet kan en sådan prioritering förefalla märklig.

Beträffande mannens vittnen skriver Hovrätten bl a:

- - -

”De övriga av (mannens) vittnen, däribland familjens husläkare sedan 1991 (namn) har samtliga vittnat om att familjen (namn) upplevts som en normal, väl sammanhållen familj, och att de inte upptäckt något, som kunnat resa misstanke om att (mannen) förgripit sig på (flickan).”

- - -

”Mot bakgrund härav kan utsagor av det slag som nu är ifråga (dvs. utsagor av mannens vittnen) knappast tillmätas någon nämnvärd betydelse.”

- - -

Med detta tycks mannens vittnen och familjemedlemmarna vara avfärdade. ”Mot bakgrund härav…” syftar på Hovrättens resonemang, som i korthet innebär att det förhållande att vittnena ingenting märkt inte utgör något bevis för att ingenting har hänt. Att ett liknande resonemang – fast med omvänd innebörd – även gäller för flickans vittnen nämner dock inte Hovrätten. Att en flicka mår dåligt ibland, verkar orolig och nedstämd, har mardrömmar och ätstörningar, verkar ha svårt att tala om vad som trycker henne och slutligen anklagar sin far för sexuella övergrepp utgör inget bevis för att sådana faktiskt ägt rum. Enligt vår mening är Hovrättens inställning vad gäller familjemedlemmarna knappast rimlig. Att dessa som levde tillsammans med mannen och flickan inte skulle ha märkt det minsta av övergrepp som upprepades i genomsnitt en gång i veckan under c:a fyra års tid är så osannolikt att det närmar sig det omöjligas gräns.

Ett av mannens vittnen, en f d arbetskamrat, uppgav att han träffade mannen i Norra Hamnen i Helsingborg på kvällen den 5 juni 2004 vid ”gissningsvis kl. 18.00 – 18.15”. Samma dag hade flickan anmält fadern. Hon uppgav att han vid denna tid stått utanför hennes lägenhetsdörr. Angående arbetskamratens vittnesmål skriver Hovrätten: ”Detta vittnesmål kan inte – vilket varit dess syfte – vederlägga (flickans) påstående om att (mannen) uppsökt henne i hennes lägenhet på kvällen…”.

Hovrätten antyder således här att arbetskamraten inte talar sanning. Något skäl för denna uppfattning redovisar inte Hovrätten. Vi kan inte finna någon annan orsak till domstolens inställning än att ett godtagande av vittnesmålet skulle inge tvivel på flickans trovärdighet, vilket Hovrätten inte önskar.

I förundersökningsprotokollet finns ett skriftligt referat av ett telefonförhör med en kvinna som varit flickans dagmamma under de år som övergreppen sägs ha pågått. Förhöret gjordes på mannens enträgna begäran. Dagmamman beskriver flickan som en ”kär, glad men blyg tjej” och kan inte erinra sig att flickan hade några andra problem än vissa besvär med ena ögat och synen. Hon hade enbart gott att säga om flickans föräldrar. Dagmamman träffade flickan nästan dagligen under de aktuella åren och har inte märkt något som kan tyda på en övergreppsproblematik. Enligt vår mening är vittnesmålet ett av de viktigaste, kanske det viktigaste av alla. Dagmamman blev inte kallad att vittna i någon av rättegångarna och ingenting finns nämnt i domarna om hennes vittnesmål. I all sin enkelhet är detta ett gott exempel på hur det går till när svenska domstolar skapar underlag för fällande domar i sexualbrottmål.

Avslutningsvis vill vi göra ett allmänt påpekande rörande flickans vittnen. Bortsett från sina intryck av flickans person och aktuella tillstånd uttalar de sig bara om hörsägen, dvs. vad flickan berättat för dem. Sådana vittnesmål räknas i doktrin och praxis inte som bevisning av avgörande betydelse (se t ex Gregow i SvJT 1996, sid 515 p 6).

2.4. Synpunkter på domskälen

Domskälen utgörs i huvudsak av analys av flickans utsagor samt i någon mån av hennes uppträdande under rättsprocessen och hennes personliga egenskaper. Någon psykologisk undersökning av flickan har dock inte gjorts, vilket också gäller mannen. Inte heller har det förkommit någon socialpsykologisk undersökning av relationerna inom familjen. Givetvis har inte någon teknisk bevisning förebragts. Flickans uppgifter om självmordsförsök och ”självskärning” tycks inte ha kontrollerats. Något av henne oberoende bevis för att övergrepp förekommit har inte funnits.

När det gäller bedömningen av flickans berättelse som mycket detaljrik, trovärdig och med spår av något självupplevt bör man hålla i minnet att hon var väl insatt i ämnesområdet incest/pedofili/våldtäkt och hade via Internet haft kontakt med en väninna, som sägs ha varit utsatt. Inte heller Hovrättens konstaterande att flickan på helt egen hand har kapacitet att hitta på en historia av det här slaget bör glömmas bort. Enligt TR har flickan på ett lågmält och aggressionsfritt sätt berättat om vad som tilldragit sig och hennes berättelse bär inga spår av överdrift. Det framgår att TR anser dessa förhållanden stärka hennes trovärdighet. Det framgår dock inte om mannen också avgivit sin berättelse på ett lågmält och aggressionsfritt sätt och om domstolen funnit att detta givit stöd åt hans version. Man kan också fråga sig om en person som verkligen varit utsatt inte borde känna både bitterhet och aggressivitet mot förövaren och givit uttryck åt sina känslor under förhören. Vad gäller frånvaron av överdrifter återkommer vi till det längre fram.

TR framhåller också att ingenting framkommit i målet som tyder på att flickan skulle vilja tillvita fadern något som denne inte gjort. Omdömet verkar ses som ytterligare ett argument för att flickan är trovärdig. Som argument betraktat gör det ett besynnerligt intryck, eftersom målet i sin helhet gäller just denna fråga och att ”ingenting har framkommit” ingalunda betyder att ingenting finns.

En otrevlig detalj i domstolarnas argumentering är betoningen av vissa påstådda, förment negativa drag hos mannen och i flickans hemmiljö. Således sägs bl a fadern vara argsint och dominerande och flickan sägs ha hjälpt till mycket hemma och inte fått något stöd hemifrån. Sådana faktorer – om de nu har någon verklighetsbakgrund – har uppenbart inte det minsta med sexuella övergrepp att göra.

Flickans uppgifter om när övergreppen började och slutade är varierande. Enligt TR skulle det första övergreppet ha ägt rum någon gång 1989 – 1991. 1989 var flickan 4 – 5 år gammal. Enligt andra uppgifter av flickan skulle övergreppen ha börjat när hon gick i andra eller tredje klass, d v s då hon var 7 – 9 år. Enligt vissa uppgifter skulle övergreppen ha upphört när hon gick i sexan, enligt andra åter när hon gick i högstadiet, närmare bestämt i åttan. Exakta tidsangivelser kan kanske inte begäras men frågan är hur vaga de får vara utan att underlaget för åtalet måste ifrågasättas.

”Det har i målet också ställts frågan”, skriver Hovrätten, ”varför (flickan) inte tidigare anmält de påstådda övergreppen eller varför hon inte anförtrott sig åt någon i familjen eller någon utomstående”. Flickans förklaring går ut på att hon var rädd för att inte bli trodd och att hon ju även i fortsättningen skulle vara tvungen att leva tillsammans med sin far. Hovrätten finner denna förklaring fullt rimlig. Vi har emellertid motsatt uppfattning av följande skäl: Båda flickans föräldrar uttalade vid rättegångarna att flickan inte ljuger, vilket tyder på att hon normalt kan räkna med att bli trodd av sina föräldrar och troligen också av övriga släktingar. När flickan började berätta om övergreppen blev hon ju också trodd i övermått och det även av sin mor till en början. Därtill framstår det som osannolikt att en liten, förtvivlad flicka skulle fundera över utsikterna att bli trodd innan hon berättar något. Det troliga är istället att hon spontant vänder sig till i första hand modern och ger uttryck åt sin förtvivlan i övertygelsen om att hon blir trodd därför att hon berättar sanningen. En sådan inställning återfinns också hos de flesta vuxna. Även hänvisningen till att hon ändå skulle vara tvungen att därefter leva tillsammans med sin far framstår som en tydlig efterhandskonstruktion gjord av en vuxen eller nästan vuxen person. Så sofistikerat resonerar inte en förtvivlad liten flicka.

De alternativa hypoteser som försvaret fört fram är främst att flickan blandat samman dröm och verklighet, alternativt att vad hon berättat är falska minnen som suggererats fram. Om detta skriver Hovrätten: ”Hon har emellertid, utan att låta sig rubbas, på ett övertygande sätt förklarat att hon på intet sätt har svårt att skilja mellan de övergrepp som verkligen skett och de som hon drömt om.” Hovrätten frågar således flickan själv om hypotesen stämmer och tar sedan hennes nekande svar till intäkt för att avvisa hypotesen. Hovrätten tillägger: ”Någon annan utredning som skulle ge vid handen att (flickan) inte som andra människor har förmåga att hålla verklighet och drömmar isär har inte kommit fram.” Nej, förvisso inte, men det kan ju bero på att Hovrätten underlåtit att göra en psykologisk undersökning av flickan.

Försvaret hänvisar också till möjligheten att flickan blivit så påverkad av böcker om incest hon läst att hon i sina fantasier trott sig ha varit utsatt för samma sak. Hovrätten avvisar hypotesen i huvudsak med motiveringen att det skulle innebära att hon gradvis tappat kontakten med verkligheten och istället byggt upp en parallell, falsk verklighet. Domstolen påminner också om att idrottsläkaren förklarat att flickan inte hade några psykotiska drag. Enligt vår mening kan en måttlig verklighetsförvanskning förekomma utan att det är fråga om psykos. I själva verket torde alla människor i någon utsträckning ta intryck av vad de läser och då särskilt om läsningen berör ett område som av något skäl är extra känsligt för läsaren. I det här fallet kan det gälla flickans svårigheter att relatera till pojkar. Ett liknande resonemang kan tillämpas på hypotesen om falska minnen. Troligen är det så att alla människor i någon utsträckning skapar falska minnen. I de flesta fall rör det sig om detaljer och är sällan något större problem. Men vissa människor har större benägenhet än andra att skapa sådana minnen och benägenheten ökar troligen i pressade situationer, som t ex upprepade och detaljerade förhör om för länge sedan timade händelser.

Dessa och andra spekulationer från Hovrättens sida rörande flickans psykologi har karaktär av ett tänkande i svart och vitt, utan några nyanser däremellan. Den icke psykotiska ”friska” personligheten kan dock rymma många psykologiska särdrag och mer eller mindre extrema sinnestillstånd. Det normala har vida gränser.

2.5. Ett rättegångsreferat

Flickans föräldrar har låtit vittnespsykologen, fil. dr. Lena Hellblom Sjögren göra en sammanställning och analys av ljudbandsupptagningarna från rättegången i Hovrätten. Därutöver analyseras den skriftliga stödbevisningen som förelåg vid rättegången samt nya handlingar som modern påträffat. Materialet har omarbetats flera gånger allteftersom modern funnit ytterligare dokument.

För att ge läsaren en bild av flickans förmåga att erinra sig det hon berättat om återges nedan ett par utdrag ur materialet:

- - -

”Advokaten frågade om C läst tingsrättens dom inför den här förhandlingen och polisförhören, C svarade på båda frågorna:

- Jag vet inte”

- - -

”Advokaten S sammanfattade och frågade om det är riktigt så som åklagaren gjort, lyft fram fem händelser som skulle ha inträffat utöver det vanliga, utöver det här med tafsandet och så.

– Ja, sa C.”

Därefter fortsatte förhöret (ordagrant angivet efter ljudbandet från Hovrätten):

– ”Nu frågar jag dig, har det inträffat någonting lika, att pappa, till exempel haft samlag, pappa stoppat fingrarna i dig, pappa låtit dig suga på hans penis utöver de här fem tillfällena, om du tänker efter?

– Ja, alltså det finns ju fler händelser, men alltså det är inget som jag kan ha berättat så.

– Men även om du inte kan berätta så, så berätta för oss i alla fall, för oss om det har hänt flera gånger att han haft samlag?

– Ja.

– Det har det hänt, och det berättar … (ohörbart).

– Ja, alltså det är just det att… att jag kommer ihåg delar av saker som har hänt…

– Berätta för Hovrätten här…

– Tystnad…

– … Hovrätten vet bara det nu åklagaren har lagt fram, nu talar du om för oss att det hänt fler tillfällen att pappa haft samlag…

– Tystnad…

– Då säger jag till dig berätta när det var, hur gammal du var, vilken klass du gick i…

– Ja men det är just det jag inte vet ju… alltså jag kanske jag kommer ihåg typ att nån gång kom han in i sängen och på kvällen å jag, hade det där… men jag kommer liksom inte ihåg… mer än att det hände.

– Var du fem eller tio år?

– Alltså, jag kommer bara, alltså, jag kommer liksom ihåg vilket rum å så det var men jag kommer inte ihåg så mycket mer, alltså det är inte så, ja.

– Du kommer ihåg vilket rum det var. Var det samlag pappa hade med dig då, så att han stoppade in sin penis i din slida?

– Ja, alltså så på flera så…

– Hur många gånger har hänt?

– Flera gånger…

– Vad skulle du vilja säga?

– Ganska många gånger.

– Hur många gånger?

– Alltså jag vet inte.

– Ja men du vet ungefär, 50 gånger, 100 gånger?

– Alltså man kan inte säg så.

– Vad kan du säga som du är säker på?

– Att det hände ganska ofta… kanske nån gång i veckan.

– Vad sa du?

– Kanske nån gång i veckan.

– Nån gång i veckan – och det finns 52 veckor på ett år. Så… 50 gånger… om året då?

– Ja, så kanske det är…

– … som pappa hade samlag med dig?

– Ja.”

- - -

Det är med sådant prat som enda grund en tidigare helt ostraffad och mycket skötsam man dömts till sex års fängelse och ett stort skadestånd. Som en följd av domen har han förlorat sin anställning, familjen har splittrats, fått sin ekonomi förstörd och blivit skandaliserad.

Man kan diskutera i vilken utsträckning advokaten lägger orden i munnen på flickan. Egentligen säger hon själv förvånande lite. Hade det inte varit för advokatens drivande förhörsteknik hade förmodligen uppgifterna om hundratals samlag aldrig kommit fram. Troligen skulle det ha varit möjligt att under ett senare förhör med omvänd inriktning få flickan att återgå till sitt ursprungliga påstående att det rörde sig om fem eller sju tillfällen. Sannolikt har händelseförloppet sett ut på ett liknande sätt när flickan ”anförtrodde sig” till några av sina vittnen. På frågan om varför hon inte berättat om detta tidigare svarade flickan att hon inte hade några sammanhängande minnesbilder av vad som hänt utöver de sju fall hon berättat om. Domstolen konstaterade att hon lämnat uppgifter om ett stort antal tillfällen tidigare till sina vittnen, varför de nya uppgifterna inte bör ses som helt nya. Hovrätten finner därför hennes förklaring fullt godtagbar. Enligt vår mening är förklaringen inte helt rimlig. Redan vid det första polisförhöret måste det ha stått klart för flickan att man krävde av henne att hon skulle berätta sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Det blir då svårt att förstå varför hon under hela rättsprocessen ända fram till slutet av förhandlingarna i Hovrätten teg om den verkliga omfattningen av övergreppen.

Det verkligt allvarliga i det här återgivna avsnittet av förhören är emellertid inte detta, utan det faktum att hon inom loppet av några minuter ändrar sig från att påstå att det rörde sig om fem tillfällen till att säga att det var fråga om ett par hundra samlag. Vid detta tillfälle borde väckarklockan ha ringt för Hovrätten, eftersom just tendensen att på olika sätt expandera sina anklagelser är vanlig vid osanna målsägandeutsagor i den här typen av mål. Denna omständighet kommenteras dock inte av Hovrätten, som istället skriver i domen att flickans berättelse inte innehåller några inbördes motsägelser.

Journalisten Hannes Råstam skrev 2006-03-20 en artikel i DN angående det mycket omtalade Bo Larssonfallet. Larsson och hans vän friades av Hovrätten efter tre års fängelse och fyra års mardröm av lögner från en anklagande flicka, åklagaren i målet, polismästaren i Helsingborg och vice riksåklagaren. Allt som allt torde kostnaderna för rättsskandalen överstiger 10 miljoner kronor. I sin artikel skriver Råstam om flickan bl a:

”Enligt psykologerna hade hon utvecklat ett beteende som innebar att hon ljög för att uppnå sina syften men inte insåg konsekvenserna av sina handlingar.”

- - -

”De polisförhör med flickan som följde gick till så att förhörsledaren vanligtvis kom med förslag på hur och var Bo Larsson förgripit sig på henne, varvid flickan svarade ´ja´ eller ´mm´ till svar.”

- - -

”Den flicka som konstaterats sakna förmåga att skilja mellan verklighet och fantasi bedömdes av både tingsrätt och hovrätt som så trovärdig att hennes vittnesmål ensamt kunde läggas till grund för åtta års fängelse för Bo Larsson och fem och ett halvt års fängelse för hans kamrat.”

- - -

Känns mönstret igen?

2.6. Lika inför lagen

HD har i ett antal domar uttalat sig om beviskrav och bevisvärdering i mål som rör sexualbrott (se bl a NJA 1992, s. 446, NJA 1993, s. 68 och 616, NJA 1991, s. 83). I dessa mål grundar sig ansvarspåståendena ofta i allt väsentligt på målsägandens uppgifter. En huvuduppgift för domstolen blir då att bedöma trovärdigheten av dessa uppgifter i belysning av vad som i övrigt förekommit i målet. Att målsägandens utsaga uppvisar vissa brister bör dock inte utgöra något hinder för fällande dom. Detta synsätt kan illustreras med ett utdrag ur justitierådet Nyströms resonemang i NJA 1991, s. 83:

- - -

”Normalt bör fordras att sådana yttre omständigheter som tid och plats för den brottsliga gärningen bli preciserade och utredda. Ibland måste man dock på grund av sådana utredningssvårigheter som här förut har berörts godta att omständigheter av detta slag lämnas i viss mån öppna. Kan det styrkas att en viss brottslig gärning blivit begången får det alltså inte ses som något absolut hinder mot en fällande dom att tid och plats för gärningen inte kunnat anges exakt utan endast inom vissa ramar.”

- - -

I mål om sexualbrott där bevisningen i allt väsentligt utgörs av målsägandens uppgifter skall således domen grundas på domstolens bedömning av målsägandens trovärdighet. Finns det brister i dessa uppgifter behöver det inte utgöra hinder för fällande dom.

Man kan fråga sig vad bedömningen av målsägandens trovärdighet grundar sig på om domstolen får bortse från brister i hennes uppgifter. Det torde då bli fråga om en fullständigt subjektiv bedömning, som ger fritt spelrum för allehanda ovidkommande faktorer. Eftersom svarandens enda möjlighet att försvara sig mot falska anklagelser i sådana mål vanligen är att peka på brister i målsägandens uppgifter, blir svarandens ställning härigenom mycket svag. Till detta kommer att domstolarna ofta redan från början på grund av missriktad och överdriven hänsyn till målsäganden förefaller underlåta att ställa hårda frågor på oklara eller ömtåliga punkter. Ibland verkar denna hänsyn gå så långt att den blir den helt dominerande faktorn i hela rättsprocessen. Dessa förhållanden sammantagna tycks ha medfört en utpräglad obalans i rättsprocessen till målsägandens fördel och svarandens nackdel. De krav på målsägandes utsaga som HD ställer gäller sådant som frihet från motsägelser och irrationella inslag samt att uppgifterna är rimliga i sig och någorlunda detaljerade. Det förefaller emellertid som att kraven i praktiken är så lågt ställda att en normalbegåvad person utan svårighet kan konstruera en historia som uppfyller dem. Förhållandena inbjuder till falska anklagelser också därigenom att möjligheterna att få ett stort skadestånd är goda samtidigt som riskerna för att behöva stå till svars för falska anklagelser är små.

Grundfelet är givetvis att det är möjligt att avkunna fällande dom enbart på grund av målsägandens uppgifter. Att det förhåller sig så i dessa mål tycks vara något som vissa representanter för rättsväsendet är angelägna att dölja. Ett exempel är en intervju i tidskriften ”Kvinnotryck” 1 februari 2002 med biträdande chefsåklagaren i Luleå Mikael Lundqvist, som bl a säger:

- - -

– ”Det räcker inte att tro på kvinnan, man måste ha bevis också.”

- - -

– ”Jag har svårt att se hur det skulle fungera praktiskt om rättsväsendet nöjer sig med att tro på kvinnans berättelse. Det finns fall där kvinnan ljuger.”

- - -

Under sina efterforskningar fann modern i ”slasken” en skrivelse från åklagaren till polisens utredare. Det är fråga om direktiv för hur förundersökningen skall bedrivas. Skrivelsen är daterad 2004-07-07. Som författare angavs Catarina Rosberg. Åklagaren föreskriver bl a följande:

”Håll förhör med vittnen. Införskaffa ev. SMS mm som kan styrka (flickans) uppgifter.” (vår kursivering)

Det är således inte fråga om någon opartisk, förutsättningslös utredning, utan polisen får redan från första början direktiv om att söka efter material som stöder den ena partens uppgifter. Rimligen betyder detta att finns det material som motsäger flickans uppgifter så är det inte av intresse för utredningen eftersom dess syfte är att ge underlag för att fälla mannen.

Det kommer därför inte som någon överraskning när Hovrätten i domen belåtet konstaterar att flickans berättelse ”vinner mycket stort stöd av övrig utredning.”

2.7. Trovärdighet

Mannen har som tidigare nämnts en helt oförvitlig bakgrund. Bortsett från anklagelserna finns ingenting i mannens bakgrund som tyder på sexuellt intresse för barn eller hänsynslös läggning. Vid husrannsakan hittades ingen barnpornografi. Tvärtom förefaller mannen i lika hög grad som hustrun sätta familjen i centrum för sitt liv. Av handlingarna i målet i TR framgår också att han på många sätt stött och hjälpt dottern under hennes idrottskarriär, en hjälp som flickan tycks ha tagit emot utan att visa någon motvilja eller rädsla för fadern. I sitt arbete hade mannen ansvar för säkerhetsfrågor och var van att bedöma risker och vidta åtgärder för att öka säkerheten. Att en sådan man skulle göra sig skyldig till handlingar som nästan säkert förr eller senare skulle komma att uppdagas varvid han riskerade att förlora allt, förefaller oss ytterst osannolikt.

Om anklagelserna vore sanna skulle en tänkbar förklaring kunna vara någon form av personlighetsstörning i stil med dr Jekyll och mr Hyde. En sådan borde ha kommit till uttryck också i andra sammanhang och vara känd av familjen och andra i mannens omgivning. Inga uppgifter finns emellertid om något sådant. Mannen har såvitt vi kan se i hela sitt liv visat prov på en omtänksam och hänsynsfull personlighet. Adoptionen av hustruns utvecklingsstörde son är ett exempel.

Enligt vår mening bör vad som framkommit om mannens bakgrund och personlighet räknas som en form av stödbevisning till hans förmån.

Vid en konferens i Stockholm 2006-10-31 anordnad av justitiekanslern (JK) ställde enligt vad vi erfarit Lena Hellblom Sjögren följande fråga till justitierådet Anna Skarhed: ”Håller du med om att det som gör en skicklig bedragare skicklig är att han eller hon lyckas framstå som mycket trovärdig?”
Svar uteblev.

Vi har tidigare (i skriften ”Hellre fria än fälla” sid. 8) hävdat att det ibland är möjligt att med säkerhet kunna fastslå att en person inte är trovärdig, men aldrig möjligt att med säkerhet fastslå att en person är trovärdig utan annan bevisning än vederbörandes egen utsaga.

Hösten 2005 framlades en doktorsavhandling i psykologi vid Göteborgs universitet med titeln ”Interrogating to detect deception and truth: Effects of strategic use of evidence”, av Maria Hartvig. Sammanfattningen inleds med orden: ”Several decades of research has shown that pepole are poor of detecting deception.” I en av delstudierna fick en grupp erfarna polismän förhöra misstänkta på det sätt de själva ansåg vara mest lämpligt. Vid utvärderingen visade det sig att deras förmåga att avgöra vilka som ljög och vilka som talade sanning inte signifikant avvek från slumpen. Man hade således lika gärna kunnat singla slant om saken. Resultatet antyder att HD:s riktlinjer vilar på önsketänkande snarare än på realiteter.

Som tidigare nämnts genomgick flickan en gynekologisk undersökning i juli 2004. Undersökningens uppläggning styrdes av ett antal frågor som polisens utredare begärde att undersökande läkare skulle besvara. Härvid framkom bl a att rester av mödomshinnan fanns kvar. Detta togs upp under förhandlingarna i Hovrätten av försvarsadvokaten, som menade att det var osannolikt att delar av hymen skulle finnas kvar efter så många samlag. Invändningen tycks dock ha negligerats av rätten.

Under sina efterforskningar fann modern emellertid att flickan genomgått en gynekologisk undersökning också 2004-04-01. Modern lyckades komma över ett journalutdrag från denna, vari undersökande läkare bl a konstaterade att flickan var virgo (oskuld).

Modern begärde och fick därpå ett utlåtande av professorn i obstetrik och gynekologi vid Lunds universitet, Ingemar Ingemarsson. I utlåtandet analyseras de båda journalutdragen närmare och professor Ingemarsson sammanfattar sina slutsatser på följande sätt:

”Konklusion
Den gynekologiska undersökningen av (flickan) visar att hon var virgo. Detta undersökningsfynd står i skarp kontrast till uppgifterna om att ett stort antal samlag skall ha ägt rum prepubertalt. Det är högst osannolikt att upprepade samlag i denna ålder skulle lämna en intakt hymen.”

2.8. Synen på rättsövergrepp

I det här målet förekommer flera varningssignaler:

  • Den åtalade mannen själv, hans bakgrund, personlighet och sociala förhållanden. Det förefaller ytterst osannolikt att en sådan man begår de brott han anklagats för.

  • Ingen tycks ha märkt någonting av övergreppen eller något i direkt anslutning till dem, t ex att flickan gråtit, verkat rädd eller ropat på hjälp.

  • Ingen, vare sig i familjen, i skolan eller i idrottssammanhang tycks ha märkt några störningssymptom hos flickan under den tid övergreppen pågick och åren närmast därefter. Även mannens uppträdande tycks ha varit helt normalt.

  • Samtidsdokumentation, dvs. dokumentation från den tid övergreppen sägs ha pågått, saknas helt.

  • Ingen verkar ha märkt att flickan visat någon rädsla eller motvilja mot fadern.

  • Flickan dröjde flera år med att berätta för någon om vad som hänt.

  • Flickan avslöjade först mot slutet av förhandlingarna i Hovrätten den verkliga omfattningen av övergreppen.

  • Flickans vittnen fick sin uppfattning om vad som hänt genom vad hon själv berättade eller antydde för dem. Hela grunden för åtalet utgjordes således av flickans egna uppgifter.

  • Flickan lyckades utmärkt i skolan och i sin idrott trots de svåra psykiska lidanden övergreppen antogs ha vållat henne.

Enligt vår mening talar dessa omständigheter sammantagna med styrka för att flickans uppgifter inte är sanningsenliga. Till detta kommer karaktären av hennes uppgifter.

Att målsägandens utsaga i avsaknad av annan bevisning kan räcka för fällande dom betyder dock inte att avkall får göras på beviskraven i brottmål. Härom skriver justitierådet Gregow i SvJT 1999, s. 523:

”Avslutningsvis skall på nytt understrykas att det höga beviskrav som gäller i brottmål och främst i fråga om grövre brott bör tillämpas med stränghet i incestmål. Dessa mål kräver ofta ingående bedömningar och närmare överväganden om beviskravet är uppfyllt. Den domare som efter sådan genomgång anser att det finns någon som helst tvekan om den åtalades skuld bör ogilla åtalet.”

Domstolarna visar sig synnerligen ivriga att efterkomma justitierådet Nyströms anvisningar men struntar blankt i justitierådet Gregows.
Varför?

Vid sidan av bedömningarna i ansvarsfrågan väcker straffutmätningen vår förvåning. Mannen fick tio år i TR och sex år i Hovrätten. Straffet för mord är tio år eller livstid, för dråp kan man komma undan med sex år. Som vi tidigare påpekat har flickan under hela den aktuella perioden fram till dags dato levat ett aktivt och framgångsrikt liv. Var finns den döda kroppen? Vilka invalidiserande skador har drabbat flickan till följd av övergreppen? Vid brott mot person synes det rimligt att straffet står i proportion till den skada offret lidit. Ett tioårigt fängelsestraff för de fem åtalspunkterna förefaller helt orimligt. Att sedan Hovrätten prutade bort 40 procent trots att flickan då fyllt på med ytterligare ett par hundra samlag – och blivit trodd – ger också ett starkt intryck av rättsosäkerhet.

Vi har vid våra genomgångar av domar i sexualbrottmål funnit en uppseendeväckande tydlig tendens hos domstolarna att ignorera eller förringa alla omständigheter som talar till den åtalades fördel och samtidigt fästa en kritiklös tilltro till målsägandens uppgifter. Intrycket blir ofta att mannen är dömd på förhand och att rättsprocessens egentliga syfte inte är att pröva om bevisningen håller, utan att skapa en illusion av att domen föregåtts av en verklig prövning. Förhållandena leder till ett stort antal rättsövergrepp mot oskyldiga män. Hårdast drabbas de socialt och ekonomiskt svagaste männen och då särskilt män med invandrarbakgrund. De har ofta dåliga kunskaper i svenska och föga kännedom om svenska samhällsförhållanden. Viljan att till nästan vilket pris som helst tro på målsäganden och fälla mannen förefaller vara så stark att grundläggande rättsprinciper gladeligen offras. I det tidigare nämnda Bo Larssonfallet får man intrycket att rättsväsendets vilja att döma männen ha urartat till något som liknar besatthet, för vars skull åklagare, polischef och vice riksåklagare är beredda att ta personliga risker.

Hur ser då rättsväsendet på de många rättsövergrepp som måste bli resultatet av en sådan inställning?

I en artikel i Aftonbladet 2005-02-23 med titeln ”Era känslostormar hotar rättsstaten” skriver hovrättslagman Per Eriksson bl a följande:

- - -

”Det är i dessa situationer som den svenska domarkåren prövas. Det behövs ett stort mått av civilkurage för att gå emot opinionsströmmar och stå fast vid det traditionella kravet på övertygande bevisning.
Om domstolarna sviker i denna roll är vi snart i ett läge där en kvinnas påståenden om våldtäkt är tillräcklig bevisning för fällande dom.
Då har domstolarna själva sett till att de inte längre har något existensberättigande. Vad skall vi med domstolar till, om målsäganden själv har det slutgiltiga avgörandet i sin hand.”

- - -

”Om ett våldtäktsoffer inte får en fällande dom kan det innebära en personlig tragedi. Men om en oskyldig döms som våldtäktsman är tragedin än större.

- - -

”Vi gör så gott vi kan och vi kan inte leva med en misstanke om att vi fällt en oskyldig. Det är därför vi hävdar de stränga beviskrav som gäller i brottmål. Och det är därför vi ibland dömer ´fel´ i allmänhetens ögon.”

- - -

”Målet måste vara att marginalerna vid bevisvärdering är så stora att resning aldrig behöver tillgripas.”

- - -

För att rätt kunna bedöma hovrättslagman Erikssons inställning bör man veta att Eriksson var huvudansvarig domare i det mål som diskuteras i denna skrift.

I ett brev till Thomas Wettergren daterat 2005-11-24 skriver justitieminister Thomas Bodström bl a följande:

”Utan att gå in på enskilda fall vill jag också klargöra att justitiemord aldrig kan accepteras och att vi naturligtvis måste göra allt som står i vår makt för att förhindra att sådana inträffar.”

Klyftan mellan dessa deklarationer och den verklighet vi har granskat förefaller mycket djup. Det är hög tid att rättsväsendet kommer tillrätta med denna personlighetsklyvning.

3. Resningsärendet

3.1. Resningsansökan

I en ansökan till HD daterad 2006-02-28 begärde mannen genom sin advokat Jan Askblad resning i Hovrättens dom samt inhibition av pågående straffverkställighet.

Ansökan är välskriven, systematisk och slagkraftig. Den tar upp mycket av det material som vi redovisat i det föregående, men advokaten har också haft tillgång till ytterligare material, bl a utlåtanden av professorn i neurovetenskap Germund Hesslow och med dr specialisten i allmän psykiatri Ulf Åsgård.

Vi gör nedan en genomgång av några viktiga punkter i ansökan.

Vad gäller ansvarsfrågan skriver advokaten: ”I resningsansökan kommer närmare att visas att (flickan) inte varit utsatt för övergrepp från sin faders sida och att hennes uppgifter härom har vuxit fram genom den press andras förväntningar har inneburit för henne.” Här antyds således att anklagelserna vuxit fram som en följd av socialt tryck och suggestion.

Suggestion

Suggestionsbegreppet och flickans höga grad av suggestibilitet behandlas ingående i ansökan. Bl a återges ett uttalande av den tyske pionjären inom vittnespsykologi William Stern, som redan 1904 skrev att en utsaga är en förenad produkt av förhörsledaren och den förhörde. Advokaten skriver vidare: ”Det anses också att underlåtenhet att dokumentera första förhörssituationen genom bandupptagning permanent utesluter möjligheten att någonsin med bestämdhet kunna fastställa om utsagan är sann eller en följd av suggestion, dvs. det bästa bevismaterialet har förstörts.
Det skall redan här påpekas att det viktigaste bevismaterialet i (flickans) fall förstörts eftersom de första 70 minuterna av det första polisförhöret med henne ej är autentiskt dokumenterat.”

Denna brist framstår som särskilt allvarlig mot bakgrund av att det inte var flickan själv som gjorde polisanmälan. När hon berättat för modern om övergreppen tog denna henne med sig till Helsingborgs lasarett. Sjukvårdspersonalen kontaktade sedan socialkontoret som därpå gjorde polisanmälan. Flickan blev sedan kallad till ett första förhör.

Vad gäller nutida forskares syn på suggestion skriver advokaten: ”Professor Hesslow uttalar vidare att senare års forskning har visat att det är mycket lättare att etablera falska minnen än man tidigare trott. Det finns inga säkra tecken hos själva minnesbilden, eller i vittnesmålet därom, som säger om ett minne är falskt eller äkta.”

I ansökan hävdas att anklagelserna mot mannen har tillkommit som en följd av suggestion och flickan beskrivs som mycket suggestibel, vilket får stöd av Lena Hellblom Sjögrens utredning, Vi har också framhållit denna egenskap hos flickan i avsnitt 2.5. ”Ett rättegångsreferat”, men vi menar att det inte är hela förklaringen. Flickan har också under inledningsskedet och fram till rättegången i Hovrätten varit aktivt drivande på ett manipulativt sätt.

Förträngda minnen

Hovrätten skriver i domen (sid. 8): ”Att minnen på detta sätt kan trängas bort för att sedan efter lång tid återkomma torde inte kunna sättas ifråga… Och när väl ett minne återupplivats framstår det som naturligt att även andra minnen efter hand väcks till liv.”

I avsnittet om förträngda minnen i resningsansökan skriver advokaten: ”Jag vill hänvisa till vad Richard J. Mc Nally, som är professor vid psykologiska institutionen vid Harvard University, har uttalat, nämligen att idén att traumatiska händelser kan förträngas och senare återfås är den mest fördärvliga sägen som någonsin har infekterat psykologi och psykiatri. Det finns inga bevis för påståendet att en målsägande skulle kunna förtränga och senare ta fram minnen från traumatiska händelser.”

Även professor Hesslows utlåtande ger stöd för denna uppfattning. Där sägs i korthet att det numera råder consensus bland flertalet experter om att någon bortträngningsmekanism inte kan påvisas och troligen inte existerar.

Enligt vår mening är den till synes utbredda tron på förträngda minnen bland åklagare och domare i Sverige förödande för rättsäkerheten. Sådana föreställningar hos förhörsledarna gör det ofta möjligt för målsäganden att successivt bygga upp en berättelse om ett påhittat händelseförlopp med ledning av förhörsledarens reaktioner. Acceptansen för minnesluckor, ändrade uppgifter och konstaterbart felaktiga minnebilder kan bli i det närmaste obegränsad. I verkligheten torde det vara så att människor som råkat ut för traumatiska händelser minns dem väl, även efter lång tid, något som framhållits av bl a professor Lennart Sjöberg i en artikel i SvD den 28/9 2004. Mycket vore vunnet för rättsäkerheten om föreställningen om förträngda minnen och bortträngda trauman kunde avföras från dagordningen vi våra domstolar.

Ätstörningar

I resningsansökan hävdas att flickan aldrig lidit av ätstörningar, utan att detta är en av många felaktiga uppfattningar som bibringats domstolarna. Vi har i det föregående talat om flickans ätstörningar, men menat att dessa inte var allvarliga. Grunden härför är bl a barndomsväninnans uttalande och moderns beskrivning av hur flickan vid matdags ”smög undan med sin filmjölk”. Det rör sig här snarare om en definitionsfråga än om verkliga meningsskillnader.

En viktigare sak torde vara att Lena Hellblom Sjögrens källkritiska analys visar att grunden för de uppfattningar som flickans vittnen fört fram är ännu svagare än vad som tidigare framgått. Advokaten skriver: ”Den källkritiska utredningen visar även att ingen av de personer som vittnade på åklagarens begäran uppger att de egentligen hört målsäganden berätta om att hon skulle ha varit utsatt för sexuella övergrepp. Istället visar utredningen att personerna dragit sådana slutsatser själva och förmedlat dem till varandra”.

Domstolarnas psykologiska bedömningar

Dr Ulf Åsgård riktar i sitt omfattande utlåtande en synnerligen hård kritik mot domstolarnas bedömningar och kompetens i psykologiska och psykiatriska frågor.

Advokaten skriver: ”Som framgår av tingsrättens domskäl har domstolen dragit egna slutsatser av målsägandens sätt att förhålla sig i rättegången. Åsgård uttalar att tingsrättens argumentation för målsägandens trovärdighet är felaktig, eftersom den inte är baserad på intellektuell eftertanke och förväntad kunskap utan snarare på fördomsfull känslosamhet och oreflekterad tradition. / … / Åsgård finner att domstolarna och särskilt hovrätten har lutat sig åt lekmannamässigt psykologiskt och psykiatriskt tänkande. Han går så långt som att säga att detta är upprörande i sin omedvetna amatörism och i sin naiva trosvisshet.”

Journalutdragen

I resningsansökan redovisas en genomgång av journalutdrag från flickans många sjukbesök. Journalutdraget från 1/4 2004 spelar här givetvis en central roll, men advokaten konstaterar också att stöd saknas för att flickan haft ätstörningar och att hon skulle ha skurit sig själv. Advokaten skriver: ”Ingenstans i journalutdragen finns antecknat några skador som skulle kunna ha uppkommit genom att målsäganden skurit sig själv.”

Vad gäller huvudfrågan om övergrepp förekommit skriver advokaten: ”Det framgår att målsäganden från december 2003 till januari 2004 vid femton tillfällen besökte olika läkare och gick till distriktssköterskan för diverse olika medicinska problem, såsom buksmärtor, andningssvårigheter mm. Hon gick igenom många och omfattande undersökningar men man hittade inga medicinska förklaringar. Inte vid något tillfälle uppgav målsäganden att hon skulle ha blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa.”

Som grund för resning åberopas nedanstående punkter:

1.       Domstolarna har okritiskt godtagit flickans uppgifter trots att ingen utredning fanns som kunde bekräfta dem. I ansökan redovisas material som visar att verkligheten varit en annan än vad flickan påstått.

2.       Utredningen visar att flickan aldrig i egentlig mening anklagat sin far för sexuella övergrepp. Hennes berättelse är en följd av s k hjälpares missriktade tro att hennes beteende hänger samman med tidigare sexuella övergrepp.

3.       Utredningen visar att flickan är mycket suggestibel och att suggestion ligger bakom hennes uppgifter.

4.       Flickans vittnen har av domstolarna uppfattats som sakkunniga. Utredningen visar att de har framfört påståenden som inte får stöd av vetenskap och beprövad erfarenhet. De har dessutom uttalat sig utanför sin yrkeskompetens och har därigenom vilselett domstolarna.

5.       Domstolarna har dragit egna slutsatser av flickans sätt att förhålla sig under rättegångarna. Dessa slutsatser är inte baserade på intellektuell eftertanke och förväntad kunskap.

6.       Hovrätten har gjort egna bedömningar i svåra psykologiska och psykiatriska frågor på ett sätt som saknar vetenskapligt stöd.

7.       Flickans vittnen har felaktigt antagit att hon led av ätstörningar, vilket inte var fallet.

8.       Endast två månader innan flickan gjorde polisanmälan fann en gynekolog att hon var oskuld.

9.       Dikter som spelat stor roll för domstolarnas fällande domar ansågs vara författade av flickan och uppfattades av domstolarna som bevis för att hon varit utsatt för sexuella övergrepp. Utredningen visar att dikterna till övervägande del är plagiat av kända författares verk.

Viktigast av dessa punkter torde vara den gynekologiska undersökningen 2004-04-01. Omdömet att flickan är oskuld kan vara ett undersökningsfynd av läkaren, men kan också vara grundat på flickans egen uppgift. Denna har i så fall lämnats spontant och utan press från omgivningens sida och är därför trovärdig.

Vi har i det föregående inte diskuterat flickans dikter eftersom det förefallit oss oklart vilket bevisvärde domstolarna tillmätt dem. Resningsansökan och samtal med mannen har emellertid nu övertygat oss om att dikterna tillmätts ett inte obetydligt bevisvärde.

3.2. Olssons yttrande

Efter att resningsansökan ingetts begärde HD en skriftlig förklaring i målet av Åklagarmyndigheten (RÅ), som i sin tur begärde yttrande av den ansvarige åklagaren, vice chefsåklagare Göran Olsson.

Allmänt kan sägas att Olsson avvisar praktiskt taget all kritik av förundersökningen, rättegångarna och de bedömningar som där gjorts. Yttrandet tar upp huvudpunkterna i resningsansökan och bemöter dem i tur och ordning. Någon egentlig diskussion av de utlåtanden mannen åberopar – bortsett från Ingemarsson yttrande – förkommer inte. Vissa viktiga iakttagelser i ansökan såsom att flickan under kort tid vid 15 tillfällen besökt vårdgivare för diffusa fysiska besvär utan att hon nämnt något om övergreppen, förbigås helt.

Vi tar här upp några exempel på Olssons sätt att bemöta påståenden i resningsansökan och berör därpå mera utförligt invändningarna mot den kanske viktigaste punkten som är professor Ingemarssons utlåtande.

Vad gäller bristen på samtidsdokumentation menar Olsson att det ligger i sakens natur att det är svårt att presentera någon sådan. ”Å andra sidan” skriver Olsson, ”finns det i målet omständigheter som med styrka kan ersätta saknad samtidsdokumentation. Domstolarna har i sina domskäl redovisat dessa omständigheter”. Samtidsdokumentation är således onödig, om annan bevisning finns.

I ansökan hävdas att flickans uppgifter om övergrepp har vuxit fram genom den press och suggererande inverkan andras förväntningar har inneburit för henne. Olsson finner påståendet befängt och påpekar att tre av flickans vittnen direkt frågat henne och fått jakande svar. ”Så vitt jag kommer ihåg” skriver Olsson, ”har det inte framkommit några omständigheter som pekar på att (flickan) skulle ha känt sig pressad av några förväntningar från vittnenas sida”.

Enligt vår mening är detta ett väl lättvindigt sätt att avfärda de utlåtanden och omfattande utredning som mannen presenterat. På detta sätt sopas ett stort komplex av frågor rörande flickans personlighet, reaktioner och motiv under mattan med ett enda tag med kvasten.

Mannens påstående att flickan aldrig lidit av ätstörningar betraktar Olsson som irrelevant och påpekar att åklagaren åberopat bevisning för att styrka att flickan utsatts för övergrepp, inte för att hon lidit av ätstörningar. Påpekandet är riktigt men bortser från att ätstörningarna varit en viktig del av den helhetsbild av hennes situation som åklagare och domstolar ansett tala för att hon blivit utsatt för övergrepp.

Vad gäller ansökans avsnitt om nya omständigheter och bevis finner Olsson endast anledning att bemöta påståendet att flickan vid den gynekologiska undersökningen 2004-04-01 befunnits vara virgo.

Undersökningen utfördes av specialistläkaren Catharina Hofte. Vid undersökningen fann och journalförde dr Hofte bl a följande:

”Vulva, vagina u. a. Portio (livmodertappen) inspekteras inte då patienten är virgo och tycker att det är lite obehagligt. Palperar dock en normal portio och en liten anteflekterad uterus (framåtböjd livmoder). Fritt motsvarande adnexa (friliggande i förhållande till omgivande organ)”.

Om denna undersökning och Ingemarssons utlåtande skriver Olsson:

”Som lekman har jag svårt att förstå att en läkare kan komma fram till slutsatsen att patienten är virgo då portio inte har inspekterats. Kan det vara så att det är patientens egna uppgifter om saken som man tagit till sig och accepterat som en sanning? Jag konstaterar också att leg läkaren Ingemar Ingemarsson uttalat sig utan att ha undersökt (flickan). Ingemarsson har dessutom uttalat att det är högst osannolikt att det har förevarit upprepade samlag. Någon absolut sanning kan han inte ge. Det bör dessutom påpekas att (mannen) inte bara är dömd för att ha utsatt (flickan) för vaginala samlag utan även för orala samlag samt andra sexuella aktiviteter.”

Låt oss anta att Olssons förmodan är riktig och att anteckningen grundas på flickans uppgift. Då finns två möjligheter: antingen talar hon sanning, varvid Olssons invändning förlorar all mening, eller också ljuger hon. För att invändningen skall ha någon bärkraft måste man förutsätta att flickan ljuger. Det är intressant att Olsson, som hävdat flickans trovärdighet genom hela förundersökningen och i två rättegångar nu är öppen för möjligheten att hon ljuger. Flickan bör ha insett det riskabla i att ljuga om en sådan sak vid en undersökning då läkaren med ledning av för henne delvis obekanta fysiska förhållanden genast skulle kunna upptäcka att hon ljuger. Det är således osannolikt att hon skulle göra så. Dessutom – vilket skulle motivet vara? Att slippa en obehaglig undersökning? Ville hon slippa undersökningen hade det naturligtvis räckt med att säga att hon inte ville därför att det kändes obehagligt. Det vore helt onödigt att motivera sin begäran med en riskabel lögn. Allt talar således för att flickan sagt sanningen när hon påstått sig vara virgo om nu uppgiften kommer från henne.

Det kan även nämnas att dr Hofte betecknade flickans allmäntillstånd som gott och opåverkat.

Olsson påpekar också att Ingemarsson uttalat sig utan att ha undersökt flickan. Detta förfarande tillämpas dock även i andra sammanhang, t ex när Försäkringskassans förtroendeläkare gör sin bedömning av sjukfall.

Olsson konstaterar att Ingemarsson inte kan ge ”någon absolut sanning”, utan endast säger att det är högst osannolikt att flickan haft upprepade samlag. Vetenskapligt skolade personer brukar försöka undvika alltför kategoriska påståenden, vilket dock ingalunda betyder att deras slutsatser är osäkrare än andras. Ingemarsson håller dörren öppen för att det finns en mycket liten möjlighet att bl a mödomshinnan läkt ihop efter upprepade samlag. Olsson synes här vilja yrka på att mannen skall hållas ansvarig även på en så ytterligt svag grund. Denna syn på rättstillämpning är diametralt motsatt den som rättsväsendet officiellt förespråkar, d v s att den misstänktes skuld skall vara ställd utom allt rimligt tvivel för att domen skall kunna bli fällande. Se t ex tidigare citat av Gregow (se sid. 16).

Det är mannens skuld som skall vara bevisad, inte hans oskuld.

Vad gäller Olssons avslutande påpekande att mannen inte bara är dömd för att ha utsatt flickan för vaginala samlag utan även för andra sexuella aktiviteter kan sägas att skulle flickan ha ljugit om de vaginala samlagen är hennes trovärdighet förbrukad. Det finns då ingen anledning att tro på hennes uppgifter om andra sexuella övergrepp.

3.3. RÅ:s skriftliga förklaring

RÅ:s förklaring omfattar något mer än 13 sidor. Den inleds med en bakgrundsbeskrivning av målet, varpå följer ett avsnitt om den rättsliga regleringen av resningsinstitutet. Därefter återges och kommenteras några uttalanden av HD rörande praxis vid resningsansökningar, bevisvärdering och sakkunnigbevisning i mål om sexualbrott. Efter ytterligare ett par sidor om allmänna utgångspunkter för bedömning kommer RÅ in på den aktuella resningsansökan. Detta avsnitt består huvudsakligen av en genomgång av åberopade utlåtanden och då särskilt Ingemarssons utlåtande.

RÅ:s syn på resningsinstitutet

Enligt huvudregeln i 58 kap 2 § 4 i rättegångsbalken får resning beviljas om någon omständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade skulle ha frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse. Även om det inte föreligger någon sådan sannolikhet för resning enligt samma punkt kan resning beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan (den s k tilläggsregeln).

RÅ konstaterar att när det gäller resning till en tilltalads förmån hänför sig den praktiskt viktigaste resningsgrunden till åberopande av nya omständigheter eller bevis. Bland de forskare som RÅ hänvisar till kan nämnas Ekelöf/Boman, som betecknar tilläggsregeln som ett ganska oklart stadgande, men att dess innebörd enligt motiven är att det är tillräckligt om den nya bevisningen framkallar tvivelsmål om domens riktighet. Bengtsson uttalar att tilläggsregeln öppnar möjligheter till en sorts skälighetsbedömning, som annars inte förekommer när bevisning om brott prövas av domstol.

RÅ:s egen inställning synes vara att resning bör komma ifråga endast i enstaka, sällsynta undantagsfall. Den rättsliga prövningen bör således i princip vara avslutad när hovrättsdom vunnit laga kraft. Två viktiga skäl för denna inställning kan nämnas här. RÅ skriver bl a:

”En tilltalad som frikänts skall ha en god trygghet mot att ett nytt åtal för samma gärning inte väcks, likaväl som, om en person har dömts för ett brott, en målsägande ska ha en god trygghet mot att inte behöva riskera att straffprocessen återupptas…”

Vi håller med om att sådan trygghet är viktig, men anser att den i det senare fallet måste stå tillbaka för intresset av en ny rättegång hos de mest beklagansvärda av alla, de oskyldigt dömda. Denna grupp nämns inte av RÅ, troligen därför att RÅ anser att den i princip inte finns, vilket enligt vår mening är en grov villfarelse.

Det andra skälet avser möjligheterna till bedömning av trovärdigheten vid muntlig förhandling jämfört med resningsmål. RÅ skriver:

”I resningsmål kan man diskutera om uppgifterna hänger ihop, om de är sannolika till sitt innehåll och om de är förenliga med annan bevisning; men det intryck av de hörda personerna som domstolen fått i brottmål kan svårligen förmedlas i domskäl. Det kan finnas en rad egenskaper hos en muntlig utsaga och en hörd persons uppträdande i övrigt som har övertygat domstolen utan att det har gått att formulera intrycket fullt ut.”

Ett motiv för RÅ:s uppfattning på denna punkt kan vara att den automatiskt ger den muntliga förhandlingen i domstol företräde framför handläggningen av resningsärendet. Tillämpad fullt ut skulle den kunna bli en effektiv spärr för resning i brottmål. Även av andra skäl ställer vi oss tveksamma till resonemanget. Ett sådant är att en dom i princip skall redovisa samtliga domskäl. Ett annat gäller betydelsen av de oredovisade intrycken. RÅ understryker starkt den personliga kontaktens betydelse för bedömningen av de hörda personernas trovärdighet. Dessa är vanligen helt nya bekantskaper för domstolens ledamöter. Många gånger kan emellertid det första intrycket av en ny bekantskap framstå som helt missvisande när man senare lärt känna personen bättre. Detta förhållande har till en del att göra med vad vi vill beteckna som huvudproblemet vid den här typen av personliga kontakter, nämligen suggestionsfaktorerna. En persons uppträdande, utseende och sätt att uttrycka sig kan innehålla flera suggestionsfaktorer som påverkar bedömningen av vad som faktiskt sägs. Om en målsägande uppvisar ett älskligt flickansikte med tårfyllda ögon och darrande läppar kan det upplevas som näst intill en moralisk plikt att tro henne, trots att det i verkligheten kan röra sig om allt från en kallhamrad lögnerska till en djupt förvirrad person som inte förmår hålla isär fantasi och verklighet. Detta slags suggestionsfaktorer förkommer knappast vid skriftlig handläggning, vilket kan vara en fördel.

RÅ sammanfattar HD:s praxis rörande resningsärenden på följande sätt: ”Sammanfattningsvis kan slås fast att Högsta domstolen bifaller endast ett fåtal resningsansökningar på grund av nya omständigheter eller bevis. Av detta kan dras den slutsatsen att Högsta domstolen ställer höga krav på den nya utredningen i förhållande till den tidigare framlagda utredningen. Högsta domstolen har t ex i ett antal fall lämnat resningsansökningar utan bifall trots att den målsägande vars utsaga den fällande domen har byggt på har tagit tillbaka sina uppgifter”.

Man kan hålla med om att kraven är höga när resningsansökan ändå avslås trots att hela grunden för målet försvunnit genom att målsäganden erkänt att hon ljugit. Ett sådant handlingssätt vittnar om att andra faktorer än synen på skuldfrågan varit avgörande för HD:s ställningstagande. Vi tycker oss här märka en antydan av förvåning t o m hos RÅ inför HD:s principfasthet. Man frågar sig hur den bevisning skulle se ut som i sådana fall kunde godtas av HD som grund för resning.

RÅ påpekar att HD uttalat att tilläggsregeln bör ges en restriktiv tillämpning och skriver: ”Den inställningen har också kommit till uttryck i ett antal avgöranden de senaste åren i resningsärenden där Högsta domstolen, utan närmare motivering, har avslagit ansökningar som i huvudsak grundat sig på omprövning av bevisvärdet av redan förebragta omständigheter.”

Det lönar sig således knappast att bygga sin resningsansökan på kritik av domstolarnas bevisvärdering, även om denna för varje normalt funtad människa skulle framstå som helt orimlig.

Synen på sakkunnigutlåtanden

Vad gäller sakkunnigutlåtanden i mål om sexualbrott citerar RÅ HD:s uttalanden i rättsfallet NJA 1992 sid. 446 angående värdet av att anlita psykologiska experter. Där sägs bl a: ”Vid sin värdering av ett expertutlåtande bör domstolen utgå från att, även om utlåtandet avgetts av en person med vetenskaplig skolning, det inte är fråga om någon exakt vetenskap. Domstolen måste också alltid beakta risken för att en expert, måhända omedvetet, identifierar sig med en av parterna”.

Den risk HD pekar på finns förvisso, men den föreligger också när det gäller polis, åklagare och domstolar. Även deras slutsatser bör bedömas mot bakgrund av att en medveten eller omedveten identifikation med någon av parterna kan ha skett. Det krävs inte några djupare kunskaper i psykologi för att förstå vilken av parterna i sexualbrottmål som blir föremål för identifikationen. Vi ser detta som ett argument mot HD:s ovilja att ompröva domstolarnas bevisvärdering.

Utgångspunkter för RÅ:s bedömning

Inledningsvis skriver RÅ: ”Ansvarspåståendet mot (mannen) grundar sig på (flickans) uppgifter. Avgörande för bedömningen av åtalet är därför hennes trovärdighet och tillförlitligheten av hennes uppgifter i belysning av vad som i övrigt har framkommit i målet.”

Vad gäller rollfördelningen i resningsärendet skriver RÅ bl a : ”Det är alltså i grunden, i nu aktuellt ärende, (mannens) sak att göra sannolikt att domen mot honom i väsentlig del är så oriktig att det finns skäl för resning. Jag är i det ärendet hans motpart.”

Trots sin ställning som motpart till mannen gör emellertid RÅ inte avkall på objektiviteten. RÅ skriver: ”I resningsärenden och när det gäller återupptagande av förundersökning iakttar jag självfallet objektivitetsprincipen. Det är i det sammanhanget självfallet viktigt att även målsägandens intressen beaktas.”

Vad gäller Olssons yttrande skriver RÅ bl a: ”Jag ställer mig fullt ut bakom det han för fram och hänvisar till hans yttrande, vilket bifogas till denna förklaring.”

RÅ:s syn på utlåtandena

Bortsett från kritiken av Ingemarssons utlåtande går RÅ endast i ringa utsträckning in i polemik. En kritisk synpunkt som återkommer i bedömningen av utlåtandena är att de sakkunniga inte träffat flickan. Eftersom målsägande i flickans situation knappast kan förväntas vilja träffa eller låta sig undersökas av specialister som motparten anlitat, torde denna brist vara i det närmaste ofrånkomlig vid all utredning som sker på den dömdes initiativ. Blir detta ett argument mot värdet av utredningsfynden ges underinstansernas bedömning också av den anledningen ett försteg framför resningsansökan.

RÅ konstaterar att Lena Hellblom Sjögrens och Ulf Åsgårds utredningar är gjorda på det underlag som även Hovrätten haft tillgång till och att det därför inte finns någon anledning att ge deras ”partsbeställda bedömningar” något företräde framför Hovrättens bedömning.

Även om mannen med stöd av sakkunnigutlåtanden lyckas visa att Hovrätten gjort en fullständigt felaktig bedömning så har det således ingen betydelse i RÅ:s ögon. Detta torde vara ett synsätt som i betänklig grad avviker från allmänhetens rättsuppfattning.

Vad gäller Lena Hellblom Sjögrens utredning hänvisar RÅ till en tidigare resningsansökan, där HD avfärdat en utredning av Hellblom Sjögren utan motivering. Tanken synes vara att detta bör ses som prejudicerande i fråga om Hellblom Sjögrens utredningar.

Synen på Ingemarssons utlåtande

RÅ skriver:

”Ett utlåtande, utfärdat av leg läkaren Ingemar Ingemarsson, avser frågan om (flickan) varit virgo, d v s oskuld, vid tiden för anmälan om övergreppen. Det utlåtandet är det enda av vikt som rör en påstådd ny omständighet i målet. Ingemar Ingemarsson uttalar som en konklusion att (flickan) den 1 april 2004 var virgo. Den slutsatsen grundar han på ett resultat av en gynekologisk undersökning som (flickan) den dagen gick igenom /…/ (Här följer ett citat av journalutdraget.) /…/ Ingemar Ingemarsson har således utan att själv överhuvudtaget ha träffat (flickan) grundat sin konklusion på en journalanteckning av en läkare som inte närmare inspekterat (flickans) vagina.
Mot Ingemar Ingemarssons utlåtande skall ställas resultatet av den undersökning som den 30 juli 2004 utfördes av spec. läkaren i obstetrik och gynekologi Marie Lindroth (f u p sid. 157). Hon antecknar bl a att hon inspekterat (flickans) vagina och funnit rester av mödomshinnan i vaginalöppningen samt anser i utlåtandet att: ´Hymenalringen är uttänjd. Detta kan vara resultat av sexuell aktivitet, men även av annan fysisk aktivitet. Det går inte att avgöra vid vilken tidpunkt hymenringen har tänjts ut´ /…/ Med hänvisning till dessa omständigheter anser jag att Ingemar Ingemarssons utlåtande inte kan tilläggas någon beaktansvärd betydelse i resningsärendet.”

Mot Ingemarssons utlåtande ställer RÅ resultatet av dr Lindroths undersökning. Detta är missvisande eftersom Ingemarssons utlåtande bygger på en genomgång och värdering av båda undersökningarna. Lindroths iakttagelser motsäger inte heller på något sätt Hofftes uppgifter fyra månader tidigare. Om iakttagelserna på någon punkt vore oförenliga kan det ju bero på händelser som inträffat under mellantiden.

Lindroths konstaterande att hymenalringen är uttänjd bevisar på intet sätt att flickan haft samlag. Lindroth framhåller att uttänjningen bl a kan bero på fysisk aktivitet, Med tanke på flickans höga fysiska aktivitetsnivå förefaller denna orsak inte osannolik.

Sammanfattande bedömning

RÅ skriver: ”Sammanfattningsvis anser jag… att (mannen) inte har visat att det finns skäl för resning enligt huvudregeln och inte heller att det finns synnerliga skäl att enligt tilläggsregeln på nytt pröva frågan om den brottslighet för vilken han dömts.”

Enligt vår mening är det olämpligt att RÅ, som uttryckligen framhåller att han är mannens motpart, biträder vid bedömningen av resningsansökan och har ansvar för eventuellt erforderlig ytterligare utredning. Än mer olämpligt synes det vara att Olsson, som offentligt tagit ställning i skuldfrågan, biträder vid bedömningen och ansvarar för ytterligare utredningsåtgärder. Olsson tvingas då i viss mån sätta betyg på sin egen förundersökning och därmed på sig själv.

3.4. Efterspel

Strax efter att vi skrivit ovanstående rader fick vi veta att professor Ingemarsson tagit del av RÅ:s skriftliga förklaring och därefter kontaktat mannens advokat. Denne ingav därpå ett kompletterande yttrande till HD. Advokaten skriver bl a:

”Professor Ingemarsson har uppmärksammat mig på att journalanteckningen tveklöst innehåller uppgifter om att en fullständig gynekologisk undersökning gjordes den 1 april 2004 vad gäller de yttre könsorganen med hymenöppningen och vagina. Genom inspektion av hymenöppningen kan läkaren avgöra om patienten är virgo. Portio är livmodertappen och finns högst upp i slidan, d v s inte i slidöppningen. Inspektion av portio är alltså utan intresse vid bedömning om patienten är virgo.”

Det förefaller således som om RÅ genom att ställa sig bakom Olssons yttrande till viss del grundat sin uppfattning om värdet av den gynekologiska undersökningen 2004-04-01 på felaktiga lekmannaspekulationer.

I mitten av maj 2006 förordnade HD att RÅ skulle föranstalta om utredning av vad som legat till grund för Hoftes journalanteckning att ”pat. är virgo”. Med anledning härav beslöt RÅ ett par veckor senare att återuppta förundersökningen och uppdrog åt Olsson att anställa förhör med Hofte angående denna fråga. RÅ föreskrev därtill att ärendet skulle handläggas skyndsamt eftersom mannen satt i fängelse och påpekade att det inte var uppenbart att flickan saknade behov av målsägandebiträde då förundersökningen återupptagits. Beslutet expedierades även till HD, som omgående förordnade ett målsägandebiträde för flickan.

Hofte ingav därpå ett intyg och förhördes av polis. I intyget skrev Hofte angående den aktuella formuleringen: ”Detta är skrivet utan relation till undersökningsfynd, utan är patientens uppgift.” Vid polisförhöret tillfrågades Hofte om det var helt klarlagt att det är flickans egna uppgifter som står i journalen. På detta svarade Hofte jakande och fick därpå frågan om det kunde vara så att flickan inte var oskuld vid undersökningstillfället. Även denna fråga besvarades jakande.

I sitt svar till HD konstaterade RÅ att kompletteringen inte genererat behov av några ytterligare utredningsåtgärder och inte heller föranlett behov av justering av RÅ:s skriftliga förklaring.

I sitt yttrande till HD över RÅ:s kompletterande undersökning påpekar mannens advokat bl a att det är en brist att Hofte bara fick frågan om det kan vara så att flickan inte var oskuld vid undersökningstillfället. Advokaten skriver: ”Vid den förundersökning som bedrivits förutsättningslöst hade naturligtvis gynekolog Hofte även fått frågan om det kan vara så att patienten (namn) var oskuld vid undersökningen.”

Vi instämmer i advokatens påpekande, men frågar oss också om det nu när förundersökningen återupptagits inte funnits skäl att ställa ytterligare ett par frågor till Hofte. Den första frågan gäller om det är möjligt att en flicka har kvar rester av mödomshinnan efter ett par hundra samlag, den andra frågan om det är möjligt att en liten flicka har hundratals vaginala samlag med en vuxen man utan att det uppstår ärr i vagina som kan iakttas vid en gynekologisk undersökning.

3.5. HD:s beslut

Efter att ha ruvat på ärendet i sju och en halv månad meddelade HD sitt beslut daterat 2006-10-18. Beslutet omfattar drygt nio sidor med dubbelt radavstånd, av vilka endast två och en halv sida behandlar HD:s ställningstagande till resningsansökan.

I kärnfrågan rörande flickans trovärdighet skriver HD:

”När det gäller frågan om trovärdigheten hos en målsägande eller ett vittne måste domstolen alltid göra en självständig bedömning som grundar sig på utredningen i målet i dess helhet.

- - -

Prövningen resulterade i att hovrätten liksom tingsrätten fann att (flickan) var mycket trovärdig och att hennes uppgifter vann ett mycket starkt stöd av den övriga utredningen i målet.

- - -

Anteckningen (journalanteckningen från 2994-04-01) bygger alltså inte på resultatet av någon gynekologisk undersökning och ger inte anledning att ifrågasätta (flickans) uppgifter om incestuösa övergrepp. Inte heller kan den omständigheten att (flickan) inför undersökningen uppgivit sig vara oskuld tillmätas någon betydelse.”

Vad gäller sambandet mellan ätstörningar och sexuella övergrepp och bortträngda minnen skriver HD:

”Några uttalanden om betydelsen av ätstörningar förekommer dock inte i hovrättens domskäl.”

- - -

”Såvitt avser kritiken mot hovrättens uttalande om minnen framgår av domen att uttalandet inte tar sikte på s. k. återvunna minnen. Enligt hovrätten rör det sig i stället om att (flickan ) konsekvent valt att låta bli att tänka på det som inträffat, men att hon inte förmått hålla tillbaka sina minnen när dessa åter dykt upp på grund av vissa händelser. Denna beskrivning synes inte vara oförenlig med de uttalanden av Sven-Åke Christianson och Germund Hesslow vilka (mannen) hänvisat till. (Mannens) invändning att det är lätt att suggerera fram falska minnen medför ingen annan bedömning än den som hovrätten gjort i det avseendet.”

”Mot bakgrund av vad som nu sagts och vad som i övrigt förekommit kan de av (mannen) åberopade sakkunnigutlåtandena inte anses ägnade att ifrågasätta tillförlitligheten hos (flickans) uppgifter om de sexuella övergreppen.”

”Sammantaget kan vad (mannen) åberopat till stöd för sin resningsansökan inte tillmätas sådan betydelse att det kan anses sannolikt att utredningen, om den hade förebringats i brottmålet skulle ha lett till att (mannen) frikänts eller till att brotten hänförts under mildare straffbestämmelser än dem som tillämpats. Det finns inte heller synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat de brott för vilka han dömts. (Mannens) resningsansökan skall därför avslås.”

Beslutet var enhälligt och fattades av fem justitieråd.

Texten präglas av en strävan att kortfattat och översiktligt motivera avslaget. Det innebär bl a att HD endast i begränsad utsträckning polemiserar mot resningsansökan och inte nämner något om de omständigheter som talar emot flickans version.

Underinstanserna förefaller ha grundat sina domar inte bara på flickans uppgifter i rätten utan också på en till synes motsägelsefri helhetsbild av hennes situation. Att en sådan bild funnits synes ha varit betydelsefullt vid bedömningen av hennes trovärdighet även om betydelsen av bildens olika komponenter inte alltid klart framgått av domskälen. Resningsansökan syftar i stor utsträckning till att slå sönder denna bild. Det är då viktigt att t ex kunna visa att ätstörningar inte förorsakas av sexuella övergrepp, även om detta förmodade samband inte uttryckligen legat till grund för domen.

Underinstanserna fann att flickans uppgifter vann ett mycket starkt stöd av den övriga utredningen i målet. ”Den övriga utredningen” tycks syfta på vissa vittnesmål, dikter och annat skriftligt material, ätstörningar, läkarbesök p g a diffusa problem mm. Dessa omständigheter, som under namn av ”den övriga utredningen i målet” har ansetts ge mycket starkt stöd för flickans trovärdighet är emellertid inte oberoende av henne. Tvärtom har de alla sin grund i flickans agerande. Tillspetsat skulle man kunna säga att flickan själv har frambragt det bevismaterial som domstolarna sedan använder för att styrka hennes trovärdighet.

Det kan tyckas upprörande att HD lämnar alla de tungt vägande omständigheter som talar för att mannen kan vara oskyldig utan vare sig beaktande eller ens omnämnande, men kraven är, som RÅ påpekade, höga.

Nu gäller inte längre principen att den åtalades skuld måste stå bortom varje rimligt tvivel. Nu måste mannen kunna bevisa sin oskuld på ett sätt som inte lämnar rum för minsta tvivel och frågan är om ens det hjälper.

Genom att nästan alltid försvara underinstansernas bedömningar och avslå resningsansökningarna avhänder sig också HD ett av de viktigaste verktygen för att förbättra kvaliteten på åklagares och domstolars arbete. Om domstolarna visste att det fanns en inte obetydlig risk för att deras bedömningar kunde bli underkända av HD skulle detta vara ett starkt incitament för större noggrannhet och försiktighet vid bedömningen. Å andra sidan skulle starkt utvidgade möjligheter till resning kunna leda till en kris för rättsväsendets organisatoriska struktur. Antalet resningsansökningar skulle troligen öka och hovrätternas arbete framstå som alltmer meningslöst. HD skulle få svårt att återförvisa mål som beviljats resning till hovrätterna, vilkas bedömningar man i betydande utsträckning har underkänt. En sådan utveckling skulle sannolikt komma att ställa krav på organisatoriska förändringar inom rättsväsendet.

4. Avslutning

4.1. Utredning och debatt

Som läsaren troligen redan märkt har den här skriften skrivits vid olika tillfällen under våren och hösten 2006, till en del beroende på den långa tid resningsärendet legat i HD. Under denna tid har mycket hänt vad gäller fokusering på rättsäkerhetsfrågor. JK gick under våren ut offentligt med kritik mot polis och domstolar, vilket på sina håll framkallade stor indignation. Senare under våren kom också professor Hans-Gunnar Axbergers utredning. Rättssäkerhetsfrågor togs upp i artiklar i pressen och programinslag i TV.

Vi återger nedan några axplock ur denna debatt.

I Aftonbladet publicerades 2006-05-08 ett öppet brev till justitieminister Thomas Bodström med rubriken ”Oskyldiga döms till fängelse” och undertecknat av 15 kända advokater med Peter Althin i spetsen. Advokaterna skriver:

”Runt om i våra fängelser sitter idag ett okänt antal män oskyldigt dömda. De är vanliga medborgare, en del familjfäder, som blivit falskt angivna för brott de inte begått. De har därefter blivit indragna i incest- och sexualmål där ord står mot ord.”

- - -

”Målsägandens obestyrkta uppgifter vänds snabbt till sanning. I praktiken läggs regelmässigt en bevisbörda för oskuld på den åtalades bord, vilket strider mot principerna i varje civiliserat rättssystem”.

2006-05-25 publicerade 11 advokater och andra jurister en artikel i samma tidning med rubriken ”Domare pressas att döma oskyldiga”. De elva skriver bl a:

”I Rapport den 16 maj kritiserar justitiekansler Göran Lambertz landets domare för att vara slappa i sin bevisvärdering. Enligt Lambertz finns det anledning att tro att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser till följd av att beviskraven i främst narkotika- och sexualbrottmål är låga”.

- - -

”De sänkta beviskraven gäller inte bara i narkotika- och sexualbrottmål utan det gäller mer generellt och omfattar också krav som ställs för att någon skall häktas”.

I en artikel i Expressen 2006-05-26 med rubriken ”Orätten i rätten” sägs bl a ”Polisen ljuger inför domstolar. Det medger till och med polisfackets ordförande. Samtidigt kritiseras åklagare för att inte leva upp till sitt objektivitetskrav. Att de även är skyldiga att lyfta fram sådant som talar till den åtalades fördel.”

- - -

(Om grävande journalistik) ”Men redaktionens resurser är begränsade och alla de rättsfall som inte granskas, som inte hamnar i TV-rutan eller på löpsedeln, har betydligt svårare att få HD:s uppmärksamhet.”

I en artikel i DN 2006-06-10 med rubriken ”JK är inte seriös” kritiserar tre erfarna domare, justitierådet Anna Skarhed, hovrättslagman Staffan Levén och lagman Barbro Thorblad, JK Göran Lambertz. Domarna skriver:

 ”Justitiekanslerns kritik mot domstolarna är till stor del grundlös och hans slutsatser förhastade. Som argument för att ifrågasätta rättssäkerheten anför han de dömdas egna uppgifter att de är oskyldiga. Det är inte seriöst. När JK tjänstgjorde i domstol för 30 år sedan kunde man med fog tala om slapphet i bevisvärderingen. Så icke idag.”

- - -   

”Avslutningsvis vill vi betona att vår kritik mot JK inte innebär att vi anser att allt är gott och väl i dagens domstolar. Som även JK antyder i några av sina inlägg inger arbetssituationen i domstolarna allvarlig oro. Antalet sjukskrivningar på grund av utmattning både bland domarna och bland övrig personal, har ökat och arbetsbördan är på många håll orimlig. Det som skall vara högt kvalificerat beslutsfattande liknar ibland mera ett löpande band och tidspressen gör att servicenivån sjunker.
Kravet på produktion, det vill säga att avgöra mål, ger inte utrymme för den inläsning av ny lagstiftning och litteratur som krävs för att domstolarna skall kunna upprätthålla den höga kvalitet i vårt arbete som medborgarna har rätt att förvänta sig. Även om det finns en stor lojalitet bland medarbetarna i domstolarna är det ofrånkomligt att den pressade arbetssituationen kan påverka kvaliteten i dömandet vilket på sikt minskar tilltron till domstolarna”.

Det förefaller här som om domarna inte fullt ut förstått innebörden av vad de själva skriver. Är förhållandena sådana som domarna beskriver dem framstår rimligen JK:s kritik som befogad. Är det så illa att domarna inte ens hinner läsa lagarna torde JK kunna kritiseras för att ha varit alltför mild i sin kritik.

I en artikel i DN 2006-06-14 svarar JK på kritiken från de tre domarna och redogör bl a för sina skäl för att tro att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser. JK anger sina skäl i fem punkter och skriver bl a:

”Till för några dagar sedan grundade jag min övertygelse främst på dessa fyra punkter. Men den 7 juni tillkom ytterligare en.
5. Professor Hans-Gunnar Axberger och hans tre medarbetare i justitiekanslerns rättsäkerhetsprojekt presenterade då sin rapport ”Felaktigt dömda”. De har undersökt elva rättsfall från 1990 och framåt där personer har dömts till fängelse i tre år eller mer för att senare frikännas efter så kallad resning. Axberger och medarbetarna gör bedömningen att de fällande domarna var felaktiga i samtliga dess fall. Men inte bara det. Enligt vad projektgruppen kunnat finna kvarstår det för åtta av de elva personerna inte några som helst misstankar. Man kan inte komma mycket närmare ett konstaterande att i varje fall dessa åtta var och är oskyldiga. Ändå dömdes de till långvariga fängelsestraff.”

- - -        

”Jag har för övrigt förundrat mig över den kyla med vilken många inom rättsväsendet tar emot beskedet att en person har frikänts efter resning och många år i fängelse. Varför blir vi inte mera upprörda och ledsna över att rättsväsendet har utsatt en person för en sådan livskatastrof?”

- - -

”Mina kritiker bekymrar sig slutligen för att allmänhetens förtroende för domstolarna, och rättssäkerheten i övrigt, går i botten efter min kritik. Detta bekymrar också mig. Men förtroende måste förtjänas. Att tiga om brister är inte rätt sätt att bevara förtroendet.”

I en artikel på DN Debatt 2006-05-29 med rubriken ”Väsentligt högre risk att oskyldiga döms” skriver professor Hans-Gunnar Axberger bl a:

”Rättsordningen bygger på att det skall vara möjligt att i efterhand bedöma hållbarheten i en domstols resonemang och bevisvärdering.”

- - -

”Vår bedömning av flertalet av de elva fall vi granskat är att de ursprungliga domarna var felaktiga. Det gäller i synnerhet sexualbrottmål, där det i flertalet fall förekommer mycket allvarliga missförhållanden.”

- - -

”Enkelt uttryckt är det inte lämpligt att åklagarsidan, som varit den dömdes motpart, skall vara biträde när den dömde vill få utrett om det finns skäl för resning, Det bör därför anförtros åt en fristående instans att avgöra om det är befogat att vidta nya utredningsåtgärder i avdömda mål.”

- - -

”Själva resningsbeslutet bör, som hittills, fattas av Högsta domstolen och hovrätterna enligt de regler som idag gäller.”

I en artikel på SvD Brännpunkt 2006-06-22 skriver professor Claes Sandgren bl a:

”Ett betydande antal oskyldiga fälls av våra domstolar varje år. Det främsta skälet är helt enkelt att det inte krävs att en domstol skall ha full visshet för att finna en tilltalad skyldig.”

- - -

”Andra felkällor är att vittnen ljuger, att brottsutredningar är partiska eller sköts illa, att polisen manipulerar bevismaterial, att rena misstag begås (till exempel att material tappas bort), att den oskyldige erkänner, att försvaret är svagt, att domstolen gör en rättslig felbedömning och så vidare.”

I en artikel på DN Debatt 2006-05-06 skriver advokaten och riksdagsmannen Peter
Althin tillsammans med journalisten Maria Wilhelmsson med rubriken ”Svårigheterna att få resning i domstol bäddar för justitiemord” bl a:

”Det behövs ett från domstolarna oberoende organ som kan granska rättsfall, göra egna undersökningar och begära resning. Dagens ordning är otillfredsställande och bäddar för justitiemord. Rättssäkerheten är hotad när kollegialitet och kåranda bland juristerna försvårar möjligheten att få resning i Sverige idag.”

Tidskriften ”Advokaten” utgiven av Sveriges Advokatsamfund ägnade 15 sidor i nr 6 2006 åt rättsäkerhetsfrågor under samlingsrubriken ”Tillståndet för rättsäkerheten”. I en artikel med rubriken ”Rättssäkerheten är ett ansvar för alla” citeras advokat Per E. Samuelsson: ”De elva fallen i Axbergers rapport är bara toppen på ett isberg. Det finns många felaktigt dömda, säger han. Han anser att domstolarna dragits med av den allmänna opinionen i vissa mål, och att det lett till att många fällts på alltför svag bevisning. Tydligast märks det i sexualbrott, som fått mycket uppmärksamhet i medier och samhällsdebatt. Fokuseringen på dessa samhällsproblem sätter ett stort tryck på alla i rättsväsendet. För enskilda domare blir det svårt att frikänna när det finns en utpekad gärningsman, säger han.”

I en artikel med rubriken ”Rättssäkerheten är god – men kan göras bättre” säger justitieminister Thomas Bodström bl a: ”Jag är väldigt kritisk till att domare ibland säger sig vara bättre på att avgöra människors trovärdighet än andra. Så är det inte, och det är vetenskapligt bevisat. Finns det ingen annan bevisning, och ord står mot ord, ska domstolen fria, säger Thomas Bodström med emfas.”

I en artikel i SvD 2006-10-16 med rubriken ”Forma en resningskommission” skriver JK Göran Lambertz bl a:

”En sådan särskild ´resningskommission´ finns sedan några år i Norge, där ett stort antal felaktiga domar i framförallt sexualbrottmål avslöjades på 90-talet. Resningskommissioner finns också i England och Skottland.”

- - -

”Jag tror att detta förslag bör övervägas på allvar. Kanske finns det rentav skäl att, som i Norge, gå ännu längre och låta den fristående instansen besluta om resning.”

- - -

”Så mycket står klart att man aldrig kan acceptera att oskyldiga fälls. / … / Är det på något område vi måste ha nolltolerans så är det här. Och med det beviskrav som ställs – att det ska vara ´ställt bortom rimligt tvivel´ att den åtalade är skyldig – borde oskyldiga inte kunna fällas. Om kravet tas på allvar.”

- - -

”Ska domstolen undersöka om uttalanden och annat som kan tala för den misstänktes oskuld har följts upp? Egendomligt nog visar det sig att domstolarna på denna punkt har en helt annan uppfattning än lagstiftarna har gett uttryck för. Lagstiftarna har velat lägga ett betydligt större ansvar på domstolarna än dessa har ansett sig böra ta.”

JK:s artikel kritiserades i en artikel 2006-10-21 med rubriken ”Häpnadsväckande, Lambertz” skriven av hovrättsrådet vid Svea Hovrätt Lars Hesser. I en replik 2006-10-24 med rubriken ”Domare skall sopa bort skräp” skriver JK bl a:

”I lagens förarbeten sägs uttryckligen att ´rätten har det slutgiltiga ansvaret för att ett brott blir tillräckligt utrett´. Liknande bedömningar finns på flera ställen i den juridiska litteraturen.”

- - -

”Man kan anse att domstolarna snarare ska använda sig av möjligheten att låta varje osäkerhet kring utredningens fullständighet leda till friande dom. I det material som granskats av rättssäkerhetsprojektet har domstolarna emellertid inte förhållit sig så. Tvärtom finns det en tendens att släta över utredningsbrister och att uttala sig om saker som domstolen inte överblickar.”

- - -

”Domstolens förhållningssätt är med andra ord styrande för kvaliteten i hela det brottsutredande arbetet.”

4.2. JO och RÅ

I sin utredning av bl a handläggningen av det tidigare nämnda Bo Larssonfallet riktar chefsjustitieombudsmannen Mats Melin hård kritik mot flera befattningshavare inom rättsväsendet. JO:s beslut är daterat 2006-07-07 och bär titeln ”Fallet Ulf” (Bo Larsson kallades ”Ulf” i de första TV-programmen) – en granskning av bl a objektivitetsprincipens tillämpning under förundersökning och rättegång samt av Riksåklagarens handläggning av ett ärende gällande resning.”

Vi återger nedan JO:s kritik i sammandrag:

”Jag har vid den granskning som detta beslut inrymmer funnit anledning att allvarligt kritisera kammaråklagare Birgit Kronholm för att ha brustit i objektivitet genom att

-        inte upplysa de misstänkta och försvararna om att det fanns utredningsmaterial som inte tagits in i förundersökningsprotokollet och för en närmast vilseledande uppgift i frågan om existensen av sådant material.

-        Inte i förundersökningsprotokollet redovisa visst utredningsmaterial av betydelse och för att på en punkt ha gjort ett ensidigt urval i den redovisning som gjordes.

-        Inte lämna de misstänkta och försvararna information om de kompletterande förundersökningsåtgärder som vidtogs i tiden efter tingsrättens dom.

Jag har vidare riktat mycket allvarlig kritik mot dåvarande vice riksåklagaren Catharina Bergqvist Levin bl a för att hon:

-        handlagt frågan om återupptagande av förundersökningen på ett sätt som fördröjt ställningstagandet i frågan,

-        trots kännedom om en rad nya omständigheter som i vart fall sammantagna tveklöst gav upphov till tvivel på att hovrättens fällande dom var riktig, under alltför lång tid underlät att återuppta förundersökningen.

Hennes handlande och underlåtenhet är av särskilt allvarligt slag med hänsyn till att de dömda avtjänade straff.

Jag har också funnit anledning att allvarligt kritisera främst befattningshavare vid Polismyndigheten i Skåne för hanteringen av de dömdas framställningar om att få del av utredningsmaterialet. Det felaktiga handlandet har bl a bestått i att ombud för en av de dömda fått oklara besked och i ett fall, genom polismästaren Knut Dreyers beslut, fått i sak felaktiga besked om vilka handlingar som förvarades hos polismyndigheten.

Slutligen är jag kritisk till att de dömda inte senast i samband med att de fick del av protokollet över den återupptagna förundersökningen informerades om att det fanns ytterligare material i slasken och att de kunde få ta del av detta.”

I ett brev till Thomas Wettergren och Gunvor Wallin daterat 2006-07-14 från Åklagarmyndighetens Utvecklingscentrum Göteborg skriver kammaråklagare Peter Broberg bl a:

”Utvecklingscentrum Göteborg har till uppgift bl a att bedriva metod- och rättsutveckling inom rättsområdet vålds- och sexualbrott. Rättslig uppföljning och tillsyn bedrivs också här.
Inom ramen för detta arbete har i maj månad utgivits en ny handbok rörande handläggningen av ärenden rörande övergrepp mot barn.”

- - -

”Vidare kommer under hösten tillämpningen av den nya sexualbrottslagstiftningen att följas upp. Uppföljningen kommer att ske i två delar. I den ena delen skall analyseras hur domstolarna har tillämpat lagstiftningen och val av påföljd. I den andra delen skall fokus läggas på skuldfrågan varvid domstolarnas bevisvärdering särskilt skall analyseras. Närmare 300 domar ha samlats in för detta ändamål. Målsättningen är att resultatet av uppföljningen skall kunna redovisas i början av nästa år.”

4.3. Förslag

Vi har sett att HD och RÅ på lagstiftningens grund har byggt en nästan ointaglig fästning till skydd för hovrätternas domar. Det finns skäl för detta liksom för lagstiftningen, men alltsammans bygger på förutsättningen att hovrätternas domar håller en sådan kvalitet att de ytterst sällan behöver korrigeras. Så var det kanske förr, men så är det inte längre. Under de senaste åren har detta på allvar börjat uppmärksammas och ett brett förändringsarbete pågår nu inom rättsväsendet. Enligt vad vi erfarit planerar enbart JK ett femtontal konferenser om rättsäkerhetsfrågor över hela landet. Vår förhoppning är att alla rättsvårdande myndigheter skall samverka i detta arbete. Trots sina unika möjligheter att påverka utvecklingen har emellertid HD ännu inte visat något intresse för att delta, något som vi beklagar. Vår granskning av domar och samtal med många människor har givit vid handen att situationen för rättsäkerheten inom sexualbrottområdet och troligen också inom vissa andra områden är mycket allvarlig. Vad som hänt på området under de senaste c:a 15 åren är troligen unikt i modern svensk rättshistoria. Det är lätt att finna uttalanden av företrädare för rättsväsendet som understryker den allt överskuggande betydelsen av att ingen oskyldig blir dömd. Det ordspråksliknande talesättet ”Det är bättre att nittionio skyldiga går fria än att en oskyldig blir dömd” är ett exempel. Så vitt vi kunnat se agerar dock domstolarna inte sällan som om det var den omvända principen som gällde. Det är svårt att tänka sig en djupare avgrund mellan teori och praktik. Orsakerna till denna utveckling är troligen flera och därtill komplexa, men vi inskränker oss här till att peka på en av dem, HD:s riktlinjer för bedömning av sexualbrottmål från början av 1990-talet. Dessa riktlinjer tycks ha fått en verkan som påminner om vad som hände när Pandoras ask öppnades.

Företrädare för rättsväsendet bemöter ofta kritik med hänvisning till bristande resurser, orimlig arbetsbörda, oklarheter i lagstiftning eller praxis, den mänskliga faktorn, otillräcklig vidareutbildning etc, men enligt vår uppfattning är grundproblemet i dessa mål ett annat. Vi har funnit att man på alla nivåer tycks hysa en önskan att fälla den åtalade mannen och att han därför kan anses dömd på förhand. Utredning och domskäl anpassas sedan till detta önskemål. Vad mannen säger eller vem han är betyder ingenting. Han har inget ansikte.

När inställningen hos domare och åklagare är denna – och det är den lyckligtvis långt ifrån alltid – är det svårt att finna något riktigt bra recept. Vi gör ändå ett försök nedan att lista en rad åtgärder som skulle kunna vara av värde i sammanhanget.

-        Det bör ytterligare klargöras att domstolens viktigaste uppgift är att se till att ingen oskyldig blir dömd. Det innebär att rättssäkerheten alltid måste prioriteras före rättstryggheten.

-        En förändring av avgörande betydelse vore att avskaffa alla renodlade trovärdighetsmål vid svenska domstolar. Det är inte möjligt för en normalt utrustad människa at avgöra om en person talar sanning i de fall där ingen annan bevisning finns. Att döma någon enbart på grundval av en anklagelse är ett hån mot allt vad rättsäkerhet vill säga. I sådana fall bör inte heller anhållande eller häktning förekomma.

-        Kraven på vad som kan godtas som bevis bör skärpas. Det bör inte vara möjligt för en målsägande att själv skapa omständigheter som sedan används av domstolarna som stödbevisning för hennes trovärdighet.

-        Åklagare bör åläggas att aktivt söka efter och inför domstolen redovisa även omständigheter som talar emot åtalet. Härigenom skulle kravet på objektivitet få ett reellt innehåll.

-        Favorisering av målsäganden i främst sexualbrottmål bör upphöra. Den som anklagar en annan person för brott som kan ge ett mångårigt fängelsestraff måste finna sig i att själv bli granskad och ifrågasatt.

-        En resningskommission bör inrättas i enlighet med JK:s förslag. Den bör kunna ifrågasätta domstolarnas bevisvärdering och bör även granska tidigare avgjorda mål och då i första hand alla trovärdighetsmål inom sexualbrottområdet sedan 1990.

-        Försvarsadvokaternas ställning i rättsprocessen och deras möjligheter att göra egna utredningar bör stärkas.

-        Möjligheterna för den dömde att efter lagakraftvunnen hovrättsdom engagera advokat och göra egna utredningar bör förbättras.

-        I de fall där en målsägande bevisligen ljugit och uppgifterna legat till grund för fällande dom bör målsäganden då det är möjligt åtalas och fråntas eventuellt utbetalat skadestånd. Även bevisligen falska anmälningar som inte lett till rättegång bör åtalas. Det skall inte vara en gratislunch att falskeligen beskylla en annan person för brott som kan ge mångårigt fängelsestraff.

-        Insatser bör göras för att förbättra vidareutbildningen av åklagare och domare främst inom ämnesområdena psykologi/vittnespsykologi/psykiatri, men också inom t ex semantik, argumentationsanalys, statistik och socialantropologi.

Det finns personer som motsätter sig att kritiska synpunkter på rättsväsendet förs fram offentligt med hänvisning till att det kan skada allmänhetens förtroende för domstolarna.

Något kan ligga i detta, men sådana personer glömmer ofta att utebliven kritik och uteblivna åtgärder kan underminera förtroendet på ett långt allvarligare sätt när väl insikten om att allt inte står rätt till har börjat sprida sig.

Förtroende är inget som vare sig enskilda personer eller institutioner kan göra anspråk på genom hänvisning till födslorätt. Det tar lång tid och kräver mycket möda att förvärva och kan gå förlorat i en handvändning. Det bästa receptet för att erövra eller återerövra förtroende är öppet, tålmodigt och omdömesgillt arbete för en bättre värld.

 

Följande domar och beslut diskuteras här:

·         Helsingborg tingsrätts dom 2004-09-03, mål nr B 3132-04

·         Hovrättens över Skåne och Blekinge dom 2004-11-12, mål nr B 2222-04

·         RÅ:s skriftliga förklaring 2006-04-10 dnr ÅM 2006/1641

·         HD:s beslut 2006-10-18 mål nr Ö 934-06

 

 

 

Sprid gärna kännedom om denna skrift. Den kan fås från e-postadress:

Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

liksom våra tidigare skrifter/artiklar:

·         Rättssäkerhet på undantag

·         ”Bortom allt rimligt tvivel”

·         ”Hellre fria än fälla”

 

 

Tillbaka till Böcker

 

 

 

 

bw/h

 



[1]) För uppgifter om de domar och beslut som granskas här, se sid. 32.

Realtime website traffic tracker, online visitor stats and hit counter